MENY
Jag var en av dem som blev oerhört provocerad, den som vill kan lösa det med någon annan eller leva med att det "bara" är två (vi är ju överbefolkade och förstör planeten som det är liksom) men ja, kan han inte sätta ner foten så ligger ju det hos honom. Men att ens fundera över en fjärde, det förstår jag inte. Tänker dina komplikationer, att han inte vill (nu kanske det är hans tur att få sin vilja?) samt ytterligare år som du inte kan jobba, är det värt liksom?
oj en fyra. Jag har två. Jag skulle nog faktiskt vilja ha fler barn men det är massa annat som pågår i livet just nu så jag vet inte om det skulle funka. Barnen växer och jag vill ge all min tid till dom. Hur skulle det bli om man skaffa en till, det är något jag väldigt ofta funderar över...vi får se hur det blir. jag vill inte vänta för länge..hmm.
Helt rätt, jag vill också ha en 3e men jag vinner inget på att tjata och vara arg, jag måste manipulera med min super-power, det vill säga min kvinnliga list! Tycker inte att man ska ”neka” någon barn, antingen är man ett lag o kör till alla parter är nöjda eller så hoppar man inte på tåget...
Jag var inte klar förrän jag hade fyra, men nu är jag så himla nöjd. Nu när de är så stora är det mer " vilka är de här personerna"? 14-åringen har plötsligt mustasch och äter dubbelt så mycket som för ett år sen, de andra skaffar pojkvän och roliga kompisar. BÄSTA jag någonsin gjort var att få barn.
F.ö skulle ditt hår se mycke livligare och fräschare ut om du kapar 1-2 dm. Nu väldigt platt och trist..
Tack för detta! Min andra är bara 11 månader men jag har redan fått min man att lova att vi skall skaffa en tredje om tre år, fast han är nöjd med två barn.
Jag vill också ha fler barn (har ett), och där har jag den fördelen att jag är frivilligt ensamstående och beslutet är därmed helt och hållet mitt. Å andra sidan finns det saker som begränsar barnantalet om man är ensam (tid, ekonomi, utrymme, ork och förstås om det tar sig eller inte), men å tredje sidan är det precis samma saker som begränsar barnantalet för par (PLUS partnerns åskt). Jaja, jag ville bara uttrycka min glädje över att frågan om fler barn i mitt fall inte hänger på någon mans åsikt. Hoppas vi alla får de barn vi vill ha!
Det är väl inte nödvändigtvis någon som måste vika sig? En behöver ju inte fortsätta leva tillsammans om en inte vill samma saker i livet, då kanske en är lyckligare på varsitt håll? Att han hade fått ha två barn och känna att han räcker till, och du hade kunnat skaffa flera barn på egen hand alternativt med någon som vill ha fler barn? Just barn är ju ett sånt stort ingrepp på livet, det känns orimligt att en ska tvinga in någon i ett sådant livslångt ansvar om hen inte vill. Även om ni går isär så är ju föräldraskapet något som han får bära föralltid ändå, sånt ska man inte göra för någon annans skull. Skulle min make vilja ha barn så skulle jag hellre gå isär än att han skulle få tjat-tvinga in mig i något som jag inte vill, jag tror inte det är bra i relation till barnet heller för den delen.
Tycker det är självklart att det är den som inte vill som bestämmer. Detta gäller ju i alla andra sammanhang så förstår inte varför det skulle vara annorlunda med barn. Vill en ha fler och ens partner inte vill det skaffar en antingen inte flera, väntar till ens partner ändrar sig eller skaffar ett barn med någon annan än ens primära partner. Jag skulle då i varje fall totalt flippa ur om en partner kom och bråkade om att skaffa barn om jag inte ville och sen tjatade och tjatade. Skulle bli skilsmässa direkt. Men det kanske känns annorlunda eftersom partnern då kräver inte bara en förändring av mitt liv men även en massa risker i och med graviditet? Undrar om jag hade resonerat annorlunda om jag var man? Oklart.
Men sen gör olika familjer olika och det verkar inte direkt gå någon nöd på Oscar så det är ju fint att ni lyckades komma till samma ruta i slutändan. Detta är alltså inte kritik mot er lösning, det verkar ju fungera utmärkt för er. Det hade bara aldrig fungerat för mig.
FT, vad menar du med att LD inte jobbar? Hon bloggar, poddar, skriver krönikor, målar tavlor med mera. Och har gjort detta parallellt med att ta hand om bebisar och barn, dvs inte tagit en traditionell föräldraledighet. Är det i din mening bara ett jobb om man har fasta tider hos en extern arbetsgivare? Helst om man gör något man inte trivs med kanske?
Håller med FT, tycker personligen att det är obehagligt. Hade min sambo pressat mig till att skaffa barn så hade det varit "Jalla bye".
Men Gud vad klantigt av mig! Ursäktar att jag stavade Oskars namn fel. Det var ju till och med utskrivet där uppe.
Jag för min del håller helt med LD i detta. Jag har upplevt det själv, hands on. Vi fick två barn tillsammans och hela min kropp och själ skrek efter ett tredje barn. Men min sambo sa blankt nej. Det var ingen diskussion. Sedan blev jag oplanerat gravid pga avbrutet samlag på hans initiativ. Han vägrade fortfarande och ansåg att jag skulle förstöra hans/vårt liv om jag behöll detta barn så jag blev mer eller mindre tvingad till abort på ett barn som jag själv skulle dö för att få behålla! HUR kan det vara så att den som inte vill ska ha mer rätt att bestämma? Det är inte okej någonstans men det känns på något sätt som det logiska fast det inte alls är det. Jag får leva resten av mitt liv med att jag inte får något tredje barn. Han går vidare som om inget hade hänt. Var är rättvisan i det?
Och angående citatet från FT ovan: "Den som vill kan lösa det med någon annan” vittnar om okunskap och brist på empati så det sjunger om det. Jaha, så om jag vill ha ett tredje barn ska jag lämna den (fungerande) relation jag har, göra mina barn till skilsmässobarn och sedan gå ut och (grattis och lycka till) hitta en ny karl som ba: Hoppsan, nyskild 40-åring med 2 barn och du vill ha ett till med mig NU? Jamenvisst! Väx upp och tänk lite till på det här alt. spara texten och läs den när du själv fått barn (om du vill bidra till överbefolkningen vill säga). Med vänlig hälsning, bitter tvåbarnsmamma
Vad är det för skillnad på att tjata sig till barn och att tjata sig till andra saker i förhållandet? Som sex? Menar du att man inte ska ligga för husfridensskull men man ska skaffa barn för den? Barn om något är en större sak att "gå med på". Vill du ha ut något av relationen som din partner inte vill, så att du måste tjata, lämna då den relationen!
Min man vill inte ha barn alls, åtminstone inte inom de närmsta åren medan jag börjat få en oväntad barnlängtan ganska nyligen (är 35 år). Men jag känner inte att jag har rätten att försöka tvinga honom och så mycket vill jag heller inte ha barn att jag är beredd att skilja mig, så får se om det blir några barn alls någonsin för oss.
Min man tjatade sig till vårt första (och för närvarande enda barn). Han tjatade och tjatade och tjatade i fyra år... och oj vad många hade åsikter om att jag förnekade honom något han hade rätt till, och att jag faktiskt borde ställa upp när jag hade en sån fin karl som ville ha barn... lätt för honom att tycka, tyckte jag. Han behövde ju inte offra karriär, sin kropp och allt sånt för en graviditet. Tillslut gick jag i allafall efter mycket om och men med på att ”ge det ett försök”. Blev gravid på mindre än två veckor. Panik. Men... sen hinner ju nånting hända under den långa perioden man är gravid. Jag började se fram emot att vår bebis skulle komma och nu älskar jag vår unge över allt annat. Så att det påverkar relationen till barnet vet jag inte riktigt om jag håller med om...
Normalt är ju att mannen får sin vilja igenom så förståeligt att det provocerar.
Tycker också att fler barn känns mer rätt en typ... ett. Skrattade högt åt sista meningen.
Men gud vad folk reagerar som om du tvingat maken till barn under knivhot eller något. Och vadå "skilj dig då om du vill ha fler barn" det är väl HELT RIMLIGT att argumentera/tjafsa/tjata/bråka med sin partner innan man gör något så drastiskt som att bryta upp sin familj. I det här fallet har ju Oskar uppenbarligen gått med på att skaffa ett tredje barn = fungerande strategi, alla är nöjda, ingen har kommit till skada. Ta't lugnt.
Förstår inte problemet! Om man har ett helt liv ihop och kvinnan vill ha ett tredje, fjärde, femte... barn... ja men ge henne det då! Herre Gud!
Jag ville ha barn, min man velade över när det var bäst eller om det fanns någon tid som var bra osv, jag tog ut min spiral (han var med och höll handen = mycket medveten om läget). Det blev barn när han inte orkade krångla med kondom = jag nöjd. Han är också nöjd även om det var panik när han insåg vad det ledde till (haha, som att han inte visste det...). Jag tycker inte det är självklart att det är den som inte vill som bestämmer. Så många kvinnor som verkar gå runt och vara ledsna i många år över att de inte får möjlighet att försöka få det eller dem barnen som de längtar efter. Varför är det mer rätt än alla män som bara säger nej utan hänsyn till sin partner? Så jäkla svårt, jag tänker att man får ge och ta. Jag tror inte att dom flesta ångrar ett barn som dom skaffat däremot tror jag att många ångrar barn som de inte skaffat.
Anser du att det är fel att sterilisera sig om ens partner vill ha flera barn men man själv inte vill?
Tycker det verkar så skumt att tycka att det är rimligt att pressa sin partner till något den inte vill. Det konceptet skaver något extremt för mig. Att diskutera är inte samma sak som att pressa såklart (och då kan ju folk ändra sig), men just att en skulle ha rätt att pressa på sin partner något över huvud taget helt utan hänsyn för vad den vill känns skevt för mig. Skulle aldrig acceptera det, en partner som kräver mig på saker jag inte vill älskar inte mig i mina ögon. Sen ser andra det annorlunda och det är helt okej, bara inte i en relation med mig.
Däremot förstår jag inte varför det skulle vara ett problem att bara skaffa barn med någon annan? En behöver ju inte bryta upp sin familj för det. Det går utmärkt att ha mer än en partner om en så vill det.
Sen undrar jag lite, pratar inte folk om sånt här med sin partner? Alltså innan personen blir ens partner? Skulle aldrig falla mig in att bli tillsammans med en man som t.ex. skulle vilja ha 8 ungar liksom. Vill en ha barn blir en väl inte tillsammans med en man som inte vill ha barn alls? Frågar folk om sånt här? (eller är alla dessa "problem" något som uppstått för att ens partner ändrat sig?)
Att skaffa barn med en annan man och ändå stanna med min nuvarande är ju skitkonstigt. Spelar väl ingen roll vems sperma man använt, ansvaret faller ju ändå på den man lever ihop med? (Och nej tack jag är monogam och det är min man med)
Min man och jag har ett barn. Han är en kompromiss. Jag har aldrig haft en längtan efter barn. Inte så att jag aldrig någonsin under några omständigheter skulle kunna tänka mig att ens överväga saken, jag har bara aldrig drömt om det och aldrig sett mig själv som en mamma. När jag träffade min man gjorde han klart rätt tidigt att han ville ha barn, att det var viktigt för honom, och eftersom han är åtta år äldre än mig var det väl underförstått att han ville ha barn relativt snart. Så det blev att sätta mig ner och rannsaka mig själv, och jag kom fram till att det var viktigare för mig att leva tillsammans med min man än att inte ha barn, och om det var så superviktigt för honom att bli förälder kunde jag tänka mig att kompromissa. Kompromissa mig till ett barn. Nu är det stopp! Maken skulle nog gärna se att det kom fler, men nu är det stopp. Jag vill absolut inte ha några fler, och jag vill DEFINITIVT inte vara gravid igen! Dessutom lyckades vi ju rätt bra på första försöket :P
Jenn: jag och min man blev tillsammans när jag var 20 och han var 19 och det var 12 år sen. För mig var det inte rimligt att ha bestsämt om man vill ha barn då (jag hade själv ingen aning om jag visste). Inte visste jag eller han om alla andra saker vi ville med livet heller.
Att sen argumentera för sin sak behöver väl inte vara att pressa någon (även om man är arg). Betydligt mindre fråga men jag firar ex jul med min släkt i min hemstad (och han är oftsats med). Eftersom vi bor i hans hemstad och träffar hans familj oftare så tycker jag att det är rimligt. Denna ståndpunkt tycker också andra är upprörande... egentlige inte att jämföra med att skaffa ett barn såklart!
Jenn: Tror det är få som vet exakt vad de vill vad gäller barnfrågan när de träffar en ny partner och som LD skrev ovan så kan det ju ändras åt båda hållen oavsett vad man känner just då. I mitt fall så har min man alltid sagt att han kan tänka sig barn "om några år", men dessa "om några år" har liksom alltid behållt platsen att vara några år in i framtiden under tiden vi varit tillsammans, så egentligen är han inte så sugen på barn helt enkelt. Medan jag har närmat mig de här "om några år" till nu, men det är ju inget vi visste för några år sen liksom hur vi skulle känna om detta just nu. Kanske har fel, men jag tänker också att det nog är enklare och ett mindre steg att "diskutera till sig" ett tredje barn när man ändå har två barn ihop med allt vad det innebär, medan det första barnet ju handlar om att ha barn överhuvudtaget vilket är ett större steg för relationen om ni fattar vad jag menar.
@Jenn
Det är ju väldigt svårt att diskutera sig fram till exakt hur många barn man ska ha INNAN man har barn. Går inte att föreställa sig helt och fullt vad det innebär innan man har barn. Alla barn är otroligt olika, hade jag haft två lugna ungar hade jag lätt kunnat tänka mig en till. Men nu har jag två krävande barn som tar all min tid. Går inte att bestämma innan!
Tvärtomproblem i mitt förhållande. Jag (kvinna) är så ointresserad av barn. Jag har ingen barnlängtan överhuvudtaget. De flesta av mina vänner har vid det här laget fått ett eller flera barn (jag är i 35-års åldern). Deras nya liv är så långt i från det jag lever nu och det jag vill leva. Jag erkänner: jag tycker att de har blivit tråkiga! Dessutom tycker jag mest att de klagar. Kiss, bajs, kräks, ingen sömn, ingen egentid. De gör ju inget superjobb med att sälja in det där med barn direkt... Jag ser också att många av de som jag anser har levt ett jämställt liv med sina partners, efter första barnet kliver in i stereotypa könsroller och åsikter. Det är något jag verkligen inte vill OM jag och min man får barn.
För till saken hör att min man så väldigt gärna vill ha barn. Han har tjatat i flera år. Jag har tänkt att den där biologiska klockan ska börja klämta och att jag så småningom ska känna en barnlängtan. Men det händer liksom inte. Har mycket ångest över detta. Min man vill ha barn. Min mamma ser hur hennes syskon får barnbarn efter barnbarn och hon längtar så efter ett eget. Jag är livrädd för graviditeten, arg över hur de restriktioner som den medför, förlossningen ska vi inte prata om! Livet efter det då? Måste jag också bli "tråkig". Amning, jag vill verkligen inte amma!!! Blir utmattad av tanken på hur mycket skit jag skulle få för det valet... Men vad ska jag göra? Förneka min man det han allra helst vill ha? Det är ju min kropp liksom. Ångest...
Vi har fyra barn och jag drömmer och längtar efter fler .... i smyg ... min man har sagt nej till fler men jag tror han kommer ändra sig så småningom ! Det jag dock stör mig mest på är att folk frågar är ni klara nu ?!! Ska ni ha fler ?! Och näääää nu får ni ger er inte fler barn va ?!!! Vet ni vad skydd är ?! Om ni ska fler vill vi inte umgås med er för då blir det så många !!!! Folk ska skita i hur många barn vi ska ha och om vi vill ha fler ... det är vårat liv våra barn !
A.J: Jag har en vännina som var i din sits. Hon resonerade som så att hon inte hade rätt att förneka någon barn om den ville ha det. Hon älskar sin barn väldigt mycket, men hon önskar att hon hade tänkt annorlunda. Hon är inte så nöjd med sitt liv som det ser ut nu och har inte varit de senaste 10 åren heller trots pepp och hjälp från mig och familj.
Glömde… till A.J
Bara som en annan synvinkel till resonemangen om att man aldrig ångar de barn som blir födda.
Känn efter väldigt noga är min rekommendation. Bara du kan veta och kanske inte ens du. 💚
Minns att det kändes väldigt jobbigt att börja arbeta efter att jag varit föräldraledig under flera år med mina två barn. Jag hade en hel del ångest och självförtroendet var inte det bästa. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte att jag skulle skaffa ytterligare ett barn så att jag kunde fortsätta vandra runt i min trygghetszon i hemmet och skjuta jobbsökandet framåt några år. Men förstod nånstans att det handlade om ett flyktbeteende hos mig själv. En dag skulle jag ju behöva möta verkligheten igen hur mycket jag än flydde i stunden.
Sen när jag väl började jobba så var det helt klart en chock. Det var skitjobbigt att behöva prestera på arbetet samtidigt som jag kände mig ringrostig och dålig. Det tog ett tag att komma in i det. Att gå hemma var ett helt annat tempo, mycket lugnare och ingen press att prestera, även om det var tufft att inte få sova ordentligt.
Jag är övertygad om att ju längre man är föräldraledig/sjukskriven/arbetslös desto svårare blir det att börja arbeta. Det bästa är därför att inte skjuta på det. Och att fundera noga över den verkliga orsaken till önskemålet om ett till barn. Om det kanske handlar om ett flyktbeteende.
Jag har 6 barn. Också hemmamamma och skolar in på förskolan vid 3 år, då 15 h/vecka. Jag förstår inte hetsen med att "hinna jobba". Allas mål är inte att ha en karriär.
Loppan Lus: Tänker att du är något viktigt på spåret där - att föräldraskapet är den roll en känner sig trygg i och bra på (i den mån det är möjligt). När barnen sen börjar bli lite mer självständiga blir det en form av livskris och så flyr man.
Vi har nyss fått vårt tredje barn. Det som förvånade mig när jag var gravid med nr 3 var alla kvinnor som sa: "åh jag ville också ha ett tredje barn, men min man sa nej." Även min egen mamma sa det! Tvåbarnsnormen är stark, och har nog varit ännu starkare förut. Och männen har nog ofta haft sista ordet.
@Fillifjonkan Ja, bitter var ordet. Du vet ingenting om min situation. Dessutom tycker jag inte alls det är konstigt att skilja sig om man vill olika saker eller skaffa barn med någon annan. Tycker däremot det verkar obehagligt och jobbigt att leva med någon som tjatar och tjatar för att få igenom något som den andre vill. Särskilt när man redan har barn. Och ja, jorden skulle må sjukt bra om vi drog ner på barnafödandet.
Varför ska vi överhuvudtaget väga in "Vad jorden mår bra av " när det gäller barnafödande, något som är så extremt personligt och privat?
Själv är jag bara stolt över att jag har gett fullständigt fan i vad som är bra för jorden när jag fött barn och bara tänkt på vad jag och min partner vill och det tycker jag att alla andra också ska göra .
Och nej, jag är inte ironisk.
Om alla kvinnor världen över får tillgång till preventivmedel och abort på samma sätt som vi i Sverige har så kommer för övrigt den eventuella överbefolkningen inte att vara något som helst problem längre.
Det är liksom DÄR problemet ligger , att så många kvinnor saknar makten och kontrollen över sin reproduktion och därför tvingas föda massa barn de inte vill ha, inte i att enskilda kvinnor i det (jämfört med nästan alla andra europeiska länder )glesbefolkade Sverige vill ha fler än det genomsnittliga 1,6 - 1,9 barn.
Och vad menar ni egentligen med att L.D varit taskig mot sin man?
Som jag förstått det var hon hela tiden ärlig mot sin man med att hon ville ha fler barn. Då vet han faktiskt i allra högsta grad att det finns en risk att det leder fler barn om de har vaginalt samlag och är inte på något sätt förd bakom ljuset.
Det var väl knappast så att hon drogade och våldtog honom för att kunna bli gravid?
37