Jag har alltid varit en tänkare. Och med det menar jag absolut inte att jag är intellektuell på nåt sätt eller att jag tänker en massa nya spännande omvälvande tankar som ingen annan tänkt innan. Jag menar mer att jag alltid bott inuti mitt eget huvud. Jag var ensam mycket under min uppväxt. Jag läste mycket böcker och höll mig mest hemma och då hinner man fundera mycket på olika saker.

 

Sen blev jag vuxen och då funderade jag mer och så hamnade jag i en jävla skitrelation där jag var helt isolerad och då satt jag mycket och tänkte på sakernas tillstånd eller kanske mest på mig själv och vem jag var och allt som var skit. Sen blev jag ju intresserad av feminism och genus och politik och då fortsatte tänkandet.

 

Och jag började tänka lite högre, lite mer offentligt och tänkande övergick till samtal och diskussioner. Och så är vi här. 

 

Fast jag bor ju ganska mycket i mitt huvud fortfarande. Där ältar jag mycket. Funderar på sånt som skrämmer mig, på sånt jag gjort, på saker som hänt, på alla fuck ups och pinsamheter och sånt ni vet. Ni är väl likadana gissar jag. Sen har jag ofta dåligt samvete som gnager. Över alla misstag man gjort och alla dåliga beslut man tagit. Som förälder, som partner, som vän.

 

Jag tycker ofta att jag är dum i huvudet, att jag saboterar, att jag gör fel. Det är egentligen jävligt destruktivt att hålla på så men jag kan inte låta bli. Jag tror att mycket beror på press utifrån, att jag känner krav på mig att inte bara sluta vara mänsklig (och operfekt) och där misstag aldrig får finnas men också på att göra si och så eller agera på olika sätt som krockar med annat.