J har vaknat gråtandes varje morgon senaste veckan. Det driver mig till vansinne. Ofta tidigare än vi ska kliva upp också så ligger jag och försöker trösta honom till sömns men det funkar inte och sen ska man kliva upp och då är man redan på så jävla dålig humör att man har svårt att vara en kärleksfull mamma. Jag blir bara så jävla arg och trött. 

 

Gud jag hade glömt bort att ett och ett halvtåringar skriker och bölar hela tiden. HELA TIDEN. Jag gick tillbaka och läste alla inlägg jag skrivit när N var i samma ålder och det var inte trevlig läsning alls. (De inläggen är borttagna från bloggen dock) Samma sak då. Barn som skrek hela tiden. Klängde och skrek och fick mig att hata livet. 

 

Nästa helg ska jag åka bort. Första natten borta sen J föddes. Jag har väl inte för vana att sova på andra platser än hemma men när man har en liten så blir det som en besatthet: att ta sig härifrån. Varsomhelst. Kan tänka mig att sova i en kartong under motorvägen bara det blir tyst från skrik. 

 

Ja han skriker medan jag skriver detta. Nej jag har ingen lust att trösta. Jag har tröstat och burit och tröstat och burit oavbrutet. Han skriker ändå.