Jag kämpar så mycket mot otillräcklighetskänslor. Både i vardagen men också i min roll på sociala medier. 

 

Jag tänkte först skriva "i min feminism" men jag tycker inte att jag driver en aktiv feministisk aktivism alls. Jag bara är. Jag är här. Jag försöker bara överleva, utvecklas, lära mig och låter er ta del av den resan. Men har ju fattat att det liksom blivit politik av det, av mig och mina tankar och tar ansvar för det med högtidliga känslor. 

 

Och där kommer känslorna av otillräcklighet in. Tänker att jag måste bli bättre. Duktigare. Skriva mer om det ena och det andra. Bli skarpare. Ha bättre analyser och lyfta viktigare frågor. Vem är jag liksom? Här står jag tjock och halvnaken. Hårig och bråkig. Halvdana analyser och tragglandes att förstå och greppa andras. Och tror att jag är något. 

 

Och utanför min bubbla så kämpar folk för livet. För sin existens. För sina rättigheter. För att inte ätas upp och förgöras av ett samhälle där jag också ingår. 

 

Då blir det jag har att förmedla så jävla banalt och litet. Sen tänker jag att även det lilla och banala måste få plats och plats har det ju fått. Massvis med plats till och med. Medan de andra får slåss för smulor och om de har tur, fem minuter i hörnet av scenen där kanske nån lyssnar men förmodligen inte. 

 

Så ja ni hajjar. I sammanhanget känns jag onödig och otillräcklig och jävligt oförtjänt av er kärlek eller kanske framförallt hyllningar.