Ja nu kanske ni undrar vad problemet är. Varför kan man inte säga till folk och barn att de är fina om man nu tycker det?

 

Så jag föreslår en liten genusstudie. Sådana är bra om man vill synliggöra strukturer för sig själv eller få ett nytt perspektiv.

 

Prova att iaktta din omvärld en vecka. Räkna hur ofta du hör ''hej vad fin du är'' eller liknande kommentarer. Räkna även hur många av dessa som riktas till pojkar/män vs flickor/kvinnor. Märker du någon skillnad?

 

Problemet är inte att just DU säger det till någon EN gång every blue moon, problemet är att ALLA säger det FLERA gånger, ofta varje dag, året om. Och att alla de som får komplimanger, inte bara får höra att de själva är fina utan att andra är det också. Varenda gång jag är i sällskap med flera kvinnor så hör jag hur de komplimenterar varandra, flera gånger. Jag hör det. Även om kanske enbart en av dem är riktade till mig så matas jag tills öronen svämmar över. ''Vad snygg du är'', ''men guuuu' vilka fina naglar'', ''vilka fina kläder du har'', ''vad smal du har blivit'', ''vad fräsch du är idag''. 

 

Lägg sedan detta i sitt sammanhang; vad ser vi runtomkring oss? Vad säger reklamen till oss? (så ser du yngre, spänstigare, smalare, VACKRARE ut) Vad säger TV'n? Vad visar TV'n framförallt? (Vackra människor) Tidningarna? (Banta, gör om dig, sminktips, klä dig för din form)

 

Föreställ dig sedan hur barn upplever detta och vad för slags budskap det sänder till dem.

 

Prova!