När man lider av psykisk ohälsa så anklagar man ofta sig själv. Jag tycker att det pratas väldigt mycket om människor som skyller ifrån sig på andra men jag tycker snarare att människan har en fantastisk förmåga att ta på sig skuld för det som drabbar henne oavsett om hon kunnat påverka situationen eller inte. Victim blaming: från omgivningen men också djupt internaliserat. Om vi bara gjorde si eller om vi inte gjort så... Och så ältar vi detta runt runt i cirklar tills vi är så fulla av skam att vi måste kapitulera under vårt eget självhat. Vi behöver inte fler som cementerar det.

 

Jag har ingen inneboende kraft. Jag har ingen magisk förmåga till stordåd för det har ätits upp av ångest och att påstå att jag har det, att jag själv har förmågan att förändra mitt liv är ett hån. Jag vill inte bli peppad. Jag vill bli förstådd. Jag vill få höra att det är fullt förståeligt att jag mår dåligt och att det inte är konstigt att jag ej tar mig ur.

 

Det förstnämnda får mig nämligen bara att känna mig mer värdelös. Det är inte så att jag tycker att nån annan ska ta ansvar för mig eller mitt mående, liv, situation. Det som bör diskuteras är varför människor mår dåligt och varför de som mår dåligt inte får hjälp när de faktiskt visar att de behöver det. Vi behöver diskutera varför samhället ser ut som det gör och varför vissa faller mellan och varför vårt skyddsnät inte funkar längre.

 

Som jag skrev tidigare så är vår förmåga beroende på våra erfarenheter och vårt sociala, kulturella och ekonomiska kapital. Hur kan vi jämna ut klasskillnaderna? Hur kan vi möjliggöra så att alla får och har samma förutsättningar? Hur kan vi förhindra att vissa människor inte förmår lika mycket som andra?

 

Hur kommer det sig att vissa människor bara klarar av att resa sig ur askan medan andra som till synes har alla förutsättningar inte klarar av att sätta ena foten framför den andra? Det är dessa frågor som behöver analyseras.

Teckning av Fanny Åström.