Jag känner ett sånt obehag när folk talar om att barn ska lyda.

Jag har märkt ett stort auktoritetsbehov hos människor som sällan ifrågasätts, varken av omgivningen eller av en själv. Man liksom gör som ens egna föräldrar gjorde, upprepar samma gamla mantran och reflekterar aldrig över VARFÖR man gör som man gör. Barn ska lyda. Eller lyssna som man hellre kallar det. (vilket självbedrägeri) Man metodar och dresserar och håller liv i gamla mönster. Man faller in i en roll, föräldrarollen, där man ser sig själv som ett överhuvud som ska bestämma. Och glömmer bort att vara genuin och autentisk.

Oftast är jag en sån där låt gå-morsa, jag låter barnen bestämma det mesta själv. Men bland kan jag märka att det där obehagliga auktoritära bubblar upp inom mig i vissa situationer och jag kommer på mig själv med att vara rigid och gammalmodig, för sakens skull liksom och utan eftertanke. NÄ HÄR SKA BARNA INTE TRO ATT DE FÅR BESTÄMMA och så kör man på, och över - säger nej fast man egentligen inte vet varför man säger nej i första taget, vägrar kompromissa eller låta barnet få ett uns makt i sin annars så ganska maktlösa tillvaro.

Sen kommer man på sig själv "men vänta lite vad håller jag på med? Varför är det här viktigt att hon lär sig eller gör just det här och just nu?". Och jag får påminna mig själv om att ta ett steg tillbaka och hitta ett nytt tillvägagångssätt.