Jag vill inte att mina barn blir som jag
Håller för övrigt med er om allt ni skrev under mitt "jag är misslyckad"-inlägg. Det är ju komplext det där. Jag är ju nån och jag har såklart åstadkommit massvis på andra fronter men det har ju mest varit ett resultat av situationen och i slutänden ger det mig ingen trygghet alls. Pensionen är fucked. Om jag skiljer mig eller om Oskar dör så är jag fucked. 

Jag skulle ju heller aldrig nånsin rekommendera detta för mina barn (eller nån annan). Jag blir alldeles kallsvettig när jag tänker på att mina barn kanske skiter i skolan eller tar efter mig. De ska inte ens få den möjligheten, här blir jag en riktig grekisk mamma.

N frågade mig hur många år man går i skolan. Jag berättade att nio år måste man gå. Sen kan man gå gymnasiet och högskola. Sen sa jag att N och T måste gå gymnasiet också. Hon nickade bara. 

Alltså de får såklart slappa så mycket de vill. När de gått ut skolan dvs. Då har de iallafall nåt att falla tilllbaka på när de slappat klart. Inte som jag som har allt kvar, som gick ut grundskolan med ofullständigt betyg och inte klarar av att göra nåt åt det.