Lady Dahmer / Postpatriarkatet -

Asså INDIGNATIONEN och KRÄNKTHETEN jag anar i en del av kommentarerna under mitt inlägg om barn och meningen med livet. Förlåt men jag blir faktiskt lite full i skratt. Inte åt era val eller perspektiv, men åt att mina ganska harmlösa tankar kring detta kan vara så upprörande och provocerande.

Jag skrev ju faktiskt att FÖR MIG så är barnen meningen med livet. Inte att det borde vara så för alla.

För mig är ju barnen meningen med livet.

Och jag skrev också att jag självklart förstår att man kan ha ett givande liv utan barn.

Men jag tror självklart att man kan ha ett riktigt givande och fantastiskt liv och djupa relationer utan barn

Så tygla tuttarna och dra upp trosorna nu! Det är helt ok att jag tycker så här. Lovar att ingen kommer tvinga er att tycka eller göra annorlunda! Allra minst jag.

Men jag har funderat lite på det där med relationer och undrar hur det kommer sig att så många relationer mellan barn och föräldrar, i Sverige, är så ytliga och nästintill ickeexisterande? Hur kommer det sig att så många tanter och farbröder sitter själva på hemmen?

I grekland hade ju detta varit helt otänkbart fast där handlar det väl också mycket om pliktkänsla vilket inte heller är att eftersträva.

Kul grej: min farsa har börjat dyka upp i tid och otid, allra helst utan förvarning. Häromdagen öppnade han dörren och klev in med en tre meter jävla matta som nu står ihoprullad i garderoben och stinker rök. Var fan hade han tänkt att jag skulle ha den? Jag hade dessutom tydligt sagt NEJ TACK alla gånger han frågat om jag behövde en matta. NEJ PAPPA VI HAR INGEN PLATS.

Men han dyker upp nu. Minst en gång i veckan. Jag betalade hans nya tänder som soc vägrade betala och efter det verkar han inbilla sig att jag älskar honom. Han har ringt alla han känner och familjen i grekland och berättat att hans dotter betalat. Jag misstänker också att han börjar inse att han är gammal och att han vill försäkra sig om att jag, i enlighet med tradition, tar hand om honom. Att han kanske ska få flytta in här när han blir gammal - precis som hans egen pappa flyttade in hos min faster.

Ändå skönt att jag saknar exakt all pliktkänsla. Jag kan vinka till honom när han åker till hemmet. Men jag får ju ändå ångest kring det. Men i vårt fall är det ju tydligt: det här är en pappa som aldrig varit närvarande och när han var det så var han skit. Ren skit. Våldsam, hotfull, dum i huvudet samt kidnappade lillebrorsan.

Men tillbaka till relationer och ensamma gamla svenskar. Jag har tänkt på det i många år. Sett mina kompisar som är kurder, iranier, eritreaner och som har en helt annan relation med sina mammor, nära, stabila, varma, fantastiska relationer och så vi svenskar som även om vi haft "bra" relation med våra mammor ändå alltid varit lite kyligare sådan.

Lite mindre självuppoffrande och djup. Lite mer "mamma är också en människa, inte bara mamma" och så barnens behov lite mindre i fokus och ja nu förenklar och generaliserar jag men jag har märkt det och tänkt på det och undrar om inte det är en bidragande orsak sen till att så många gamla blir ensamma.

Vi kämpar så jävla hårt för att våra barn ska vara självständiga, klara sig själv, inte curlas, för att vi ska vara självständiga och "inte bara mammor" under hela deras uppväxt och detta är ju resultatet.

(pappor är ju aldrig närvarande så....)