.
Ingen älskar Sverige som jag. Jag är äckligt förälskad i mitt land. Jag saknar ofta till och med förmågan att se och erkänna dess negativa sidor. För mig är Sverige bäst. Absolut bäst i världen.

Ingen protest.

Jag kan orera vitt och brett om Sveriges förträfflighet på olika amerikanska forum. Aj löv Sveden liksom. (trots att sverige och svenskarna inte alltid räknar mig som en av dem. Undrar om jag är "homogen" nog för att tillåtas stanna, eller om jag bör "återvandra" i enlighet med SD's politik?)

Mitt Sverige är mångkulturellt och vackert, öppet och accepterande - i spetsen och en förebild för resten av världen.

Vad som gör mig förbannad är människor (politiker) som sprider hat, fientlighet, fördomar - i kärlekens namn. I Sveriges namn. I Patriotismens namn. Som gömmer sig bakom att de "värnar Sveriges kultur" men som egentligen är så förblindade av hat och lögner att de inte kan se ordentligt. Tyvärr lyckas de påverka tusentals med sin propaganda. Och det skrämmer mig nästan mer än det gör mig arg.

Det absolut mest skrämmande är vardagsrasismen, den rumsrena accepterade fördomsfullheten, som sprider sig bland svenskarna likt cancer. Ett virus. Som förfular och förgiftar. "Jag är inte rasist, men...." 

Visst har vi alla fördomar, shit det har väl jag också, men det är något vi aktivt bör jobba med. I det privata rummet men också offentligt. Att erkänna för sig själv att man är en del av problemet och att lösningen på det inte ligger i att bespotta och förvisa andra kulturer och raser utan i integrering och acceptans.

Svenskarna har alltid behövt nån att skylla på. Idag är det svartskallarna, muslimerna. Förr var det finnjävlarna. Och innan det arbetarklassen och de fattiga. Patrasket.

//Äkta Patriot