Lady Dahmer / Postpatriarkatet -

Jag tänker på körkortet. Såklart. Kan inte sluta tänka och älta och ha ångest och ont i magen. Försökte förklara det för Oskar, prata om mina tankar kring att skjuta upp det tills nästa år men Oskar tyckte som ni andra att jag iallafall ska köra upp igen tills min tid för uppskrivningen gått ut. (Man har två månader på sig). Jag försökte förklara att jag kommer ha ont i magen varje dag tills dess och att jag inte vet om det är värt det. Jag vet inte hur jag ska göra alls. Men så här va: Låt oss säga att jag skulle klara det nästa gång. Låt oss säga att jag får körkortet då, där, i slutet av Oktober då nästa uppkörning är. Låt oss säga så. Vad händer sen? När jag började köra så var jag verkligen livrädd. Jag tänkte att det är onaturligt, orimligt och helt vansinnigt att köra bil. Det fanns bara ångest där, ingen nyfikenhet eller glädje. Men det gick faktiskt över! Jag började se fram emot lektionerna, tycka det var roligt att köra, kände bara positivitet inför det. Ända fram tills uppkörningen. Den uppkörningen var inte så farlig, jag flunkade på en skitdetalj som jag generellt har koll på även om jag lite började tvivla på min förmåga. Vid andra och tredje uppkörningen så förändrades detta helt. Då kände jag mest ångest efteråt, självförtroendet försvann. Även på de lektioner vi tog mellan. Bara ångest. Rädsla. Rädd för att köra. Rädd för att råka ut för situationer som är farliga. Rädd för att sitta själv i en bil utan extrabroms och en trygg lärare. (Min lärare är helt fantastisk) Och lagom nu sista uppkörningen med paniken på motorvägen, det ställe där jag alltid känt mig trygg med körningen, så föll allt tillbaka till noll. Och där är jag nu. Så låt oss säga att jag lyckas ta körkort i Oktober. Kommer jag ens våga köra efteråt? Kommer jag få tillfällen ens att öva på det tillräckligt även i trygg miljö med en liten bebis som inte trivs i bilstol? Kommer jag våga köra ens, som denna nybörjare jag är, i vinterhalka och mörker. Svaret är nej. Jag tror inte jag kommer våga det alls. Jag kommer blir en av alla de där som tar körtkort och sen aldrig kör igen. Om jag däremot tar en paus. Får andas och få distans och kunna släppa ångesten, och sen kör igång innan snön försvunnit (så jag får mer övning på det) och tar ett par lektioner till innan jag kör upp … då kommer jag ha en äldre bebis, en sommar med fina vägar och ljus framför mig. Semester i hälsingland med småvägar. Då kanske det funkar bättre. Jag vet inte. Oskar menar på, och han har såklart rätt, att jag kan försöka ta körkortet nu och sen ändå gå tillbaka till körskolan efter jul och vinter och köra fler lektioner för att jobba bort rädslan. Då slipper jag iallafall skriva och köra upp igen. Och där är jag nu. Jag vet inte vad jag ska välja. Oskars alternativ låter onekligen enklare men ångesten och magontet dit? Och ångesten under tiden när jag ska köra? Känns som bortkastad tid, jag kommer ju ändå kugga igen. När man är så rädd som jag är så kan man inte köra bra helt enkelt. Och jag behöver börja från noll igen med den biten. Äh jag vet fan inte.