Att stoppa in kuken i någon är föga imponerande
Alltså fy fan, jag läser era kommentarer och blir så jävla ledsen över vad flera av er får eller fått utstå från era partners. Va fan?! Jag vill säga åt er att lämna, stick, skit i skithögen han är inte värd er men jag vet att det inte är så enkelt speciellt inte om man har barn eller hus ihop eller ekonomin sätter hinder. Men jag hoppas verkligen att ni tar er ur inom en snar framtid. En relation där den ena behandlar den andra så pass elakt har inget att bygga på, inget att leva vidare i. Och jo det ÄR elakt som fan. Det finns ingen kärlek i det alls. Men vi normaliserar det till slut, anklagar oss själva istället, gräver oss djupare i självhat och liksom finner oss i att bli behandlade som boskap. Men vi är värda så mycket mer. Tro inget annat och förvänta er inget annat. Som en av er säger i kommentarsfältet:

"Stackars UNDERBARA kvinnor som med sina FANTASTISKA kroppar föder barn. Vad i helvete gör män med sina kroppar som är lika beundransvärt? Att stoppa in kuken är verkligen föga imponerande."

Och nu är inte män svaret heller och vi borde ju klara oss utan deras bekräftelse men jag fattar ju också att ingen vill vara ensam så man oroar sig såklart att man inte ska kunna älskas av nån pga hur man ser ut eller pga hur mycket man väger men det är inte heller sant. Det finns faktiskt relativt rimliga män därute som skiter i extra kilon och rynkor, som är kapabla att älska och trivas ihop med er genom åren oavsett hur mycket ni förändras utseendemässigt. Kanske är jag på extra bra humör idag men jag skulle våga påstå att majoriteten vanliga karlar är precis så rimliga. Sen har ju män andra issues som vi måste stå ut med hehe men ja ni hajjar. You can do better. You deserve better. Tro på det. Isabella Löwengrip / Blondinbella skrev så bra om detta för ett par år sen. Hon reagerade på att Bingo Rimér kallade Katrin för fet kossa och skrev då detta inlägg som sätter fingret på hur en relation ska kännas och vara.

”Jag måste kunna vara trygg i min relation. Få se ut hur jag vill, äta vad jag vill utan att Odd kommenterar det. Skulle jag tycka att det var jobbigt att komma ut från badrummet med självlysande finnar i ansiktet eller sitta i sängen naken med magen som trycks i hop, hade det inte fungerat i vår relation. Man måste få vara sig själv. Få släppa garden. Ska man varje dag lämna lägeheten och prestera och träffa folk så måste man få komma hem och bara dra på sig mjukisbyxor och bara vara. Annars sprängs man.

För mig är det nog det som är en trygg relation. Att veta att Odd älskar mig och tycker att jag är vackrast i världen trots min acnehy eller att min mage aldrig någonsin har varit platt. Innan jag träffade Odd tänkte jag ibland på hur min mage såg ut om jag satt ner på stranden i bikini eller gick naken runt hemma. Med Odd som livspartner så har jag aldrig någonsin tänkt den tanken. När jag var nyförlöst var magen sådär mjuk och dallrig som den är, trots att jag var naken inför honom och gick runt i nättrosor och med världens största binda i på sjukhuset så fick han mig att känna mig som världens vackraste mamma till vårt barn. Det är så det ska vara. Alltid.”

Skulle min man berätta för mig att han inte är ok med min kropp, min vikt, mina bröst eller vad det nu må vara så skulle detta bara sabotera vår relation. INGET skulle bli bättre av det. Det skulle bara bli sämre. Jag skulle må sämre, jag skulle tycka mindre om mig själv, jag skulle tycka mindre och sämre om honom, jag skulle lita mindre på honom, jag skulle känna mig mindre älskad och mindre accepterad av honom.