Gillar Oskars förslag skarpt! Och du bor väl i ett lugnt område? När barnen är i skolan kan du ta med den lille i bilen och bara fisköra runt i området så du lär känna bilen :) Bra att träna i snö och mörker i låga hastigheter också, då kommer du känna dig säkrare när våren kommer sen :)
När jag köpte ny bil tog det ett tag att vänja sig, dels var det automat och dels var den lite större så jag tog det väldigt försiktigt i början, bara för att lära mig hur stor bilen var, vilken svängradie den har och så vidare.
Är övertygad om att du kommer fixa kortet nästa gång!

Det är ju bara du som kan avgöra. Jag körde upp tre gånger, hade också otur, var livrädd sista gången och trodde att jag aldrig skulle kunna köra igen. Sen, när jag klarat det, och på darrande ben tog mig till min dåvarande pojkvän som väntade vid vår bil, och han sa "Vill du köra hem?", då nästan skrek jag "NEJ!!!".
Hade ångest som fan ett tag. Sen skulle vi semestra i Norrland (på sommaren) och köra upp till Idre, och efter lite mindre än halva vägen kände jag att nej fan, jag måste ju testa någon gång. Och så körde jag resten av vägen. Det gick bra. Sedan var jag rädd att inte få tillräckligt med mängdträning, men det löste sig när jag fick barn. Sedan var det bara köra hit och köra dit och allt möjligt.
Och helt plötsligt sitter jag här och har haft körkort i... vad det nu är.. 25 år.
Numera kör jag gärna, när jag orkar (stress- och utmattningssjuk), fort, när det är läge, och enligt särbon, som en biltjuv.

Hatar när folk ba "du klarar den nästa gång" men vill ändå slå ett slag för att det fkts är 50/50 på att klara det!!! Du kan ju köra! Du är bra på att köra!! Lovar att ångesten släpper när du väl fått kortet och kan låta allt landa lite. Jag körde inte alls första året! Tänk inte på det, du kmr tillbaka till körandet - när det behövs och du är redo!
Men ångesten över pengarna och "så nära nålsnöret" kommer du inte ifrån om du skjuter upp det!
Lycka till!!!! Du kan!!!!

Försök kör upp igen!! Är det läskigt sen så ta några/så många du behöver lektioner med en körlärare i din egen bil :) Det är läskigt att köra och du har bara utvecklat konsekvenstänkandet mer än en tjugoåring. Men du kommer klara det och tack vare det bli en excellent förare!!! Som du säkert oif redan är ;)

Hej Lady! Jag är som du. Jag tog 100 (ja, det är helt sant) körlektioner eftersom jag var så jäääääävla rädd. Klarade iofs uppkörningen. Sen körde jag knappt eftersom jag inte hade nån bil och dessutom bor mitt i stan. Sen fick jag barn och blev LIVRÄDD för att dö! Och vågade såklart inte köra. Nu är jag gravid igen. Illamåendet gjorde att det blev omöjligt för mig att sitta med min åksjuka son i baksätet och DÅ började jag köra igen.

Så. Jag tycker att du ska kötta på tills du klarar det. Kör sen själv med nån kompis som du känner dig trygg med o utan barn i bilen.

Du kommer att klara det! Tänk vilken jävla B-grej du kuggade på pga en idiotperson!

Jag kuggade nyligen min 5:e gång. Tyckte det gick bra, men får höra att jag brister i uppmärksamhet och blicken. Känner mig värdelös. Har dröjt med körkort till vuxen med råge pga varit övertygad om att jag inte kan köra bil. Den självbilden förstärks allt mer kan jag säga. Får nu göra om teoriprovet för fjärde gången. Eftersom det finns så få tider där jag bor hinner det gå ut mellan gångerna. Hur sjukt är inte det?! Suck. Daglig ångest pga det här. Och jag har också en liten bebis att ta hand om. Som jag bara vill njuta av. Inte oroa mig för den här skiten!

Jag håller på Oskar linje och på att du ska våga tidigare än så att köra bil själv. Ta en sväng runt området ni bor i en halvtimme eller så (låt Juno vara hemma med Oskar) och träna på att köra på egen hand i en bekväm miljö. När du känner dig mer bekväm prova att ta med ett barn, sedan fler osv. Jag tror att när du ser att det funkar så kommer det funka bra.

Jag peppar dig men har själv inget körkort men ditt slit har inspirerat mig mycket. Jag har inte råd nu som föräldraledig men jag vill verkligen ta körkort nu och har planer att börja nästa vinter. Japp, jag har bestämt mig att om jag ska ta körkort ska jag börja när det är som svårast för att annars kommer jag aldrig våga just att köra på vintern och ständigt vara rädd. Min tanke är att om jag klarar att lära mig när det är som svårast så kanske jag kan köra upp när det är som lättast på sommar/höst men ändå känna mig lugn inför vintern för jag har redan kört vintertid och då som nybörjare. Jag hoppas det funkar men jag vet att jag ofta svarar bra på att pressa mig själv mest från början.

Jag har också alltid varit rädd för att köra. Jag är akademiker, har superbra ekonomiska förutsättningar, en väl fungerande familj, vardag allt. Jag klarar det mesta i vardagen för jag har sånna privilegier. Men jag är rädd för att köra bil. Jag kan köra ok, om jag måste. Tänker alltid på farorna. Och att jag gör mitt (min familjs) liv jävligt mycket krångligare genom att inte köra. Tycker det är pinsamt. ALLA andra kan och är inte rädda. Jag kan inte ens köra mina barn till sjukhuset om det skulle hända något. Tycker det känns skit.

Jag börjar dock sakta men säkert acceptera att det får vara ok. Jag klarar annat. Men att köra bil verkar inte vara min grej. Jag har varit rädd i femton år nu. Det här blev kanske inte alls något pepp, förlåt! Men vad jag vill säga är att gör inte våld på dig själv. Du är inte din prestation. Du är en människa som gör oändligt mycket på så många fronter för andra. Om du inte vill eller vågar köra bil är det ok. Jag hoppas att din rädsla vänder! Men OM den inte gör det - försök skita idet. Lätt att säga, men ja. Du har många medsystrar med dig som också är rädda. Tillsammans kan vi hålla handen, med eller utan bilkörandet.
Kram

Kör upp så många gånger du hinner! Jag tog mitt körkort på 3 månader, körde upp.. FEM gånger! Men jag klarade det, och det kommer du också göra. Om du som jag blir nervös, ett tips; betablockerare! Kram

Jag vet inte hur du fungerar men jag kan inte släppa ångesten om jag vet att jag måste göra det ångestladdade förr eller senare. Den finns alltid med där i bakgrunden och gör sig påmind i tid och otid ; som en våt filt över tillvaron. Bästa för mig är att gå igenom det ångestladdade oavsett hur illa jag mår tills jag kan lägga det bakom mig. "Kötta på" som Pauline sa. Men endast du kan ju känna vad som är bäst för dig i din unika situation. Om du väljer att avvakta kan jag rekommendera att köra upp i Hälsingland. Om vägarna känns obekanta kan man träna in de mentalt med Google Streetview innan (det gör jag fortfarande om jag ska köra nånstans där jag inte kört förut).

Hej! Jag skickade ett mail till dig på facebook men du brukar vara så bra på att svara på kommentarer så kommenterar här också. Jag läser sista året på gymnasiet och har fått i uppgift att skriva ett hyllningstal, jag skriver om dig eftersom jag tycker det du gör för den feministiska kampen är helt fantastiskt och vill mer än gärna hylla dig. Jag har försökt googla men jag får ingen riktig bra träff, kan man hitta någonstans vilka dina mest lästa/debatterade inlägg är? Jag tänker inlägg som du publicerat som skapat en stor debatt! Skulle vara jättetacksam för svar!

Jag tycker du ska köra så fort det går!! Även om ditt förslag låter rimligt, så kommer det göra dig räddare. Allt vi "flyr" från lär vi hjärnan är skitfarligt. Kör upp så snabbt du kan och OM du får körkortet får du ju köra små korta sträckor. Ha inte så höga krav på dig själv! Jag är jätterädd för att köra och jag har haft mitt körkort i 3 år, men jag kör när det är nödvändigt och då brukar jag lyssna på pod alt. Sjunga hysteriskt för att dämpa skräcken. Jag tog en betablockerare under min uppkörning, må va lite placeboeffekt för det är ju inget mirakelpiller men det hjälpte! Tog ner puls och skakningar och ångest. Du kanske har någon vän som kan dela med sig eller be en läkare. Lycka till!!!!

Ta uppkörningen nu. Det blir värre ju längre du väntar, tror jag.
Och kom ihåg: om du klarar uppkörningen betyder det att du anses tillräckligt säker att fortsätta öva själv! :)

Försök att se uppkörningen som en körlektion. Släpp på kraven och se det som ett träningstillfälle där du kan fråga uppkörningsledaren om du känner dig osäker. (Lättare sagt än gjort, men orkar man släppa liiite på ångsten så blir kanske själva upplevelsen lugnare).

Önskar jag kunde komma och övningsköra med dig så du fick känna hur kul det är att köra bil :)

Jag har skrivit något liknande förut. En ska vara försiktig med saker som ger så svår oro att en får fysiska besvär. Du kan utveckla en ångestsjukdom permanent. Jag tycker gott du kan vänta.

Sluta inte nu, utan se körkortet och ångesten som två separata saker där kortet bara är en formalitet som är ett delmål medan ångesten är ett långsiktigt mål utan någon deadline. Få undan formaliteten så är du fri att öva (eller låta bli) och sätta takten för hur lång tid det får ta. Jag lät min uppskrivning gå ut efter att ha kuggat på första uppkörningsförsöket eftersom jag inte hade råd att ta fler lektioner (ingen i familjen hade bil och ingen annan att öva med privat) och fick lägga hela projektet på is i nästan två år tills kunde betala fler körlektioner. Det enda som hände var att jag fick köpa avsevärt många fler lektioner eftersom man hinner glömma så mycket, göra nytt teoriprov och ödsla massa tid och pengar på det, Kortet blev i princip dubbelt så dyrt (och ångesten blir inte direkt mindre när man har budgetpressen som kommer med varje förlängning).

Uppkörningen är tyvärr väldigt beroende av hur inspektören läser dig och dina reaktioner, så förtydliga gärna med ord vad du gör(typ: nu tittar jag så där inte är någon i döda vinkeln etc etc) . Det hjälpte mig att klara dt på andra försöket.

Lycka till!

Hej
Hade samma ångest som dig när jag tog mina kor. Tyckte det var helt galet att jag skulle köra upp i snö med lastbilen.
Men lyssna på Oskar hade själv en lärare som trodde på mig när jag själv inte gjorde det, han hade rätt vi åkte till uppkörning en tredje gång , jag trodde verkligen jag skulle misslyckas.
Fick rådet att hålla käften och bara köra, även om jag snacka som aldrig förr så klarade jag det , för det är jag evigt tacksam min lärare, sen körde jag inte förens sommaren, man kommer in i det.
Precis som med att cykla ?
Heja dig och låt inte ångesten vinna! !!!
Vet själv då jag haft ångest i 10 år.
Kram

Jag körde upp 6 gånger. Skulle egentligen tagit körkortet i juli, men det blev i november. Fick göra teoriprovet två gånger då första hann gå ut. Blev säkert 60 körlektioner i slutändan (usch) och då blev det ändå bara för automatbil då körlärarna såg att jag säkert skulle behöva dubbelt så många för att klara med växling också... Kände mig redigt värdelös. Storgrät inför provperson och körlärare efter varje uppkörning. Inför 6e gången hade jag gett upp och var säker på att jag skulle faila igen, grät redan i väntrummet och körde upp med tårar i ögonen i princip, med samma jävla gubbe som skällt ut mig och kuggat mig 2 gånger tidigare. Så kommer vi tillbaka till parkeringen och han godkänner mig. Helt galet var det. En sån lättnad!!!! Nu är det snart ett år sen och jag har kört ganska mycket sen dess, ibland när det gått 3 veckor utan att köra känns det lite konstigt men man är snabbt in i det igen. Är också ofta rädd i trafiken, men det bästa med körkort är att du själv kan välja vilka situationer som känns trygga och inte. Kommer från landet och skulle inte köra i centrala Göteborg till exempel, testar i mindre städer först. Du klarar det. Att vara rädd trots körkort är ett bra tecken på att man inte slarvar i trafiken tycker jag, och inte överskattar sin förmåga och tar risker. Såklart är det väl inte så bra om en är så rädd att det påverkar fokuset på trafiken, men har du klarat dig såhär långt (med manuellväxlad dessutom e impad på alla som klarar det...) så är det ingen fara.
Det som egentligen gör mig mest rädd i trafiken är när man ser hur många som sitter med telefon i ansiktet medan de kör... Extra viktigt att köra som en kärring själv då!!!
Pepp till dig. Det är okej att känna som du gör.

Jag tycker du ska göra som du känner för, lyssna på dig själv, inte på andra... säger jag och kommer här med råd, haha :P Är i samma situation som du och har haft ett uppehåll efter min senaste kuggning. Ville aldrig mer köra igen, ville lägga ner, kände att jag inte var gjord för det här med att köra. Nu efter sommarens uppehåll börjar jag känna att jag vill köra igen. VILL köra, helt galet! och jag börjar känna att jag KAN köra, vilket med tanke på hur misslyckad jag känt mig tidigare verkligen är en förändring. Men för att jag skulle börja känna så krävdes ett uppehåll där jag slapp tänka på uppkörningar och kuggningar, så ångesten släppte. Nu har jag iofs inte tagit kortet än så nu när jag börjar köra kanske det är upplagt för ännu mer ångest och misslyckande, heh... men min attityd är annorlunda nu iaf och uppehållet var skönt för mig, trots att alla sa att jag måste på't igen så snabbt som möjligt.

Försök få tag på Rescue Remedy från Bach Flower Remedies (många hälsokostaffärer säljer dessa essenser, annars finns det ju massor av ställen på nätet där du kan beställa den), innan du kör upp - den kombinationen av blomessenser är perfekt för att ta av udden av rädsla och nervositet.
Använd även Citrin som ju är en "examenssten", den får dig att landa i din uppstressade hjärna; du kan ju även som du säkert vet, göra en egen ihopknåpad olja med Citrin och kanske Ametist och smörja på tinningar, bak i nacken, panna, hjärta, mage och händer...
Det borde göra susen! ; )

Nabreh..

Jag för min del blev mycket mer avslappnad när jag äntligen fick sitta ensam i bilen. Ingen som kontrollerade vad jag gjorde, ingen som kritiserade eller ingrep trots att jag hade en plan. Faktiskt kändes det så mycket bättre direkt när jag tagit kortet och satt mig bakom ratten för första gången att jag körde förbi körskolan, backade runt det där jävla gathörnet som plågat mig så länge och svor på att aldrig backa runt ett gathörn mer. Och det har jag hållit. Nu kör jag på mina egna villkor och det är så mycket lättare. Så. Försök ta körkortet. Och öva sen i lugn och ro.

Inspektörerna känner troligtvis av din osäkerhet.
Efterlys personer som kan övningsköra med dig privat! Du behöver nöta mil.

Hej. (Jobbar med att lära elever med inlärningssvårigheter att ta körkort) Tror du att du ska kugga, som du skriver, så gör du det. Kanske "lätt att säga" men försök att inte lägga så mycket energi på oron. Det är ju en helt naturlig känsla, men det är bara en känsla och du kan välja själv om du vill låta den ta över. Jag vill bara säga GÖR KLART! Ta inget uppehåll. Ta fler lektioner? Och anledningen till att du är orolig för uppkörningen är ju att du vill så gärna att det ska gå bra. Tänk att det inte spelar så stor roll nästa gång, det är inte hela världen om du inte klarar det vid det tillfället. Kom igen! :)

Vet inte om jag skrivit innan i något annat inlägg eller annan plattform men skriver igen.

Jag var fullständigt livrädd för att köra tidigare. Drömde mardrömmar om att tappa kontrollen över bilen och liknande. Jag är dessutom sjukt ouppmärksam och har lätt för att börja tänka på annat. Jag borde alltså vara fullständigt livsfarlig i närheten av ett fordon som går i de hastigheterna en bil kan göra.

Jag klarade körkortet, körde väldigt lite i början. Men blev mer van och det släppte bit för bot. När jag tog körkortet så släppte den värsta ångesten och skräcken. Då kunde jag ju verkligen välja oftast om jag ville köra, vilka vägar jag ville köra och lite sånt. Jag hade valmöjligheten och märkte sen att det blev smidigare till vissa platser med bil istället för buss eller tåg.

Om jag slipper köra idag så gör jag gärna det om någon annan kan göra det istället men åker jag och sambon långt så är det helt okej för mig att köra ändå.

Har haft körkort i elva år nu och tycker att det går bra ändå. Nu kör jag till och från jobbet varje dag själv.

Min faster var en sån som tog kortet och sen inte körde på typ 20 år. Nu fräser hon runt över halva Sverige i sin lilla bil som sonen måste typ vika in sig i. Att du tar kortet och inte kör efteråt är väl skit samma. Vänta tills ni åker till Oskars föräldrar nästa gång typ.

Sen kan ju bara man själv känna om det ändå är lika bra att försöka en gång till för att chansa eller om det ändå bara är ångest till ingen nytta å pengar i sjön. Är själv livrädd för att köra men har iaf laddat ner teorin i mobilen... vi får väl se om jag sätter mig bakom en ratt oxå. Måste bli bättre på att zen:a.

Hej! Jag har kört upp fem ggr utspridda på tre år. Det har kostat mig över hundra tusen det där förbannade men högt så älskade rosa kortet.
Gör inte som jag. Jag var också rädd, och efter varje kuggning så kände bag mig värdelös... "Nehe men jag kan fortsätta åka pendel och buss. Det stör inte mig, jag skiter i det" men ja sen gick det ett tag och känslan kom tillbaka, jag ville köra bil! Så på det igen med lektioner och plugg. Och sen kugga igen. Nerver satte stopp för det. Jag var så jäkla nervös!
Sen klarade jag det!
Åh helvete vad rädd jag var första gången jag skulle sitta själv i en bil.
Så känner alla! Det känns konstigt! Ovant. Fel.
Men jag fixade lite härliga låtar och började köra enkla sträckor till affären. Såna vägar jag kunde i sömnen typ.
Jag tog kortet sista augusti och när vintern kom var jag livrädd!
Men alltså man måste pusha sig själv. Det gör så jävla ont i magen alltså.
Men kör kör kör så blir det bättre. Åk till en parkeringsplats och bara kör omkring. Även fast du har kortet.
Men våga!!!

Första gg jag fick sladd, mitt första körkortsår, alltså vilken panik!
Jag grät som en idiot efteråt när jag hade lyckats häva sladden.
Mitt på motorvägen svischade jag omkring mellan två filer.
Men man fixar det!!!
Kunskapen sitter där.

Så jag råder dig till att köra upp igen!
Och sen bara köööööör
Snön kommer ju vanligtvistbi slutet på november. Det är cirka två månader dit.
Bara ut och kör.
Och fy fan vad stolt du kommer vara sen! Friheten.
Alltså jag hade samma känsla när jag klarade körkortet som när jag fött mina barn. Man känner sig som värsta superhjälten! Hahah

Lycka till! Alla är nybörjare i början.
Och ett körkort är egentligen ett bevis på att du nu får köra bil själv i två år, därför man har prövotid. Man är inte proffs. Man är fortfarande nybörjare.

Nej för fan! Det är din ångest som styr, ta den i skrevet och styr upp!
Jag övningskörde på torra landsvägar i Hälsingland, på grusvägarna i Delsbo. Jag hatade varje minut av det, var livrädd. Jag var livrädd länge, tills dess att jag hade massor av körtimmar och började få vana. År av vana. Jag ogillar fortfarande att köra bil men så fort jag börjar tveka och låta min man köra blir jag räddare. Somliga, som jag, är motvilliga bilförare. Jag räknar med att känna motstånd i mer eller mindre hela livet. Men! Det ÄR praktiskt, det förenklar livet, det är många gånger en bra grej. Ta körkortet nu. Försök isf, ge dig själv det. Du kan göra detta, att det ger dig ångest är ett dålig skäl att låta bli!

Svårt! Eftersom du nu mår jättedåligt över detta så är det ju som du säger att du säkert inte kör på topp på uppkörningarna pga det, även om jag är helt säker på att du egentligen kör hur bra som helst. Jag funderar bara på om det kommer bli bättre om du skjuter upp det? Kommer du inte ha en möjligen mindre påtaglig ångest ett tag som stegras ju närmare du kommer tidpunkten då du "borde" ta upp lärandet igen? Och när det då är dags för uppkörning så sitter du där med samma dåliga mående? Jag vet inte, men tror att det bästa ändå är att göra en uppkörning till så snart som möjligt. Heja!!!

LD: Jag menar allvar. Dra ihop ett gäng och kör go cart. Hitta glädjen i ett tramsa runt med ett fordon under säkra former. Lek loss. Fastna, snurra runt eller bara gasa på och se var gränsen går för när du tappar kontroll.

När du sitter där när marken utan väggar så kommer det kännas som att du kör i 220 km/h fastän det bara är 15 km/h. allt efter detta kommer kännas supernormalt och väldigt ordnat och strukturerat på de allmänna vägarna.

Om du vägar dig på att istället för att glida ignnom kurvorna att gasa dig ur dem så att du på riktigt får känna hur g-kraften med hjälp av fart framåt hjälper dig ur kurvan snare än att vara ett hinder, så kommer du fatta det här med påfart och rondeller på ett annat sätt också som bonus, Obs detta är en bonus-övning, men den som enligt mig är mest skoj att känna på. så nära riktigt rallay som man kommer för den känslan får man inte så kraftigt i en riktig bil.

Du sade ju också att du ville ha någon utflykt att göra på helgen, så winwin. ;)

Jag har kollat så att deras bilar funkar för en man på 120 kilo och det skulle vara noll problem. Du behöver inte ha körkort, det räcker med att du äger en cykel svarade de lite skämtsamt.

Ring nu…

http://gokart-stockholm.se/gokartbanor/

Nej! Kör, kör, kör! Sluta inte! Lovar!

Jag tog mitt körkort i november förra året. DÅ hade jag kört ett par gånger med min sambo och åkte sedan iväg på intensivkurs till en mindre stad. Klarade uppkörningen på första försöket trots motorstopp i en korsning.
Hade jag kört upp i Stockholms-området hade jag ALDRIG blivit godkänd, det är jag helt säker på!
Nöjd och glad åkte jag hem med lappen som sa att jag var godkänd. Men jag körde inte förrän det blivit torrt och fint på vägarna igen nu i våras.
Jag resonerade helt enkelt som såhär:
Nej, jag var kanske inte värd det där förbannade kortet, men nu har jag det. Jag har aldrig kört i halt väglag, ska jag då sätta mig helt ensam i en bil och klara av det? Nej. Jag litade inte på mig själv så pass mycket. Nu när vintern snart är på intåg igen har jag fått mycket körvana eftersom jag kört oerhört mycket här ute där vi bor (utanför STHLM).
Men, att köra genom tunnlarna och i det kaos som kan uppstå skrämmer fortfarande skiten ur mig. Jag litar inte på att jag klarar av att hantera det än. Därför kör jag helt enkelt inte där -än.

Hade jag varit i din situation hade jag försökt en gång till innan teorin går ut. Flunkas det - so what? Känn efter och känns det bäst med paus då så ta en. Om du istället klarar det nu - woho! Känns det ändå inte tryggt att köra ensam än, så gör inte det.

Jag tog körkortet på intensivkurs, så jag lärde mig köra på 5 dagar och körde upp på 6e, och när jag sen lyckades klara uppkörningen och det var dags att köra ensam så var jag så SJUKT rädd. Alltså det kändes helt sanslöst att vara ute i trafiken. Men vad jag gjorde var att jag var snäll mot mig själv. Jag körde sakta och jag tog min tid och jag hade sällskap i bilen, och sakta men säkert (typ 1 månad) så började det bli kul och rädslan började försvinna och ersättas av den fantastiska frihetskänslan som det är att ha körkort och bil! Man kan åka var fan man vill och bröla på med bästa musiken. Så även om du kommer känna att det är helt oöverkomligt att köra bil ensam i början, så lovar jag dig helhjärtat att den känslan kommer försvinna helt med tiden! Ge dig själv tid bara och stressa inte fram det, så är du där helt plötsligt en dag. Lovar det kommer gå så bra!!

Känn inga måsten, du är fri att strunta i det om du vill! Jag har lätt att skjuta upp saker pga ångest (eller ok, inte lätt - det är ångestfyllt att skjuta upp också). Brukar tänka på mitt framtida jag, som jag ju vill vara snäll mot. Så, vill framtida LD ha väntat och sen ställas inför en uppkörning, eller vill hon att du ska ha testat igen nu? Tänk om du klarar't! Då slipper framtids-LD, tänk vad glad hon skulle bli! :) F.ö. är du så grymt cool som ventilerar denna ångest här.

Jag känner precis som du, i massor med situationer. Körkortet, jag du göra klart gymnasiet, eller att ringa UMO för att snacka preventivmedel ger mig sån kroppslig ångest att det ofta slutar med att jag får stanna hemma för att jag får feber av stressen. Och så säger alla att man ska kämpa på och jag mår asdåligt för att jag inte klarar det. Jag vet verkligen inte hur en ska gå till väga, men det här är första gången jag hör någon känna samma sak. Tack för att du delar med dig!

Förstår VERKLIGEN hur du känner! Tyckte själv att jag blev sämre och sämre mellan uppkörningarna och innan tredje var jag så fruktansvärt nervös att jag kräktes flera gånger innan jag satte mig i bilen. Min körledare (heter det så?) himlade med ögonen och tyckte att det var slöseri med tid att ens åka ut MEN jag klarade det!! Jag klarade det fast jag var så äckligt nervös och kände mig så jävla värdelös men när han frågade om vi inte skulle ta och ställa in uppkörningen sa jag att jag har ju redan betalat för det så jag kan lika gärna köra. Och jag kunde inte vara längre ner på botten och då bara gjorde jag för någonstans så hade jag ju lärt mig det. Sen tog det tid innan jag vågade köra efter men idag kör jag varje dag utan att vara rädd.

Lita på dig själv! Du kan det här!❤

Jag var en sån där som tog körkort och sen inte vågade köra på tio år! Undvek det iaf i så hög utsträckning jag kunde.

Tills det i somras knep och hade underlättat massor om jag hade vågat köra en längre sträcka. Då bestämde jag mig för att nu jävlar, varje gång jag sätter mig i en bil ska det fan vara i förarsätet. Det tog en månad att övervinna rädslan. En månad! Och under den månaden körde jag inte ens dagligen.

Så kontentan är: bara gört!

Som någon annan skrev, se uppkörningen som en formalitet och ett delmål. Fokusera på känslan du hade tidigare, du kan ju köra - allt annat är bara hjärnspöken, på dem och slå dem! Kör upp igen och igen. Lova däremot dej själv att du inte måste prestera när du väl har fått kortet. Sätt upp ett väldigt litet mål. Köra själv runt kvarteret, lååångsamt. En gång varje dag. Så småningom blir det tråkigt. Då blir det ett lite högre mål. Två kvarter. Eller lite snabbare. Du har klarat så mycket svårare saker, låt inte hjärnspöken styra ditt liv! Du kan!

Asså kom igen nu du fixar det NU
Nästan alla tycker att det känns svårt och otäckt att köra själv efter man klarat kortet men nästan alla fixar det galant
Gå på O s förslag NU
Lycka till

Jag tog körkort 1999, sedan körde jag i princip inte alls, och alltid under ångest. Man kan ju faktiskt döda folk med bilen! Jag var dock väldigt glad att ha det när vi flyttade ut till landet 2008 och jag inte behövde ta körkort utan kunde öva som jag ville.

Jag vet inte om du ska ta körkort nu eller sedan, men du ska absolut inte ge dig ut med en bebis som inte vill sitta i bilbarnstol. Det kan bara gå åt ett håll och det är åt helvete. Försök istället se till att få in lite mängdträning, där du kanske kör varje dag. Det tror jag är bästa sättet att bli säkrare.

Förstår verkligen din ångest! Mådde skit inför varje lektion. Kuggade gång på gång, på skitsaker pga nervositet och dåligt självförtroende. Hade det berott på mej själv så hade jag skitit i det. Mina föräldrar tvingade mej dock vidare. Sista uppkörningen hade jag gett upp på förhand, och då klarade jag det. Har aldrig varit så lättad. Har sen dess varit en extremt försiktig bilförare, eftersom jag lovat mej själv att aldrig mer riskera att behöva sitta brevid en uppkörningskontrollant igen! Så på‘t igen bara! Du grejar det! Ok, jag låter odräglig. Ditt inlägg grep tag i mej, ville visa lite systerlig medkänsla och pepp. Typ.

Jag har som du haft samma jävla skitångest om körkortet. Hade aldrig kört en bil, kunde inte, skulle aldrig lära mig växla, fattade inte. Bokade lektioner, uppskrivning och uppkörning på samma gång. Tre veckor hade jag på mig från start till körkort. Att jag klarade uppkörningen var ren tur för jag är en värdelös bilförare. Jag tog körkort i november 2015 körde ca 5 gånger på hela vintern och i slutet av mars föddes min lilla bebis. Var jag jättenojig för att köra (i fortfarande vinterväglag) med bebbe? Ja, men det gick bra. Fast jag inte kört ett jävla dugg.

Testa en gång till Natasja, och går det åt helvete så strunta i det till du är redo igen

Hej! Har följt dina körkortsinlägg under en längre tid! Jag vill bara säga att du kommer klara det en vacker dag! Jag klarade det och det är ett jävla UNDER att jag har körkort.

Jag började ta tag i körkortet förra sommaren och var redo inför att skriva teori och köra upp. Dock började jag på universitetet i samma veva så jag la det på is under en månad. Efter en månad bokade jag in prov och uppkörning men blev så glad dödssjuk och låg hemma i två veckor. Det var bara att avboka både uppkörning och skriftliga provet och kötta inför tentan istället. Allt rann sedan ut i sanden pga brist på tid.

I somras tog jag dock nya tag igen för att ta körkortet. Jag bokade in en intensiv och tänkte Ne fan nu ska det gå. Jag tog tio lektioner och körlärarna sa att jag var redo. Jag skrev teorin och klarade det och sedan gjorde jag uppkörningen. Tre jävla gånger. Misslyckades på olika saker hela tiden. Ibland hade jag riktigt otrevliga inspektörer och ibland var jag bara för nervös. Fjärde gången åkte jag till en håla och körde upp med en ganska söt gammal gubbe. Han såg i protokollet att jag hade kört upp förut och han frågade mig vad som hade gått fel. Jag satt mest där helt deprimerad och bara "mmmm. Vet inte." Hade verkligen gett upp hoppet. I alla fall så mötte jag typ inga bilar på hela uppkörningen och allt gick väl okej. Gjorde små misstag men fick iaf kortet.
Jag var också livrädd i början men började med att köra på ställen med lite trafik och utan folk. Nu känner jag mig helt Oki trygg. Jag kan i alla fall köra. Det är så skönt att ha det överstökat och samtidigt har jag typ svårt att ens minnas hur jobbigt det var att göra uppkörningen. Det är så himla värdslig sak egentligen. Jag tror att du som jag förstorar upp det till världens grej liksom...i alla fall! Lycka till. Om jag klarade det tillslut så kommer du också göra det!
Mvh/ Sanna

Vill tillägga att jag bokade mina fyra uppkörningar inom loppet av tre veckor cirka (: så jag sket i det där som står på olika sidor att man kanske behöver träna mer. Har en killkompis som gjorde samma som mig. (:

Jag har också börjat köra med Iza, mycket tack vare din "titta jag kör"-följetong. Hon är toppen!

Jag tänker såhär, att när man väl FÅR körkortet, då är det ett kvitto på att man är kapabel att köra. Att man sedan bör köra väldigt försiktigt och fortsätta öva, gärna med sällskap. Jag hjälpte min syster att bli körvan genom att bara sitta bredvid, vara extra ögon och säga att det hääär går braaaa, i min lugnaste mamma-mu-röst. Skaffa en sån passagerare till en början, ingen som hispar upp sig för det smittar!