Hej. Exakt!! Relaterar så himla mkt. Också bott i mitt eget huvud sedan barnsben och gör det fortfarande. Ensam, men ändå inte KÄNT mig ensam. Måste vara ensam, gillar vara ensam & lever utanför allt och inuti mig istälet. Fick ord på det för x antal år sedan = introvert. Det förklarade såååå mycket. :-)

Har alltid känt det som att jag står utanför och tittar in (både bokstavligt & bildligt talat) att jag måste anpassa mig, ändra mig. Jag ändrade mig ett antal år (för många), spelade spelet och blev en "clown" som försökte få andra gilla mig genom tokiga saker jag gjordee eller sa. Jag blev en kameleont, såg vilka aspekter som folk tyckte om hos mina bekanta och härmade dessa...

Ja jävlar. Iaf, det jag ville komma fram till att det finns något som kallas IMPOSTER SYNDROME och du vet säkert om detta smart & intellektuell som du är, men det blev en aha-moment det också när jag stötte på det för inte så länge sedan, typ förra året eller nåt. Drabbar vem som helst och även de personer en tror är totaaaaalt världsvana, framåt och "poppis".

Några tankar bara, ville inget special, från en som hajjar grejen, he he he :-D

(PS. Älskar vara introvert, genom att få ett ord på det och kunskap om det så tillät jag mig att vältra mig i just detta & jag älskar det ^_^ D.S.)

Japp. Relaterar. Har äntligen lärt mig (är 52) att tänka: "Kliv ut ur ditt eget huvud." Saker och ting kanske inte är som de är inne i mitt huvud, typ...

Gissa om jag känner igen mej?
Fast det kanske inte hjälper dej.
Stor kram

Läste igår att personer som haft en stressande uppväxtmiljö tenderar att analysera för mycket i vuxen ålder, stämmer på mig.

Bor också mycket i huvudet och brukar kalla mig hobbyfilosof. Tänker på precis allt och ingenting: rymden, världen, varför saker heter som de gör, varför människan ser ut som hon gör, hur det skulle ha känts om man faktiskt hade kunnat gå på moln osv samt egna privata problem eller åsikter osv.
Jag tycker det är rätt hälsosamt och sunt att undra, fundera och vara nyfiken, så länge man inte fastnar där inne och börjar trycka ner sig själv osv, det är ju inte bra så klart. Men jag uppskattar tänkare! De är lättare att umgås med på nåt sätt...

Brukade noja en del förr ang misstag och sånt man ångrade sig för, men sen la jag ner det. Kom ingenvart genom att plåga mig själv med det, försökte se vad jag ångrade och inte försöka upprepa det igen. Rätt skönt.

Känner igen mig. Ger mig inte förrän jag tror att jag förstått något.
Det är ju både en styrka och en förbannelse.

Känner igen mig. Ger mig inte förrän jag tror att jag förstått något.
Det är ju både en styrka och en förbannelse.

Och just det, angående misstagen. Väldigt många kan jag nu vila i genom att jag efter många om och men kommit fram till att "Jag gjorde vad jag kunde efter de förutsättningar jag hade då". För många saker har jag helt enkelt haft väldigt dåliga verktyg med mig från barndomen att hantera. Tack vare tänkandet och analyserande kan jag nu se vad jag haft svårt att hantera tidigare.

Jag tror det är därför man inte slutar, man letar efter svar för att komma till ro med vissa saker, saker man inte förstått om sig själv eller världen.

Och just det, angående misstagen. Väldigt många kan jag nu vila i genom att jag efter många om och men kommit fram till att "Jag gjorde vad jag kunde efter de förutsättningar jag hade då". För många saker har jag helt enkelt haft väldigt dåliga verktyg med mig från barndomen att hantera. Tack vare tänkandet och analyserande kan jag nu se vad jag haft svårt att hantera tidigare.

Jag tror det är därför man inte slutar, man letar efter svar för att komma till ro med vissa saker, saker man inte förstått om sig själv eller världen.

Kissie har skrivit om dig idag på sin blogg. Sååå bra!!

Om man tycker man gjort fel så har man ofta det.

Innan trodde jag inte du skrev något vettigt, innan jag började läsa här. Nästan alla män talar illa om dig, vilket inte förvånar mig. Men när jag slutade lyssna, och kollade själv så insåg jag hur rädda de är!

Det finns säkert mycket vi inte tycker lika om, för jag vill gärna vara hemmafru. Alternativt rik så jag slipper jobba. Okej, helst miljonär och bo ihop med morsan hela livet. Jag känner mig ganska tradinotiellt kvinnliga och gillar att städa och laga mat.
Men generellt så skriver du mina tankar så många gånger, om och om igen. Även om vi inte delar allt, så kan jag identifiera mig i 75% av dina texter.

Innan trodde jag inte du skrev något vettigt, innan jag började läsa här. Nästan alla män talar illa om dig, vilket inte förvånar mig. Men när jag slutade lyssna, och kollade själv så insåg jag hur rädda de är!

Det finns säkert mycket vi inte tycker lika om, för jag vill gärna vara hemmafru. Alternativt rik så jag slipper jobba. Okej, helst miljonär och bo ihop med morsan hela livet. Jag känner mig ganska tradinotiellt kvinnliga och gillar att städa och laga mat.
Men generellt så skriver du mina tankar så många gånger, om och om igen. Även om vi inte delar allt, så kan jag identifiera mig i 75% av dina texter.

Detta med horor, manshat osv.
Innan trodde jag inte att män var svin, växte upp i någon naiv värld med tro att det var som i Disneysagorna. Trodde att en man och en kvinna älskade varandra och ställde upp vad som än hände.
Blev en hård smäll rakt i ansiktet att komma ut i denna verkligheten.

Jag har aspberger och mitt IQ är inte lågt, men jag är naiv och kan inte alltid se om folk vill väl, eller blåser mig rakt över. Detta är något jag fått lära mig med tiden och numera begår jag inte misstagen längre utan föraktar alla män.
Litar inte på någon och utgår från att folk ljuger, lättast så.

Men när jag var tonåring, då var jag oskuld och spröd som en maräng.
Har en enorm pliktkänsla och var antagligen lätt att styra i yngre ålder.
Och min chef på 50 - 60 år såg detta, drog in mig på toaletten och visiterade min kropp naken medans jag var i chocktillstånd.
Jag grät hela dagen efteråt, och kände mig skamfylld. Det övergick nästan omedelbart till tomhet och jag kände mig inte längre som oskuld, utan en äcklig hora.
Chefen slog mig med en piska i röven under arbetstid och pressade mig. Kan inte ens skriva allt.
Dagen efter så kom chefens fru och sa: åh, min man sa till mig igår att han älskar mig!

Min tilltro är 0, min ångest brutal.
Har bearbetat detta länge och börjar släppa taget.
Men har haft två förhållande efteråt som trasat sönder mig.
En som var otrogen med sin bästa vän och gav mig sjukdomar 2 ggr.

Den andra var narcissist och nervärderande ALLT hos mig. Ibland smygande kommentarer men ofta tydliga. Bölade varje dag i ett halvår och undrade vad jag gjorde för fel. Och han sa något som sitter fast i mitt huvud: "kvinnorna i skyltfönster i Amsterdam är äckliga för de kräver överpris av turister. De luras".... och när jag ifrågasatte honom så började han skrika och kalla mig kränkande.

De flesta familjer är nog lögner, för mannen spanar in dotterns klasskompisar och bedrar sin fru i hjärtat och kropp. Sann familj bygger på lojalitet och inte på svek.

Kommer lite på efterkälken här men läste just inlägget "vad gör man när man har allt "(tror rubriken löd så ?)
Jag blir inte provocerad i den bemärkelsen du syftade på utan snarare förundrad hur du tänker /resonerar. För mig och många fler är att jobba det mest stimulerande i livet, näst efter barnen. Så att inte "behöva" jobba är långt ifrån mångas motto på en bra tillvaro. Du skriver också att du har uppnått ditten och datten men visst är det så att just det du beskriver som så "bra" inte är skapat av dig själv? Vad jag har förstått så kan du inte självförverkliga dig själv utan din mans inkomst ? Hur skulle du leva och verka på egen hand ? Tankar om sommarstuga, resa mm....Tänker du själv se till att detta blir verklighet eller räknar du med att det är sin man som ska bidra med detta? Nyfiken på hur du ser på ditt liv utan någon som försörjer? Är det inte först då som man skapar sitt eget självständiga liv.. ?
Nyfiken på hur du tänker. Skulle ha ont i magen av att vara helt ekonomiskt beroende av någon annan. Jag vill styra själv och känna mig trygg i att inte falla baklänges vid en eventuell framtida separation. Själv skapa det som känns viktigt i mitt liv. Allt annat är ju någon annans förtjänst tänker jag ?
Och det är säkert fler än mig som har lagt fram liknande funderingar ☺

Är din blogg fortfarande aktiv? Du postar inte ofta längre.

Hej.

Jag undrar varför din insta ibland blir privat och ibland är öppen?!
Jag har inte Instagramen har ändå (tack gode Gud) kunnat kika på din pga att den inte varit privat.

Du gör så klart som du vill, men jag undrar.

Camilla

Hej.

Jag undrar varför din insta ibland blir privat och ibland är öppen?!
Jag har inte Instagramen har ändå (tack gode Gud) kunnat kika på din pga att den inte varit privat.

Du gör så klart som du vill, men jag undrar.

Camilla

Tycker det är kul att läsa och höra hur provocerade folk blir av människor som aktivt avstår ifrån arbete. Det är inte alla som kan det men om man kan det, why the hell not? Självklart betyder det inte att man måste sitta hem i soffan och stirra i taket. Det finns något som heter intressen och hobbies, som kan vara väldigt tillfredsställande för själen. Visst kan man ibland tjäna pengar på sin hobby också - men inte alltid!

Det finns säkert folk som gillar sitt arbetsliv, men jag tror en stor majoritet inte hade gått till sitt arbete om de inte hade behövt. Långt ifrån alla har eller kan ha drömyrken. Alltså yrken som man genuint brinner för. Stort grattis till de som arbetar med sitt drömyrke, men sitt inte och döm ut folk som inte hurrar över att gå till sitt arbete.

Folk som påstår att det inte är feministiskt att inte vilja arbeta eller arbeta mycket borde kanske tänka en gång extra. Personligen värderar jag fritid väldigt högt och konsumtion väldigt lite. Man kan arbeta mindre om man samtidigt väljer att konsumera mindre (om man nu inte har ett högavlönat arbete). Vad är felet i det? Jag tycker snarare att folk är tokiga som arbetar så mycket att de inte har tid för något annat.

Sen förstår jag att det är hela "beroende av en man" som folk stör sig på. Även om det är en kvinnofälla så ser jag inget större problem med det per automatik. LD träffade sin fästman innan han fick ett högavlönat arbete, vad menar folk då att hon ska göra? Göra slut bara för att han blir den traditionella försörjaren? Dumheter! Jag tror att LD redan har skrivit något äktenskapsförråd eller liknande som gör att hon inte står tomhänt OM förhållandet mot alla odds skulle ta slut en dag (det hoppas vi inte <3). Sen tycker jag faktiskt att kvinnan går oavlönad hemma som föder och tar hand om barnen... Ja, det är kanske inget yrkesval på det sättet eller anses lika värdigt längre. Jag tycker ändå mer på barnen här och skulle hellre ha en närvarande förälder på heltid än att överlämnas att uppfostras av samhället.

Tycker det är kul att läsa och höra hur provocerade folk blir av människor som aktivt avstår ifrån arbete. Det är inte alla som kan det men om man kan det, why the hell not? Självklart betyder det inte att man måste sitta hem i soffan och stirra i taket. Det finns något som heter intressen och hobbies, som kan vara väldigt tillfredsställande för själen. Visst kan man ibland tjäna pengar på sin hobby också - men inte alltid!

Det finns säkert folk som gillar sitt arbetsliv, men jag tror en stor majoritet inte hade gått till sitt arbete om de inte hade behövt. Långt ifrån alla har eller kan ha drömyrken. Alltså yrken som man genuint brinner för. Stort grattis till de som arbetar med sitt drömyrke, men sitt inte och döm ut folk som inte hurrar över att gå till sitt arbete.

Folk som påstår att det inte är feministiskt att inte vilja arbeta eller arbeta mycket borde kanske tänka en gång extra. Personligen värderar jag fritid väldigt högt och konsumtion väldigt lite. Man kan arbeta mindre om man samtidigt väljer att konsumera mindre (om man nu inte har ett högavlönat arbete). Vad är felet i det? Jag tycker snarare att folk är tokiga som arbetar så mycket att de inte har tid för något annat.

Sen förstår jag att det är hela "beroende av en man" som folk stör sig på. Även om det är en kvinnofälla så ser jag inget större problem med det per automatik. LD träffade sin fästman innan han fick ett högavlönat arbete, vad menar folk då att hon ska göra? Göra slut bara för att han blir den traditionella försörjaren? Dumheter! Jag tror att LD redan har skrivit något äktenskapsförråd eller liknande som gör att hon inte står tomhänt OM förhållandet mot alla odds skulle ta slut en dag (det hoppas vi inte <3). Sen tycker jag faktiskt att kvinnan går oavlönad hemma som föder och tar hand om barnen... Ja, det är kanske inget yrkesval på det sättet eller anses lika värdigt längre. Jag tycker ändå mer på barnen här och skulle hellre ha en närvarande förälder på heltid än att överlämnas att uppfostras av samhället.

Fattar inte varför folk lägger sig i LD:s ekonomi och privata val. Det är liksom inget ni har något med att göra så lägg ner bara. Sjukt ohyfsat, sköt era egna liv så sköter hon sitt.

Herregud. För det första har du uppenbarligen fel. För det andra; oavsett om det var som du skriver så har du fortfarande inte med det att göra. Det är hennes liv, inte ditt. Sluta lägg dig i andra människors privatliv.

Hej LD! Har ingen annanstans att kontakta dig då jag inte har insta, men jag signade upp för Postpatriarkatet på patreon för fem dollar i månaden, men kan ändå inte se några bonusavsnitt? Kommer de inte postas på patreon som Penntricket gjorde? Måste jag alltså ladda ner en ny app istället för acast för att kunna lyssna?
Tack för hjälp och svar ❤

Jag sitter just nu på jobbet så skyndar mig att skicka iväg den här kommentaren innan allt annat hinner komma emellan..

Jag blev SÅÅÅÅÅÅ glad när jag såg notifikation om ett nytt avsnitt av Postpatriarkatet!
Jag har saknat din pod så mycket och blev seriöst nedstämd varje gång jag trodde att jag inte skulle få höra mer podcast av/med dig (först Penntricket, sen Postpatriarkatet, sedan Penntricket igen...). Du och de andra medverkande är så duktiga och hjälper både män och kvinnor (önskar mer män lyssnade på er...) att öppna ögonen och börja ifrågasätta saker. Jag bor sedan åtta år tillbaka i USA och här kan jag verkligen säga att er Podcast hade behövts. Vissa delstater är värre än andra - jag bor just nu i CA och känner att könsrollerna är mer "gamla" och traditionella här jämfört med OR och WA, till exempel.

Saknar din blogg också och loggar fortfarande in varje dag för att se om du har uppdaterat nånting.


Tacktacktack för att du finns och orkar dela med dig till hela världen <3

Tack för ett ärligt och modigt inlägg! Du är grym <3

Så då har du haft tur och något hänt som gör att du inte längre lever på din mans pengar, grattis. Men du har ju gjort det hittills. Vad är det han fått han inte kunnat få annars? Alla jag känner med barn jobbar heltid båda två trots barn, lever gott på grund av bådas inkomst och umgås med sina barn, åker på semestrar osv - förstår inte skillnaden? Skillnaden är att du är hemma och vad ger det?

Ja, tycker man det är trevligt och värt det så, visst. Det är ju tur att alla dessa uppoffrande kvinnor finns... Häftigt om det fanns män som offrade sig också och inte bara var ego, den dagen blir jag impad.

Vad skönt det var att läsa detta inlägget, behövs liksom inte mer än så. Att ibland läsa att det finns andra där ute som tänker precis så som du beskriver. Plötsligt blir det lättare att andas. Kram från en tänkare till en annan.