I mitt fall orkade jag knappt föräldraledigheten i början då vi fick en bebis som skrek dygnet runt och aldrig sov. Lösningen för oss var att min sambo fick vara hemma en dag i veckan och hjälpa till att avlasta. Jag fick ju fortfarande dra största lasset men det blev en chans att få några minuter utan bebis på sig, att hjälpas åt med det mest basala som att få sova lite och äta lite. Tror det är ytterst få kvinnor som skulle kunna sjukskriva sig den första tiden med bebis även om det ofta är då det är som tyngst om man får en missnöjd bebis.

Sant. Alla de mammorna glöms bort.. Har själv bara erfarenhet att "vara sjukskriven från föräldraledighet" när jag var för dålig för att ta hand om barnen. Den möjligheten finns i alla fall fastän kanske få känner till den? Jaja, hamnar man där är det oundvikligt. Då MÅSTE partnern steppa in/upp och ta föräldraledigheten eller vaben. Men tänker alla gråzonsvarianter som finns utöver det... Det kanske inte alltid är solklart när det är stopp och mamman tar slut.

Jag har epilepsi och hormoner och sömnbrist gjorde mig rätt sjuk. Ena sonens pappa blev föräldraledig när bebis vara några månader (fast läkaren på vårdcentralen tyckte jag fick skylla mig själv som skaffat barn tätt) gick ju hyfsat att återhämta sig men eftersom jag ammade blev det ändå jag som fick ta rätt mycket, sladdis gjordes plan tidigt att pappan skulle vara hemma från födseln och jag inte skulle amma så de 9 månader vi var hemma tillsammans var himmelskt, men undrar hur många män som är hemma så länge kan en undra med tanke på de reaktioner jag fick.

Jag har epilepsi och hormoner och sömnbrist gjorde mig rätt sjuk. Ena sonens pappa blev föräldraledig när bebis vara några månader (fast läkaren på vårdcentralen tyckte jag fick skylla mig själv som skaffat barn tätt) gick ju hyfsat att återhämta sig men eftersom jag ammade blev det ändå jag som fick ta rätt mycket, sladdis gjordes plan tidigt att pappan skulle vara hemma från födseln och jag inte skulle amma så de 9 månader vi var hemma tillsammans var himmelskt, men undrar hur många män som är hemma så länge kan en undra med tanke på de reaktioner jag fick.

Jag tror det bygger på att det finns någon slags personligt skyddsnät, har aldrig hört talas om någon som fått hem avlösning. Det måste ju inte vara en biologisk förälder som tar föräldraledighet så förhoppningsvis har man en medmänniska med anknytning till barnet som har möjlighet att ta ut föräldradagar och avlasta.

Håller helt med dig. Jag är ensamstående på heltid. Tar hand om oss alla tre när vi turas om att kräkas i vinterkräksjukans helvete. Jag trycker Alvedon och koffein till förbannelse när jag själv har 40 graders feber och samtidigt tar hand om ungarna som springer runt och klättar på väggarna, så jag orkar ut med dem i pulkabacken. Så nej, jag kan inte vara sjuk i förhållande till att ta hand om mina barn. Jag får aldrig chans att sova lite längre en morgon efter att ha suttit uppe med krupphostande barn hela natten. Jag har emellanåt 50 timmars vaken tid i sträck.
"Jag förstår inte hur du klarar det", säger en del ibland. Jo, det ska Jag berätta; man klarar den man måste om man inte har något val. Och så ger jag mig själv en klapp på axeln, heja mig.
Och så blir jag lite provocerad när mina kollegor vabbar för att deras föräldralediga medförälder är förkyld.

Jag lästes idag i en grupp för lärare och förskolelärare att flera förskolor inte lät föräldrarna lämna på förskolan ifall de var sjukskrivna. Aldrig sett en så tydlig markering om att barn inte är lika med arbete.

Såå sant.. Tror verkligen inte att många män som skulle steppa in och ta över

Känner en man som tyckte kvinnan skulle göra ännu mer hemmasysslor under sjukskrivningen (från jobb då, inte föräldraledighet...), eftersom hon var mer ledig...........

Det är ovanligt att bli sjukskriven under föräldraledigheten. Händer det mamman går säkert pappan in. Det har hänt på mitt jobb.

Jag blev sjukskriven under föräldraledighet nr två, pga gravid igen och kräktes loss dygnet runt (som med första barnet). Eftersom vi inte hade skolat in barn nr ett på fsk fick pappa bli hemma. Vi var alltså alla hemma, även om jag var ”borta”.

Min läkare ville sjukskriva mig under föräldraledigheter pga utmattning (som jag haft innan jag blev gravid), men jag fick säga nej. Min man hade inte möjligheten att vara föräldraledig, både pga oförstående chef och pga ekonomiska skäl. Asjobbigt. Sjukskriven igen på 50%, barnen lite större nu, har fasen inte vågat berätta vare sig på förskola eller fritids att jag är sjukskriven, FASTÄN jag har ”rätt” att lämna de tider jag eg skulle ha jobbat...

Jag blev sjukskriven under min föräldraledighet. Jag grät vid varje bvc besök. Sköterska där skickade mig till en läkare som sjukskrev mig. Jag blev otroligt förvånad, jag hade inte ens föreställt mig att det gick att bli sjukskriven från föräldraledigheten. Och min man klev in och tog föräldraledigheten. Jag fick i akuta skedet sova och när jag blev bättre fick min man sova. Två barn som inte sov på nätterna, så vi delade upp dygnet mellan oss. Om jag hade varit ensam så hade jag...Ja jag vet inte. Hjärnan slutade fungera. Jag kom inte ihåg siffror. Jag förstod inte när jag skulle ange mitt person nr. Jag hade väl förmodligen fortsatt att gråta vid bvc besöken och bara tagit mig framåt. Ett steg i taget.

Jag undrar mest vad för fantastisk värld dessa människor lever i som påstår att "det inte är några problem att sjukskriva sig". Skulle gärna vilja flytta till deras värld. Jag, inklusive flera jag både känner och såklart på nyheterna, är det ett jävla helvete att försöka få igenom en sjukskrivning. Många får avslag, FAST de har läkarintyg. Skulle kunna skriva flertalet texter om FK och sjukskrivningar. Som sagt, önskar jag kunde leva i dessa människors problemfria värld, inte i min/vår värld där en måste vara (tillräckligt) frisk för att orka slåss för rätten till en sjukskrivning.

Hade en förälder som var mycket svårt sjuk då jag var baby, och en förälder som hade över 200 resdagar. Vi fick någon slags avlastning med hemhjälp då den sjuka föräldern var i för dåligt skick för att sköta hem o barn.

Undrar också vad ensamstående ska göra. Betala barnvakt svart kanske. Min mamma gjorde det för att kunna arbeta sina kvällar inom vården .. Stör mig på att man inte utgår mer från de utsatta grupperna!!! Alla är inte gifta och övre medelklass liksom...

Min bror var föräldraledig under ett antal månader när hans sambo/barnens mamma var sjukskriven. Inga konstigheter, hon kunde av olika skäl inte ta hand om barnet ensam då. Är man ensam förälder/har medförölder som inte tar ansvar blir det såklart problematiskt. Förhoppningsvis har kommunen möjlighet att ge stöd i såna situationer. Men som det ser ut m assistenter och liknande i dagsläget är det väl tveksamt...

Ja, om man är sjukskriven och så pass sjuk att man inte klarar av att ta hand om sina barn så kommer staten (kommunen) att skicka hem en av sina anställda. Kanske får du hjälp att handla, städa, laga mat, läsa läxor eller vad som bedöms nödvändigt för att du ska klara av föräldraskapet. I den bästa av världar alltså.
Min man har för övrigt varit föräldraledig i tre år medan jag varit sjukskriven. Är bipolär och har haft många skov under småbarnsåren. Ibland så pass att jag bara legat i sängen och inte ens klarat av mina barns närvaro. Antar att jag haft tur som har en man som stöttar och ställer upp.

Får mig bara att tänka på min mellanstadielärare som ofta var hemma med sjuka barn. Hennes man var också lärare och för samma årskurs på annan skola. En vän till mig gick i hans klass. Min vän informerade mig att hans lärare aldrig var hemma pga sjukt barn (när jag klagade på det), så med andra ord tog min lärare allt sådant trots samma jobb. Tyckte det var konstigt då men det var inte förrän jag var äldre som jag insåg hur snedvriden deras relation måste ha varit!

Då kmr soc å säger aja baja dålig mamma å placerar barnen

Jag blev sjukskriven pga djup depression när min yngsta var 2 månader gammal. Det som händer var att pappan fick vara föräldraledig i stället samt att äldsta barnet fick utökad vistelsetid på förskolan, samt att vi fick en familjestödjare genom socialtjänsten som kom hem några eftermiddagar i veckan som hjälpte till med dottern och avlastade. Är man helt ensam kan man få utökad tid med familjestödet under vardagar mellan 8-16.30, åtminstonde i den kommun som vi bor i.

Jag blev sjukskriven under min andra graviditet pga. kraftigt illamående och depression. Äldsta barnet hade inte börjat på förskola då, pappan och jag arbetade båda deltid. Min man fick tillfällig föräldrapenning tills barnet började förskola och tog hand om barn och hushåll själv i nio månader, jag kunde släppa allt. Men det hör kanske inte till vanligheterna.

På min förskola har vi höjt storasyskonens vistelsetid och erbjudit oss att ta in småsyskonen några timmar i veckan, för att försöka avlasta. Det beror ju så klart på barngrupp, personaltäthet och hur gamla barnen är. Hur gärna vi än vill kan vi ju inte ta in en tremånaders.

Mycket anektodisk bevisföring men det är ändå en tydlig trend: många som vittnar om att pappan varit föräldraledig med sjukskriven mamma (har också egen erf av det) Ännu har det inte slagit igenom på strukturell nivå, men om detta blir sett och normaliserat (istället för ”säkert ett undantag”) dvs: ”klart en pappa kan vara hemma när en mamma är sjukskriven” kommer snart alternativet ”pappor ställer inte upp” bli det avvikande. Och så kan strukturer ändras.

Ja,men självklart tog maken över hela ansvaret när jag sjukskrevs som föräldraledig(det dessutom enda gången det var enkelt att ha med fk att göra). Innan dess slog han knut på sig själv för att avlasta. Jag låg i sängen i över två månader och maken tog hand om hemmet, dottern och mig. Är jag sjuk och han frisk tar han hand om allt och givetvis tvärtom.
Jag vet tre andra fall i min närhet det var likadant.

Ja, han vabbar såklart också, mer än mig dessutom eftersom jag oftast blir sjuk när barnet är sjukt. Han tar förstås också ledigt från jobbet för att gå på dotterns lucia och hjälpa till med aktiviteter. De flesta på kontoret är pappor och vet hur det är så de täcker upp för varandra. För hans kollegor är också aktiva fäder. Jag hade inte gift mig och förökat mig med en liten pojkvasker/sojapojke utan ansvarskänsla. Jag väljer liksom själv vem jag säger ja till och särar på benen för.

Normala män är inget undantag. Ensamstående pappor är lika beroende av sitt nätverk som ensamstående mammor. Du ser spöken.

Varken mamma eller pappa kan sjukskriva sig från föräldraskap, bara från arbetet. Råkar man bli sjuk så får man rådda hem och barn i alla fall. Nu är vi ytterst sällan sjuka mycket på grund av att barnen hann arbeta upp ett bra immunförsvar under några år innan dagmamma. Min point är att det handlar inte bara om mamma, som det verkar på inlägget, utan om pappa också. Varför mammaofferkofta?

Ewa: Vem är det som ofta får rådda hem och barn oavsett om hon jobbar eller inte? Jo, mamman. Och när pappan är föräldraledig så är det ofta i samband med semestertider när mamman också är hemma. Om inte, så tror jag att många pappor, i samma stund som mamman kommer hem från jobbet, säger "Hej älskling, vad skönt att du är hemma. Det var fullt sjå med barnen hela dagen så nu måste jag ut och roa mig lite. Fixar du middag?" Medan mamman förväntas lösa allt under föräldraledigheten för att hon är "ledig". Det här är återkommande mönster som inte är särskilt svåra att se, trots att min man och jag delade lika. Det är inte nödvändigtvis föräldraskapet ensamt i sig som orsakar utbrändhet, utan det handlar nog om att det finns många pusselbitar i livet som kvinnor tar ansvar för mer än män. Sömnbristen och utmattningen från bebis-/småbarnstiden blir bara sista droppen som får det att rinna över. Städ, disk, tvätt, inredning, handla, matlagning, presenter, matlådor, gympapåsar, busskort, bada barn, födelsedagar, vattna blommor, bvc, när är barnets fotbollsträning, vinterskor, "älskling har du ont?", och så vidare i all oändlighet. Pappan kommer hem från jobbet och känner sig nöjd med vad han åstadkommit för dagen.

Jag har blivit sjukskriven flera gånger under mina föräldraledigheter och likaså min man, barnens pappa. Har varit allt från några dagar till några veckors i sträck. Har berott på allt möjligt - psykisk ohälsa, magsjuka, influensa, stukningar m m. Första veckan behövs inget läkarintyg och då kan man ”sjukskriva sig själv” - bra att veta! Då har den sjukskrivne fått sjukpenning och den andre har tagit föräldrapenning/VAB-dagar (beror på hur gammalt barnet är). Ibland har också släktingar ryckt in om den ena varit tvungen att jobba trots att den andre är sjuk, de har då fått VAB-ersättning.

Min uppfattning är att läkarna är generösa med sjukskrivning av föräldralediga, brukar inte var några konstigheter. Jag tror problemet är att de flesta inte känner till att det är så lätt att bli sjukskriven så att båda kan vara hemma samtidigt. Känner flera som blivit jätteförvånade när jag berättat om hur jag och barnens pappa gjort.

Jag tycker inte man ska slå knut på sig själv, har man en partner bör denne stanna hemma och ta över ansvaret om den föräldraledige är sjuk. Är man ensamstående är det svårare såklart, men ett alternativ är att någon annan närstående får VAB-ersättning. Annars är ju faktiskt socialtjänsten skyldig att hjälpa sjuka ensamstående, med allt från hjälp i form av bistånd med stödperson, städhjälp etc. I värsta fall finna även mamma/papp-barn boenden med personal dygnet runt som kan stötta. Problemet här är nog att de flesta inte heller känner till att det finns mycket hjälp att få, bara man söker den.

Min kompis blev sjukskriven. Pappan har svårt att vara borta från jobb (försöker ofta lösa det ändå, men det går bara till en viss gräns), de fick då utökad tid med barnomsorg. Inte särskilt krångligt vad jag förstår det som. Verkar som att många andra här också vittnar om att det inte är så krångligt som du får det att låta.

Jag har också en av de där bra männen. Som faktiskt vill vara med sitt barn och har varit föräldraledig 1 år här snart. Men jag kan samtidigt se hur det ser ut i samhället. Det tillhör ovanligheterna att män är hemma längre än de 90 dagar som är paxade för dom. Och det är långt ifrån självklart att papporna steppar in när det krisar. Många män som inte varit pappalediga förstår inte hur tungt det är att vara hemma med barn.

Även om det börjar bli bättre. Kvinnor får i allmänhet dra ett mycket tyngre lass. Med heltidsjobb och fullt ansvar över hemmet och barnen. Där männen ibland "hjälper till". Att man inte kan se längre än sitt egna hem och några nära exempel med bekanta? Och förstå att dom enstaka fallen långt ifrån är representativa för hur verkligheten ser ut.

Jag blev sjukskriven direkt efter förlossningen och var det i över ett år. Pappan var självklart hemma på heltid i ett år och sen var han hemma 50% i ett halvår. Jag fattar att det inte fungerar lika lätt för alla som det gjorde för oss men jag har ett par vänner där mamman precis som jag blivit sjukskriven och där pappan har fått ta över utan diskussion liksom.
I mitt fall så tjänar min man ca 3 gånger så mycket som mig (jag jobbade 75% i en butik, han som chef på ett större företag) och självklart var det tufft ekonomiskt då han drog in den större delen av vår inkomst men om det handlar om hälsa eller pengar så får man dra ner så gott det går. Vi fick avstå från att flytta till större lägenhet, omvärdera hur vi hade levt och konsumerat innan och inte göra något "kul" på det året då jag var sjukskriven.

Som någon annan skriver här uppe så får även släktingar ta föräldraledighet om du inte har någon partner, du kan få utökad vistelsetid på förskolan och hjälp från socialen.

@ SG Utmattning pga sömnbrist kan jag förstå i teorin, eftersom jag har stort sömnbehov, men jag/vi hade förmånen att ha två sovbebisar. Men om vem som råddar. Det finns ingen allenarådande sanning som säger att mamman alltid får ordna upp allt och fixa, att pappan gör så litet som möjligt. Jag är feminin och jag trivs med mitt liv och jag älskar min familj, men livet är lika mångfacetterat som det finns familjer, mammor, pappor och barn. Ingenting är fel eller rätt, det handlar bara om åsikter och inte om sanningar.

OT. Kan du kommentera och analysera dolly style fabriken som nu går på SVT. Känner att jag behöver behöver höra hur du resonerar... jag och sambon diskuterade nämligen hur man ska prata/problematisera dolly style med sina (framtida) barn och inte få dem att gilla sånt.... känns så sjukt problematiskt hela grejen.

Jag blev gravid snabbt redan under mammaledigheten med nummer 1 och drabbades av illamåendet från helvetet och kunde bara ligga och hyperventilera de flesta dagar i sju veckor. Då fick jag bo hos mina föräldrar så de kunde ta hand om min dotter. Vi hade gått under psykiskt hela familjen om min man skulle varit hemma med dottern på heltid och jag sjuk. Tror att det ofta är så att mamman får hjälp av sin mamma i första hand (om den möjligheten finns), medan mannen får hjälp av sin fru i första hand. Väldigt generellt så klart.

Alla situationer som leder till att barnen drabbas om inte mamma fixar tror jag mer eller mindre alla kvinnor ser som uteslutet, oavsett kostnad. Såklart inte att djup depression är något man kan välja eller inte, då finns det inget annat än att andra får steppa in. Men i mindre allvarliga situationer än så (kanske Patriks?) tror jag vi kvinnor hellre slår trippel knut på oss själva. Kombinationen av allt, vi är fostrade till det tidigt att veta vår plats/vilja vara mammor och sen just biten med mansbebisen där hemma. Om han ens är kvar. Att uppfostra en mansbebis tar längre tid än att bara göra allt själv. Tror de flesta män som är mansbebisar bara skulle ringa in sina mammor ändå?

Känner även att i de fall där papporna tar ut 3 mån ledighet så är det en toppen "början", men alltså kvinnan har varit gravid, fött, ammat, liksom gjort allt som får ungen någorlunda grundtrygg och då kan lilla pappa glida in, kanske rulla ut i parken och köpa en take away-latte. Sen kommer mamma från jobbet och börjar skift 2 tuffare än jobbet för att barnet saknat och är extra mammigt. Det är ett skämt att vi får samma "produkt" i form av ett barn. Förstår faktiskt inte att graviditet inte är pensionsgrundande sett till hur mycket det ändå sliter. Ja det är fantastiskt, men det sliter också. Män skulle inte acceptera det. Men sen har vi ju bestämt att kvinnor inte är värda och att män är det, så det är det vi ser liksom. Ännu en dag i patriarkatet osv. På andra håll är det numer så fult att vara ojämställd att det enda man hör talas om är hur mycket pappan steppar upp. Finns en stark vilja liksom. Tror det är en generationsfråga, vi är inte tillräckligt självklara med det som nästa generation har möjlighet att vara. Är laddat. Lite som 70-åringar nu är med mobiltelefoner och "molnet" på jobbet liksom. De kan det men ändå inte, vill framhålla att de "hänger med" jämt och ständigt.

Menar du att samhället/staten ska steppa in o ta mäns jobb? De är också föräldrar. Kvinnor bör säga nej till män som inte tar sitt ansvar. Inte ska staten rädda dessa män. Inte kvinnor heller.

Nära väninna fick post partum psykos och hennes man, som i övrigt älskar sitt jobb på helt sjuka nivåer, var givetvis hemma och steppade upp hela vägen.
Tror inte det är sååå ovanligt att pappor hjälper till idag? Har iof inte kollat statistik, men det rusar ju runt kaffe-latte pappor överallt nu för tiden.

Jag har varit sjukskriven under föräldraledighet då pappan fick ta det. Även när jag varit för sjuk har han varit hemma såklart. Han tog även nätterna de första sju månaderna då jag mådde dåligt. Tycker inte heller som någon skrev här ovan att man ska slå knut på sig själv, har man möjlighet att få hjälp. Ta den.

Ja socialen kan hjälpa till med en avlastningsperson som kommer in och hjälper till i hemmet om man är ensamstående,jag har själv jobbat som det. Så det finns hjälp att få om det inte finns någon annan att tillgå.

Igenkänning. Jag gick in i väggen pga pappan lämpade över allt, inklusive sig själv, på mig. För att jag "haft så hård ton" när han inte ville bidra till det barn VI fått. Jag har aldrig blivit så ifrågasatt ever, plus fick sparken,plus att hans mamma var bedrövad för vem skulle nu ta hand om hans (vuxna) son plus hade fortfarande exakt samma uppgifter som innan, fastän sjuk! Män är helt brukslösa, på riktigt. O samhället är stört.

Min man var hemma de tre första månaderna när vårt första barn föddes. Bara för att det var mysigt och vi hade möjligheten. När hen var 1 år var jag gravid i fjärde månaden och fick stora besvär av foglossning och blev sjukskriven och sängliggande till förlossning. Då var min man hemma förstås. Vi får väl hoppas att det är nya tider nu? Svärmor berättade att när hon blev sjuk(inlagd) när min man var bäbis så skickade kommunen hem en kvinna som tog hand om sonen och lagade massor med mat till pappan som jobbade. Likaså om barnen blev sjuka när hon sen var tillbaka på jobbet
- kommunen skickade hem en tant som tog hand om det sjuka barnet och städade och lagade mat medan föräldrarna arbetade.

Jag hade behövt bli sjukskriven åtminstone 3-4 månader efter förlossningen. Jag och barnet spenderade 3-4 månader i sängen HELA dagarna. Gjorde blöjbyten där, åt mat. Verkligen ALLT för att jag mådde så otroligt dåligt fysiskt pga komplikationer under graviditet och förlossning. Min sambo fick liksom preppa hela lägenheten på morgonen för att jag skulle klara mig själv under dagen. Han fick se till att allt fanns vid sängen så att jag slapp lämna den. Det var fruktansvärt.

Men sjukvården sa självklart bara att "du är nyförlöst, det blir bättre, det är jobbigt för alla" - OKEJ! Tack för den. Föräldragruppsmorsorna var ute och promenerade milen och jag grinade över det faktum att jag var kissnödig och behövde ta mig dom 5 meter som är till toaletten. "Normalt".

Men även om jag hade blivit sjukskriven hade min partner inte kunnat vara hemma så en sjukskrivning hade ju egentligen inte löst något mer än att jag sparat föräldradagar och fått acceptans kring min sjukhet, för jag räknades ju som frisk och fungerande när jag var föräldraledig.

Min partner studerade och hade ingen möjligthet att vara hemma då han pga skolans situation inte hade möjlighet till studieuppehåll (lång historia). Alltså hade han slängt 4 års studier och hela vår ekonomi åt helvete om han hade varit hemma. Är ändå sjukt tacksam över att han pluggade för det gjorde att han inte behövde vara borta 9 timmar om dagen samt kunde plugga en del hemifrån och därmed låta mig vila.

Men dom där 3-4 månaderna var ett helvete. Sen att det tog ungefär 2 år att återhämta mig efter graviditeten är ju en annan historia bara det.

@ Cecilia Du måste ha träffat på några stolpskott. De jag har haft problem med är kvinnor, som har ifrågasatt varför jag klär dottern och sonen i resp flick- och pojkkläder - varför nu någon annan skall lägga sig i? Eller varför bär jag högklackat eller är fixad? Eller varför äter jag inte sötebröd? Inga män har någonsin haft åsikter, men jag har varit tvungen att porta några fanatiker ut mitt liv.

Jag har tänkt på det här som har jobbat på Försäkringskassan.. De som inte har någon som kan ta hand om barnet kan inte vara sjuka. De får inte heller någon sjukpenning (eftersom de ju tar hand om barnet och då bör få föräldrapenning) så de kan i praktiken inte sjukskriva sig. Otroligt tufft utan ett socialt skyddsnät..