Jaha...Det handlar bara om dig och vad du tycker passar dig bäst under rubriken "Är det synd om MÄNNISKOR som väljer bort barn"

Jag tror kvinnor som väljer bort barn och satsar på karriär och självförverkligande, blir nåt, får ytterligare en dimension i livet som är svårt att få på annat sätt. Alltså JAG tror det. Du behöver inte bli provocerad för det.

Himla spännande det där. Jag har alltid haft en nära relation med mina föräldrar men blev ännu mer sen jag fick barn. Är självstående så min mamma och pappa betyder jättemycket för mig och min dotter. Vi firar alla högtider ihop och ses varenda helg. Märker att många svenskar tycker att det är lite konstigt att vi umgås så mycket men jag älskar att hänga med min familj 😊
Vi ställer upp och hjälper varandra och det kommer jag självklart göra när dom blir gamla och trötta också.

Du har rätt att skriva precis vad du vill på din blogg. Jag är eokc förvånad över att du inte funderar djupar eän så kring varför så många inklusive jag själv reagerade så starkt på ditt inlägg? Vad ville du ens med inlägget? Istället för att fundera över varför så många blev ledsna/provocerade osv så garvar du åt det? Känns bara så märkligt att en så inflytelserik feminist trycker in i ansiktet på kvinnor att de kommer vara ensamma som äldre för att de inte skaffar barn. Fattar verkligen inte... Särskilt när så många äldre är ensamma FAST de har barn.

Ja exakt så.

Det är ju också tabu i andra länder att sätta gamla på ett hem, men det är ju den logiska andra sidan av myntet: mamma lever för barnen, barnen sätter inte mamma på ett hem när hon blir gammal.
Jag, med stor släkt utomlands, föredrar alla gånger deras beroendeställning till varandra framför den svenska rationella kyligheten.
Det finns så mycket jag ser som skevt i det svenska sättet att vara, sättet att se relationer som något som ska regleras och hållas på en lagom distans, tjatet om egentid, halvvuxna barn som så fort de tjänar lite pengar ska ”betala hyra” till föräldrarna för att markera att det minsann är föräldrarnas hus och inte barnens, osv osv. Inte konstigt egentligen att man sedan utan att skämmas sätter mamma på ett hem och förväntar sig att avlönad personal ska ersätta familjen.

Om man ska generalisera kring etnicitet/kultur och föräldraskap skulle jag säga att svenska mammor inte är kyligare än mammor från andra länder. Arbetar med små barn och deras föräldrar och möter familjer från alla slags kulturer och länder. Tycker snarare andra länder utmärker sig i kategorin känslomässigt otillgängliga föräldrar. Men framförallt upplever jag att det handlar om klasstillhörighet, man måste ha lite grundläggande trygghet i livet och gärna komma från någorlunda ordnade former för att kunna erbjuda sina barn ett tryggt föräldraskap. Ha tid och ork att lyfta blicken lite, om du förstår vad jag menar.
Jag kan ibland uppleva att familjebanden är starkare i andra kulturer som mina vänner och mina syskonbarn är en del av. Men uppfattar också att det handlar mycket om kollektivet och att det inte krävs så mycket för att bli utstött eller hamna på kant med de andra. Min stackars systerdotter på 13 år genomled precis en hel sommar av social utstötning, allvarlig mobbing och liknande i sin pappas sida av släkten. Vare sig vuxna eller barn pratade med henne, inkl hennes pappa, för något som vi på ”svenska” sidan av släkten inte ens höjde på ögonbrynen åt. För något som hennes bröder kan göra utan problem. Det var smärtsamt att se hur villkorade hennes relationer var på pappans sida, de som alltid verkat så himla nära och inkluderande.

Jag tänker att indignationen beror på att barnlösa (frivilliga och ofrivilliga) blir matade ungefär exakt hela tiden med precis det budskap du återgav: barn är meningen med livet. Det underliggande budskapet i det, är att ett ett barnfritt/barnlöst liv saknar mening. Även om du återgav en personlig åsikt och även om du förtydligadr. Det är ju fortfarande inte riktigt rumsrent att, framför allt som kvinna, inte vilja ha barn. Och det är nog en djup sorg att mot sin vilja inte ha barn. Detta är ett mycket känsligt ämne och jag tror att det är svårt att komma ifrån att folk, ffa kvinnor, med tillhörande förväntningar om att vara "den goda modern" vars liv handlar om just barn, kan ta lite illa vid sig. Tänker också att det kan få vara okej med tanke på hur oerhört stark barnnormen är. Att vara den utanför normen är alltid jobbigare än att vara normen.

Svenska mammor är mer medvetna, mer jämställda och mer feministiska än de flesta andra. Tex är barn inte meningen med livet utan ett livsåtagande projekt med högsta prioritet. Det vet svenska mammor om och har inget med känslokyla att göra.

Jag har också funderat mycket på det här, och tror att det är just för att vi tidigt får lära oss att man ska klara sig själv. Varför det har blivit så jävla viktigt är dock den stora frågan. Min familj har en väldigt osvensk relation till varandra, trots att vi är svenskar, vilket många av mina vänner å pojkvänner alltid reagerat på. Vi är även ovanligt många för att vara en svensk familj, jag har 3 syskon och 15 kusiner som alla står varandra väldigt nära. Vi firar alla högtider och födelsedagar tillsammans, och jag skulle aldrig någonsin välja att fira med mina vänner ist och strunta i familjen.

Jag älskar att ha den relationen vi har och kan faktiskt inte se någonting positivt med att ha en typisk svensk relation där alla ska vara så jäkla självständiga (såvida inte ens familjemedlemmar är idioter som man måste ta avstånd ifrån för sitt eget bästa).

Hm, jag har faktiskt inte reflekterat över det du skriver. Kan de kanske vara så att det läggs mer fokus på att göra barnen så självständiga som möjligt att det går kanske lite för långt? Alltså att en lär sej distansera sej lite från familjen för att en ska minsann klara sej själv? Ah, jag vet inte, bara en snabbt tanke jag fick efter jag läst det här inlägget.
Men kanske det ligger något i det du säger fast det kanske går djupare än så, mer släktmässigt och inte bara mammor.
Jag såg på "när olle mötte sarri" och då berättade en av hans samiska släktingar att en på sjukvården sagt att en märker när det är samer eller romer inlagda, för då är det alltid fullt med släkt som hälsar på. För oss är familjen större än bara de närmsta. En umgås med kusiner, gammelfastrar, tremeningar osv osv.

Jag älskade kommentarerna under ditt förra inlägg! Kloka resonerande och förvånansvärt okränkta med tanke på att ämnet ÄR känsligt för många. Var det ändå inte lite intressant med nya perspektiv på frågan?

Du har helt rätt. Det är så det blir i socialistiska samhällen där staten gör allt för att splittra familjeband, inbilla folk att de är ”självständiga” när själva verket bara bytt ut sitt beroende av sina närmaste mot ett beroende av statliga och kommunala institutioner.

Du som är så himla klok - jag har aldrig fått ihop det att du röstar på vänstern. De jobbar ju emot så många av dina hjärtefrågor tänker jag.

Kram från en som också fyller 42 på måndag :-)

Jag har också böljat fram och tillbaka i livet i min syn på det svenska sättet.
Min mamma har ju levt för familj och släkt och tagit hand om alla alltid, hon hjälper mig fortfarande massor i vardagen. Det är ett privilegium. Hon bor hos oss i långa perioder och hjälper oss med vardagen när vi jobbar. Jag ser mina svenska väninnor som är jättestressade och anlitar dyra barnvakter eftersom mormor och morfar är upptagna med sitt och man dessutom inte vill ha dem hemma hos sig någon längre stund.
När jag var yngre och hade små barn hade jag istället en period när jag var urtrött på släkten och speciellt de som bor i ”hemlandet”, de kom och hälsade på och lade sig i allting och kom med gammaldags råd om amning och babyskötsel och gud vet allt. Då önskade jag ibland att de hade varit som svenskar och låtit mig vara ifred! :)

Nu är jag äldre, barnen är stora och de äldre släktingarna är väldigt gamla. Nu har pendeln svängt och jag är glad åt den omhändertagande mentaliteten. Jag lär mina barn att be om hjälp och ta emot hjälp, och visar dem att det är rätt att hjälpa andra.

Så du tror och tycker alltså det. Att det är synd om MÄNNISKOR som väljer bort barn. För att dom går miste om nån jävla dimension dom inte kan få på annat sätt. För att dom blir ensamma. Du hör ju hur det låter. Det är inte ditt tyckande i sig som provocerar utan din förmätna självgoda attityd att klistra på andra människor det du känner och tycker. De flesta kvinnor känner och tycker inte som du. Och det är inte ett dugg synd om dem för det.

Till Anonym - barn kan väl visst vara meningen med livet? För vissa. Mig tex.

Verkligen intressant ämne!

Först tänkte jag att så är det väl inte men så kom jag att tänka på en sak som hände när jag jobbade i förskola. Ett barn hade unga föräldrar som pluggade och jobbade (väldigt ont om tid då såklart) så ofta var det nära släktingar som hämtade. Mormor, morfar, moster eller farbröder. Jag tyckte det var fint hur de alla hjälptes åt och hade en så nära relation till det lilla barnet, de andra i personalen klagade på att det var så många ‘konstiga’ människor som hämtade hen hela tiden...

Jo och det är nog det som provocerar mig för det kan såra människor. Sen kommer jag alltid läsa din blogg hur provocerad jag än blir :)

Jo absolut, skulle säga att 99.9% av svenska gamlingar också VILL bo hemma med hemtjänst eller på hemmet? Väl där så VILL de ju inget annat än att deras anhöriga ska komma förbi, men de vill liksom inte "ligga någon till last", typ generationsboende. Så jäkla djupt rotat i oss. Vi är snabba med att poängtera fördelarna med självständigheten och glömma baksidan...

På samma sätt som man i medelhavsländerna är snabb med att lyfta fram "värmen" i att låta gamlingar bo hemma, eller att inte ha en bebis på förskola. Inte så att de har något val heller, i praktiken? Institutionerna för barn och äldre är riktigt deprimerande. Ankommer alltid på en kvinna också att sköta om.

Finns för- och nackdelar med båda uppläggen. Kvalitén i nära relationer är en helt annan topic dock. Mer distans överlag oavsett goda sunda relationer, har också tänkt på detta. Genomsyrar typ allt i svensk kultur?

Det unika i Sverige och den svenska modellen är ju att under många decennier så har systemet fungerat. Medborgarna har pitchat in och låg korruption och relativt ärliga politiker har omfördelat pengarna till äldrevård, skola, sjukvård med mera. Klart att svenskarna då haft lyxen att bli självständiga och överlåta en hel del familjevård till samhället. Men det är (har varit?) ju en ynnest! Så trist att bo här i USA och på avstånd se Sverige bli mer och mer likt det här landet....

B
Många i medelhavsländerna har mor- och farföräldrarna som barnvakt istället för förskola, återigen det här med att man hjälps åt.
Jobbet att sköta en gammal sjuk förälder i hemmet är tungt, och faktiskt alla de jag känner som har en dement eller på annat sätt sjuk gammal förälder, tar hand om den i hemmet, men syskonen turas om att ha tex mamma hemma. Ofta har man också en avlönad person som sköter om den gamla. Måste den gamla in på sjukhus lämnas den aldrig ensam där, alla turas om att sitta vid sjuksängen dag som natt, till och med avlägsna kusinbarn tar en natt ibland, det är en sådan skam att lämna en gammal släkting ensam och utsatt på sjukhus att ingen gör så. Det är en plikt, men är man många som hjälps åt behöver det inte bli så tungt.
När min väns dotter skulle opereras för hjärntumör var ca 20 personer där och turades om och stöttade föräldrarna! Inte inne på avdelningen förstås men utanför, och man turades om att stötta och uppmuntra.
Jag följer också alltid med mina anhöriga när de behöver vård och vill ha sällskap, en sjuk anhörig ville att jag skulle följa med in på läkarbesöket och jag blev ifrågasatt av både en sköterska och av läkaren...jag sa bestämt att min anhöriga vill ha mig med! Hur kan en enda person vara ett problem under ett kort läkarbesök?
Den här extrema självständigheten är liksom upphöjd till religion här, men varför? Varför är det så viktigt att inte vilja ha stöd och hjälp?

Jag ville inte ha barn tidigare, utan ville förverkliga mig själv. Så gjorde jag det, och skulle glatt kunna fortsätta, men känner ändå att det skulle kännas lite smått meningslöst att bara fortsätta leva för min egen skull tills jag dör. Till syvende och sist, när jag liksom tagit mig dit jag vill, så blev jag mätt på det. Att ägna mig åt någon/några andra tror jag är meningen med livet. Behöver naturligtvis inte vara egna barn, eller ens andras. Men att vi är sociala djur kommer vi ju inte ifrån, ens som introvert :)

Angående barnfri, barnlös eller förälder: det är väl bara att konstatera att den ena sidan aldrig fullt ut kan förstå den andra? Förutom att vi dessutom är olika individer på båda sidorna. Måste man alltid värdera och försöka döma eller bedöma? Olika har det olika. Det duger för mig.

Du är så rolig och skön! 😂😂😂

Du skriver så bra och helt underbart men tankar och frågor om kvinnan och livet, synd bara att en del (viss person) inte kan läsa ordentligt. Jag tycker också att det är meningen med livet och håller med om "kylan" mellan generationer.....känner också av den ibland. Ofta tycker jag att det är bra men lika ofta inte. Och om jag hade haft en sån pappa så hade inte jag heller tagit hand om honom när han blir gammal, aldrig!

Det här ämnet är så intressant. Inte just barnfrågan (huruvida man vill ha barn eller ej). Jag har inga barn men tror nog att jag skulle vilja ha barn längre fram, men jag har så svårt för att släppa till någon. Noll förtroende för människor överlag, kanske ännu mindre män? Och ja, jag är "dessvärre" hetero (tycker välsvarvade manskroppar är underbara att titta på, haha).

Tillbaka till ämnet jag syftade på. Relationen till sina föräldrar. Jag är uppvuxen med pappa, närmar mig 30 och bor fortfarande hemma... Jag vet att jag borde skämmas, släktingar är på mig osv. Min pappa har däremot inga problem alls med att jag bor hemma, han kan visserligen oroa sig för andra grejer, men inte för att jag bor hemma istället för sitta ensam i en liten lägenhet i samma stad. Jag känner likadant. Att när jag flyttar ska jag flytta till något, inte ifrån.

Jag kan få höra att jag är bortskämd och att de minsann skulle sparkat ut "mig" (sina barn). Det får man väl tycka, men samtidigt undrar jag hur deras barn blir mot dem? Jag kan nämligen inte tänka mig att låta min pappa sitta ensam på ålderdomshem en dag. Min dröm är att ha en plats för honom i eller nära mitt egna framtida hem. Han har alltid varit en del av mitt liv och det vill jag att han ska fortsätta att vara så länge han finns. Han är min bästa vän och jag känner ibland att folk inte förstår. För det känns som att folk inte skulle reagera likadant om jag istället bodde med säg en kompis? Ännu mindre en karl. Det känns mer accepterat att vara beroende av en karl också än sin förälder (tänker på beroende i form av finanser här).

Förstår inte varför man ska skämmas för att ha en så bra relation med sin förälder att man bor kvar längre hemma. Varför anses man att vara bättre eller mer självständig som person genom att bo ensam? Jag tänker nämligen mycket på detta då jag nämligen skulle agera likadant mot mina framtida barn. Jag skulle skämma bort dem (inte med materiella ting men med kärlek och trygghet), och skulle aldrig kunna tänka mig att slänga ut dem. Drömmen skulle kanske vara en generationsboende eller att alla nära och kära var ens grannar. Är det så konstigt?

Barn eller familj kanske inte är meningen med livet för alla. Det bryr jag mig inte om. Men jag är tillhör nog dem som faktiskt värderar det väldigt högt. Förutsatt att en bra grund är lagd. Jag har givetvis inte lika bra relation med övrig släkt men min pappa är mitt allt. Jag önskar att mina barn och jag kommer ha samma relation. Att de ska känna sig trygga hos mig och att de vet att de kommer före allt annat.

Vi har också haft sådär det kallas väl generationsboende? Äldrevården likväl som barnskötseln som förskolan är till för att vi ska kunna arbeta, för att kvinnor ska slippa att stå vid spisen och serva andra hela livet och vara hushållets kostnadsfria arbetskraft.. Skulle inte vilja ha det på något annat vis.

Hela Sverige är ju indoktrinerade att institutioner tar hand om allt bättre än oss själva. Barn måste vara på förskola och äldre ska in på hem. Det är hela vår samhällsuppbyggnad - SJÄLVSTÄNDIGHET. Vi är ju också det mest ensamma folket. Heja oss. Hurra hurra 🙌🏻 (Ja, jag är ironisk. Och hemmaförälder)

Hej. En kommentar. I Sverige tar vi ju i mindre utsträckning hand om våra äldre för att det togs ett politiskt beslut om det i och med Folkhemmets införande på 50-talet. Alla skulle ha rätt till egen bostad, ingen skulle behöva vara beroende av någon annan. Både kvinnor och män skulle jobba, barnen på dagis, äldreboenden för de äldre. Jag tycker inte att det är "vårt "fel, att vi är kalla. Det är politik som infördes 60 år sen.

Har inte läst alla kommentarer men jag tyckte att det var tydligt att du talade om dig själv. Jag tror att vi är olika, och att de allra flesta behöver föröka sig för att känna sig kompletta. Jag tror att det ligger i vårt dna som art.
Ett tankefel som jag dock tycker att många föräldrar gör, är att när de försöker föreställa sig livet utan barn, så tänker de på sin egen tid före barn. Och då blir det ju fel. Jag skulle själv aldrig vilja ha tillbaka tiden typ före 25-30. Men att vara 40 och ha ordnad ekonomi, en bra livspartner, tycka om sig själv OCH sen kunna lägga all tid och energi på vad man vill - sitt roliga jobb eller ideell verksamhet eller starta ett band eller måla eller vadsomhelst - det är väldigt tillfredsställande för mig. Min poäng är att jag vet inte hur det är att ha barn, men föräldrar vet inte i sin tur hur det är att leva utan barn heller, som ”vuxen”.

Tror absolut att det ligger mycket i att den svenska kulturen skapat kyla mellan generationer. När staten ser till att individen klarar sig på egen hand behövs inte familjen i samma utsträckning och då ökar distansen. Har själv en högst distanserad relation till mina föräldrar och ser med avund och längtan på vänner från andra kulturers relation till sina familjer. Det är någonting jag sörjer att jag inte har men vet att det inte går att reparera den distans som skapats av att bli ”utslängd” vid 18, tvingas betala hyra hemma som en inkräktare när en sommarjobbat eller alltid fått höra hur skönt det blir när barnen (jag) flyttat hemifrån och därmed känna sig ovälkommen i sitt eget hem. Har mången gång under min uppväxt önskat att jag kom från en annan kultur, just pga den varmare relationen till föräldrarna jag såg i min omgivning, något jag verkligen hoppas att mina barn aldrig kommer behöva känna trots att de har svenska föräldrar. Hoppas det är en generationsfråga, att vi som vuxit upp under individualismens stora era värderar familjelivet annorlunda än tidigare generationer vars kvinnor var tvingade till familjelivet.

Inte relaterat till detta, men vår bara tvungen att tjuta lite happyhappy att morgontv på 4an har ett klipp (kommer nog ett till) med en forskare om övervikt som bekräftar på ett sjuuukt pedagogiskt sätt fördomar myter osv om övervikt. Det borde tillåmed värsta "alla kan gå neeeer om en bara viiill" hänga med å förstå, när det sägs av en vit forskarman!!

Är halv arab och halv svensk och skillnaden är enooorm, arab släkten är det givet att man tar hand om varandra och ställer upp behöver inte babbla mer om det. Men precis så är vi i min svenska släkt också, och jag märker att vi är unika när vi ( alla barn och barnbarn) hänger hos mommo och Moffa varje helg och alla högtider och ofta på vardagar, min svenska släkt, vi är en stor del av släkten som träffas typ varje dag 30 st ungefär och hittils har ingen i min släkt hamnat på boende, barn och släktingar har tagit hand om dom. tom de utan barn har sluppit boendet för få har syskonbarn tagit hand om dom, det är så otroligt fint att se, men som sagt jag ser att exakt ingen annan i min närhet har samma kontakt med sina nära släktingar men även gammel mostrar och Gammel morbröder,mammas kusiner osv som jag. Folk vet knappt att dom har en gammel moster. Så personligen är det ingen skillnad i min arabiska släkt som svenska men jag märker i Sverige att ja ingen har på samma sätt och ingen verkar fatta vad vi vill varandra haha
Och det var jag som skrev om mina 3 år i äldreomsorgen med typ 10 som har regelbundet besök och barn är inte en garanti för ensamhet och måste bara lägga till en extra kommentar, insett nu att Jo det kanske är det om man faktiskt anstränger sig att det ska vara så, att man bygger upp en trygg tight familj där hjälp är hundra procent självklarhet. I min familj har jag fått allt jag behöver, hjälp med allt och inget har kunnat excludera mig från det,varken att jag är vuxen eller tjänar egna pengar eller nått. Och jag har en given inställning att jag ska ta hand om mina föräldrar när dom blir gamla och har alltid haft det. Känns som att det måste vara någon orsak till att man kan dumpa sin förälder och knappt besöka den faktiskt även om det inte behöver handla om dålig barndom utan även små till synes saker att hjälp och stöd inte varit 100 procentig, eller att självständighet varit idealet.

Tänker att detta med att ta hand om sina föräldrar i stället för att sätta dem på äldreboende har noll med ”kylighet” att göra, däremot om hur vårt samhälle är organiserat, främst om kvinnorna arbetar, och om de arbetar heltid. Det är som bekant oftast kvinnor som sköta om föräldrar och svärföräldrar, inte män. I många länder jobbar inte kvinnor, eller jobbar inte heltid. Sverige har den högsta sysselsättningsgraden bland kvinnor i hela EU https://www.ekonomifakta.se/Fakta/Arbetsmarknad/Jamstalldhet/Kvinnor-pa-arbetsmarknaden---internationellt/
Min mamma kan inte ta hand om min sjuka farmor i sitt hem, därför att min mamma arbetar heltid. Samma med mina mostrar.
Det är av samma skäl som min mamma eller svärmor inte skulle kunna passa mina barn i stället för att de går på dagis - de är på sina jobb.
Tittar man utanför EU jobbar kvinnor ännu mindre: ”Men fortfarande
är det fler män än kvinnor i världen som har ett lönearbete. Sysselsättningsgraden för världens kvinnor är 47 procent medan den
är 72 procent för världens män. Det som drar ner statistiken för kvinnorna är framför allt tre regioner: Mellanöstern, Nordafrika och Sydasien.” http://www.uniontounion.org/pdf/Globala%20arbetsmarknaden_uppslag.pdf
Jag lägger ingen värdering i detta, men självklart påverkar lönearbete möjligheten att ta hand om barn, släktingar och hushåll.

Citrus, i andra länder när båda vuxna yrkesarbetar har man ändå de gamla hemma, man löser det dels genom att syskonen turas om, men ofta genom en avlönad person (den gamlas pension samt familjen betalar detta själva, det är ingen personlig assistent via kommunen) som vaktar den äldre när familjemedlemmarna är på jobbet/i skolan.
Detta särskilt om den gamla är så dement att den inte kan lämnas ensam ens fem minuter.

Sluta aldrig blogga!
Du väcker så många tankar som man inte tror sig haft men som på nåt konstigt vis ändå varit sådant jag funderat över men inte kunnat sätta ord på 🙏🏽

Ang inlägget om barnlöshet så var det även för mig en öm tå, kämpar mycket med tankar om skaffande av barn eller inte och just rädslan över att bli ensam på äldre dagar är stor. Så att sedan läsa kommentarerna där det så riktigt påpekas att många sitter ensamma på hemmen med barn som inte hälsar på ger det ytterligare en dimension.

Men haha, läser några kommentarer här om att vi som har barn inte kan förstå hur det är att inte ha barn, att inte veta hur det är att vara vuxen utan barn. Det är ju precis det vi vet. De flesta av oss var tack o lov inte barn när vi själva fick barn. Själv var jag 32 när jag fick mitt första barn och i allra högsta grad vuxen. Tog examen på universitetet tio år tidigare, fick jobb, köpte bil och lägenhet helt med egna ihoparbetade pengar. Kände mig inte ett dugg som ett barn då. Kommer från arbetarfamilj och fick inte ekonomisk hjälp, däremot stöd o uppmuntran. Levde livet, reste och träffade min man. Vi köpte till och med hus innan vi ens hade försökt få barn. Vi reste, åt trevliga middagar o hade all möjligt ”utvecklande” kul, men att få barn ger en helt ny dimension till livet som inte kan fås på annat sätt, och i efterhand ser man att man hade kunnat ha hur mycket kul och utvecklande som helst som barnfri men det hade på ett sätt varit som att gå i cirklar, man kommer inte till nästa nivå i utvecklingen. Med det sagt så ÄR det jobbigt att ha barn, det är ett mindre bekvämt liv helt enkelt, och så mycket nya situationer och känslor man ställs inför, men det ger väldigt mycket tillbaka och jag tycker det är värt det. Men vill man inte, ska man inte skaffa barn och det har jag full respekt för och skulle aldrig nedvärdera någons beslut att inte skaffa. Däremot kan man inte säga att föräldrar inte vet hur det är att inte ha barn, vilken tankevurpa!

Jag tänker att det mer blev en diskussion i kommentarsfältet - inte att alla skrev svar direkt till ditt inlägg. Eller så var det iaf för mig. Tycker det är sjukt intressant att läsa andras kommentarer och allas olika synvinklar.

Jag tror detta med att man inom familjen hjälper varandra till den grad att ingen utomstående hjälp behövs är en stor kvinnofälla. Detta då det ju är kvinnorna som till den största delen går in och hjälper anhöriga som inte klarar sig själva. Även om de har ett lönearbete vid sidan av sitt hemarbete så arbetar de dubbelt, kan även tänka mig att kvinnor i en sådan situation har svårt att göra en karriär, så kvinnor som vill satsa på en karriär i arbetslivet har svårt att göra det, om det ens går.
En nackdel med att fokusera på gruppen istället för individen i sådana här fall är att man som individ troligen har väldigt lite att säga till om ens familj har en motsatt åsikt om något man finner viktigt.
Det kan också vara svårt att i sin närmaste familj skapa egna traditioner under sådana här förutsättningar, eller stå emot släktningarnas åsikter om hur man ska uppfostra sina barn, eller hur man vill leva sitt liv, etc.

Att ta hand om anhöriga som på grund av sjukdom eller ålder kan också vara mentalt påfrestande, även om släktingen i fråga bor på ett hem, så jag kan tänka mig att om man finner detta jobbigt men på grund av kulturen i sin släkt är tvungen att göra det, dessutom mer eller mindre på heltid så kan vården av den släktingen ifråga bli sämre än vad den skulle blivit på ett hem.
Så även om det finns fördelar med att fokusera på gruppen framför individen så tror jag mer på att fokusera på individen.

Spontant upplever jag att kyligheten kommer från två saker, tidsbrist och avsaknad av bra "skyddsnät".
Jag är gift med en man från Irak och hör att hans familj och vänner som kommit hit talar om depression.
Depression för att man är isolerad ifrån sin familj, depression för att man jobbar så himla mycket, tid slösas på resor mellan hem och jobb och när man kommer hem så är man stendöd. Depression att ens vänner aldrig kan eller orkar ses.
Depression över att hela integreringsprocessen är krävande, lära sig språket, få en egen bostad, få jobb, lära sig samhällsregler, få körkort, få utbildning, få delaktighet osv. Svensken har inte fått samma depression för de har fötts in i detta system, skillnaden är inte så stor som för invandrare därför är det svårt att utpeka vart problemet ligger.
Men roten är samma, man jobbar så mycket och sen isoleras man för att det tar år att bygga bra vänskap och familjer funkar bara om alla älskar varandra. Därför är det mycket lättare att lägga sina gamla på äldreboendet. Man slipper ses och behöver inte ta samma ansvar.

Kvinnor utan familj, de fanns även förr, blev oerhört sårbara och utsatta i ett samhälle där vård, omsorg och välfärd främst låg i familjen, det privata. Kvinnor med pengar blev utsatta och inte sällan mer eller mindre avlurade sina tillgångar av män som såg till att sko sig. Fattiga kvinnor var oerhört sårbara om de saknade skydd av en familj. Ett sådant samhälle vill i alla fall jag inte få tillbaka. Allt kan inte läggas i familjens händer, kvinnor och barn förlorar på den situationen, eller riskerar att göra det. Alla familjer är inte kärleksfulla, nära och omvårdande och var det inte förr heller. Min mamma hade 9 syskon, det var hon som näst äldst och enda flickan tills familjens näst sista barn, en lillasyster föddes, som fick offra sin barndom för att ta hand om sina bröder. Hennes syster förväntades ta hand om mormor och kunde inte gifta sig förrän mormor gått bort. Detta i Sverige, etnisk svensk familj! Den typen av samhälle vill jag inte heller ha tillbaka! Själv har jag stötts ut och ignorerats av mina bröder p g a att min personlighet inte passar dem så hade jag inte varit den självständiga person jag uppfostras att vara hade jag haft det jobbigare än vad jag ändå haft. Vad är det som är så dåligt med att vara beroende - jo, det är mer ofta än inte kvinnor som får betala ett högt pris. Jag må vara lite ensam men hellre det än att behöva göra våld på vem jag är för att bli godkänd... Och helt ensam är jag inte, har vänner som inkluderar mig i sin familj och uppskattar mig för vem jag är, inte trots vem jag är...

Pappan, närvarande, varför inte? och jag är varma och kärleksfulla. Men jag är kall och reserverad tillsammans med besserwissrar som tror sig veta allt och svaret på livets gåta. Pappor är aldrig närvarande? Hur i helskotta kan du generalisera så? Är alla blondiner bimbos också?

Jag själv har alltid haft en närvarande pappa. Min pappa har varit den som skjutsat mig till träningar, följt med på tävlingar, lagat middag, ordnat helgfrukost, diskat osv. Medan min mamma har jobbat mycket pga. eget företag och inte haft lika mycket tid för mig och mina syskon. Men jag älskar dem båda två ändå! Människor är olika och man gör olika val, det finns inget rätt eller fel. Småföretagare exempelvis (som min mamma) behöver oftast jobba mycket eftersom att det inte finns tillräckligt med pengar för att anställa så mycket folk. Min mamma har satt många människor i arbeten och bidragit otroligt mycket till samhället. Hon har trivts med att jobba mycket! Det jag egentligen ville säga är att det finns fantastiska pappor där ute! Glöm inte att hylla dem också!

Jag tror det ligger en hel del i hur människor värderar blodsband. Om man tänker typ att "hen är ju ändå min pappa/mamma/whatever" så lär man nog prioritera dem mer, vilja ge dem mer och låta dem komma undan med mer skit. Då kan det ju också lätt uppstå konflikt om parterna tänker olika angående detta. Så är det i min familj, de tycker att jag står i skuld till dem och borde prioritera dem mer, och göra som de vill, medan jag värderar relationer huvudsakligen efter hur bra, kärleksfulla och givande de är(där får familjen låga poäng), vilket i mitt fall leder till att de känner sig besvikna på mig och jag känner mig kvävd av dem. På grund av detta verkar de ta vår relation för given, så de lär nog bli mäkta förvånade när jag äntligen lyckas göra mig fri från dem och inte lär besöka mer än nån gång om året.

Så att vara förälder till barn är meningen med livet och ger fantastiska dimensioner barnlösa aldrig ens kan föreställa sig menar du. Och pappor ploppar bara upp ibland och är inte ens föräldrar. Men varför har det då blivit så i patriarkatet där männen/papporna har den ekonomiska, sociala och politiska makten? Varför offrar sig männen medvetet till förmån för kvinnorna och lever ett fattigare mer meningslöst liv än vad kvinnorna gör? Det är nåt som inte stämmer här?

Jaha...Så det ses som sämre av patriarkatet men är egentligen det bättre menar du. Patriarkatet har lurat sig självt. Och kvinnor som grupp har i alla tider haft ett rikare mer meningsfullt liv. Då får man väl hoppas då att patriarkatet krossar feminismen för kvinnornas skull. Eller?

@LD att generalisera är trångsynt och inskränkt.
Alla kvinnor är inte bitchar, men de finns, minsann
Alla pappor är inte bra föräldrar
Alla mammor är inte bra föräldrar
Alla blondiner som sminkar sig, bär klackar och inte är feminister är inte bimbos

Det är en 7dj''la skillnad mellan att ha starka åsikter, det hyllar jag, och att anse sig ha den enda allenarådande PKorrekta åsikten. Det kallas hybris.

Intressant. Men du ger patriarkatet alltså det att kvinnor som grupp fått den bättre dealen jämfört med männen. Mening med livet i form av varma och kärleksfulla relationer till sina barn. Männen må ha makten men den använder dom ju till att ge kvinnorna de fetaste fördelarna. Pengar och mat tex. För inte låter väl Oscar dig och barnen svälta. Det är ju pappornas självuppoffrande roll som ickeförälder att ge bort sina pengar. Och det där med det sexuella förtrycket, ytterst mord, är, trots meto, väl ändå en marginell bieffekt av den patriarkala ordningen. Nåt som patriarkatet aldrig önskat eller strävat mot utan som bara blivit ändå. Eller som Gudrun Schyman så. Våldet mot kvinnorna är den yttersta konsekvensen av den patriarkala ordningen. En konsekvens alltså. Ingen målsättning. Och det kan väl kvinnor som grupp ta nu när dom blivit så förfördelade av patriarkatet. Eller?

Folk i andra länder kan knappt sätta sina gamla på hem få hemmen är misär (statliga) eller svindyra (privata). Finns ingen jämställdhet som är jämförbar med svensk heller så det vanliga är att kvinnor tar hand im de gamla döttrar eller svärdöttrar.

@LD överens i sann julanda

Nu var det ju inte jag som påstod att mammor är vinnare i patriarkatet. Nåt som nästan alla kvinnor kan välja bli. Du får bestämma dig. Är mammor vinnare i patriarkatet eller inte? Inklusive små sidoeffekter som de flesta mammor aldrig varit i närheten av och där de flesta som har det inte fått några allvarliga eller bestående men av händelsen. Även du måste ju förstå att det aldrig varit patriarkatets mening att sexuellt förtrycka kvinnor som grupp. Dessvärre gäller inte samma för män. Här är patriarkatet tydligt. Män ska offra allt inklusive sig själva i sitt försvar av kvinnor och barn. Män ska lida och dö i krig. Inte kvinnor. Vilket gäller än i dag och som framgår av hur man rapporterar krig. När civila, läs kvinnor och barn, drabbas så är det krigsbrott och ibland brott mot mänskligheten. När soldater, läs män, dör så är det förluster för ena eller andra sidan. Som om det vore nåt slags spel. Och anledningen till att vår kollektiva syn på Krigsoffer ser ut så här är att patriarkatet bestämt att män och inte kvinnor ska dö i krig. När kvinnor dör så är det som med det sexuella våldet. En av patriarkatet oönskad sidoeffekt. Därför så ter det sig som om kvinnor som grupp har rejält många feta fördelar i patriarkatet. Och du tycks ju hålla med vad gäller mammor. Den största delgruppen i gruppen kvinnor.

Väldigt intressant reflektion! Men åh jag drömmer om att få bo tillsammans med mina barn även efter att de blir vuxna. Inte att man delar lägenhet utan att man bor väldigt nära, kanske i samma hus men med skilda lägenheter, eller på samma gata. Och få ta hand om barnbarn.. hämta från föris, vabba och sånt. lägga sig i varandras liv. Gnabbas. Skratta. Bråka och bli sams. Nära nära relationer. Familj.

Finns en dokumentär som vill förklara varför vi blivit ensamma i Sverige. Att det beror på ett specifikt politiskt beslut (projekt?) under 79-taket tror jag det var. Ganska grund men ändå sevärd. Nån som minns namnet ?

Ok! Lite svamligt blev det i min iver förklara de här relativt nya tankegångarna. Men när jag läser hur du uttrycker dig kunde jag inte undgå göra den här reflektionen. Att patriarkatet i själva verket ger kvinnor som grupp mer än vad män som grupp får. Du skriver tex "För mig är mina barn meningen med livet". Fast då glömmer du att en hörnsten i den patriarkala ordningen, den som du menar förtrycker dig, är just att du ska tycka och känna detta med hela ditt väsen. Och då är det faktiskt inte nåt bara för dig som om du tyckte nåt ganska unikt. Och så här är det på en mängd områden. Patriarkatet använder män som grupp för att skydda och göra livet så bekvämt och meningsfullt som möjligt för kvinnor som grupp. Och i gengäld har männen fått makt på kvinnors bekostnad. Smaka på den. Hur som helst håller feminismen på att ändra på detta och i framtiden kommer kvinnor som du inte känna sig lika bekväma med sina "meningsfulla" liv i sina högre "dimensioner". Det kommer att skambeläggas allteftersom och kanske redan börjat eftersom du vill göra en poäng av att det är du som tycker så här. Som om det vore nåt radikalt i stil med att raka bena. Bättre då om du insåg att du är offer för patriarkatet som har dig där du ska vara enligt denna ordning.

Det är naturligtvis politiska beslut och hur vårt samhälle är uppbyggt som gör att det ser ut som det gör. Vi har generellt sett hög välfärd som kräver att de flesta arbetar och betalar skatt, det finns därför inget utrymme för att en betydande del av befolkningen är hemma och tar hand om barn och gamla. I länder där välfärden är sämre är man mer beroende av sin sin släkt för att överleva. Vad som är bättre eller sämre kan ju diskuteras, finns för- och nackdelar med båda varianter. Men sett till samhället i stort så blir ju den allmänna levnadsstandarden högre med den svenska modellen som tar hand om alla och där även kvinnor arbetar istället för att främst vara hemmamödrar. Vad som däremot är problemet tycker jag är att kvinnor förvisso inte längre förväntas vara hemmafruar men vi förväntas fortfarande hålla samma standard hemma som om vi vore det, samtidigt som vi arbetar. Läste på någon mamma-Instagram att kvinnor i dag förväntas arbeta som om vi inte hade barn och vara mödrar som om vi inte arbetade.

Fast offer är man väl om man mår dåligt i sin situatuon och söker ändring, förbättring och rättvisa. Du verkar ju vara rätt nöjd med den patriarkala ordningen där mammorna sköter hem och barn och hushåll. Frågan är varför du känner dig förtryckt av den patriarkala ordningen som gett dig ett så meningsfullt liv i en högre dimension.? Låter motsägelsefullt.

Jag förstår det blev jobbigt för dig men det är så det är att vara feminist. Ett ständigt navelskådande i jakten på hur patriarkatet präglat och format en själv och sen göra tvärtom, späka sig själv uppoffrande. För att man hatar patriarkatet och de patriarkala bitarna som fått fäste i ens innersta. Ingen feminist uttrycker sig som du gjort om hur hen upplever sitt patriarkala förtryck. Som nåt positivt eller t.o.m som meningen med livet. Jag är här för att påtala dig detta.

Det är ett hästjobb att ta hand om gamla sjuka människor. I de kulturer där kvinnorna måste ta hand om de äldre måste (!) de dessutom ta hand om de riktiga skitstövlarna också. Samtidigt som de har hand om hushåll, barn och ett dåligt betalt deltidsjobb. Tror nog att de ofta skulle föredra om de sjuka kunde vara på ett hem istället.
Det är såklart en annan sak om de äldre fortfarande bidrar – men svenska föräldrar som är pigga jobbar och golfar och kommer och hälsar på då och då. De vill inte vara heltidsbarnvakter. Och när de blir sjuka eller svagare har deras barn inte tid och frsmförallt inte lust att ta hand och de gamla är inte heller en naturlig del av hemmet med barnbarnen. Relationen till barnbarnen är faktiskt ganska viktig tror jag. Den kärleken är nog ibland starkare än den mellan föräldrar och vuxna barn.

Om det handlat om mänskliga behov så är den patriarkala ordningen där mammorna stannar hemma med barnen och papporna poppar upp ibland, där mammorna är föräldern och pappan försörjaren, ingen social konstruktion utan biologi. Männen har ju inte detta du kallar ditt behov. Många kvinnor har inte heller detta behov. Varför kallar du då ditt patriarkalt betingade behov för ett allenarådande mänskligt. Äta, bajsa, sova är biologiska mänskliga behov. Sen finns det en del socialt konstruerade ickepatriarkala mänskliga behpv också. Som att få sörja sina döda, begrava sina döda, religiositet i vid bemärkelse, social kommunikation i någon form. Finns säkert fler. Men att vara ständigt närvarande hemmaförälder till sina barn hör inte dit.

Anonym som ondgör sig över de som säger att föräldrar inte vet hur det är att vara barnlös:
Fast du hade kanske kommit till "nästa nivå i utvecklingen" om du varit barnlös längre än till 32 års ålder?
Och vad är ens nivåer i utvecklingen? Är det detsamma för alla? Om man försöker se utanför normen "träffa någon, flytta ihop, gifta sig, skaffa barn, få barnbarn?"
Det är klart att alla föräldrar någon gång INTE varit föräldrar. Men att ha varit icke-förälder vid 25 och 55 är väl ändå helt olika saker. Förmodligen och förhoppningsvis har den 55-årige ickeföräldern hittat andra dimensioner i livet som ger mening. Och vem ska bestämma vad som är mest meningsfullt? Kan det inte också se olika ut för olika personer?
Ingen av oss kan ju utse en vinnare mer än på ett högst personligt plan. Den som är förälder vet inte hur det hade varit att inte vara förälder vid en senare tidpunkt i livet och vad det hade medfört, den som inte är förälder vet inte hur det hade varit att vara förälder i stället.
Kan vi bara enas om att ingen kan säga något förrän den personen gått i någon annans skor?

Jag har en spaning på samma tema, nämligen att norrländska föräldrar har ett mer curlande föräldraskap, i mina ögon bara positivt. De skulle lätt dra till Lund för att hjälpa ungen att flytta. Är det något du känner igen?

Så män har alltså ett stort behov av nära relationer till sina barn? Isf borde väl hemmamannen vara norm i patriarkatet. Det är liksom det som är ett patriarkat. En ordning där män är överordnad kvinnan, styr och ställer efter behag, på kvinnors bekostnad. Varför skulle de som bestämmer medvetet undertrycka sina egna behov? Jag slutar där eftersom jag nu ställt samma fråga flera gånger, som dina svar ger anledning till att ställa, men som du inte kan svara på.

Men om pappor aldrig är närvarande (sista stycket) - och barnen inte ska lämnas på förskola och gamla inte ska lämnas på ålderdomshem - vem är det som ska ta hand om alla? Mamman i hemmet? Men tänk om mamman faktiskt vill leva i år 2018 och ha en egen karriär där hon jobbar heltid utan att ha dåligt samvete och stressa in i den berömda väggen? Ser inte logiken i att eftersträva gamla seder där kvinnan ska ta ansvar för hela familjens välmående. Jag är väldigt tacksam för att förskola, äldreomsorg mm finns så att jag får leva det liv jag önskar med min karriär precis som min make utan att jag sviker någon.

I ämnet att svenska mammor är kalla så tycker jag nog att många utländska mammor är betydligt mer avstängda känslomässigt mot sina barn än vad svenska mammor är. Vi är väldigt känslomässiga, vi bryr oss verkligen om individen och känslorna. Medans många utländska kulturer inte bryr sig om annat än heder och plikt, dvs inte alls bryr sig om vad barnet själv tycker, tänker, känner. Barnet ska göra vad föräldern tycker/säger. Håller inte med om din beskrivning om att man är kall bara för att man uppfostrar sitt barn att bli självständig istället för kuvad och beroende.

Anonym
Jag tolkar det som att du pekar på att det är knepigt att vara i en förtryckt och tacksam position samtidigt?

Samtidigt, tror jag de flesta män kan känna igen att det inte alltid är en "räkmacka" att vara man, men inte heller skulle vilja byta den positionen med alla fördelar som trots allt finns på köpet. Så kan det väl vara för många kvinnor också, att man ser de nitlotter positionen innebär men samtidigt att den ger andra vinster som man lärt sig värdesätta oerhört.

Nettan:
Instämmer till fullo!

Beskriv gärna det nya ickepatriarkala sätt du säger dig eftersträva. I min feministiska värld är dbet just att pappa och mamma lever jämställt, utvecklar nära relationer till sina barn, lämnar och hämtar på dagis lika mycket och använder förskolan som avlastning för att båda ska kunna utvecklas i sina karriärer för att nå sin fulla potential i den större samhällskontexten. Det du hittills gett uttryck för är gammelpatriarkal smörja. "Livets mening att ha och ta hand om barn" "Mammor är de enda riktiga föräldrarna" " Pappor som ploppar upp ibland". Det låter faktiskt inte bara som det nuvarande, vilket heller inte är sant eftersom det nya vinner mark hela tiden, utan också som om det är så du vill ha det.

@hanna et al; Såklart är det så att man vet bara hur det är att gå i sina egna skor. Och nej, jag tror inte jag kommit till nästa nivå i utvecklingen om jag inte fått barn (och jag talar ju för mig själv här!). Det är en helt ny grej att få barn, såklart lär man sig nya saker och får nya insikter man inte fått annars. Det gäller väl det mesta? En person som klättrat till toppen på Mount Everest har helt säkert lärt sig nya saker om både sig själv och klättring, väder och vind. Och säkert haft det jävligt under tiden också och underbart ibland. Om den personen sa att den har fått nya insikter och att klättring ger hen andra dimensioner i livet hade jag inte blivit kränkt av det. Jag hade tyckt det är Wow! trots att det är något jag aldrig kommer göra och därför gå miste om något. Men just att säga att barn ger något man inte kan få på annat sätt verkar provocera många som valt att inte skaffa barn. Sen verkar det också som att ordet 'dimensioner' tolkats på olika sätt. Med dimensioner menar jag inte att det är rosa moln, fyrverkerier och oändlig lycka som kommer av att ha barn (infoga gråtskrattande smiley här). Det skulle bli en lång bok om jag skrev allt som hände både inom och utom mig, i och med barnen. Folk skriver just böcker om det här, det är ett ämne som avhandlas hela tiden, finns hur många bloggar som helst om just föräldraskap och barn, just av den anledningen att det är en speciell grej man kan vara med om. Bara en sån sak att jag hade min kvinnokropp i 32 år men ändå kände jag inte den! Håller fortfarande på att lära känna den flera år efter förlossningarna. Inte förrän jag varit gravid och efteråt fått diverse komplikationer och besvär och blivit tvungen att utreda allting och bygga upp den från början har jag förstått vissa saker. Och då har jag ändå en medicinsk utbildning, men inte fan fick man lära sig något speciellt om kvinnokroppen under alla år i skolan. Jag sätter heller inte likhetstecken mellan ordet dimensioner och mening med livet. Tycker absolut man kan ha mening med livet utan barn. Det finns också människor MED barn som inte ser någon mening med sitt liv. Det har inte med varandra att göra. Jag tyckte mitt eget liv innan barn var meningsfullt också. Träffa någon, gifta sig, jobba etc, var bara exempel på vuxensaker jag räknade upp. Menar inte att de traditionella stegen är ett sätt man måste leva sitt liv på för att ha mening. Har växt upp i hederskultur som också ger en annan dimension till livet, det är ingen dimension jag rekommenderar någon att skaffa, men likväl är det så att jag har insikter inom detta, som andra som inte växt upp med det, kan läsa sig till. När jag själv blev förälder, kunde jag ifrågasätta mina egna föräldrar på ett sätt jag aldrig gjort tidigare. Hade jag inte fått barn hade vissa frågeställningar aldrig dykt upp i mitt huvud. Och on topic; om svenska mammor är kyligare än andra mammor? Ja, det är den bilden de har gett mig iallafall (i vissa avseenden). Ett råd från min svenska svärmor är att låta bebisarna skrika. Både bvc och andra inom barnhälsovården (det har varit svensk personal (kvinnor)) tycker att jag pjoskar som sover med mina barn, och amma finns det ingen mening med att göra nuförtiden. Bara lämna bort barnen (bebisar då) över en helg (och kan vi prata mer om den här föreställningen att det står en massa barnvakter i kö beredda att passa ens barn hur ofta som helst, över helger och flera gånger i veckan??) så att de slutar amma (när jag beklagat mig över bristande sömn...) En kollega tyckte min man och jag var mesiga som stannade och plockade upp bebisen/ammade etc under en lång bilresa som normalt tar 5-6 timmar att göra utan stopp. Han tyckte vi kunde kört 5 timmar i sträck och låta bebisen skrika fastspänd i bilen. Ja, kyligt tycker jag. Oj, vad lång text det blev och tog lång tid att skriva, kommer nog inte skriva mer....

Herregud, vi lever i ett kapitalistiskt samhälle. Och att „nå sin fulla potential i den större samhällskontexten“ är väl i många fall synonymt med att försöka tjäna så mycket pengar som möjligt (och kunna unna sig dyra handväskor, för det har hon som jobbat sig till pengarna verkligen FÖRTJÄNAT). De instagramvänliga samhällsidealen är i själva verket urbota korkade och bidrar inte till att vi människor lever upp till vår fulla potential i psykiskt och fysiskt avseende. Hur hälsosamt är det att sitta på en kontorsstol från morgon till kväll och stirra på en dator, stressa till ett gym och sen sova för lite? Och hur hälsofrämjande är dessa människor som föräldrar till sina barn? Det finns en massa viktigt samhällsarbete som inte (än) har blivit prissatt (värdesatt) på rätt sätt ... precis som det kapitalistiska samhället inte heller lyckas ta in miljöförstöringen i ekvationen. Vi måste tänka utanför den rådande normen.

Ja du har rätt Minna! Om det vore kvinnorna som lyckades självförverkliga sig själva, hitta sina karriärvägar, utveckla sina begåvningar, nå sin fulla potential som människor i de samhällsstrukturer vi alla, mer eller mindre, tvingas leva i så skulle såklart alla pengarna gå till shopping. Och då framförallt damväskor. Ansvar för familj och ekonomi och att hyran blir betald kan bara män ta. Det vet man ju...

@ Anonym Hur kan en heltidsarbetande mamma och pappa få en meningsfull relation till sitt barn? Mamman och pappan arbetar för att göra "karriär" medan det lilla barnet lämpas till avlastning 10 h/dagen? Sedan jobbmail och städning på helgen. Den ekvationen går inte ihop, hur gärna man än vill kan man inte göra allting samtidigt. Nu behöver ni inte trolla, men för egen del är jag säker på att bristen på närvarande föräldrar är anledningen till att våra barn och ungdomar mår så dåligt som de gör.

Intressant fakta: känslan av ensamhet är större hos äldre personer som lever i länder där generationsboenden är standard än i t ex Sverige. I de länder där det ses som fel och skamligt att låta äldre flytta in på äldreboenden är också äldreomsorgen undermålig.

Det är naturligt att vilja vara självständig. Viljan att ta emot omsorg från en nära anhörig är inte lika stor som viljan att ge omsorg till en nära anhörig (inte tvärtom som man kanske kan tro). Vi VILL INTE bli hjälpta på toaletten av våra barn, det är något vi får acceptera för det inte finns andra lösningar.

Heja svensk äldreomsorg! Så alla anhöriga kan få fortsätta vara ANHÖRIGA, inte vårdare. Det går att umgås dagligen med de som bor på ett äldreboende, det är liksom inte så att de dumpas där. Men ibland gör de det - och då kanske det finns skäl till det?

Föräldrarna lämnar bort sina barn så snart det går och dessa barn lämnar sedan bort sina föräldrar. Ganska logiskt.

Jag tror att det finns flera omständigheter - revolten mot plikt och idealiseringen av individualismen är bara en av dem. En annan är att de allra flesta döttrar nu heltidsarbetar istället för att vara hemmafruar. En tredje är att vi har flyttat långt bort ifrån varandra - i mitt fall t.o.m. utomlands. En fjärde är naturligtvis hur våra relationer har utvecklats - i mitt fall har min relation med min mamma inte varit problemfri även om den har blivit bättre så är den inte "bra". En varm och öppen och kärleksfull relation måste ju komma från båda hållen och om den ena sluter sig och inte vill berätta vad hon tänker eller känner så tar det ju stopp. Generellt sett är väl svenskar kända för att vara lite mera slutna och isolerande. De enda med högre självmordsfrekvens är Flamländarna här i norra Belgien. Man bokstavligen talat tiger ihjäl sig hellre än delar - öppnar sitt hjärta och sina sorger för någon annan.

Jag har en nära relation till mina föräldrar och gillar att umgås med dem. Ett tag skämdes jag nästan lite över det, kändes som att man ska vara självständig och inte förväntas vilja umgås så mycket med sina föräldrar. Bor i samma stad men för ett tag sedan sov jag över hos dem bara för att jag tycker det är mysigt. Men samtidigt så är det ju jättebra att det är så. Har fått massor av hjälp av mina föräldrar och vad är poängen med att vara självständig i absurdum? Människor behöver varandra. Kommer gärna hjälpa dem när de behöver det.

Intressant inlägg! :) Både det här med att svenskar är så lättkränkta (instämmer helt och totalt!) och att individualismen klart har en baksida!
Hur förhåller du dig för övrigt till kränkta och kritiska kommentarer som du får? Blir du kränkt tillbaka, provocerad eller gör du som Blondinbella och rycker på axlarna? Hade varit intressant att veta hur andra förhåller sig till o hanterar negativa kommentarer som du ju verkar få!
Allt gott!

Tycker det är svårt det här med att ta hand om sina föräldrar när de blir gamla. Jag har en jättebra och nära relation med min mamma och pappa, men att ha ansvaret för dem tror jag inte att jag skulle klara av, eller vilja. Det känns skönt att veta att de kan få hemhjälp eller åka in på hem (även om det låter hemskt) för jag vet ju att de som jobbar där har kompetensen som krävs (även om de skulle sakna kärlek och omtanke). Jag har jobbat inom äldrevården, och jag skulle aldrig klara av att ha det så på fritiden. Skulle mina föräldrar ligga hemma i åtta timmar medan jag och ev partner jobbade? Och om man bor i en liten lägenhet, hur får man något privatliv?

Självklart vill jag ha nära kontakt med mina föräldrar vilken ålder de än är i, och vill träffa dem och låta dem vara en del av mitt liv, men att ta hand om dem som gamla fungerar inte med det liv som jag lever, eller har planerat att leva. Det kanske är en del av de självständiga relationerna vi har i Sverige, men jag skulle nog inte vilja ha det på något annat sätt heller.

Snubblade över en viktig artikel om att APA (American Psychological Association) satt ned foten gällande traditionell maskulinitet och sagt att det är skadligt! Tänkte att detta var något du kunde vara intresserad av. Länk: https://www.usnews.com/news/national-news/articles/2019-01-09/traditional-masculinity-is-harmful-to-boys-men-american-psychological-association-says

Originalkälla: http://www.apamonitor-digital.org/apamonitor/201901/MobilePagedReplica.action?pm=2&folio=34#pg49

Josephine i Bryssel

Det finns många med högre självmordsfrekvens än Sverige! Jag blir lite förvånad att du tror på den gamla myten om Sverige och självmord!

Sverige ligger på plats 28 i världen och betänk då att i många länder är självmord så tabu att det sällan anges som dödsorsak.

Filmen som någon efterfrågade heter 'Swedish theory of love', kan ses på svtplay!

https://www.svtplay.se/video/10458343/the-swedish-theory-of-love

Hur blev svenskarna världens mest ensamma folk? Våren 1972 samlas en grupp socialdemokratiska politiker för att skapa en ny vision för Sveriges framtid. Målet är att skapa "ett samhälle av oberoende individer". Fyrtio år senare undersöker Erik Gandini resultatet. Hans omdebatterade film blottlägger baksidan av de svenska värderingarna och målar en självbild som skaver - ett Sverige som inte riktigt blev som det var tänkt.