Ibland undrar jag hur mycket det ska krävas innan jag inte orkar resa mig igen ??! För några år sedan fick jag en psykos som gjorde att jag gick upp kraftigt i vikt hallucinerade ville dö osv övervikten är tyvärr kvar och kommentarer och åsikter om min kropp tycker sig folk ha rätt att säga dagligen 😩 sen blev jag mamma helt fantastiskt i samma veva satt min bror av sitt första fängelsestraff ångest inom familjen . Blev nollad av försäkringskassan för ett papper inkom sent ( skulle ha kommit in mitt i bebisbubblan) har nu fyra barn lever på knappt någonting har en bror i fängelse en mamma som strutsar en man som jobbar häcken av sig för att försörja oss. Jag söker extra jobb så att jag kan kombinera jobb/ föräldraledighet. Men blir otroligt dåligt behandlad av arbetsgivare, jag tappar allt vad självförtroende heter för man kan tydligen behandla folk som söker jobb hur som helst ?!! Men jag har min fantastiska man mina fantastiska barn någonstans att faktiskt bo och jag är så tacksam för det ! Och ja jag verkar orka ett tag till men frågan är hur länge ??!

Vi har alla en kärna, ett jag, någonstans där djupt inne. De första åren tror vi att vi är en del av vår anknytningsperson och så småningom utvecklas ett mer eller mindre självständigt jag. Men det kan ske "fel" där i början, fel som gör att det uppkommer skador på ens jag. Jag var ett sådant barn. Jag tappade min inneboende kraft och min jagkänsla då min mamma övergav mig tidigt. Jag blev lämnad ensam utan förklaring och jag orkar inte ta mig i kragen. Jag har full förståelse för att du inte heller orkar.
<3

KASAM kallas det. En del har mer andra mindre eller inte alls. Har gjorts forskning på bl.a. Judiska kvinnor under andra världskriget. Väldigt intressant !

Fint skrivet och bra skrivet 🙂

Väldigt stora frågor du ställer. Jag tror inte det går att jämna ut helt, vi är olika samhällsklasser präglade av vårt arv, men inom dessa klasser så finns det individer med olika personligheter och olika behov som är kapabla till en massa olika saker. Det gäller att tycka att det är okej att människor är så som de är. Att inte stigmatisera. Det är okej att känna olika saker, att vara olika, att vara människa.

Måste det vara så svart eller vitt? Jag har psykisk ohälsa som jag kommer få leva med resten av mitt liv på ett eller annat sätt. Jag klarar att jobba men skulle ALDRIG greja att vara morsa. Du jobbar inte men är morsa till 3. Har jag mer inneboende kraft än du? Nä, det tror inte jag. Vi har valt olika val däremot. Du säger ju att du trivs med ditt liv. Då BEHÖVER du ju faktiskt ändra nåt. Andra ska väl skita i dina livsval.

Enormt bra inlägg och skrivet. Känner igen det allt för väl, och du sätter verkligen ord på verkligheten.

Det är en viktig poäng att man inte behöver pepp i alla lägen!
Det är en jobbig effekt av alla hurtiga självhjälpsböcker tror jag.
Framgångsrika människor vill gärna tro att alla har samma möjlighet till framgång.

Ursprungsfamiljen påverkar ju väldigt mycket. Föräldrar som tar sitt föräldraansvar och finns där för barnen och sätter barnen främst, ger barnet en grundtrygghet. Grundtryggheten tar vi med oss ut i livet.

De jag växte upp med som det har gått dåligt för eller som har psykisk ohälsa hade föräldrar som inte var närvarande eller inte satte barnen främst.

I Sverige hyllar vi individualismen och självständighet, föräldrar får höra att barnen inte ska vara beroende av mamma och pappa utan tidigt lära sig göra saker på egen hand. Men i undersökningar ser vi att svenska barn inte mår bra, psykisk ohälsa är skyhög. Jag tycker sambandet är tydligt. Barn behöver föräldrar för att må bra, och föräldraansvaret slutar inte vid 10 år eller 12 eller 15. Det är viktigt att finnas där tills barnet är vuxet.

Ja fy fan vad jag håller med dig i detta!!!! Ursäkta svordomen men jag är på mitt sämsta humör idag☢ Jag har suttit och försökt diskutera under tråden på metro ang johan mparmpagiannis inlägg mot Cissis, därav humöret!
Men ja jag blir sjukt arg på samhällets prioriteringar när det kommer till psykisk ohälsa! Här hemma diskuteras det om Falu kommun skall ansöka om VM igen, sist kostade det "bara" sisådär 175 000 000:- Detta samtidigt som vi har MINST två års väntetid till öppenvårdspsyk!!! Hur fan tänker tänker dem liksom.
Jag hade en kris förra året när jag skulle vittna mot min förövare som utnyttjat mig som barn, i en rättegång ang andra barn. Jag försökte få hjälp men det var omöjligt! Hen som jag träffat innan på psyk så jag stod på denna trevliga väntelista, inte ens Säter tog emot mig när jag ringde! Det är inte klokt när jag tänker på det så här i efterhand. Tänk om jag hade varit så långt nere och ensam, det hade kunnat gå väldigt illa. Tack och lov hade jag nära och kära runtomkring mig och fick lugnande utskrivna från primärvården (fick dem enbart för jag kom in akut och berättade att jag drack alkohol på nätterna för att klara av nätterna, jag som knappt aldrig dricker annars!) Oj vilket långt inlägg detta blev.
Jag hoppas du får den hjälp som just du behöver, det är svårt det där också att hitta rätt men man får vara envis och stå på sig. Ja det är också helt sjukt att man skall orka med när man inte mår bra.

Hatar den här kapitalistiska idén om att ens värde ska ligga i hur produktiv och ambitiös man är. Att man ska vilja vara en lydig medborgare som konsumerar och startar företag och jobbar ihjäl sig för att det är kul. Undrar om folk skulle vara lika peppade och stressade om de kunde få samma respekt av att bara ligga i soffan och fika. Jag känner att all den här jävla pressen faktiskt är det största hindret för mig att orka göra nåt med mitt liv. Det framställs ju inte så mycket som att man ska skapa ett bra liv för att det vore gött, det är alltid drivet av rädsla för att bli hemlös/fattig/misslyckad/hatad. Plugga för att skaffa ett jobb o inte för att lära sig. Jobba för att konsumera och inte vara en parasit på samhället, man ska vara ett kugghjul i kapitalismen. Ha en hobby så du kanske kan bli mästare på det och va med i en video på buzzfeed och kanske tjäna lite på det. Ha en heterorelation för att upprätthålla patriarkatet. Aldrig handlar det om att jag bara ska få vara människa och få de mest mänskliga behoven tillfredsställda. Det är som att man ska lära sig simma bara för att inte drunkna, inget om att det bara vore härligt att kunna simma.

"Jag vill inte bli peppad. Jag vill bli förstådd."
Instämmer! Sitter så jävla krångligt inklämd nu, och vet att det finns både dittan och dattan som kan få mig att må bättre. Men hur jag än vänder mig så behöver jag avlösning för att 'komma ifrån', och just nu orkar jag inte få fler goda råd och förslag och 'guu va du är duktig ' istället för det jag ber om.

Du skriver alltid så bra, det träffar mig rätt i hjärtat, precis som jag tänker och känner.

Jag har idag tagit tag i att gå till en psykolog, då jag är en person som ältar dåtiden och oroar mig för framtiden, mycket oro, ångest, skuld och skam.

Idag talade han om för mig (bekräftade för mig) att jag var utsatt för ett övergrepp för tre år sedan. Kort version - jag ångrade mig under sexakt (ville egentligen inte alls) och sa nej stopp och sluta men roboten/"porrstjärnan"/maniska äckelsvinet slutade inte ändå (jag skrek inte eller försökte ta mig loss, men det var ju tydligt att jag inte ville, dock berusad och mentalt broken men jag sa sluta, stopp och nej). Efteråt kände jag mig så äcklad och hade ont i underlivet, fick UVI.. Ändå var det mitt fel.

Jag har alltså under dessa år försökt förtränga och lagt skulden på mig själv, ansett att det är mitt fel för att jag var med på det från början, jag bjöd in till det. Men det var fruktansvärt då och det kommer tillbaka till mig som en knuten näve i magen.

Men psykologen hjälpte mig, han satte ord på så mycket och det lättade mitt hjärta litegrann. Snart blir det bättre, hoppas jag.

Nej, jag blir väldigt provocerad av det du skriver. Jag har vuxit upp ensam med en mamma som lidit av psykisk ohälsa. Jag skulle kunna skriva en lång text om allt detta men orkar inte mer än: Nej, det är inte okej att bara ”bli förstådd” Har du barn har du ett stort jäkla ansvar att rycka upp dig, kan man inte det bör man vara såpass osjälvisk att barnen kan få ha det bra på annat håll. Hur tror du det påverkar att jag som 5åring fick höra att ens mamma vill ta livet av sig själv, ibland oss båda? Att jag, precis som hon, var värdelösa och att ingen ville veta av oss?
Jag kommer aldrig förstå mig på människor som accepterar sin psykiska ohälsa, jag har bara stor lust att skälla ut dem. Sorry, men skärp dig. Ta ditt jävla ansvar och må bra.

Mia:
Skulle du NÅGONSIN säga till en somatiskt sjuk person (ex cancer, ALS mm) att hen ska skärpa sig, ta sitt ansvar och må bra? Ditt resonemang är så hemskt skevt.
Jag fattar att du har farit otroligt illa av att växa upp med din mamma som sagt/gjort detta. Det DU måste fatta är att hon inte gjorde det pga elak utan sjukdom. Psykisk ohälsa är inget man väljer. Sluta säg åt folk att välja må bra. Ingen jävel skulle VÄLJA att må som vi gör för att det finns fördelar med det. Mår fan illa av såna resonemang!

Jag tror det är viktigt att först ge förståelse, och sen att personen själv får lov i förståelsen att reflektera över varför, och utifrån det "varför:et" kunna ge råd utifrån just individen som mår dåligt.
Om man inte vill ha råd, och inte förstår sig själv, då blir det omöjligt att resa sig.
Men förståelse och respekt måste alltid komma först, för att bygga tillit både till sig själv och sina upplevelser och till den personen man har vänt sig till.

Därför blir man nog anti mot alla råd i kommentarsfält, du vill bli förstådd för dina känslor och upplevelser och hur dom hänger samman. Råden måste nog vara psykologiska och inte praktiska. Men det behöver inte folk som kommenterar göra.
För du känner inte oss, och vi känner egentligen inte dig. Alltså känslorna.

LD Jag håller med Mia till endel . Jag lider själv av psykisk ohälsa men jag har kämpat i många år för att ha en relativt stabil vardag och fixa jobba (vilket jag älskar -har studerat många år till det). Men utan MEDICIN hade jag fortfarande varit fast. Inga terapier i världen kan hjälpa mig som rätt medicin. Så att säga att man ska bli förstådd som kroniskt deprimerad -nja det köper jag bara om man har varit beredd att testa allt! Ångest och depression går att lindra BRA med mediciner och t.ex KBT. Man behöver inte lida mer än nödvändigt.
Tycker också som Mia skriver att man har ett ansvar gentemot barnen att ta till alla medel och hjälp för att må hyfsat. För barn känner av mer än vad vi tror. Så acceptans till en viss mån, javisst. Men inte falla tillbaka och bara "kräva förståelse ".
Jag valde t.ex att inte skaffa fler barn än två för att jag inte mäktar med. Det var ett val främst för familjens skull och det barn som eventuellt skulle födas. Jag har hittat den vardag som känns hållbar. Inte enkel , men hållbar.
Så jag skulle varmt rekommendera alla med långvarig psykisk ohälsa att ge medicin en chans . Det kan förändra ens liv. Och det är betydligt mer skadligt för hjärnan att gå med en obehandlad depression än att äta medicin ! Det vet de flesta tror jag men väljer att slå dövörat till.
Jag möter även dem som får en viss sjukdomsvinst av att fastna i lidande och psykisk ohälsa. Det är värt att läsa om. Bara att googla ☺

Ellos:
Håller med dig! Mediciner räddade livet på min bästa vän som var nära att dö pga depression. Inget annat hjälpte! Han försökte ta livet av sig, då lades han in och fick antidepressiv medicin och fick livet tillbaka. Såklart blev inte allt en dans på rosor, men han kunde ta sig igenom dagarna och orkade gå i psykoterapi och sedan blev allt bättre och bättre.
Medicin är inte rätt väg för alla, det förstår jag, men det är värt ett försök för på många vuxna (ej ungdomar) har det verkligen effekt.

Sara: jämförelsen haltar lite eftersom cancersjuka, ALS-sjuka med flera nästan alltid gör allt som är möjligt för att må bra. Det är sällsynt med människor som inte tar emot den behandling som finns mot till exempel cancer. ALS går ju inte att behandla på samma sätt men den sjuka kan ju få lindring och assistanshjälp till exempel och det brukar man inte undvika.

Malin: Förvisso sant och jag kanske uttryckte mig lite luddigt men menar att det sällan är så att folk säger till somatiskt sjuka att man bara ska välja att må bra.
Utöver detta kan jag också tillägga att som arbetare inom vården ser jag MASSOR med hjälp som folk tackar nej till (ofast som gör att deras anhöriga får ta smällen) även om det kanske inte handlar om strålning eller den typen men andra saker som skulle öka deras välmående.

"Jag vill bli förstådd". Jaha...men sen då. Blir det bra då om alla i ens sociala omgivning säger typ "Oj vad jobbigt du har det. Jag förstår dig bättre nu." Blir den med psykisk ohälsa friskare av det? Nej som andra sagt här så har även den psykiskt sjuke ett visst ansvar för sitt mående och beteende. Sjukdomsinsikt och att man gör andra illa brukar vara första steget i ett sådant ansvarstagande. Sen söker man professionell hjälp. Och ens sociala omgivning bör ge hjälp och stöd till den psykiskt sjuke att hitta och ta det där första steget.

Min mor har aldrig velat ta lithium mot hennes bipolära sjukdom. Jag har varit förstående i hennes depressiva perioder, men känner samtidigt irritation över att hon inte provat denna medicin (som hjälper många med samma diagnos). Det är möjligt att det hade kunnat bespara både henne och resten av familjen mycket lidande. Depression är också de anhörigas sjukdom. Tycker den sjuke har ett ansvar att prova mediciner och terapi för att bli frisk.

Du har då förändrat mitt liv till det positiva vilket gör att jag kan hantera min ångest på ett bättre sätt o inte lägga all skuld på mig själv 💜

Jag blir så trött på att det tas för givet att människor med psykisk sjukdom inte gör sitt bästa för att bli friska. Oh. My. God. Jag har gått 10 år i terapi, varav jag betalat närmare 100.000:- kronor för privatvård. Ätit över 20 preparat mot depression och ångest utan några som helst resultat. Varit inlagd på behandlingshem FRIVILLIGT för att behandla min ätstörning. Nu, efter 20 år av sjukdom, har jag accepterar att jag aldrig kommer att bli frisk. Jag lever det bästa liv jag kan under de förutsättningar som min sjuka hjärna ger mig. Jag har hatat mig själv så mycket, så intensivt sedan jag var 12 år gammal att ingen annan behöver hata mer på mig för att jag inte "rycker upp mig". Tro mig, om jag kunde så skulle jag. Om jag kunde så skulle jag välja ett självförsörjande liv där en dräglig pension väntade i slutet av ett långt arbetsliv, inte ett liv i ekonomisk misär. Inte ett liv där jag är smärtsamt medveten om att det finns gott om folk som föraktar mig för att jag inte "rycker upp mig". Inte ett liv där folk tydligen tror att jag varken provat antidepressiva eller KBT. Jag lovar.

Det här är ett så bra inlägg.

"Stöd ger man ändå". Ja men hur? Enbart acceptans och förståelse är liksom inget bra konstruktivt stöd i en komplex nedbrytande verklighet som fler än den psykiskt sjuke befinner sig i. Jag tror att det bästa stödet ges när man riktar sig till det friska i den psykiskt sjuke. "Vi ser dig. Vi finns här för dig. Vi kommer aldrig överge dig. Vi älskar dig. Vi vill att du söker hjälp för vi orkar inte längre." Du vill ju att man ger stöd åt det sjuka i den psykiskt sjuke. "Du är som du är och gör som du gjort. Det beror på att du inte mår bra och vi förstår det nu och accepterar det." Ingen som levt med en psykiskt sjuk har en sådan inställning.

Svar till "Mia"
Hur fan menar du? alla kan inte ta tag i sin psykiska ohälsa! För det första för att viss psykisk ohälsa aldrig går helt bort, för det andra så får inte alla den hjälp de skulle behöva!
Läste du ens LD inlägg ordentligt innan du kommenterade?
Jag beklagar att din barndom var svår. Min var inte heller lätt, min mamma hade psykisk ohälsa och missbruksproblematik. Många som hör om saker jag varit med om som barn tycker att det är för jävligt, och ja visst så är det väl men hon försökte så gott hon kunde och jag var älskad. Min mamma blev aldrig "frisk". Jag själv lider av psykisk ohälsa, pga arv/socialt och trauma. Jag kommer aldrig bli "hel" detta har jag fått veta av många professionella. Men att jag skulle skämmas över detta eller "rycka upp mig" som du uttrycker det visar bara hur dumma i huvudet vissa faktiskt är! Din sanning är inte den enda sanningen. Att komma in och säga att någon skall rycka upp sig utan att ha en aning om hur denna lever med sin familj är bara stört respektlöst av dig.
Jag själv är gift, har barn, studerar på högskola och har ett "normalt" liv. Visst mina barn vet om att jag mår dåligt i perioder och de kan bli oroliga när jag helt plötsligt blir ledsen, MEN vi kommunicerar!! Barnen är medvetna om att det inte är deras fel och de vet att mamma blir bättre efter en stund och jag tror det är där det viktiga kommer in när man lever med barn och mår dåligt psykiskt. KOMMUNIKATION. Barn ska veta att de är älskade och att det inte har med dem att göra när en förälder mår dåligt.
På vilket sätt tror du att din attityd mot en person som mår dåligt påverkar hen? Kommer det hjälpa hen?
Jag blir dessutom intresserad av hur påläst i ämnet du är? och överlag hur länge gick du i skolan?
Det finns absolut människor som mår såpass dåligt att de inte kan ta hand om sina barn och då bör myndigheter rycka in men att dra alla med psykisk ohälsa över samma kam är bara okunskap.
Man vet att ca 30% av ALLA vuxna i Sverige är eller blir drabbade av psykisk ohälsa. Skulle så många inte klara av att ta hand om sina barn menar du då?

Tack för detta inlägg. Jag ska komma ihåg att säga mer "jag förstår" och mindre pepp både till andra och mug själv.

Jag tror att det finaste man kan ge någon annan människa är övertygelsen om att man alltid finns där, och tydliggöra att det är helt naturligt att må dåligt och att det är okej. Det största problemet i dagens samhälle är att vi har någon slags förskönad bild av hur livet ska vara, men sanningen är ju faktiskt att de mesta av våra dagar är ganska neutrala eller grå. Lycka är subjektivt och infinner sig bara då och då. Människans ständiga jakt på lycka har bara ökat i takt med att sociala medier blivit en allt större del i våra liv. Det ständiga jämförandet med andra människor är för oss oumbärligt eftersom det för några år sedan fanns en betydligt mindre grupp av människor att jämföra sig med , som tex grannen, kollegor eller klasskamrater.

Att leva med psykiskt ohälsa är svårt i sig. För mig är det som att bära på ett berg av ångest som manifesterar sig på alla möjliga sorters vidriga sätt. Om jag tänker på det där berget som är fastkedjat runt min fot och att jag släpat runt på det i alla år så förstår jag varför jag inte orkat med i samma tempo som andra. Om jag accepterar det så kan jag vara lite mer förlåtande mot mig själv och till och med förstå att jag besitter en inre styrka.
Vi är individer med helt olika förutsättningar och hur och varför vi drabbas skiljer sig också. För egen del så kan jag inte bli helt frisk, men jag kan i perioder lindra mina symptom. Det är komplicerat att behandla psykisk ohälsa och det tar tid. Delvis tar det tid att själv förstå vad som pågår och det tar tid att få rätt hjälp. Det är en lång och plågsam process med långa väntetider och det tar tid att hitta bra läkare, psykolog och rätt behandling.
Att inte bli trodd, tagen på allvar och kränkt är en del av den processen och många som söker hjälp får inte den vården de behöver.
Psykisk ohälsa påverkar också kroppen på olika sätt och många utvecklar kroniska smärttillstånd som komplicerar sjukdomstillståndet ytterligare.
Att medicinera är ett kapitel för sig. Under två år prövade jag allt som finns och inget fungerade. Jag fick kraftiga fysiska och psykiska biverkningar som påverkade mitt sjukdomstillstånd negativt, så jag var tvungen att sluta.
Psykisk ohälsa tar liv, det är en dödlig sjukdom men den behandlas inte så.
Det kan ta månader att få hjälp om du har tur och om läkare bedömer det som du berättat som trovärdigt.
När någon drabbas av cancer, sätts behandling in på en gång för att rädda liv.
Om statistiken i slutändan visar på att människor dör kanske det är på tiden att en persons ord tas på lika stort allvar som ett blodprov från ett lab.