Om min farsa hade gått med på att betala min skönhetsoperation så hade jag tolkat det såhär: ”Till och med min farsa inser att jag inte kan se ut såhär! Det här måste åtgärdas omedelbart”.

Som förälder är det ens plikt att vara mot sina barns skönhetsingrepp.

Kommer ihåg när jag sprang på Högliden, enda dansstället i Hudiksvall typ, när jag var ung. En gång hade jag ett längre linne med brottarrygg och ingen bh (fanns inte i så små stl) , ibland hade jag klänningar som knappt täckte rumpan (en var omsydd, missat att jag skulle kunna lyfta armarna utan att visa rumpan). Min mamma och pappa kommenterade aldrig mitt klädval, själv har jag tänkt att "herregud, att de inte så något" och ibland kan jag tänka "Gud vad skönt att de aldrig sa något" Svårt det där, hur än man gör som förälder så kan det bli fel.

Min dotter är född med läpp och käkspalt och är ganska osymetrisk i överläppen. Jag tycker ju att hon är världens finaste och jag tycker det är coolt att sticka ut och vara annorlunda (menat, jag är 3 barns mamma med halva kroppen tatuerad och piercingar och min egna klädstil, men jag har alltid velat sticka ut.) men.. Hon tycker ju inte om sitt ärr el sin läpp. Hon blir snart 9. Jag peppar alltid henne. Hon kommer ju erbjudas fillers via landstinget för att jämna ut sin läpp.och jag är så kluven. Vill ju att hon ska älska sig själv som hon är. Men det är ju känsligt. Och det är ju i medicinskt syfte med för det spänner i läppen osv. Men mycket är ju estetiskt. Sååå svårt.. 😭

Min bonusdotter hade glömt sina nycklar en dag å knacka på dörren, öppna och fick en chock över läpparna som mötte mig... efter chocken kom en sorg över mig, en känsla av misslyckande hos mig själv som i evigheter jobbat för barnen ska känna att de duger.

Väldigt svårt! Kan bara referera till att jag själv varit tonåring. Min mamma, vad jag minns, kommenterade aldrig mina kläder rakt ut. I vuxen ålder har hon kunnat erkänna att hon varit orolig ibland och tyckt att mina shorts eller kjolar var för korta, osv. Själv i den åldern, så tänker man väl nånstans att man vill vara sexig men tanken nådde aldrig riktigt så långt att (olämpligt) äldre män också skulle tycka det. Samtidigt har jag haft en kort klänning på mig en gång, och jag blev ofredad i ett väldigt hjälplöst tillstånd, av en kille i samma ålder. Vill inte att det någonsin ska hända mina barn och självklart har jag tänkt att "om jag bara inte hade haft den där korta klänningen så hade det inte varit så enkelt för honom". Med det sagt, så anklagade jag aldrig mig själv som om det var mitt fel. Det var givetvis alltid hans fel.

Sen vet jag också en situation, där vi var utomlands med familjen och en grannfamilj. Vid det här laget var jag över 20 redan, men granntjejen var 15 och ville gå utanför pool-området i korta shorts där halva rumpan syntes och hennes egna mamma tyckte att det var helt okej, medan min mamma sa ifrån på en gång och bad tjejen gå och byta till ett par shorts som täcker rumpan. I situationen minns jag bara att hon skrattade lite förläget men gick och tog på sig kläder. I senare ålder har hon tagit upp situationen med min mamma och tackat henne för att min mamma bad henne ta på sig lämpligare kläder, att hon satte en gräns. Minns även att det inte var någon längre förklaring om till varför mer än "om du ska följa med oss går du och tar på dig ett par shorts som täcker rumpan. punkt." Svårt. Allt handlar nog om på vilket sätt och i vilket sammanhang man gör det helt enkelt.

Detta är verkligen ett dilemma! (Obs menar det med vad man ska bestämma åt barn). Jag kommer ihåg när jag var liten (Det var innan 4:an iaf) och jag ville ha på mig saker jag tyckte va fint dvs en lite kortare tröja, en som gick ner lite och visade lite axlar och sådana liknande och mamma sa att ”men nej ska du inte ha ett linne under den där?” Skammen av de orden, även om mamma inte alls menade illa. Varför får intemin mage synas? tänkte jag, men ville inte fråga mamma, för det kändes pinsamt och jag kände mig dum även om jag inte visste varför. Jag tyckte ju att det var fint och gillade det. Såklart kan man ju undra varför jag gillade det, men det kändes så jobbigt att mamma sagt så. Var det fel att ha på sig det där tunna randiga linnet började jag känna. Jag blev mer o mer medveten om min kropp av att få höra att jag skulle ha linne under korta tröjor och inte ha tröjor som visade axlar. Åh nej nu syns mina bröstvårtor tänkte jag, och hade alltid några lager just därför. Så å ena sidan kan det ju va bra att sätta regler, så att man skyddas från att vara sexig. Men å andra sidan kom skammen, av att mamma sa så, skammen över att folk kunde titta på min kropp. Kommer också ihåg (detta efter 4:an) skammen när man hade smink, för då blev man mobbad och skammen att inte ha smink, för då var man ful. Och när folk började få bh och jag bara väntade på att mamma skulle göra som alla de andra mammorna och köpa en till mig. Det gjorde hon aldrig och jag köpte en själv, som jag gömde i några månader i skam. Jag antar att dit jag vill komma är att jag nu förstår varför mamma gjorde så och att det kan ha skyddat mig, men samtidigt säger en del av mig att hon kunde förklarat sånt för mig när jag blev äldre och kunde förstå. Så hade jag kanske haft lättare att prata med henne utan att känna mig så otroligt pinsam. Svårt🤔

Intressant. Jag är rätt fåfäng men använder inte smink även om jag säljer eländet. Men det är en yta på ytan, för mig handlar det om något djupt: Som det med att gå ifrån fossila kemikalier i hudvården. Det är fan ingen som vet om detta med icke ekologiska krämer. Veganskt krämer är endast gjorda av vego kemikalier och inte av animalier och/eller fossilt råoljeskit förpackat i rosa julklappar. Du vet, jag är verkligen kass på att sälja smink. Tjejer vill bara höra de blir fina. Jag tycker det är fint med en freds intention om att gå ifrån användandet av råolja, vi skapar ju för fan krig om råoljan, och ska jag koppla det till genus så anser jag (jag vet inte varför jag måste förklara detta) att våldtäkter och skingrade människobyar bara för intresset att borta efter eländet, det är så vidrigt!

Allting har sitt sammanhang. Som återförsäljare för vegan smink som jag inte lyckats sälja pga mina åsikter, inser jag att folk köper vilket skit som helst. Som misslyckad säljare vet jag och håller desperat hopp genom att tänka att kan man köpa bajsbrunfärgade Louis Vuitton väskor med diarré logga, så kan man fan sälja vad som.

Hej igen! Jag råkade ha skrivit en och ett par rader om smink, läs gärna, det är sjukt läsvärt är jag iaf medveten om och gillar dig verkligen. Du har en skön stil och det finns många blondinbellor. Jag är glad att du får så mycket uppmärksamhet. Någon gång får vi bilda regering även om de dårar (nej jag menar politiker) håller på som en lekstuga i STHLM. Du ska va president. Du ska va miljonär. Mina lästips finns här: http://blattebella.se/2018/november/om-varfor-jag-alskar-smink.html

Vad är det för fel på linnen och kjorta kolar?

Jag har en fundering kring skönhetsingrepp. Mammor som opererar sig oigenkännliga dvs möblerar om hela ansiktet och sedan får en dotter - hur känner man inför dotterns utseende då? Hon är ju lik ”den fula” versionen av mamman som hon opererade bort. Och hur tolkar dottern i sin tur sitt utseende om hon är lik mamma? ”Jo mamma tyckte att hon var asful när hon såg ut såhär och valde att byta utseende”.

Ansvaret för andra har legat alldeles för tungt på mödrar och kvinnor alldeles för länge och vi har reagerat med att inte vilja ta något ansvar alls helst? Kraven på oss har gjort att vi har tänkt att alla krav måste vara omotiverade krav? Grovt bedömt alltså. Jag tänker på hela den här debatten om att vara förebild. Det har varit på tapeten rejält ett tag att vägra vara förebild. Och jag har hakat på och tänkt att SJÄLVKLART kan man inte förvänta sig att folk ska agera förebilder. Men så efter en tid börjar man undra om det inte är så att man är förebild trots allt, och att det är nåt man ska försöka förvalta... tänker då först och främst inte på influencers utan på en i ens personliga krets.

På tal om influencer så har du fått mig att amma typ två gånger extra per dag efter dina amningsranter hehehe

Min mamma kommenterade ofta när jag hade ”för lite” kläder på mig, och jag vet att det bara var av välmening men jag tolkade det ofta som att jag inte skulle ”sticka ut” och dra för mycket uppmärksamhet vilket gjorde mig provocerad och drog ner urringningen ännu djupare. Jag är glad för att hon försökte gå emot att jag skulle vara ett sexobjekt men jag önskar att hon istället hade kunnat peppa mig med att dra på mig en töntig T-shirt och gå ut och äga världen med min personlighet istället, det tror jag att mitt tonåriga jag hade mått mycket bättre av.
Idag älskar jag att vara naken och ta plats men det är för att jag älskar och respekterar min kropp och mig själv.

Jag fick ta vanliga hål i öronen när jag var 14 år, fick inte ta tidigare då jag är allergibarn och mamma har en lättare nickelallergi, så länge jag betalade det själv. Andra typer av piercings och tatueringar fick jag skaffa när jag var 18 år och betalade det själv.

Nu var skönhetsingrepp typ inte mainstream där jag växte upp så det var inget jag ens övervägt men jag tänker att en bra "regel" är att barnet får ta det beslutet när hen är 18 år samt betalar det själv. Viktigt att motivera varför också, ha en diskussion/dialog framför ett hård nej. Det viktigt att prata med barnet om vad utseende är och varför det upplevs som viktigt att ändra utseendet permanent osv. Men även att se till att lära barnet om skillnaden mellan seriösa o säkra utförare och oseriösa o farliga utförare, när barnet är 18 år kan jag inte stoppa hen från att göra något om hen har jobbat ihop sina egna pengar och väljer att göra en permanent förändring i utseendet för dom.

Bra skrivet. Dock tycker jag att du är aningens hycklande när du skriver om influencers som bidrar till utseendehets genom samarbeten, samtidigt som du inte säger ett knyst om att din bästis gör samma sak i samarbete med ett företag (vv) som har skapat/förstärkt ätstörningar hos mig och många många andra. Apropå det här med att du inte vill tassa på tå längre och uppmanar dem som eventuellt blir triggade att skaffa sig hårdare hud/sluta läsa din blogg?

Här tassar du helt uppenbart på tå och glömmer dina värderingar, och det ska på nåt sätt vara ok eftersom det är din kompis det handlar om. Jag förstår inte grejen, jag har själv inga problem med att kritisera/ta kritik från mins närmsta vänner. Tänker att det går att skilja på sak och person? Eventuellt tona ner sin kritik av andra som gör samma sak,om msn nu på riktigt tycker att det finns undantag för när detta är ok och inte.

Jag tycker inte att du borde tona ner sin kritik den är viktig. Tycker väl snarare att du borde kritisera även Apans samarbete. Jag blev sjukt ledsen när det här uppdagades, och många med mig. Eftersom det var just hon.
(Extra dåligt eftersom hennes följare till stor del har bestått av människor som sett henne som en förebild när det kommer till kroppsacceptans. Det är väldugt fult att sälja in bantning när man vet att många av ens följare är överviktiga/kämpar med självbilden. En helt annan nivå än om tex Katrin Z hade gjort det. Vet att hon nu påstår att hon aldrig velat framstå som en kroppsaktivist, men det spelar ju mindre roll.)

Hade du låtit det här passera utan kommentar om det var någon annan influencer som erbjöd rabatt kod hos VV?

Bra skrivet. Dock tycker jag att du är aningens hycklande när du skriver om influencers som bidrar till utseendehets genom samarbeten, samtidigt som du inte säger ett knyst om att din bästis gör samma sak i samarbete med ett företag (vv) som har skapat/förstärkt ätstörningar hos mig och många många andra. Apropå det här med att du inte vill tassa på tå längre och uppmanar dem som eventuellt blir triggade att skaffa sig hårdare hud/sluta läsa din blogg?

Här tassar du helt uppenbart på tå och glömmer dina värderingar, och det ska på nåt sätt vara ok eftersom det är din kompis det handlar om. Jag förstår inte grejen, jag har själv inga problem med att kritisera/ta kritik från mins närmsta vänner. Tänker att det går att skilja på sak och person? Eventuellt tona ner sin kritik av andra som gör samma sak,om msn nu på riktigt tycker att det finns undantag för när detta är ok och inte.

Jag tycker inte att du borde tona ner din kritik den är viktig. Tycker väl snarare att du borde kritisera även Apans samarbete. Jag blev sjukt ledsen när det här uppdagades, och många med mig. Eftersom det var just hon.
(Extra dåligt eftersom hennes följare till stor del har bestått av människor som sett henne som en förebild när det kommer till kroppsacceptans. Det är väldugt fult att sälja in bantning när man vet att många av ens följare är överviktiga/kämpar med självbilden. En helt annan nivå än om tex Katrin Z hade gjort det. Vet att hon nu påstår att hon aldrig velat framstå som en kroppsaktivist, men det spelar ju mindre roll.)

Hade du låtit det här passera utan kommentar om det var någon annan influencer som erbjöd rabatt kod hos VV?

Obs! Min kommentar skrevs inte i syfte att bråka eller kritisera dig som person primärt, även om jag såklart riktade en känga till dig.

Jag undrar alltså genuint över hur du själv tänker kring det här? Och om du förstår att det kan upplevas som hyckleri från din sida?

Som sagt är frågor där man inte är överens intressanta för mig och de måste kunna föras åt båda håll utan att folk tar åt sig personligen.

Så skönt att du skriver om detta. Har tänkt en del på skönhetsingrepp den senaste tiden. Jag har sen tidiga tonåren haft tankar på skönhetsingrepp (närmar mig 30 nu), och i perioder kommer tankarna tillbaka. Att det bara stannar i planeringsstadiet (ja, jag kollar upp kirurger, metoder, allt!) kan jag tacka min far för - och dig. Min far uttrycker stort missnöje (säger att han skulle bli sårad och besviken), och så har jag alla dina kloka inlägg.

Jag kan också häva ur mig eller känna att jag skulle göra det "för mig själv", men jag vet ju att det är ren bullshit! Jag förstår bättre än så. Man kan säkert ha den inbillade känslan att man gör det för sig själv men man ignorerar helt varför man har den känslan till att börja med. Bryr jag mig om hur jag ser ut egentligen? Nej, faktiskt inte. Jag går alltid i sköna kläder, ingen BH (slutade för inte så länge sedan dock), och inget smink (aldrig burit smink förutom en kort period i högstadiet). Alltid känt mig bekväm - när jag är hemma i min trygghet. Så varför känner jag ändå periodvis ett behov av att fixa mig? Jo, för att jag låter samhället påverka mig. Jag börjar bry mig om vad andra/samhället tycker om mig, eller inte mig, mitt utseende. Så fort man kommer till den insikten och värderar sig högre än till ett skal, så kommer man att inse att det är fel.

Nu har jag inga barn eller planerar några, men jag kan också tänka att om jag skulle få barn i framtiden, skulle jag stå rakryggad om jag var fixad? Nej. Jag skulle skämmas och känna att mina ord om att de duger som de är inte väger lika tungt. Jag måste (likt du) vara en motpol och en trygg sådan.

Det är en ständig kamp men jag försöker hela tiden att rensa mina sociala medier och bara följa konton som får mig att må bra eller i upplysningssyfte. Jag försöker att fokusera på det som betyder något för mig. Det är inte utseende. Inte ens män (är som en nucka). Dessutom tänker jag på de personer som jag ser upp till, och ingen av dessa personer ser jag upp till för att de ser ut på ett visst sätt. Så jag bryr mig mer om hur människor ser mig som person än hur jag ser ut.

Tack för att du sprider ljus i mörkret och vågar kritisera skönhetsindustrin. Tycker verkligen antalet YouTube videos om diverse skönhetsingrepp har ökat på sistone. Tänker på alla yngre tjejer som ständigt matas med detta och tror att de inte duger...

Hur kan så många strunta i att avstå från smink, rakning, utmanande klädsel osv? Jag kämpar som fan med att inte raka benen och att ge fan i sminket. Men jag blir så provocerad av alla dessa feminister som inte verkar försöka alls. Varför? Är det ens lönt att avstå själv om så många andra inte gör det?

Hur kan så många strunta i att avstå från smink, rakning, utmanande klädsel osv? Jag kämpar som fan med att inte raka benen och att ge fan i sminket. Men jag blir så provocerad av alla dessa feminister som inte verkar försöka alls. Varför? Är det ens lönt att avstå själv om så många andra inte gör det?

Att kritisera det någon gör är väl inte samma sak som att begrava fem totalt som personer? Jag tycker att du hycklar när du inte nämner detta med ett enda ord, SAMTIDIGT som du låter kritiken flöda åt andra håll.

Ja, jag hade kritiserat min bästis om hon gjort nåt sånt här, hon hade med största sannolikhet kritiserat mig med
Vilket jag är tacksam över. Jag har alltid haft genuina och starka relationer till mina vänner.

Men kära L ......de var ju personligt det du skrev till Lady, hur ska hon annars ta det???

Haha, finns många L:s around.

@L
Men va? Man är väl två olika "juridiska djur" även om man är kompis? Eller vad man nu har för annan relation, på internet eller offline. Förvirrat om den ene ska ansvara för vad den andre gör. Eller inte gör. Är ett eget ansvar att avfölja konton som triggar fel saker. Det kan väl aldrig ligga hos skribenten? Så länge det som skrivs är inom typ yttrandefrihetens ramar? Man läser om sånt man är intresserad av. Var VV inte kul så slutar man läsa.

Men gud. Kommentarerna ovan. Ni har väl ingen aning om hur diskussionerna gått mellan LD och Apan privat. Det är väl inget som angår oss? Har massa vänner som gör/säger/tycket saker som är helt uppåt väggarna enligt mig men aldrig skulle jag väl hänga ut eller kritisera offentligt? Än mindre om jag har en stor följarskala. Tror folk att er vänskapsrelation är en offentlig handling eller? Folket som frågar efter detta borde nog fundera på om hen gjort så mot sin egen bästis. Om ja, är du en dålig vän.

Jag skulle känna mig misslyckad och helt förtvivlad om mina barn ville tatuera eller pierca sig. Jag ser ingen skillnad mellan att injicera restylane, botox eller bläck. Intrång i den egna kroppen. Vid 18 års ålder, många år dit, hoppas jag att de skall vara smarta nog att avstå, då kan jag ingenting göra. Själv tillhör jag dem som blir olyckliga bara av ett blåmärke, jag trivs med min hud som den är.

Jag skulle känna mig misslyckad och helt förtvivlad om mina barn ville tatuera eller pierca sig. Jag ser ingen skillnad mellan att injicera restylane, botox eller bläck. Intrång i den egna kroppen. Vid 18 års ålder, många år dit, hoppas jag att de skall vara smarta nog att avstå, då kan jag ingenting göra. Själv tillhör jag dem som blir olyckliga bara av ett blåmärke, jag trivs med min hud som den är.

@LD Jag förstår inte varför man tatuerar och piercar sig. Är det en identitets- grupptilllhörighets och socioekonomisk grej? Att man inte hör till gänget annars? Jag märker en tydlig skillnad i klädstil och stil i allmänhet på tatuerade och icke-tatuerade tjejer/kvinnor på gymmet.

Missmaryjo: förstår att du är kluven och att det inte är helt enkelt. Jag är född med avsaknad av ca 25% av mina permanenta tänder. Att ha en överkäke med glugg varannan tand kan ju såklart vara unikt och härligt men i förlängningen gav det mig ett stort underbett och problem med huvudvärk och matsmältning. Efter min tandreglering, implantat och käkoperation så fick jag höra så mycket mer att jag var snygg, samtidigt som mina problem i stort sett försvann. (Min pappa tyckte aldrig att jag skulle opereras utan att jag var fin som jag var).

Jag tänker att man som förälder kan fortsätta säga att barnet är fin som den är men ändå hjälpa med ingrepp som kanske både förbättrar funktion och "förbättrar" utseende.

Jag skulle inte gilla om de började med fillers absolut inte men JAG skulle inte känna mig misslyckad som förälder (på just den punkten). Min dotter har ett födelsemärke på hakan som hon störs av och hon har fyllt 18 nu och jag har sagt att vill hon ta bort den är det hennes kropp. Har själv bränt bort födelsemärken med laser. Jag tror att det går att prata om unkna skönhetsideal men samtidigt acceptera att man inte pallar alltid att stå över dem (fast jag skulle nog bli rätt tjurig om läpparna när jag tänker på det). Tattoos . He he jag hon och särbo gjorde varsin nu i Thailand när hon var 17. Den är liten, fin och hon har planerat för den i 2 år.