Jobbar på förskola (har dock inga egna barn) och tycker dina tankar är väldigt intressanta. Men skulle jättegärna vilja ha några konkreta exempel på vilka situationer du pratar om, eller tycker du allt är ok liksom, barfota när minusgrader, cykla utan hjälm, inte klä på sig, inte tvätta sig, skrika rätt ut osv? Helt genuin undran! För jag kan bli trött på mina egna ’nej’ rätt ofta.

Så glad att jag följde dig flera år innan jag fick barn. Han är 4 år nu och vi pratar om att lyssna på varandra! (Dvs kompromissa). Klart som faan en unge i hans ålder blir kränkt av om någon ska sätta sina egna åsikter och planer som viktigare än hans jämt. Han har ju börjat forma sitt eget jag och har en egen vilja. Vad säger det honom om jag jämt skulle köra ”My way or the highway”? Att han och hans åsikter och känslor inte har värde.

Så tack till dig för att du har visat hur man kan vara förälder på ett annat sätt än det auktoritära. Inte för att jag lyckas jämt...

Åååh jag håller med så mycket. Barn "får" inte säga emot föräldrar, även om det gäller bagateller där utfallet inte spelar någon roll. Varför ska vi prompt gå in från lekparken när jag vill och inte när barnet vill? Varför måste barnet äta mellis just 14.30 och inte kl 15 när hen är sugen? Det blir liksom en principsak att barnet inte ska få som de vill. Självklart kan man försöka övertala barnet om att ens egen idé är mycket bättre, men varför tvinga om det egentligen inte spelar någon roll?

Hej! Jag håller helt med, och vill gärna att mitt barn ska växa upp och lära sig ifrågasätta, styra sitt liv och inte tumma på sin egen integritet.

Har du exempel på när man inte måste säga nej, eller hur man kan resonera med en partner som ibland är lite mer gammalmodig?

Tack för en grym blogg, jag blir så stärkt i min feminism av dig!

tack för att du säger detta, fler behöver höra det!

Du är klok!

Efterfrågar också mer konkreta exempel! Min association i förhållande till att lyda + barn är ord som "Stopp!", "Sluta!", "Stanna!". Alltså ord som främst används i sammanhang när barnet riskerar att orsaka någon annan, omgivningen eller sig själv skada.

Åh, har längtat till att du ska uppdatera! Peppen jag kände nu!!! <3 och ang inlägget, jätteviktigt ämne! Klart barnen ska få utrymme att vara med och forma dagarna/bestämma själva! Det är ju deras liv/hem/känslor också som ska tas på exakt lika stort allvar som de vuxnas!

Tycker själv det är jättesvårt att hitta rätt balans gällande detta och undrar ofta om jag gör fel åt ena eller andra hållet. Tycker att det är viktigt att barnens åsikter får spela roll, att de ska få känna att de har makt att påverka, vill lyssna och kompromissa och ej köra över. Samtidigt: har bebis, är stressad, har ej alltid tid eller ork att diskutera utan känner ibland att nej stora barnet MÅSTE bara lyssna och lyda i vissa situationer för att familjepusslet ska gå ihop. Är det hemskt? Känner mig hemsk ibland...

Känner mig rejält kluven i frågan. Och ena sidan tycker jag inte att man ska köra över barn i onödan. Och andra sidan tycker jag att man faktiskt heller inte ska ge barn för mycket valmöjligheter, tror inte barn har tillräckligt förmåga att fatta så många beslut utan av att drabbas av s.k. "beslutsutmattning". Tror inte barns hjärnor är inte färdig utvecklade på de sättet att det kan hantera för många valmöjligheter utan att bli stressade.

Känner mig rejält kluven i frågan. Och ena sidan tycker jag inte att man ska köra över barn i onödan. Och andra sidan tycker jag att man faktiskt heller inte ska ge barn för mycket valmöjligheter, tror inte barn har tillräckligt förmåga att fatta så många beslut utan av att drabbas av s.k. "beslutsutmattning". Tror inte barns hjärnor är inte färdig utvecklade på de sättet att det kan hantera för många valmöjligheter utan att bli stressade.

Du är så klok! Håller med till 100%. I teorin :-) men i praktiken finns framförallt ett område som är svårt - mobiler! Jag är övertygad om att det är starkt negativt i kombination med starkt beroendeframkallande. Där känner jag att jag måste vara relativt auktoritär... Hur tänker du kring det...?

Tänker mycket på det här just nu. Jag blir så trött, och känner faktiskt ett starkt obehag av mina nej. Skarpa nej blir jag rent rädd av. Jag körde det i en och en halv dag när min son hade sin allra första trotsperiod, eller självständighetshunger (eller -iver eller -längtan) som jag brukar kallar det. Efter en dag insåg jag att det inte är min stil. Så nu funderar jag väldigt mycket på det här, när min son är 22 mån och självständihetsivrig hela dagarna. Liksom, hur låter jag honom utvecklas och bli en egen människa samtidigt som jag ser till att han är säker och varm/mätt/utvilad osv? Skriv gärna mer! Vill jättegärna veta vad du tänker.

Åh vad jag fajtas med mig själv (och vår son!) om det här just nu! Vi (föräldrar) har också varit sånna låt-gå och det har funkat väldigt bra, allt har jämt gått väldigt smidigt, men nu när sonen är 2,5 år har han fått så FRUKTANSVÄRT mycket vilja och det gååår ju bara inte att jämka och kompromissa hela tiden! Jag orkar inte! Farmor och personalen på dagis säger "nu är det dags att ni visar vem som bestämmer", NEJ det är det faan inte, men vad gööör man när ungen inte vill klä på sig, äta mat (bara godis och yoghurt), cykla åt rätt håll, borsta tänderna, gå och lägga sig, aldrig lägga ifrån sig nappen, inte ta på blöja, inte ta av blöja och on and on and on. Blir galen snart.

Jag håller med och ska jag vara ärlig så tycker jag att jag mestadels är ganska bra på det, att lyssna och ofta göra på barnets vis. Eller kompromissa. Jag tänker att dessto mer sällan jag säger "nej" och "du får inte" dessto större verkan har det när jag väl måste säga det. På min son verkar det funka bra iallafall!
Mitt stora problem är att pappan inte allls tänker likadant utan är väldigt konservativ i sin uppfostran. Försöker få honom att förstå men ja... so far, ingenting.

Så sant i så många situationer. Ibland måste ju vuxna bestämma dock och det tillhör ju uppfostran anser jag.

Jag håller med! Både i det obehagliga i att barn ska lyda men också att en halkar in i någon roll en inte vill ha. Jag kan bli så osäker, dock, på vad som är övertramp och vad som är mitt faktiska föräldraansvar. Jag har en 2,5åring och en femmånaders så det saknas ju inte konfliktsituationer att öva på så att säga. Helvete vad tufft det är. Jag hade gärna läst mer om vad du tänker kring konkreta situationer- när har ni konflikter och hur hanterar ni dem?

Ja det ligger nån slags prestige i att ha "lydiga" barn, än idag... Men vill man vara den föräldern? För egen del, i familjen? Vad andra tycker kan kvitta (försöker jag intala mig).. Jag vill helst vara den där mjuka, tillmötesgående och förstående föräldern. Brottas också med auktoritära tendenser som bubblar upp, svårt!! Men hela grejen är ju att man vinner så enormt mycket på förhållningssättet du beskriver. Ibland undrar jag om vi vuxna är medvetna om hur vi triggar igång barnen med våra hårda bud och pekpinnar? Vi speglar oss ju i varandra och beter man sig som nån führer kan man ge sig fan på att ens barn slår bakut och blir lika omöjliga tillbaks. Visar vi däremot förståelse, eller att vi åtminstone försöker/vill förstå, föregår vi med gott exempel och får förhoppningsvis barn som har nära till känslor och empati. Låter löjligt enkelt men det är det ju inte... Tycker Petra Krantz Lindgren beskriver det så bra i "Med känsla för barns självkänsla". Det där med ömsesidig respekt och att helt enkelt behandla sina barn som människor, för de är det. Människor. Inte lägre stående varelser som ska lära sig veta hut. 😢

Jag tror att barn mår bra av att man som förälder bestämmer bra regler och sätter sunda gränser som de ska lyda. Med utrymme att ifrågasätta, argumentera, fråga och testa förstås, rätt mycket som det är i relationen Gud och människa. Jag tror att det är bäst för barnen att man är ett överhuvud som bestämmer. Man kan väl vara genuin och autentisk för det? Men är inte säker på om vi pratar om samma sak för du pratar om obehaglig auktoritet. En obehaglig auktoritet är förstås obehaglig och en sån kan göra stor skada. Men en sund och god auktoritet går inte av för hackor enligt mig!

Jag tror på att vara en rimlig förälder som med vuxenerfarenhet ibland (men inte alltid!) faktiskt "vet bättre" just pga att jag är vuxen. Dvs i vissa situationer önskar jag att barnen litar på mitt omdöme och inte gör ständigt motstånd. Tänker på säkerhetsfrågor, hur man behandlar varandra, att det faktiskt ÄR dags att stänga av ipaden och använda sinnena till något annat nu, att jag som kan klockan vet när vi bör vara färdiga för att hinna till skolan i tid osv.
Däremot viktigt att få välja inom ramarna av sådant som är lämpligt utifrån ålder/förmåga och att inte tjafsa om småsaker hela tiden. En ständig balansgång tycker jag. De kommer ju möta ett samhälle där vissa regler förväntas följas och att vara barnet som ifrågasätter allting är tyvärr ingen hit utifrån det jag sett i skolmiljön. Sen kan det givetvis diskuteras om reglerna är rimliga eller ej, både i en familj och i andra miljöer.

En konstig sak i den här föreställningen om att barn "ska lyda", tycker jag är den underförstådda idén att man liksom kan bli "klar" med uppfostran vid en viss punkt. Att om man bara "gör rätt" i något avseende, kommer man att hamna i en situation där man aldrig mer behöver ta konflikter och där barnen bara gör som man själv vill, jämt. Men man blir inte klar. Uppfostran är en process, där barnens temperament, olika faser och dagsform gör enorm skillnad för vad som "blir en fajt" och inte, från dag till dag. Och så klart även ens eget temperament, dagsform och faser! Och om barnen "ska lyssna", tycker jag det är viktigt att fundera över vad det är man tycker att de ska lyssna till. Bortsett självklarheter som rör säkerhet (trafiksäkerhet, tandborstning osv) är det för mig viktigt att jag kommunicerar mina personliga gränser. Inte "gränser" som någon sorts abstrakt underförstådd självklarhet (typ "så här GÖR man bara"). Utan som min konkreta uppfattning om vad jag vill och önskar ("det här är viktigt för mig"). Personliga gränser är för mig sånt som rör min egen integritet och min känsla för vad som är sjysst och osjysst. Sen kan jag inte förvänta mig att jag alltid "blir lyssnad på" så tillvida att jag alltid får vad jag vill till 100%, vare sig i relation till barn eller en partner. Men det viktiga tror jag är att man som förälder är en förebild i ATT kommunicera vad man vill. Att berätta för barnen vem man är genom att göra tydligt vad som är viktigt för en. Det kommer att lära barnen att göra detsamma och att förstå när något faktiskt är viktigt för en annan människa. Att veta vem en annan människa är och vad hen står för är också trygghetsskapande. Jag tror att det är det som är trygghet, snarare än att det finns en checklista av "gränser" som inte får överträdas. Min önskan är att barnen ska respektera mig som person, inte nödvändigtvis utifrån VAD jag säger, men att de ska respektera att olika saker kan vara viktigt för olika människor. Och att det ingår i en respektfull relation att kunna backa med sin egen agenda ibland. Att kunna förstå om något är jätteviktigt för någon annan, baserat på den personens integritet. Men man får ha tålamod och komma ihåg att barn är i en process där de lär sig allt det här. Man kan inte recensera varje enskilt tillfälle, bara ta tempen på den allmänna stämningen i ens familj. Om den stämningen i grunden är god, får man tugga i sig att andra familjemedlemmar inte alltid gör/säger som man själv vill eller tänkt. Det är liksom det som är samexistens.

Har en 5månaders och uppskattat verkligen dessa inlägg. Ger så mycket att fundera över!

Fast jag känner inte riktigt att lyda och lyssna är samma sak. Om jag tänker både ur ett föräldrarperspektiv och ett yrkesperspeltiv (lärare) tycker jag att lyssna är väldigt viktigt. Att lyssna bygger på en ömsesidig respekt och ett förtroendekapital en får jobba på att bygga upp. Det viktiga tycker jag både hemma och på jobbet är att inte utgå från att barnen gör något ”fel” för att de VILL vara olydiga och därför inte direkt replikera med ”NEEEJ” utan snarare med den ömsesidiga respekten i form av ”Hur tänkte du nu?” Eller ”Oj, blev det fel? Vad hände?”. Men små barn är detta såklart en omöjlighet (barn under 3 har ingen resonemangsförmåga/konsekvenstänk) där får man väl helt enkelt låta det bli fel, men finnas som backup när det skiter sig. ”Jaha du vill inte ha jacka? Okej” *5 min senare fryser ungen* ”Titta jag har jackan med mig, tänk vilken tur”. Man får välja sina strider :)

Första barnet kommer om några dagar, jobbar dessutom på särskola där fantasin ständigt är aktiv för att stötta elever som inte "tänker som andra barn". Vilket jag tycker borde vara en självklarhet inom den "vanliga" skolan också.

Men en sak som jag tycker fungerar för mig nästan varje gång när jag måste få barn att göra det som krävs i stunden är att bekräfta att de blir arga och frustrerade, att de inte vill, jag säger att jag också blir arg när jag inte får som jag vill, att jag förstår hur de känner. Inte försöka stoppa deras känslor utan bara följa med i dem utan att värdera dem. För mig är det väldigt gångbart, men det krävs en relation till barnen där de känner sig sedda av mig resterande tid också och inte bara när det uppstår konflikter.

Det fungerar också när vi umgås med våra nära vänner som har två barn. När den äldre bråkar med föräldrarna och de inte orkar ha tålamod kan jag och min man avlasta dem med att gå in och resonera på barnets nivå. "It takes a village to raise a child" och det är verkligen en ynnest att få ha det förtroendet från våra vänner, att få ge barnen ännu ett par vuxna de kan lita på och vara trygga med.

Sen är det ett orimligt krav att sätta på föräldrar att de alltid ska hålla sig pedagogiska och koppla bort sina egna känslor i en konflikt. Det viktiga är väl att efteråt kunna prata med sitt barn (när det är såpass stort att det är lämpligt, och hålla en nivå som passar barnet) om vad som gick bra och vad som behöver bli bättre nästa gång konflikten uppstår. Att vara mänsklig och inte tro att jag som förälder måste vara allsmäktig inför mitt barn.

Fast barn måste också lära sig att anpassa sig, kompromissa och visa hänsyn. Inte alltid få sin vilja igenom. Det är inte konstigt att pedagogerna flyr förskola och skola när de får barngrupper på 20 individer där alla barn tränats från låg ålder att ifrågasätta och där alla är vana att alltid få sin vilja igenom.

Jag tänker att så länge man är schysst mot andra (det inkluderar såklart förälder) så är det andra sekundärt. Såklart ska man inte ta en massa skit från någon annan för det, utan det går ju från båda håll! Och man får ha en dålig dag såklart men då kan man ju inte tro att alla ska rätta sig och gå på äggskal för det, även om det är bra att veta. Med barn har man ju såklart mer tålamod än med vuxna, men är ju bra och förbereda sig på som barn. Sen borde man ju ha lite regler, sova, inte för mycket tv/youtube/inte godis när man vill osv. Men det handlar ju mer om att det inte ska bli neglected och att vi som vuxna vet mer om konsekvenser.

Jag håller med. Jag jobbar på ett behandlingshem för flickor mellan 12 - 16 år. Ser den här tendensen hos en del personal också tyvärr. (Jag gör det själv när jag har sämre dagar, men försöker låta bli) Målet är att barnen/ungdomarna ska lyda blint och förstå att det minsann inte kan göra hur dom vill. När det faktiskt finns vetenskapliga belägg för att det inte är en metod som fungerar. Låg-affektivt bemötande och validering ska vi använda oss av. Men tyvärr upplever jag ofta att personal tror att de bara jobbar med gränssättning, men det övergår till att sätta sig själv i maktposition och förvänta sig lydnad.

Jenny: Det enda barn gör hela sin barndom är att anpassa sig och kompromissa (om ens erbjudande för kompromiss kommer). Vi sömntränar, vi självständighetsstränar, vi skolar in, vi har barnvakt och vi tar extremt sällan hänsyn till barns behov och viljor. Dessutom är förskola och skola till för att lära barn ifrågasätta och tänka själva.....

Upplever att barn generellt verkligen vill samarbeta mer än allt annat (to the best of their abilities) men att ”vi vuxna” helt ärligt många gånger suger på att ge samma förtroende tillbaka 😌.

Är reptilhjärnan som går igång 🦎🧠. Sen kan man ju inte förankra regler med en arg tvååring, men man kan upprepa mantrat och lyfta bort den. Och kompensera sig själv med starksprit efter läggdags 😂.

Hej! Jätteviktigt och bra att du skriver om det här! MEN, helt OT - kan inte du skriva någonting om surrogatmödraskaps-programmet som Uppdrag Granskning sände i veckan...? (Eller bara om frågan i sig om du inte sett/vill se programmet) Jag tyckte det var mycket obehagligt att titta på och väldigt läskigt att det tydligen börjar bli så vanligt. Detta är förstås bara ett önskemål men vore så skönt att få höra dina tankar om detta. KRAM!

Det är väl en balansgång - att inte styra för mycket och samtidigt ta sitt föräldraansvar och våga gå in och säga ifrån när det behövs. Svårt att göra rätt då alla har olika åsikter om var man ska lägga balanspunkten.

Jag vill absolut att mina barn ska tänka själva och gå sin egen väg, men samtidigt måste de naturligtvis kunna uppföra sig och kompromissa inte minst för sin egen skull. En av min sons vänner är tex inte välkommen hit efter upprepade incidenter utan reaktion hos föräldrarna (eftersom han förnekar det som har hänt och de väljer hans version). Det är inget jag vill ska hända mitt barn.

Jag har tre barn och jobbar som barnterapeut, så känner att jag har en del erfarenhet inom ämnet. Jag tänker att du sätter fingret på något! Samtidigt ser jag också en total förslappning av föräldraskapet! Jag har uppfostrat mina barn till underbara personer med empati och vett, ibland har det krävts auktoritet men oftast kärlek. Jag ser så många föräldrar (både privat och på jobb) som inte styr barnen i någon riktning alls, typ skrattar bort när dom beter sig som as eller låter dom sitta vid skärmar 24/7 "för han blir så arg annars". Skärpning!! Barn behöver struktur, dom mår bra av rimliga regler som dom förstår. Ser allt för många barn som mår skit för att deras föräldrar inte haft en aning om hur dom ska uppfostra dom. Samhället behöver bli bättre på att stötta föräldrar! Det är banne mig inget lätt jobb och när man väl misslyckats är det ännu svårare. Vi behöver också bli bättre som medmänniskor, gå in när vi ser att det blir tokigt och erbjuda hjälp. Nu babblar jag bort mig här, men det är nog bara ett tecken på att du sätter igång tusen tankar i mitt huvud- tack för det! Kram

Klart att barn inte ska tro de bestämmer. Föräldrar bestämmer över vad barn får bestämma över. Och det ska barn vara helt klar med. I situationer barn kan hamna i där det för barnet är oklart vad föräldrarna bestämt så ska barnet veta att hen måste fråga föräldrarna till råds innan nåt eget bestäms. För det bör alla föräldrar ha bestämt och gjort klart för barnet. Instämmer för övrigt till ovan att trygga strukturer vad barn får och inte får göra eller säga är livsviktigt för barnets utveckling till empatisk kännande vuxen.

Jag ser lite tvärtom här. Att folk blivit väldigt slappa på nåt vis. Jag hör barn som säger hemska saker och som behandlar sina vänner illa. Föräldrarna rycker på axlarna och säger "vi har sagt till förr". Som att om barnet bara gör en sak tillräckligt många gånger så tröttnar de och slutar säga till. Och nu menar jag inte att man ska vara auktoritär, barsk, hård och få barn att "lyda". Jag ser mig mer som en guide. Får barnet att förstå själv. Jag säger inte "gör så/gör inte så" utan mer "nu gjorde du så och kompisen blev ledsen...hur skulle du må om någon gjorde så mot dig?" och så pratar vi om det.

Jag skulle också önska konkreta exempel, jag anser att föräldrar bestämmer, och barn ska lyda. Men inte så ”hårt” min barn vet att jag bestämmer, men de vet också att det finns utrymme för alla att bestämma lite, över hanterbara saker. Mina barn vet att man inte sitter på perongen och väntar på t banan ( för att det är smutsigt ) det är saker som jag bestämt. Men vilken tröja man ska ha till skolan kan man bestämma själv. Men vilken tröja man har på skolfotograferingen bestämmer jag. Det handlar mest om regler, regler som vi vuxna bestämmer men självklart anpassar till barnens behov vilja och nivå. Mina barn är väldigt trygga och ordningsamma barn, men också barn så busiga tjatiga och lyssnar dåligt. Men också snälla och helt underbara. Jag stressar sällan över att göra saker med mina barn, för jag vet att de nästan alltid lyssnar och är duktiga på att vara runt andra människor, utan att vara störiga och jobbiga. Utan att det bara är barn.

Måste faktiskt hålla med det många skriver här. Problemet med barn jag träffat då jag arbetat i förskola har knappast varit auktoritära föräldrar, utan föräldrar som inte gör något alls. Så många som bara står och ser på när deras barn slåss, har sönder saker etc. och gör allt för att undvika minsta lilla konflikt. Varit med om att man får köra ut föräldrar och barn vid stängning för att ungen lever rövare, föräldern bara står där och man själv försöker stänga och gå hem...

Håller med A. Vid sådana situationer föredrar jag föräldrar som säger till sina ungar auktoritärt och guidar sina ungar för övrigt, ibland måste man vara auktoritär men med det sagt inte i alla lägen.

Man lyssnar väl om nån förklarar. Tror de flesta barn lyssnar alldeles utmärkt väl om den vuxne faktiskt tar sig tid att förklara varför något måste ske eller inte ske, på deras nivå. Däremot ord som "därför" eller "för att jag säger det" skulle ju jag som vuxen också bli frustrerad över. Kommunikation helt enkelt.

Jag förstår inte varför barn ska behöva bestämma saker överhuvudtaget? Tids nog blir de vuxna och tvingas fatta beslut varje dag!
Det underbara med barndomen är ju att man INTE behöver bestämma, att man blir vägledd och guidad av sina föräldrar och får tid på sig att lära sig hur livet fungerar. Visst kan barn bli arga ibland när de inte får som de vill, men ilska är en sund och bra känsla, det är viktigt att bli arg, ha konflikter med föräldrarna för att lära sig hur samspel och konflikter går till.

Brottas med det här varje dag som nybliven lärare. Jag försöker att vara medveten kring varför jag gör på ett visst sätt och att inte göra något som kan anses vara onödigt maktutövande. Jag är exempelvis den enda läraren som tillåter huvudbonader i klassrummet för att jag inte anser att det finns en anledning till att det ska vara förbjudet. Stör det inte undervisningen tycker jag att det är helt okej. Däremot vill jag kunna se dem i ögonen om möjligt så inga nerhasade kepsar exempelvis. Jag försöker att aldrig säga nej till något utan att förklara varför jag gör det så att eleverna förstår att jag har ett syfte med mitt nej. De är också demokratiska medborgare, skitsamma om de är tio år gamla.

Malin - farlig grej det där tänket

Har haft klasskompisar som i stort sett inte behövt ta ett enda beslut, och en dag fyller dom 18år och får tillgång till ett sparkonto.. och ojdå dom kunde visst inte hantera att gå från att föräldrarna bestämmer/fixar alla beslut till att ta alla helt själv
En gjorde av med 160 000kr på 6månader.. en började med knark och en hoppade av skolan pga. Ville inte bli de mamma och pappa bestämt (arbetslös fortfarande senast jag hörde nåt)

Det är jätteviktigt för barn att ta egna beslut för att lära sig beslut - orsak - verkan - konsekvens
Barn lär sig inte bara genom att se föräldrar göra saker utan att göra själv
Att välja vilken mat en vill äta en dag kan påverka ett barn och ge massvis med lärdomar

Barn behöver ta beslut och få lära sig välja rätt/bra och se vad som händer om dom väljer fel
På deras nivå och saker som är viktigt i deras liv

https://www.dn.se/ledare/signerat/lisa-magnusson-ta-pa-er-kladerna-feminister/

Kan inte du kommentera det här? Kort handlar krönikan om att skribenten tycker att feminister istället för att börja visa tjocka eller på annat sätt alternativa kroppar i media ska jobba för att lämna fokuset på kroppen öht.

Åh vad det här diskuteras hemma och har gjort i snart fem år. Maken är uppvuxen med mer auktoritära föräldrar. På det stora hela bra, närvarande föräldrar som han har en fin relation med som vuxen men ändå mer auktoritära. Och det händer ganska ofta att han bestämmer saker över barnen som han inte har en aning om varför han bestämt just så när jag ifrågasätter. Och han tycker att jag låter barnen göra som de vill. Vilket jag verkligen inte gör. Enligt mig allafall. Men jag funderar jättemycket på när jag bestämmer nått slentrianmässigt eller för att det är ett beslut jag som vuxen bör ta.

Som flera andra här, är jag inte helt enig med dig. Jag tänker att barn ska SLIPPA bestämma. Det är ofta svårt och jobbigt att ta beslut och att behöva stå för dem, så det ska vi vuxna, som naturligt har mer livserfarenhet och har större perspektiv, göra tills barnen är stora nog att göra det själva. Som underbare Lars H Gustavsson skriver i boken Lotsa barn. Fast jag förstår nog vad du menar och är på många sätt enig. Det finns många saker barn kan, och bör, bestämma över (vad de ska ha på sig, förutom "varmt/torrt/skyddande" nog. T.ex.), men generellt tycker jag att föräldrarna ska ta ansvar, dvs bestämma (fast det förstår jag att du tycker också, alltså).

Hett tips för att komma runt att säga "nej" hela tiden: Om barnet tex. frågar "får jag ta hål i öronen?" säger man "absolut, det ska du få göra när du fyllt tolv år". Eller barnet ber om att få köpa godis när ni är och handlar - "javisst, det får du på lördag! Vilka sorter vill du ha då?". Om barnet vill titta på tv/använda surfplatta "det får du gärna så fort vi kommit tillbaka från parken/är klara med städningen av ditt rum/borstat tänderna". Barnet vill inte gå hem från parken "du ska absolut få leka vidare i parken i morgon när vi kommer tillbaka efter förskolan! Men nu ska vi hem och laga middag. Vad vill du göra först när vi kommer tillbaka i morgon, gungorna eller sandlådan?". På så vis skapar man inget stopp eller kväver barnets lust och vilja utan hittar en väg ut och framåt. Man håller såklart också det man lovat, tex. barnet får verkligen ta hål i öronen när hon/han fyllt tolv, det köps godis på lördag eller man går verkligen tillbaka till parken i morgon osv. Det ger barnet den härliga känslan av att få längta och se fram emot något härligt.

Malin - men barn VILL ju ofta bestämma! Det är härligt att kunna fatta egna beslut och känna sig stor, men såklart inte om man känner att man behöver ta ansvar för något man inte mäktar med. Min sexåring var jättearg och grät igår för "jag får ALDRIG bestämma något!". Jag frågade vad han skulle bestämma över i så fall om han fick lov. "Att det skulle vara morgon nu så jag inte behövde sova, och att jag aldrig skulle borsta tänderna och aldrig få hål i dem ändå".

Jag försöker låta mitt barn bestämma så mycket som möjligt (det blir så himla lite saker ändå, det mesta måste vuxna ju bestämma), men håller också koll lite i bakgrunden så att det inte verkar som om det blir för mycket. Ibland är det bättre att bestämma själv, men det får man som vuxen känna in med sina barn.

Jag försöker att inte säga nej på reflex utan istället tänka efter om jag måste säga nej och isf motivera varför svaret är nej till barnen. Vi har fått en mycket bättre, öppnare och närmare relation pga det och barnen är glada över att veta att även deras röster räknas och jag har faktiskt fått det roligare genom att hänga med i deras lekar, fantasier och äventyr.

Precis så här har jag känt och levt efter sedan vårt först barn kom. Jag hatar ord som lyda och trots. HATAR!
Barn har rätt att känna, tycka och tänka utan att man sätta etiketter på det. Vi har fått två barn som säger ifrån när något är knas, mot vänner och mot oss vuxna, de har empati och kam argumentera för sin sak.
Vi har aldrig använt hot eller straff utan resonerar oss fram till saker och jag tror stenhårt på att barn är fullt kapabla till att fatta många beslut själva med stöd av oss föräldrar.

Riktigt intressant inlägg! Har inga barn själv men tror jag håller med! :P

Jag håller delvis med dig men tycker samtidigt att man som förälder måste bestämma vissa saker och inte bara låta barnen få bestämma allt själva . Saker som vi varit hårda med att bestämma över är t ex att man ska lägga sig en viss tid, men samtidigt så kompromissar vi med barnet om det t ex vill se klart ett visst barnprogram som kanske dröjer 10 min längre än vi tänkt oss. Vi tänker oxå på att förbereda barnet en stund innan om att snart ska vi gå å lägga oss, samt om barnet klagar så förklarar vi varför man måste lägga sig i tid. Andra saker vi bestämmer över är t ex att de måste gå på förskolan när vi är på jobb.. Ja du förstår vad jag menar.
När barnen var mindre så kändes det som att vi behövde vara mer bestämmande , men vi har hela tiden varit noga med att förklara VARFÖR det ska vara som vi bestämt, samt gett barnen möjligheter att välja sånt som är rimligt, t ex vad de ska ha på sig, vad vi ska äta osv.
Nu när stora barnet är 5 år så tycker jag det är mycket lättare att dra ner på bestämmandet och istället diskutera med honom, och även de gånger som jag glömmer bort mig å faller in i rollen som den som bestämmer så är han bra på att säga ifrån och "väcka" mig, och då lyssnar jag och så diskuterar vi å kommer fram till något gemensamt.
Tycker det är väldigt viktigt dock att barnen respekterar de vuxna när de behöver bestämma, t ex i skolan. Lärarna ska såklart lyssna på och respektera eleverna oxå MEN en lärare kan inte låta 20 elever bestämma på samma gång, utan där måste ju läraren bestämma enligt kursplan, och för att barnen ska lära sig något så måste ju eleverna göra enligt vad läraren säger. Där går det ju ofta fel idag, att eleverna inte respekterar lärarna.
Ser fram emot ett förtydligande inlägg om hur du menar lite mer konkret :-)

Jag har läst Stoppa Pressarna. Din man är ju stormrik. Han och hans bror sålde sitt företag för över 1 miljard kr i somras. Ingen av er behöver jobba någonsin mer. Dina åsikter om arbete och delad föräldraledighet är i det blå för oss som ska jobba ihop mat och hyra varje månad. Ingen trovärdighet alls!

Verkligen ett intressant ämne! Jag håller med, samtidigt som jag också tror att barn behöver uppsatta ramar för att ha något att förhålla sig till. Struktur ger trygghet. Många försöker ju så ofta testa gränser och skulle säkert bli stressade av att inte lära sig vad som gäller. Sedan är det klart att de har rätt att ifrågasätta och då tycker jag självklart man ska lyssna in och ta sig tid att prata och diskutera. Man ska inte hålla sig till rigida regler och rutiner "bara för att".

Åsikt eller replik på psykologen/författaren som skrivit debattartikel på Expressen angående genus och pojkar framför allt?

Jag tycker det är hälsosamt med ett barn som ifrågasätter och inte bara blint "lyder", även fast det är jobbigt för föräldrar och andra vuxna. Visst att det ska finnas ramar men den auktiritära stilen att lära ett barn att dom blint ska lyda vuxna, göra som dom säger utan att ifrågasätta ger intrycket att barnets egna vilja egentligen inte spelar någon roll. Det kan leda till farliga situationer när vuxna som inte vill barnet väl kommer i kontakt med barnet. Jag tror på någon blandning av att lära barnet att kompromissa, om integritet, ge barnen olika val ibland, låta dom lära sig saker på egen hand (går man utan jacka i 15 minus så blir det kallt etc) men även att man har regler men då förklarar varför och resonerar som man skulle med en vuxen. Sen kommer ju barn vara skitjobbiga ändå eftersom dom inte är färdigutvecklade och bla inte kan kontrollera sina känslor fullt ut osv.