Jepp.. Känner din frustration. Har en nyss fyllda 2åring och en 10månaders, gnäller ikapp...

Jag har två barn, 2 och 3, och just nu har jag gråten k halsen när jag är hemma. De är så fruktansvärt jobbiga: stojar, bråkat, skriker, är dumma mot mig, pappan och varandra. Jag känner mig helt nedbruten och började hetsgråta senast i dag när den lilla kastade ner en smoothie på golvet och jag fick såklart torka upp skiten. Barnen suger ut min hela livslust och samvetet för att jag tänker så om mina egna barn är inte nådigt. Jag har huvudvärk varje dag och 3 års sömnbrist börjar komma i kapp. Vad gör man? På riktigt, vad gör man?? Jag älskar mina barn men jag tycker faktiskt inte om dem. Känner också artist blir mer och mer snarstucken mot dem, vilket såklart är orättvist då när de är lugna, glada och snälla. Snälls, säg att jag inte är ett själlöst monster! Gråter nu.

Relaterar. Är så dränerad och trött att jag bara vill fly från mitt eget liv ibland. Skrik och grin, upp i famnen, ner på golvet och så fortsätter det varje vaken sekund. Försöker vara tålmodig men når oxkså punkter när jag bara skiter i att trösta, det blir ju inte bättre. Satt på duschgolvet idag med ungen och grinade ikapp och undrade om jag ens var kapabel till att vara förälder.

Sen går man till affären för att slippa kaoset och kan inte låta bli att sakna ungen. *suck* Svårt att njuta i hennes sällskap just nu och svårt are njuta utan. Ahhhh, ljuva småbarnsliv.

Min är 12 månader. Vet vad som väntar (haft två 18-månaders förr) och bävar redan nu. Det är helt GALET vad det nöter på ens jävla hjärna det där konstanta gnällandet... SOV SÅ JÄKLA GOTT när du åker iväg ❤️

Jag känner med dig! Och vad skönt att få unna sig tid hemifrån och bort från barn.

Hej! Jag har en 20 månaders hemma och hon är likadan. Min sambo jobbar utomlands fyra veckor i taget och sedan hemma lika många. Men när han är borta kan det vara rätt tufft, det går liksom inte att fixa mat knappt utan att hon blir ledsen för att jag inte kan hålla/ leka med henne. Blir väldigt trött så jag känner igen mig. Jag ammar och har inte varit ifrån henne en enda natt ännu. Ammar du fortfarande? Hur länge planerar du att göra det i så fall. Ska nog sluta när hon är 2 år. Berätta gärna sen om hur det gick när du sov borta, jag har som sagt inte gjort det än..har tänkt att barnet kommer att skrika typ hela natten😳

Tack för att du bekräftar mitt liv just nu. Mitt andra barn är lika gammalt som Juno, han gnäller ta mig fan HELA JÄVLA TIDEN!!! Och då är ändå min äldsta bara 3,5 men har redan glömt att/om hon var likadan i samma ålder. Och vi väntar trean i vår... Just nu skulle jag vilja checka in på spa i 1 vecka. Själv. Helt jävla själv.

Men tack! Har en liten född september 2016 och håller på att bli knäpp. Låda under motorvägen, mmm. Gud så lugnt och sansat. Har också två äldre barn, men hade förträngt denna fas totalt. PUST!

(Vet inte vad man säger för att ge uppmuntran, mer än... ja, de blir ju äldre och gladare.)

Har.en.likadan. Blä.
"Det är en fas".
Ja, fas-ansfullt.

Hahahahahaja❤❤❤💪💪💪! Jag har också en 1.5 åring med ett jäklar humör.

"Varsomhelst. Kan tänka mig att sova i en kartong under motorvägen bara det blir tyst från skrik". Pahahahahahaha dör av igenkänning på den kommentaren😂😂😂.

Kolla öronen! Det går massa infektioner nu som sätter sig på öronen. Vår ettåring skrek som en blådåre men hade ingen feber så vi fattade inte. Sen var vi på VC för en annan grej och nämnde skrikandet varpå doktorn kollade i örat och ptja öroninflammation på båda öronen.. #ångest

Sex Doll bordell i Tyskland.
https://www.vice.com/en_us/article/a37g7k/zu-besuch-in-deutschlands-erstem-sexpuppen-bordell

Måste säga att det är mycket bättre än djurbordeller.
https://sarahmaxresearch.wordpress.com/2017/06/27/the-animal-prostitution-and-bestiality-brothels-in-europe-the-50-shades-of-shame/

Jag är så sjukt imponerad av småbarnsföräldrar som på det stora hela ändå orkar. Visst, jag förstår hela den där biten med den starka kärleken man känner till sina barn. Tro mig, även om jag inte har egna barn så finns det barn i min familj och dem älskar jag över allt annat på denna jord. Och då kan jag bara föreställa mig den kärlek man känner till sina egna barn. Men ändå, oavsett kärleken till barnen, finns det förstås gränser på vad man orkar med. Även som förälder är man inte mer än människa trots allt.

Och kanske just därför som jag aktiv valt att inte skaffa barn själv, då slipper man ju de jobbiga bitarna. Vänta bara tills de bli tonåringar! (förlåt, nu var jag faktiskt elak - men kunde inte låta bli *L*)

Min trea var 1,5 under sommarlovet när de andra barnen var lediga. Gahh!!! Han ville ju allt som dom gjorde. Ville överallt där dom var. Det skreks ta mej tusan hela sommaren! Men nu när vi är själva hemma på dagarna är det så mycket bättre! Förutom vid alla "måsten" som blöjbyte och påklädning, vid matlagning hänger han på min arm och rör i grytan. För annars är han galen. Frustrerad över saknad av prat och frustrerad över allt han vill men inte får göra. Jag andas lugnt igen. I somras var det värre. Jag tar lite ensamtid när mannen kommer hem. Andas lite själv känns viktigt! Och en natt borta låter toppen!

Mmm, minns det där bara alltför väl trots att han fyller 9 år på lördag! Bidrog sannolikt till att jag aldrig ens övervägde syskon. Underbart med en natt där du får sova hela natten!! Om du nu kan sova p g a för lugnt och tyst.... ;-)

Såg en lista över olika faser och ett och ett halvt beskrevs som en "arg period". Stämmer bra!

Men igenkänning på den! Senaste månaderna har jag dagdrömt om att separera, bo i min egna lägenhet och få vara ifred, sova och ha det städat och fint 50 procent av tiden...

Sitter och försöker natta en 18mån och en 2,5 åring. Skrek just åt den lille att lägga sig ner. Pappan vill skiljas, vara fri och kunna göra vad han vill och livet är som en fars. Hopp!

Ja fy, jag drömmer om en natt med sömn. Dagdrömmer alltså. För de andra drömmarna hinner jag aldrig komma till pga unge på 17 månader som tuttar och jävlas nätterna igenom. Började dessutom på en utbildning i augusti och att få tid att plugga mellan skola och rodda med en 3,5 åring och en 17 månaders är ju fan halvt omöjligt. Måste sluta amma. Pallar ej detta mer. Hur gör man det med världens mammigaste unge som älskar tutte mer än livet? Och så detta konstanta dåliga samvetet. Urk.

TACK för detta inlägg!

Min 20 månaders är såååå gnällig, och det är bara mamamamamama som gäller. Han vill ha tutten i munnen hela tiden och dra i den och snurra runt, dag som natt. Har ett barn som snart är 4 som är som en dröm i jämförelse, och när jag tänker så så får jag såklart asdåligt samvete, vilket gör mig mer ledsen och mindre tålmodig. Den lilla sover som en kratta och bara mamma duger, trots samsovning.

Idag var jag sjuk och hemma från jobbet, och trots feber, frossa och diarré så var det så jävla skönt att bara få vara hemma i tysthet.

Jobbet är en fristad från gnället. Jag känner mig som världens sämsta mamma.

Den tanken som gör mig mest ledsen är att jag faktiskt kände mig som en väldigt bra mamma när vi bara hade en, men sen den lilla började gå och klättra vid ett års ålder så känner jag mig oduglig. Jag hoppas att de känner sig älskade och trygga.

Jag får panik av detta då jag är gravid med mitt första barn och detta låter helt fruktansvärt. :(