MENY
Hur uppfattar du mig?
Diskussionen med Emma fick mig att tänka lite.... Hur uppfattas jag egentligen? Maken brukar säga att jag har en tendens att verka hotfull och arrogant bara genom sättet jag talar. (tydligt och artikulerande) (fast HAN vet ju att det inte är så... eller ja, jag kan vara väldigt arrogant, men mitt sätt att tala har inget med det att göra!) och jag har fått höra av andra att jag kan verka intensiv, passionerad och hetsig.
Nu har jag ju inget behov av att förändra detta. Jag tycker att jag duger som jag är och det finns ju massvis med människor som faktiskt tycker om mig -- inte TROTS att jag är som jag är utan -- på grund av det! Och jag vill inte kompromissa med min personlighet för att alla ska tycka om mig (även om jag har det där inre idiotiska behovet av att bli älskad av ALLA) för det betyder att jag skulle behöva bli en sån där vek liten ja-sägare utan egna åsikter. (Du vet vilken typ jag menar, den där lite osynliga människan som alltid håller med, alltid stryker dig medhårs och klappar ditt ego.)
Men jag undrar HUR pass missförstådd jag är...? Om jag nu är det. Uppfattas jag som arg och elak? Hatisk och sur? Missnöjd och bitter? Jag hoppas inte det! För det är ju verkligen tvärtom! Jag är den gladaste människan jag vet! Och framförallt äckligt lycklig! Och nöjd med livet, med tillvaron, med ALLT!
Diskussionen med Emma fick mig att tänka lite.... Hur uppfattas jag egentligen? Maken brukar säga att jag har en tendens att verka hotfull och arrogant bara genom sättet jag talar. (tydligt och artikulerande) (fast HAN vet ju att det inte är så... eller ja, jag kan vara väldigt arrogant, men mitt sätt att tala har inget med det att göra!) och jag har fått höra av andra att jag kan verka intensiv, passionerad och hetsig.
Nu har jag ju inget behov av att förändra detta. Jag tycker att jag duger som jag är och det finns ju massvis med människor som faktiskt tycker om mig -- inte TROTS att jag är som jag är utan -- på grund av det! Och jag vill inte kompromissa med min personlighet för att alla ska tycka om mig (även om jag har det där inre idiotiska behovet av att bli älskad av ALLA) för det betyder att jag skulle behöva bli en sån där vek liten ja-sägare utan egna åsikter. (Du vet vilken typ jag menar, den där lite osynliga människan som alltid håller med, alltid stryker dig medhårs och klappar ditt ego.)
Men jag undrar HUR pass missförstådd jag är...? Om jag nu är det. Uppfattas jag som arg och elak? Hatisk och sur? Missnöjd och bitter? Jag hoppas inte det! För det är ju verkligen tvärtom! Jag är den gladaste människan jag vet! Och framförallt äckligt lycklig! Och nöjd med livet, med tillvaron, med ALLT!
9