Men vaaaaarför pensionssparar han inte åt dig???? Det är helt orimligt att han inte gör det.

Dina blogginkomster då?

Jag förstår vad du menar, såklart man vill att ens barn ska gå ut skolan och få en fin start i livet. MEN du är ju helt amazing (jag vet att du vet det också, men det tål att sägas igen) och dina barn kommer växa upp med värderingar som kommer ta dem långt. Sälj inte det kort.

Och ja Oscar bör pensionsspara till dig, även om det inte ersätter en hel statlig pension så är allt bättre än inget, vidare bör han även säkerställa att han har tecknat efterlevandeskydd (förutsatt att han har tjänstepension) så är du inte lika ”fucked”. 😘

Det är väl obligatoriskt med gymnasiet numera? Eller är jag helt ute och cyklar?

Jag förstår dig! Känslan av total värdelöshet som infinner sig.
Jag är 33 och har endast arbetslivserfarenhet. Har gått gymnasiey med fullständiga betyg dock. Nu när jag söker nya jobb vill ingen ha mig. Jag har för lite erfarenhet och för lite kunskaper.
Det värsta är att jag jobbar 50% på jobbet jag har nu så om min man dör eller vill skilja sig så klarar inte jag mig. Det är en så jobbig känsla!
Nu har vi livförsäkring på varandra så jag klarar mig ett tag vid ev dödsfall.
Men ja....tankegångarna här är som hos dig.

Det måste väl ändå finnas försäkringar till efterlevandes förmån samt pensionssparpengar som Oz nämnde här ovanför? Exempelvis min mamma, som var hemmafru i nästan 20 år, skulle aldrig ha fixat att bo kvar i gemensamma bostaden efter min pappas bortgång. Han hade dock sett till att hon kunde göra det genom bl a sådana försäkringar. Sorry men vet ej mer ingående än så, men tycker att du borde se om ditt hus lite bättre vad gäller ekonomin.

Min man tjänar mer än mig (dööh, han är man) och har därför valt att ta från sin lön för att sätta in på mitt pensionskonto. Går att ordna enkelt via banken! Se till att Oscar gör det också om ni inte redan gjort! <3

Vet ej, men du borde ändå ta reda på allt du kan och inte minst om det här med ekonomin oroar dig i den utsträckning att det tar mycket energi ifrån dig.

Börja pensionsspara! Skriv ett äktenskapskontrakt/testamente att allt delas lika vid skilsmässa/död osv. Är den utan egen inkomst i vårt äktenskap så vet stressen men det blir bättre och det känns tryggare när man kan fixa lite lösningar. Sen när lilla ungen är stor och börjar på föris/skola så kan du ju beta av sånt som du känner dig misslyckad för att du har missat, eller köra igång med nåt nytt? Så kanske du kan få bort lite hjärnspöken och verkliga spöken? Hund är också toppen! För att man måste ut och gå mycket och då försvinner lite ångest men sen för att de är mysiga familjemedlemmar också. Men det handlar ju om vad man gillar såklart😊

Men alltså ja, tänker också ni måste pensionsspara till dig (och ha en bra livförsäkring!) då att du inte sitter i skiten om han dör eller ni skiljer er!

Börja pensionsspara! Skriv ett äktenskapskontrakt/testamente att allt delas lika vid skilsmässa/död osv. Är den utan egen inkomst i vårt äktenskap så vet stressen men det blir bättre och det känns tryggare när man kan fixa lite lösningar. Sen när lilla ungen är stor och börjar på föris/skola så kan du ju beta av sånt som du känner dig misslyckad för att du har missat, eller köra igång med nåt nytt? Så kanske du kan få bort lite hjärnspöken och verkliga spöken? Hund är också toppen! För att man måste ut och gå mycket och då försvinner lite ångest men sen för att de är mysiga familjemedlemmar också. Men det handlar ju om vad man gillar såklart😊

vet hur det känns... gick ut 9.an.. träffa en prins.. Vi fick ett barn och 15 år senare lämna han mig... jag blev kastad i rännstenen.. hade 2 jobbiga skit år... studerar nu... har en ny prins.. men studerar och är snart klar... för jag tänker aldrig .. aldrig ... hamna i samma situation igen...

Har svårt att se varför Lady Dahmers man ska jobba ihop och spara hennes pension. Hon är en vuxen människa, inte något barn vars förälder bör skapa ett sparkonto åt henne.

Du har säkert redan läst den, men jag vill ändå tipsa om en bok som heter Feminism som lönearbete.
Jag tycker att du skriver så bra och intressant om det här ämnet, jag är lite i samma situation som dig, och tänkte på dig när jag läste denna bok.
http://www.leopardforlag.se/bok/feminism-som-lonearbete/

Säger ändå en del om vår "civilisation" när man bara ser på sig själv och värderar sig själv utifrån någon form av samhällsprestation.
Ja - verkligheten är att det skulle kunna bli väldigt tufft för dig ekonomiskt. Men det är/BORDE VARA mer skilt från din självkänsla och dina tankar om dig själv.

Förstår känslan exakt. Skulle min sambo lämna mig finns det inte ens chans att jag skulle kunna bo där vi bor nu eller ens i närheten lika fint, och även om jag inte tror att det kommer hända är det en alltid underliggande stress.

Gick ut gymnasiet, har bara sommarjobbat två gånger och hållt ett "vanligt" jobb i ca 6mån innan jag inte kunde gå dit längre. Flyttade hem, gick till arbetsförmedlingen en gång. Hitta en man, flytta till usa. Hemmafru nu i 6år. Har förnekat det mesta men inser ju nu att jag har "inget". Inga erfarenheter, inget plugg bakom mig. Vet att min far försökt ta upp "framtiden, pension osv" men har förnekat, tänkt att vi lever ju gott ändå. Men nu när jag snart är 30 och försöker leta jobb inser jag att arbetsförmdelarna knappt tar i mig med tång. I deras ögon är jag inget. Jag har börjat unvika att prata med min familj, gå på tillställningar osv pga att det är så stigmatiserat att inte ha jobb. Det är som om jag inte är en värd människa för att jag inte jobbar. Jo jag vet jag skulle kanske gjort annorlunda, borde studerat, borde det o det o det. Önskar att folk kunde se på mig med samma ögon som de gjorde innan, nu är jag bara "arbetslös/oansvarig". Det är så tråkigt att bli dömd utifrån om en erhåller ett jobb eller ej och inte för personen man är. Vet inte babblar på...

Fast det där med att pusha sina barn att ta sig igenom skolan tror jag är att missa målet!
Att "klara sig i livet" handlar mycket mer om psykisk hälsa, en tro på sin egen förmåga, och att man har en bild av att världen ligger öppen för en!
Om dina ungar inte ser poängen med att gå gymnasiet, stötta dom att hitta på någonting annat istället! Det är ju inte samma sak att "hoppa av skolan och driva runt" som om dom hoppar av för att dom brinner mer för någoting annat!
Att tvingas gå i skolan (eller luras att det är ett måste) när man inte har egen motivation är det verkligen det effektivaste sättet att döda all lust inlärning tycker jag.
Om komvux fortfarande finns kvar på samma sätt när det är dags, så är komvux ett fantastiskt sätt att leva sina tidiga vuxenår på :) Nog med pengar, mycket tid och mycket frihet. Slår alla ungdomsjobb!
(För på komvux blir man också bemött med respekt hehe).

Har man utbildning i sikte som man på riktigt är motiverad till, då är det verkligen inte ett hinder att komplettera gymnasiet...

/ Från en vars föräldrar tyckte skolan var det viktigaste i hela världen, med en grekisk morsa btw.

”Möjliggör hans lön och karriär”?

Du har fött hans barn ja men vad har det med vad han tjänar att göra?
Ni hade tjänat ännu mer tillsammans om ni som typ 99% av Sveriges befolkning hade barn i förskola efter föräldraledighet samt ett varsitt jobb alt utbildning som då skulle innebära studiebidrag/studielån.
Han försörjer dig. Du får vara hemma när dom flesta andra krigar till jobb och skola OCH tar hand om barn.
Och har ni nu valt detta liv tillsammans, och oroar dig så mycket, varför får du då inte halva hans lön/pension?

Din man har väl ordnat sin yrkeskarriär själv? Du har fött och tagit hand om hans barn. Ja. Men har har väl försörjt dig under hela den tiden? Är han skyldig dig lön även efteråt och pension?

En idé bara. Jag förstår att du inte vill ha en blogg med samarbeten etc. Men varför låter du inte företag annonsera på din blogg med banners etc för en viss summa i månaden? Det har du ju ändå nu men du tjänar knappt något på de annonserna som är idag. Du har ju ändå en relativt stor plattform som kan generera några klick till dessa företag. Typ RFSL, Always, Libresse, ja du fattar. Företag med kvinnor som huvudsaklig målgrupp. Du kan ju säkert få in 5-8000 kr i månaden per företag och då börjar du ju få en liten inkomst i alla fall?

Jag ser inte logiken i att ditt hemmafruliv möjliggör hans karriär.
I de flesta familjer arbetar båda vuxna, det är till och med normen i Sverige och inget svårt eller konstigt.
Han skulle kunna jobba lite mindre om han slapp vara ensam försörjare, det vore nog nyttigt för båda att lämna nuvarande obalanserade situation. Du verkar ju tänka väldigt mycket på din ekonomi och känna komplex för att du inte bidrar och oroa dig för om han dör etc. Jag tycker du ska ta klivet ur din comfort zone och skaka av dig Lady Dahmer och låta Natashja pröva vingarna som en vuxen.

Men sparar han till din pension då? Om inte - varför?

Du skriver att du inte har någon inkomst om han dör - då får du väl jobba med annat jobb som ger dig inkomst som räcker? Och täcka upp med bostadsbidrag och annat? Eller vad menar du? Eller är tanken att du aldrig ska jobba med något som ger en ordentlig inkomst? Vad är planen egentligen?

Men din man är ju inte den enda i Sverige som gör karriär, inte behövs det en hemmaförälder för att den andra ska göra karriär. I många familjer gör båda karriär. Och tänk då på att många reser i jobbet och får det ändå att fungera! Det är inte så svårt som du målar upp det.

Väldigt många i Sverige har en pappa som gör karriär och en mamma som jobbar deltid. Barnen på förskola (ingen nanny, seriöst, hur många har det?). Städhjälp och matkasse är väl ganska vanligt dock. Alternativen står liksom inte mellan karriärpappa+hemmafru eller karriärpappa+karriärmamma med nanny plus hushållerska och övergivna barn när mamma reser bort....
Skrev det förut men du valde att inte publicera min kommentar. Försöker igen...
Om din man dör så är det lönearbete, sjukskrivning (vid sjukdom) eller soc som gäller. Barn på förskola så att du kan lönearbeta/bli frisk. Billigare boende. Så gör alla andra ensamstående och alla de vars partners lön ensam inte räcker till att försörja en hel familj. Ditt feministiska arbete i sin nuvarande form, konsten etc skulle sannolikt få stryka på foten. Vilket skulle vara jävligt synd enligt min mening, men mat på bordet måste ju gå före. Tillvaron skulle bli annorlunda för er. Men du skulle såklart klara det. För vad är alternativen?

Avseende att många skriver: ”andra har karriärer och får det att gå ihop” - alla karriärer ser inte likadana ut. Vissa gör karriär på 40 eller 50 timmar i veckan. Andra måste arbeta 90 timmar eller ännu mer. Vi har ingen aning om huruvida Oskar har möjlighet att väcka barna, ta dem till skolbussen, hämta på eventuellt dagis, umgås med dem på helgerna, hitta på aktiviteter på loven. Han kanske jobbar 90 timmar i veckan, plus helger, man kan inte jämföra andras karriärer med sin egen eller med sådana personer man känner.

Mamma och pappa reser ju inte samma dagar, det är en självklarhet om man har barn att synka kalendrarna och det vet ju alla arbetsgivare om. Det handlar ju om resor som planeras månadsvis och inga överraskningar.
Mina barn har aldrig haft barnvakt eller nanny, vi jobbar båda men synkar tider och kalendrar, det är så folk gör.

Känns ibland som du sätter dig själv i en passiv offerroll. Finns hur mycket jobb dom helst tex inom förskola skola hemtjänsten. Som vikarie, saknas folk och du har ju livserfarenhet. Du kan väl vara den av er som vabbar ändå. Alla har ansvar för sitt eget liv, inget händer eller förändras av att man bara ”sitter o gnäller”. När er minsting är stor nog skaffa en förskoleplats o sätt upp dig i vikariepoolen. Bör finnas i er kommun med. Du kommer bli erbjuden en hel del jobb. Är utvecklande både för självkänsla/självförtroende att ha ett jobb, kunna bidra till försörjningen, bli självständig och ej fullt beroende av ngn annan. ”Var och en är sin egen lyckas smed”

Men hallå Malin och anonym och ni andra

Vet ni verkligen inte att i många familjer där båda jobbar, så har mamman generellt mycket sämre betalt, tider, löneutveckling och karriär, graviditet, förlossning, föräldraledighet, vabb, skador m.m sabbar
Och samtidigt så tar dom enormt mycket större ansvar för hem, sociala umgänget, barnen, känsloarbetet m.m
Och då blir sjukskrivna, utmattade, går in i väggen m.m
Och samtidigt så missar dom massa tid med barnen och så blir dom skammade och mår dåligt för de

Vadå inte svårt eller konstigt?
Kanske inte om en har utbildning, jobb, skaffar barn senare (utan problem dessutom) har en vettig partner (hahaha män är generellt skit) socialt och ekonomiskt kapital, har normkropp, är fysiskt och psykiskt frisk... men om något saknas, ja kom ut ur bubblan och inse att det är många som saknar viktiga förutsättningar som gör det både svårt och konstigt och ibland omöjligt

Sen är iaf jag helt övertygad om att det är bättre för barn att ha minst 1 närvarande förälder än att börja på förskola vid 1år och ha två föräldrar dom knappt ser eller en utmattad mamma
Och nej dagens män lever verkligen inte upp till kraven att dela och det ska inte barnen behöva lida för

Men alla ni som argumenterar emot att maken ska pensionsspara åt henne: har ni hål i huvudet?? Givetvis hjälps man åt! Det är helt orimligt att han är höginkomstagare och inte ens pensionssparar åt henne så hon får en rimlig pension. De har kommit överens om att leva såhär och de har båda för- och nackdelar med det.

Jag tycker det är obegripligt att LD ska riskera att bli fattigpensionär när snubben drar in så mycket.

Gud vad folk hackar om att hon är hemma. Jag är också hemma med med tvååringen. Vi tycker att han är för liten för förskola. Varken jag eller sambon pensionssparar, vi har inte råd. Men vi har valt att skaffa barn och då får en av oss sätta karriären på paus ett tag. Och det blev jag, mamman såklart, men det gör mig inget. Tror att jag om tio år hade ångrat att jag börjat jobba direkt och inte umgåtts med min "bebis". Pengar är inte allt. Hoppas att vi inte separerar, då är jag körd. Men jag kan inte gå och tänka "tänk om" hela tiden

Tess och övriga som argumenterar för hur svårt det är:

Visst är det svårt för många kvinnor att arbeta och tjäna pengar och samtidigt ha en man som inte tar ansvar och allt det.

Men vi som kommenterar med pepp och goda råd gör det inte generellt utan till LD som här på bloggen oftare och oftare uttrycker missnöje eller oro över sin situation.

Något är det ju som skaver, för henne. Och jag läser henne som en intelligent kvinna, hon är inte inkapabel enligt mig, hon har potential att ändra det hon inte är nöjd med idag. Det är dock läskigt och otäckt för alla att lämna en comfort zone, och har man varit i den länge blir det svårare och svårare. Om jag skriver till henne att det går, att hon borde, att hon skulle kunna och att det inte är så svårt eller konstigt, så är det välmenande, för att jag på riktigt tror att hon skulle klara det och även må bra av det. Just för att hon så tydligt signalerar på sin blogg att nuvarande situation inte känns helt bra, och just för att jag ser henne som en individ med mer kapacitet och det vore synd om hon låter sig begränsas så mycket av rädslan.

@LD: "En mamma som jobbar deltid dvs täcker upp för mannen så han kan göra karriär."

Jag säger inte att det är den optimala lösningen på något sätt. Men mamman slipper i alla fall hamna utanför arbetsmarknaden i 10 år eller mer (beronde på antal barn). Du säger ju själv att man inte är attraktiv som arbetssökande efter ett så långt uppehåll. Man tjänar in sina egna pensionspengar. Man har ett lönearbete att falla tillbaka på om maken dör/sticker. Man står inte utlämnad till soc om man blir ensamstående. Man slipper ligga sömnlös och ha ångest över att "hamna i rännstenen".
Med tanke på hur du beskriver dina framtidsutsikter som ensamstående så är ju alternativet karriärpappa+ deltidsarbetande mamma klart att föredra..... Inte optimalt, men att föredra.

1. Ni som pratar om annonser, det ger inga pengar. En bannerannons på typ DN kostar 290kr/CPM (dvs 100+0 visningar) Det kanske kan visa lite hur lite man tjänar på annonser.
2. Klart att mannen ska pensionsspara, hemmaarbete är också ett arbete.
3. Lady Dahmer - du snackar om att du är outbildad. Kom igen!Du kanske inte har några meriter från skolan men du har ju verkligen visat/visar din kunskap inom dina intresseområden. Alltså när barnen är äldre och det finns möjlighet för det tror jag absolut att du kan arbeta med helt andra saker än hemtjänst och så vidare. Till exempel föreläsningar, utbildningar, programledare och liknande där ditt vetande är i fokus. Det kanske inte ger en fast månadslön men det kommer säkerligen att göra så att du kan försörja er!

PS. Jag vill också att mina barn ska igenom skolan så det var inte för att framhålla att det var en bra idé att inte göra det.

Jag håller med om de som skriver att normen är ju faktiskt att båda föräldrarna arbetar och de får de ändå att gå ihop med hämtning, lämning, ungars aktiviteter och i många fall fokus på bådas karriärer.

Precis som många skriver så är bristen inom förskola enorm. Med tanke på din erfarenhet och erfarenhet av egna barn så har jag väldigt svårt att se att du skulle bli ratad som tex timvikarie, även om de kanske först går via arbetsförmedlingen i form av praktikplats eller liknandes (jobbar som handläggare på Arbetsförmedligen så lite koll har jag).

Mvh.

En lite intressant sak är att det för många vuxna är självklart att förskola från ett eller två års ålder och sedan fritids på eftermiddagarna upp till ungefär tolv års ålder (som längst) och slutligen ett antal timmar på eftermiddagen som tillbringas på mååånga olika sätt – dock inte tillsammans med några föräldrar – upp genom gymnasieåren, är bra för barnen. Hur kan folk vara så säkra på det? Jag jobbar hemifrån och ser en hel del medelklassbarn som tagits om hand av andra vuxna än föräldrarna sedan tidig ålder och mer eller mindre vuxit upp som medlemmar i en barnflock ledd av perifera vuxna. De här barnen är mina egna barns skolkamrater (mina barn är nu 10, 12 och 15 år) och jag säger bara Flugornas herre ... De svagaste far riktigt illa och de starkaste odlar egenskaper som deras föräldrar nog inte skulle gillat – om de tillbringat så mycket tid med sina barn att de hade koll. Men föräldrarna har råd att låta barnen gå på en hel del aktiviteter och många av de här familjerna reser utomlands minst två gånger om året. Och jävlar vilka födelsedagskalas barnen har!

Jag har den ofattbara lyxen att ha alla förutsättningar för att få ett hyfsat bra betalt jobb, men väljer medvetet att fortsätta med mindre välbetalda frilansuppdrag dels för att jag vill finnas där för mina barn (både för att hjälpa dem och hindra dem från att utveckla mindre bra egenskaper), dels för att jag helt egoistiskt vill vara med om deras uppväxt. Alla har inte det valet. Men många medelklassföräldrar har det – egentligen. De är bara så säkra på att de väljer rätt som satsar på det materiella, inte minst för sina älskade barns skull. För jag betvivlar inte ett ögonblick att i alla fall de flesta av barnen jag talar om ÄR älskade, det är inte det.

I förhållanden där inkomsterna är ojämnt fördelade kan den med högst inkomst föra över sin del av den placeringsbara Premiepensionen till den andra. Det är ett rätt simpelt sätt att jämna ut det lite som inte syns i plånboken just nu, så gör man inget annat aktivt sparande till varandra kan det vara en bra grej att fixa!

https://www.pensionsmyndigheten.se/forsta-din-pension/sa-fungerar-pensionen/overforing-av-premiepensionsratt

Skrev ej att det var nu ni skulle söka förskoleplats åt er minsta. Utan när ni är redo. Jobbar inom förskola och flertalet av våra vikarier är outbildade. Inga problem få jobb sedan kanske man får räkna med hoppa runt en del i början, inte så att man får ett långvikariat det första.

Jag är utbildad undersköterska (via yrkesprogram på gymnasiet).
Jag började arbeta redan innan jag var färdigutbildad (17 år).
Samma höst som jag gick ur gymnasiet började jag pensionsspara 500 kr/månad.
Det var år 2004. Fram till år 2012 sparade jag 500 kr/månaden. Sedan 200 kr/månad pga föräldraledighet och tjänstledighet 50%.
Jag arbetar fortfarande 50% inom äldreomsorgen och sparar ännu till pensionen.

Det var jag som betalade min sambos (numera är vi gifta) körkort 2012.
Han fick naturligtvis betala tillbaka pengarna, men det var jag som satt med pengar på kontot. Han var lärarstudent tidigare och började arbeta 2012.
Nu är det han som drar in mer pengar än jag eftersom han tidigare har arbetat som nämndsekreterare och nuförtiden är hak systemförvaltare.
Men utan mina hårt förvärvade slantar, och inköp av bostadsrätt/lägenhet sähade inte min man haft råd att ta körkört och vi inte kunnat köpa en större bostadsrätt/lägenhet. Den sålde vi också och vi bor i en villa nu.

Jag blir häpen när jag läser några av kommentarerna här. Varför ska alla kvinnor mätas mot en traditionellt manlig norm (förvärvsarbete, karriär, lön)? Det är inte för mycket begärt att få uppbackning av samhället för den samhällsinsats kvinnor faktiskt gör i form av vettig pension, föräldrapenning, vårdnadsbidrag osv. Det är inte ett individuellt problem där LD bara kan "rycka upp sig" och skaffa ett jobb, det är strukturellt. Även om LD börjar arbeta heltid från och med idag kommer hon inte få en pension som hon kan leva (ensam) på.

För mig är det självklart att en i förhållanden kompenserar för eventuella ojämlikheter så bäst en kan. Det innebär att den som tjänar mest pensionssparar extra till den som tjänar mindre och att den som jobbar mindre gör mer av arbetet hemma. En ser till att den andra personen eller personerna INTE bara är fucked om någonting händer en. Samtidigt tycker jag då självklart att det är helt orimligt att ta beslut som en vet kommer att resultera i en kaossituation om något händer om det går att undvika. Det är inte rimligt att sätta sig i en situation där en inte har någon fall back plan om en har alternativ som inte är så riskabla. Alternativet om något händer kan liksom inte vara "jaha, då är det bara kört och det finns inget att göra åt det".

Plugga!! Läs på distans om du har svårt för klasser. Jag tycker du verkar oerhört begåvad . Du är ju inte gammal. Å snart är dina barn stora- tro mig det går fort- då blir det tomt å tråkigt.

En vuxen kvinna: Vi tänker helt uppenbart olika om det där. Jag tänker att det dels handlar om att man gemensamt har valt ett visst liv och upplägg där en kanske jobbar mer utanför hemmet och en mer i hemmet för att få ihop både ekonomi och vardagen. Jag tänker också att det handlar om en omsorg om sina egna barn, som innebär att man vill att de ska kunna bo kvar och ha ungefär samma förutsättningar även om man själv skulle gå bort.

Har du pratat med O om detta? Vad har han att säga? Jag tror du skulle må så mycket bättre och kunna slappna av lite om ni kom fram till något beslut, även om det skulle vara något som bara sträcker sig något år i framtiden, en tillfällig lösning. Att ha något sådant här som gnager i huvudet tar så mycket onödig energi.

Vad är tanken framöver om du redan nu bestämt dig för att plugga ta för lång tid och jobb är så omöjligt att få så du inte ens vill försöka söka? Du har ca 30 år kvar innan pension. Ska du fortsätta leva på din man även när barnen är stora?

Menar du att du inte skulle kunna få ett arbete i tex hemtjänsten eller att du inte vill ha det?

Nu vill jag inte uppfattas som drygo men du vet att det finns mycket bra medicin för adhd? Visst kan det ta ett tag att få rätt dos med sen är det bra. Väldigt många människor som lever med adhd funkar i skola och arbetslivet som alla andra!

Det finns väl massor av familjer där båda gör karriär? Och många där bara en gör karriär och den andra har ett vanligt, mindre tidskrävande jobb. Det gör massor av familjer där vi bor, och här finns ingen subventionerad förskola. Dock är det VÄLDIGT svårt att ha råd om man har mer än 2 barn här, så tyvärr är det ett val man måste göra. Det behöver man inte i Sverige. Jag dömer inte dig för att du av olika skäl inte klarar att jobba, men att du inte kan jobba för att din man ska göra karriär är inte sant.

Min bästa väns numera exman lyckades fint att starta och driva en framgångsrik byrå, expandera verksamheten, så småningom bli uppköpt och ännu mer framgångsrik, starta nytt företag och dra igång ny framgångsrik verksamhet etc etc. Långa arbetsdagar? Japp. Jobbresor? Japp. Kundmöten i tid och otid? Japp. Allt tidigare nämnt även på semestrar och helger? Japp.
Min vän möjliggjorde i allra högsta grad hans karriär genom att ta så gott som all föräldraledighet, all vab, alla hämtningar + lämningar och allt ansvar för hemmet och barnen. Men hon har hela tiden jobbat. Tur det eftersom den medelålderskrisande mannen hittade en 25-åring och ville skiljas. Det väldigt goda liv min vän och barnen levt som familj, eftersom exmannen drog in rejält med pengar, kommer ju av förklarliga skäl att ta slut. Men min vän har i alla fall hyfsad inkomst och sparkapital.
Jag fattar dilemmat. Jag fattar viljan att vara hemma. Min vän pratade också om det i perioder, eller att gå ner till halvtid för att hennes lön ändå bara var småpengar i hushållet och hennes man "alltid skulle ta sitt ansvar" eftersom han var barnens far och ville att de skulle ha det bra. Heh. Not so much. Han vill ha pengar att leva gött med nya kärleken. Antal exmän i min bekantskapskrets som personlighetsförändrats och blivit känslokalla och snåla som fan efter skilsmässan och gjort allt för att roffa åt sig för egen vinning: alldeles för många.

Vad jag vill säga med det här är väl mest till alla kvinnor: Var medvetna. Se om ert hus. Saker kan ändras. Pengar må låta trist och värdsligt och tid med barnen viktigare, valen må vara "medvetna" men den dagen man står utan är verkligheten mer krass.

Jag vill bara påminna dig om att du har ett socialt skyddsnät också. ❤️ Jag tror inte att du förstår hur otroligt viktig du är för oss som följer och läser och lyssnar på dig. Jag är bara en ensam tjugonioåring, men jag tror att väldigt många med mig aldrig skulle tillåta att du for illa. We got you, fina du. I allra värsta fall får du väl flytta in i mitt gästrum då! ❤️ Så länge det finns systerskap finns det hopp!

Jag är en sådan där ”rik” kvinna som köper tjänster för att kunna göra karriär samtidigt som min man. Det är enda sättet. För trots att jag tjänar mer än min man måste jag själv sköta lämning, hämtning och VAB pga min mans jobbresor och viktiga möten. Samt städning och tvätt etc. Jag skulle fått en hjärtinfarkt om jag gjorde allt själv så är ingen idé att försöka.

Sjukt, jag vet. Kanske skiljer vi oss sedan men jag orkar inte medan barnen är små. De älskar ändå sin pappa och han är snäll mot dem.

Jag är advokat och delägare så jag har råd med barnflicka, städhjälp m m. Jag skulle inte orka annars och jag älskar mitt jobb. Jag har kämpat så långt för att nå dit jag är idag. Jag kommer från hemsk invandrarförort och har fått kämpa för varenda liten framgång i mitt liv.

Om ett par år tjänar jag så pass bra att jag kan göra som Blondinbella, dvs kasta ut mannen från vår dyra villa, behålla båda bilarna och anställa någon på heltid som hjälper mig med markservicen. Vi får se hur jag gör då.

Jag hade aldrig kunna föreställa mig att jag skulle leva så ojämställt, kanske var jag naiv men vi var ganska jämställda före barnen, min man och jag.

Jag spenderar mycket tid med mina barn, jag är en expert på att delegera, så exempelvis denna veckan har jag vabbat mer än halva veckan. Bara för att barnen var lite snoriga och jag ville att vi skulle ta det lugnt hemma. Vi är lediga mycket på loven och gör en massa roligt ihop. Mitt liv består av barnen och advokatbyrån, i den ordningen. Jag själv kommer sedan och sist vänner, fritid etc - i den mån jag nu hinner.

När jag hämtar på förskolan gör jag det tidigt och njuter av all tid med dem. Jag jobbar ikapp på kvällar och lite på helgen. Det är förstås ett privilegium att vara chef, jag leder och fördelar arbetet så jag kan anpassa det efter mitt familjeliv. Jag är väldigt snäll mot mina anställda så jag har en väldigt lojal skara medarbetare som gör ett fantastiskt jobb. Annars skulle det inte gå.

Lite reflektioner från min sida.

Trevlig kväll :)

Jag är en "hemmafru" (är ej gift än) men jag sitter inte hemma och latar mig för att jag vill, jag har psykisk ohälsa och jag fungerar ej normalt som alla andra. När man läser era kommentarer så mår man faktiskt dåligt. Jag kan inte rå för det för att jag ej är kapabel till att arbeta. Man känner sig oduglig och mår skit pga det. Men trots det försöker man leva i harmoni och vara tacksam. Men att skriva att alla väljer sina egna liv och har eget ansvar stämmer inte alltid. Det är inte jag som har valt psykisk ohälsa och kroniska smärtor.

EMMA!
Du hedras härmed med guldmedaljen för bästa kommentaren.
DU är bäst (^_^) ❤️

Det känns bra att LD har ett socialt skyddsnät som verkligen är "socialt".
Natashja - det du arbetat på i 10+ år har i alla fall skördat detta skyddsnät som står bakom dig om du någonsin faller :-* :-*

Många kommuner har infört regler om att även timanställda vikarier i förskolan ska ha utbildning minst motsvarande Barn och fritids-programmet.

Samma sak gäller Äldre och handikappomsorgen, där gäller Omvårdnadsprogrammet eller motsvarande.

Ni som verkar tro att vem som helst kan få jobb som vikarie inom kommunen kan inte sitta och utgå från att det som gäller i just er kommun går att applicera på hela Sverige.

Man kan också ifrågasätta synen människor har på dessa otroligt viktiga jobb. De anses vara något vem som helst, åtminstone vem som helst av kvinnligt kön kan klara av bra så länge det inte gäller en fast anställning.
FEL.
Att slänga in "vem som helst" i äldreomsorgen leder ofta till tragedier. Förstörda ryggar för personal som inte vet hur man lyfter rätt, frakturer hos äldre som blir lyfta på fel sätt, felmedicinering med fatala konsekvenser är bara några exempel.

Förskolan innebär inte riktigt samma risker, men det är numera med alla stora barngrupper ett otroligt stressigt jobb som verkligen inte är för alla. Och det händer att barn skadar sig allvarligt eller skadar andra barn allvarligt för att personalen inte hade uppsikt eller ens möjlighet att hålla uppsikt.


Nu menar jag absolut inte att just LD skulle vara olämplig att arbeta inom förskolan. Eller vården.
Jag ifrågasätter de som kommenterat och förutsätter att det är ett jobb i princip vem som helst både kan få och klara av.

Lisa: varför kan inte LD skaffa sig den utbildningen. Med en välavlönad make kan hon utbilda sig utan studielån. Guldläge!

”Svar: Skulle ta så många år. Först gymnasiet. Sen högskola. Med adhd.”

Jag har add och pluggade upp grundskola, gymnasium och skaffade kandidatexamen och nu jobb. Var föräldraledig i 3 år under tiden (min man försörjde oss då). Det tog många år ja men det gick. Jag har ett jobb nu. Åren går snabbare än man tror. Vill du så är jag säker på att du klarar det. Många med adhd har en bra förmåga att klara det, adhd kan till och med ge fördelar i form sv kreativitet och snabbtänkthet. Min brorsa har svår adhd och har pluggat och skaffat sig jobb och utvecklat strategier. Isabella Löwengrip är en utav många kända namn som har adhd är ensamstående och försörjer sig och sina barn. Man får hitta egna strategier som fungersr för en själv, så jag tror att om du vill och bestämmer dig för att testa så har du en stor chans att klara det. Pepp till dig 💛

Du har ju skrivit att du är barnskötare med lång erfarenhet och vidareutbildning, att du anställdes för din specialistkompetens, du kallar dig pedagog osv. Då är det väl ingen omöjlighet att få in en fot på förskola (om du vill/behöver jobba)?

Ok, så du vill inte ta jobb som i hemtjänsten och du vill inte plugga och ja, vill ingenting förutom att vara hemma med barnen. Som bli äldre och äldre. Vad kommer livet bestå av när de inte är hemma längre och din man jobbar? Jag kan faktiskt inte förstå hur man frivilligt kan sätta sig i den här situationen istället för att sätta ungarna på förskolan tidigare (INGET fel eller konstigt med det) och jobba? Så får man inte så lång lucka i CV:et. Helt absurt att bara för att man är kvinna fucka upp allt och leva på sin man bland annat pga att man skaffade barn?

Jag förstår verkligen oron, även om jag inte befinner mig i samma situation. Jag är utbildad och har alltid varit smart och ”duktig” i skolan och har äntligen fått ett välbetalt fast jobb - även om jag upplever att killar med mycket lägre kompetens glider före på ett jävla bananskal och det är så jäääävla frustrerande. Jag känner jättemycket stress för att jag inte bedriver mer feministiskt + antirasistiskt arbete, för det är det som är livets mening för mig. Jag förstår inte hur du lyckas jonglera barn + hemmaliv + podd + konst + insta + blogg mm , du är en jävla superkvinna tycker jag och jag skulle önska att jag hade 10 % av ditt driv och engagemang. Jag är rädd att jag ska ångra allt jag inte gjorde när jag blir äldre. Jag VILL verkligen göra massor men jag tror att det är kravet på perfektion som hindrar mig att producera. Jag tycker du är makalös. All kärlek / @johannablue

Ja men om man bara fokuserar på nu:et så blir det ju som det blir. Då får man ju leva med dom valen sen.

Du kan läsa upp betygen på 25% och det går att göra hemma och via datorn. Man måste gå på vissa träffar men det är typ en gång i månaden.