Lady Dahmer / Postpatriarkatet -

Vanligaste argumentet mot långtidsamning, om vi ändå ska älta detta en stund till, är att det skulle göra barnet osjälvständigt. Som att en tvååring eller treåring eller fyraåring ens är eller bör vara just detta. Självständig. Jag har en tioårig och en åttaåring och även om de är kompetenta och klarar mycket så är de ju knappast redo att flytta hemifrån liksom. Självständig. Det ordet alltså. Den förväntan. Fan finns det nån sund människa som är självständig ens? Vi är väl beroende av varandra inte bara för överlevnad men för att må bra?

Men för att lugna eventuell oro så kan jag meddela att det inte finns några belägg för att ökad trygghet och närhet (som amning eller samsovning exempelvis, ett annat ämne som möter samma fördomar) skulle leda till otrygga osjälvständiga vuxna. Tvärtom faktiskt.

Sen pratar man gärna om att mamman, med amningen, binder barnet till sig. I mitt kommentarsfält på instagram berättar en person om en mamma som ammar sin tvååring och som nu riskerar att förlora vårdnaden om barnen om hon inte slutar. Kvinnans egen advokat råder henne att sluta och pappan kör såklart med fulknep. Helt absurt egentligen.

Att amning sexualiserats till den milda grad att mammor som ammar ses som perversa och olämpliga som föräldrar.

Man pratar inte helt sällan om mammor som ammar för sin egen skull. Jag får verkligen dålig magkänsla av den sortens antydningar. Det man försöker antyda är nämligen att mamman tänder på det. Vill att bebisen suger på hennes bröst för tillfredsställelse och att barnet då, indirekt, utsätts för incest och övergrepp.

Och antyder man inte att det handlar om sex så menas det att mamman har ett behov av att känna sig oumbärlig och viktig och därför ammar av den anledningen.

Och det här med att binda barn till sig liksom, mina barn ÄR redan bundna till mig och jag ÄR oumbärlig och så jävla viktig för mina barn. Viktigast i världen liksom. Oavsett hur länge eller lite jag ammat. För att jag är deras mamma. Och nej jag vill inte ha det på annat sätt. Jag fattar inte att nån vill det. Att de som använder detta som argument tycker det är rimligt att deras barn lika gärna kan hänga med random vuxen än med mamma eller pappa.

Svensk kultur och tvåsamhet tror jag är boven. Vi tror att ensam är stark och fostrar ganska tidigt våra barn att klippa alla band med familj och nära. Inte för nära, inte för beroende av relationer. Jag tycker att det är skevt. Jag tror det skapar psykisk ohälsa och ensamhet.

Sen är det alltid nån jävel som "sett en dokumentär om en tolvåring som ammade" (nej det var en dokumentär om en sjuåring som gick på femman, en sjuåring som dessutom förlorat förmågan att amma och nu höll på att sluta) och som högljutt oroar sig över alla dessa tonåringar och vuxna (helst pojkar) som aldrig nånsin kommer att sluta suga på mammas tutte om hon inte sätter stopp.

När nån drar detta argument så kan man vara säker på fyra saker:

1. personen saknar grundläggande kunskap om amning

2. personen saknar grundläggande kunskap om barns utveckling

3. personen saknar grundläggande kunskap om munnens anatomi

4. personen är dum i huvudet

Den naturliga/biologiska amningstiden för människor ligger mellan två och fyra år. Medelåldern i världen ligger på fyra ungefär. Får barnet själv välja (Jo det är barnet som väljer att amma, de som tror att man kan tvinga ett barn till amning har uppenbarligen INTE ammat själv) så ammar det mellan just två och fyra. (Nu generaliserar jag) Men en del barn har behov av amningen längre än så men sällan över en ålder av sju. De stora primaterna (gorillor, schimpanser och orangutanger) ammar i fyra till sju år. (Djurargumentet brukar dras det med "hallå kalvar ammar inte så länge!!!")

Att vi inte ammar tills vi dör beror dels på samma orsaker som att vi inte sitter i mammas knä eller blir burna tills vi är vuxna. Det finns nämligen nåt som kallas utveckling, bara för att man gör nåt som barn så innebär det inte att man vill fortsätta när man är vuxen eller tonåring. Barn frigör sig. Det är en process men den händer om barnet är utvecklat normalt mentalt. Jag samsov med min mamma som liten, jag tyckte om att sitta i hennes knä och att hon läste sagor för mig.

Det växte jag ifrån lagom till puberteten. (Sen är just sånt kulturellt betingat, i vissa kulturer sover man alltid ihop men ni fattar poängen). Den där självständigheten som det öschas om kommer naturligt.

Men sen finns det en anatomisk och biologisk aspekt också som många saknar kunskap om och det är det faktum att barn inte suger för att få ut mjölken. De mjölkar. De använder tunga och käkrörelser för att liksom pressa ut mjölken och det kräver en mjukare gom och en käke som är outvecklad.

När mjölktänderna börjar trilla ut och de permanenta tänderna kommer fram så förändras munhåla och käke och då förlorar vi också förmågan att mjölka. (Jag minns detta! Minns hur jävla frustrerande det var att inte kunna njuta och suga på nappen som jag brukade (jag ammades ej). Helt sjukt!)

Tolvåringar kan alltså inte amma även om de mot all förmodan skulle vilja. Och så är det med det. Jag skiter i om du sett nån dokumentär om detta (typ outsiders) eller läst om det på nån sajt för så här funkar det.

Vill man ha mer information om amning så finns det massvis med grymma böcker, men man kan även gå in på Amningshjälpens hemsida och läsa det som finns där. Amningshjälpen är de rådande experter på amning vi har i Sverige. De är utbildade och kunniga och har massvis med erfarenhet. De hjälper också om man har problem.