MENY
Mina föräldrar skilde sig när jag var två-tre år gammal och även om jag knappast haft det så tufft som du, så har jag mina spöken att dras med.
De särade på mig och min storebror så brorsan flyttade med pappa och jag stannade hos mamma. Men minns fortfarande sorgen jag kände i att pappa inte ville ha mig. Varför dög inte jag?
Sedan så var deras skilsmässa väldigt infekterad och i slutändan så flyttade min bror till mamma och mig ändå. Pappa försvann ur bilden, startade ny familj, och dök upp flera år senare och ville ha en relation. Då hade jag levt länge med mamma och min styvfar(världens absolut bästa, herregud vad jag älskar honom) så vad skulle jag med pappa till? Han var ju bara min genetiska pappa men jag o brorsan träffade honom sedan två gånger om året som vuxna. En gång till jul och när vi fyllde år. Relationen var alltid ansträngd och konstlad.
Pappa fick cancer och gick bort för en 10 år sedan, och jag känner en viss sorg över hur det blev, men är mest fortfarande förbannad för att han valde bort oss. Hur fan kan man välja bort sina barn?
Saknar jag honom? Inte mycket. Han var inte min pappa. Han var en svag människa, och ja, det är tragiskt som fan och jag vet att han försökte lappa ihop relationen. Hade vi inte haft vår styvfar hade det kanske varit annorlunda. Jag behövde inte pappa eftersom jag hade T (styvfar)
Känner du att du måste försöka med er relation för din egen skull så gör det. Men du kommer aldrig kunna ändra på honom. Det är inte säkert att du kommer må skitdåligt om han går bort innan er relation blivit bättre, men finns det en utsikt till att det kan bli bättre, så ta chansen för allt i världen.
Kram.
Jag landade i att jag är barnet. Jag har inget ansvar. Min farsa skulle kunna dö idag och jag skulle inte bry mig. Jag slutade bry mig redan som tonåring. Jag fick hjälp till att sluta bry mig. Var många vuxna som stöttade mig i att min pappa står ansvarig för sig själv. Har du fått hjälp att bearbeta allt detta? Självklart behöver du inte svara.
Min pappa var alkoholist och led av psykisk ohälsa. Han dog för många år sen nu, jag var inte ens 20 år. Det fanns absolut omständigheter runt honom men i grund och botten var han ingen bra pappa.
Jag ångrar inte att jag många ggr gav honom the cold shoulder när han ringde och var gråtmild. För då var han full och kunde visa känslor, sen efteråt skulle han va karlakarl och ville inte prata om jobbiga saker.
Jag kan känna en lättnad över att han dog, nu behöver jag inte förhålla mig så mkt till honom längre. Jo jag älskade honom men han är lättare att älska som död än levande.
De första åren efter hans död så visst, det fanns jobbiga stunder och tankarna kom på att man ”kunde gjort mer”. Men nä, det var ett lost cause som bara fullkomligt dränerade energi.
Vissa saker går liksom inte att reda ut oavsett. Sen är ju känslor olika för alla men vill bara säga att ångern faktiskt inte behöver infinna sig.
Nej du behöver verkligen inte ta emot honom med öppna armar för att han plötsligt vill ha kontakt. Det är helt och hållet hans eget fel om du inte vill ha den kontakten han önskar. Det är verkligen inget krav på barn att de måste älska eller ta hand om sina föräldrar efter att föräldern skitit i sitt barn under alla år. Villkorlös kärlek tycker jag bara ska stå för föräldern gentemot sitt barn och inte tvärtom.
Jag har inte heller någon bra kontakt med min pappa, eller knappt någon kontakt alls, men han försöker inte heller få mer kontakt vilket på ett vis nog gör det enklare för då slipper jag dåligt samvete och sådant. Jag har aldrig sökt hans bekräftelse eller godkännande på något vis heller, så det känns inte heller relevant för mig att ha kontakt för den sakens skull. Tyvärr är det ju ofta det behovet som verkligen blir destruktivt för många som har /har haft frånvarande föräldrar.
Nej du behöver verkligen inte ta emot honom med öppna armar för att han plötsligt vill ha kontakt. Det är helt och hållet hans eget fel om du inte vill ha den kontakten han önskar. Det är verkligen inget krav på barn att de måste älska eller ta hand om sina föräldrar efter att föräldern skitit i sitt barn under alla år. Villkorlös kärlek tycker jag bara ska stå för föräldern gentemot sitt barn och inte tvärtom.
Jag har inte heller någon bra kontakt med min pappa, eller knappt någon kontakt alls, men han försöker inte heller få mer kontakt vilket på ett vis nog gör det enklare för då slipper jag dåligt samvete och sådant. Jag har aldrig sökt hans bekräftelse eller godkännande på något vis heller, så det känns inte heller relevant för mig att ha kontakt för den sakens skull. Tyvärr är det ju ofta det behovet som verkligen blir destruktivt för många som har /har haft frånvarande föräldrar.
Förlåt om jag kapar din sorg med att tjata om föregående inlägg, för mig har de koppling (förtydligande: för MIG).
Att blir förälder har inte samma betydelse, det betyder helt olika saker i praktiken beroende på om du blir mamma eller pappa. Blir du mamma till ett barn med en pappa som du beskriver, då blir pressen och kraven helt orimliga - i synnerhet då det inte handlar om själva barnet längre, det handlar om att möjliggöra en relation med pappan, att täcka upp för dennes frånfälle i alla aspekter (från tid, till tröst, till ekonomi, till tid, till ren och skär ork). Detta påverkar barnet, som behöver 100%, som nu ska komma från EN förälder, fastän den krävs från 2. Hoppas du förstår mitt röriga resonemang. Jag säger inte åt NÅT barn att det är roligt när mamma påstår att du förstörde hennes liv, däremot kan jag förstå att många kvinnor, som helt lagligt blir dumpade och kämpar livet ur sig för att hålla ihop detta barns tillvaro PLUS alla krav på sig själva som samhället har.
Jag menar att skulden ska läggas.där den hör hemma - hos den föräldern som inte syns, inte uttalar sig alls, som inte engagerar sig mer än i bästa fall en röten nödlösningsbarnvakt. Som förstör mer än den bidrar. Ljuset är sällan på den "föräldern".
Jag hoppas det ordnar sig med din pappa, för DIG. Du har tolkningsföreträde och ingen skuld mot honom och det är lättare att objektivt påstå än att konkretisera som barnet.
Jag är i den situationen att jag är mamma till två barn som har en pappa som inte bryr sig, som håller på med saker han inte ska göra, som har flyttat utomlands eftersom myndigheterna här i Sverige vill ha tag i honom, som går från kvinna till kvinna som han manipulerar till hon är ett vrak (ja, jag också en gång i tiden). Jag är mamman till mina barn som har just den där sortens skitpappa, och jag är heligt förbannad - på honom, på mig själv som valde honom en gång i tiden när jag var ung och dum. Mitt fokus ligger dock på mina barn, att ge dem en trygg uppväxt. De har en fantastisk morfar, mormor, moster och morbror, och en hel drös med andra vuxna som bryr sig om dem. Jag blir ledsen när jag läser din berättelse, jag har följt dig ett tag så har läst en del tidigare om det här som du har skrivit. Jag har egentligen en fråga, även för min egen skull - har du några bra tankar hur man som mamma ska förhålla sig till sina barn i det här?
Jag har slutat förlåta. Det har gjort mig rätt ensam i livet (utan att vara negativt menat) men det har läkt min själ. Jag våldför mig inte på mig själv längre genom att agera Moder Teresa mot människor som har gjort mig illa. Jag har syskon och föräldrar kvar i livet men jag har sagt upp kontakten helt. På ett sätt var det ett sorgearbete (som om de hade dött) men när jag väl kom över det, infann sig min mentala ro. Jag ödslar inte tid av mitt liv åt att umgås med folk som bara försöker utnyttja mig och skada mig (eller som har gjort det).
Jag tror tyvärr inte att din pappa ångrar sig eller känner skuld. Jag tror snarare att han har kommit på att det kan vara bra att ha en dotter tillhands, nu när han börjar bli gammal och kanske snart inte kan ta hand om sig själv. Jag hade den känslan gentemot min far som helst plötsligt, efter att ha varit väldigt frånvarande, blev väldigt påhängsen och med alla medel försökte nästla sig in i mitt liv igen. Jag tror att pappor försöker främst med döttrarna, eftersom vi förväntas ha en omtänksam, omhändertagande, förlåtande och lättmanipulerad sida.
Jaha..så han var yrkeskriminell också! Undrar vad han tycker när du skriver så. Alltid jävligt osympatiskt höra gnäll från vuxna människor med behov såra och snacka ner sina föräldrar. Väx opp förfan och ta lite vuxenansvar för skiten du vräker ur dig här på bloggen. Varför inte låta pappa komma till tals här på bloggen och uttrycka sig hur han upplevde saker och ting i det förgångna? Kanske vore intressant för dig också få höra. Inget är svartvitt och dina upplevelser är inte mer sanning än hans.
Och ändå kommer du bli lessen och ångra dig om du inte anstränger dig nu för att ni ska komma närmre varann. Nåt som inte stämmer liksom. Jag tror du helt enkelt går igång på att snacka skit om pappa. Stackars dig.
Det här verkar vara vanligare än vad man vill att det ska vara, tyvärr.
Att vara en bra förälder är ju 99% monotont, trist arbete som handlar om att stå tillbaka själv (även om det ger ännu mer tillbaka och man fortf kan ha utrymme till annat). Min erfarenhet är att barn liksom inte är tillräckligt spännande. Typ användningsområde: visa upp dem/klä upp dem för omgivningen, skrämma dem (kul med reaktion), använda dem som verktyg i manipulationsgamet (alltså du får ju social status av att vara förälder apropå barnnormen). Är som små marionetter som ska spela enligt deras plan, annars jävlar.
Allt ska vara ”spännande” hela tiden, det ska hända grejer, 100 upptåg, umgängen, aktiviteter. Fart och fläkt konstant liksom, oavsett om det är nya bolag eller pickadoller, uppenbarligen.
Sen åldras de ju som alla människor och de märker väl att ”spänningen” går ur livet generellt och då ”sadlar de om” till en mer känslosam retorik som liksom är svår att värja sig emot tycker jag, tillsammans med hela deras uppenbarelse som gamla speciellt.
När jag var yngre så tyckte jag typ att det som hade funkat för mig (ambition noll kontakt) var vägen framåt, men sen har jag liksom träffat så många som hanterar det helt olika och ändå uppnår samma saker. Lite som har man själv gått i terapi så tycker man att det är den enda framkomliga vägen, så är det ju verkligen inte. Lika lite som att noll kontakt är den enda lösningen.
Har man det utrymmet så kan man ”kosta på sig” umgänge, har man det inte måste man tillslut prioritera sig själv eller gå under. Allt det där är så extremt beroende på hur man är som person, hur livet ter sig, vad man har för inblandning av syskon, ekonomi, är det en eller två galna föräldrar med i bilden osv osv. Ibland kan jag tycka med folk som haft EN väldigt vettig förälder som skaffade barn med fel person: liksom jämför inte det med de som hade 2 galningar på halsen. Ja, din pappa är galen men din mamma är toppen. Halva inne.
Men ja, sjukt att man har skuldkänslor FORTFARANDE. Liksom, som barn ja, helt naturligt. ”Ok, så du är
en våldsam, kränkande, överlag inte särskilt gullig person fast nu i geriatrisk version?” ”Men gud, kom över! Vi har fika”.
Tänkte på det igår, det är liksom en extra dimension i det att ha en sån förälder som är en offentlig person/beundrad. Typ Anna Wahlgren eller Kerstin Thorvall, att deras barn känt att en offentlig uppgörelse var vägen framåt efter allt som de varit ute och farit med offentligt. Och det där liksom.. gapet? Å enda sidan är de här personerna genier i offentligheten (inom området ”barn”) å andra sidan så tycker de uppenbarligen att det är kul att misshandla sina egna barn på fritiden. ”Gunnar gör mål”, ”Gunnar vill inte klippa håret” - är rätt
uppenbart att hon ”drog nytta” av föräldraskapet, vem hade inte gillat det där?
Man får försöka se det för vad det är, i slutänden så är det här otroligt ”fattiga” människor som missar sina barn totalt. Alltså de har satt dem till världen men that’s it. Jag tycker att det är som att deala med en treåring fast bara de negativa aspekterna av treåringen, haha. Gulliga är de iaf inte.
L - "Att vara en bra förälder är ju 99% monotont, trist arbete som handlar om att stå tillbaka själv (även om det ger ännu mer tillbaka och man fortf kan ha utrymme till annat)."
Du har ju inga barn sa du.
Förövrigt är det ganska tydligt att du är en sån som jag varnar mina barn för!
Jag kan både relatera och inte relatera. Har idag ingen kontakt med min far pga att han särbehandlade mig och sina andra barn, aldrig la ner tid eller energi på mig (vi har aldrig gjort nånting ihop, bara vi två. ALDRIG) plus att han har förnekat min existens så många gånger (redan innan jag sa upp kontakten, nämnde han att han hade två barn fast han har tre och det är mig han aldrig nämner...). Han vägrar ta på sig ansvar för nånting, trots att jag blev utsatt för både emotionell utpressning och psykisk misshandel från alla vuxna inblandade och han vet detta. Men nej, han är perfekt och gör aldrig fel.
Så jag relaterar till det här med att ha en dysfunktionell relation till en förälder och behöva ta ansvar för deras handlingar och känslor.
Dock kan jag inte relatera till att känna skuld eller få dåligt samvete. Folk måste ta ansvar för hur de beter sig och jag tänker inte låta någon behandla mig illa som när jag var barn. Jag skiter i om jag och min far hinner lösa nåt innan han går bort, för han är inte intresserad av det och då är inte jag heller det. Mitt liv är dessutom utan honom.
Nu vet jag dock att alla relationer ser olika ut och din far kanske försöker göra saker bättre, jag vet inte men tycker det är illa att du får skuldkänslor pga honom. Det är inte din skuld att bära eller ta på dig! Du är inte skyldig honom nånting. Men man ska alltid göra det som känns bäst för en själv!
Tyvärr kommer jag fira dagen mina föräldrar dör
Har nog inte bearbetat klart sorgen över att inte ha en fungerande familj än, men är helt klar med dom
Försökt, försökt och fan försökt förlåta, glömma, gå vidare, ge nya chanser, vara mogen... inget fungerar, blir bara sårad och skadad på nytt..
Att min pappa kastade ut mig på gatan och sa helt vidriga saker till och om mig när jag anmälde hans sambo för misshandel på deras barn, bara någon månad efter att jag hade blivit våldtagen och fått en psykos.. oförlåtligt.
Att min mamma gav mig vuxenansvar när jag var 9!!! År gammal!? Slog mig, klagade på min kropp, tryckte ner mig, försökte styra mitt liv, och sen tillsammans med en syster oros anmälde mig och min familj till soc för att hämnas när jag inte gjorde som hon ville!?
Det var ingen droppe som fick bägaren att svämma över, det var en hel jävla flod med skit!
Vissa föräldrar förtjänar inte barn.
LD - "ganska insiktslös och korkad." En del verkar inte bara kvinnofientliga här utan direkt mödra-fientliga! För somliga tycker mammor ganska tacksamma att ge sig på..
@IA
Verkligen. Länge leve mödra-fientligheten.
Sånt här är ju jättesvårt. Kanske du kan ha en kontakt på avstånd. Testa genom telefon och känna efter? Det kan ju hända att han känner skuld som 75+ och vill göra något innan han dör. Sen kan man ju mycket väl tänka sig att som så gammal och den bakgrunden har han väldigt svårt att uttrycka sig. Det kostar nog på. Tycker Anna har skrivit betänkligt här.
För övrigt har jag pratat om psykopater sista tiden och här fick man svart på vitt liksom, i flera avseenden.
Anonym:
Att avla barn genererar inte automatiskt en rätt till villkorslös respekt.
Detta krävande "jag är din pappa" är ju gräsligt. Fy fan vilken jobbig situation. Han är en usling och förtjänar inte dig eller dina barn. Någon ovan rådde att försöka ha kontakt om DU får ut ngt av det - vettigt. För mig (utan erfarenheter av liknande) låter det bara som en hemsk människa som medvetet skadat dig, syskon, mamma. Du har en stabil familj och vänner. En psykopat till "pappa" behöver du inte behålla. Hela historien är hemsk.
Känner igen det där, inte genom min pappa men väl storasyster. Och din far gör inget annat än snyltar, han har ingen annanstans att ta vägen så han spelar på din kärlek för att få tak över huvudet och mat i magen, du har ju liksom allt han någonsin drömt om; en underbar familj, fint hus och en ordnad och bra ekonomi. Och nu tror han att han kan få en del av den kakan... Och dom frågorna du har, dom har du ju redan svaret på eller hur?! Man vet alltid men den där jävla genen man har i sig, empatin, omsorgen och det faktum att man älskar trots allt jävla helvete gör att man tror nånstans att hoppet finns... Så gör dig själv, dina barn och din make en tjänst Natasha och be din pappa flyga och fara dit han kom ifrån. Jag vet precis hur du känner och det är alltid vi som får betala med trasiga själar och hjärtan...Aldrig dom... Det som hjälpte mig att sätta stopp var att erkänna för mig själv att det är oki att fortsätta älska trots allt och samtidigt hata det som dom gjort, jag får ha en balansgång liksom... Det är jobbigt men väl värt det, all styrka till dig!
Hörru du Anonym - varför måste man älska sina föräldrar.....bara för att dom är det fast dom inte har betett sig dom det?? Det finns många människor som inte borde bli föräldrar för att dom inte klarar av det och deras barn har all rätt i världen att avsluta bekantskapen med dom. Kärlek är tjockare än blod, kom ihåg det!
Hej.
Jag tycker helt enkelt du kan strunta i din pappa. Han är bara egoistisk, hade han varit yngre och kunnat ha kul så hade han inte blivit så kontaktsökande.
Föräldrar har alltid ansvar för att deras barn ska må bra, men barn ska aldrig ha det ansvaret för sina föräldrar.
Det finns ett gammalt talesätt som jag tycker stämmer bra "som du sår, får du skörda"
Jag är 60 år och vet många barn som växte upp med frånvarande pappor. Papporna hade aldrig tid med sina barn. Det var alltid något annat som var viktigt, som arbetet, nya kvinnor, droger, alkohol och så vidare.
Nu när barnen är vuxna och de där papporna är ensamma och börjar bli skröpliga, nu duger barnen.
Det rings och kravs ställs och nu vill papporna ha tiden och kontakten, som barnen längtade så mycket efter när de var små.
De där papporna förstår inte att de är främlingar för barnen. Barnen kunde lika gärna träffa eller ringa någon random äldre gubbe på stan.
Sätt dig ner och fundera över varför du ska ha dåligt samvete på grund av din pappa när han helt klart aldrig inte hade det när du var liten. Han är ett riktigt svin, till och med kidnappade din bror och tog honom till sitt hemland för att hämnas på din mamma.
Nej, du ska absolut inte ha dåligt samvete.
Ett till gammalt talesätt som passar bra är "när fan blir gammal blir han religiös"
Många kramar
F*n vad hjärtskärande och läsa sånt som Nerdy och Therese beskriver. Det vet man ju förekommer..pappor som skaffar nya familjer och barn och struntar i barn de hade tidigare. Jä*a svek! Man hoppas ju att unga människor som växer upp i såna svek och sorg inte har det som en normailserad norm eller hur man nu ska uttrycka det..att bli behandlad illa av andra människor i sin omgivning och förhållanden kanske. Utan ser signaler och igenom tidigt från osjyssta människor.
F'n vilka livsöden det finns. Vad jag har lärt mig är att inte låta andras issues projiceras på mig. Det är det så många som ägnar sig åt..att projicera sitt skit på andra och de lägger inte av liksom. Fortsätter långt upp i vuxen ålder och vägrar ta itu med sitt eget skit istället för att projicera det på andra vid alla tillfällen de får. Så jä*a tröttsamt.
Har en "pappa" (kallar honom inte för det, för han är ingen förälder och har aldrig varit) är narcissist och alkoholist. Tänker ofta att jag borde bryta kontakten helt men så kommer de där känslorna, att det är synd om honom och att jag kanske kommer ångra det om några år... Hela min uppväxt har gjort att jag är livrädd för relationer, mamma är ju en klok vettig människa men fastnade ändå i klorna på honom? Jag vill inte råka ut för samma sak, vill inte att mina barn ska ha en sån pappa som jag har. Hur handskas man med det? Hur ska jag nånsin våga lita på och skapa en relation med en man?
Min sambo, även pappan till mitt barn, har föräldrar som inte alltid gjort rätt val och inte ställt upp för honom under hans uppväxt. Deras relation idag är inte jättebra och han har inte direkt något behov av att umgås med dom. Nu är min son fortfarande väldigt liten men jag känner mig lite kluven inför hur vi ska göra i framtiden. Visserligen har min son en fantastisk mormor och morfar och mycket fin och stor släkt i övrigt, men farmor och farfar brukar ju ändå vara viktiga personer för ett litet barn speciell.
Hur tänker du ang dina barn och deras relation till sin morfar? Har dom någon kontakt? Får dom träffa honom över huvud taget med tanke på hans tidigare handlingar?
Kanske du kan prata med Kenza om det, hon har ju nyligen gått igenom något liknande. En alkoholiserad far som förskingrade över 1 miljon kronor från sin egen dotter, och en hemsk barndom. Och ändå valde hon att förlåta, förlåtelse är en sådan enorm gåva. Det är bara du som kan välja om du vill förlåta din far, och det kommer som bekant med priset att man stryker streck över det som varit. Inte glömma som att det aldrig hänt, men förlåta.
Jag själv har blivit förlåten för "oförlåtliga" saker, och det placerar skulden hos mig och inte det som förlåtit mig. Men även den skulden har jag blivit fri från, del för del.
håller med ngn ovan som skrev att din pappa blivit gammal och därmed blivit lite rädd kanske hur han ska klara av sitt liv utan ngn som kan hjälpa honom. Energierna avtar med åren och därmed kan han plötsligt kanske upplevas lugnare eller att han förändrats till det bättre. Men tro mig, det är precis samma personlighet där bakom. Din pappa är bara egoistisk och ser till sina egna intressen här. Det kommer bara riva upp en massa gamla känslor o minnen att ha kontakt med honom. Du som inte vill gå till psykolog ska nog akta dig för att inleda en relation med honom på nytt. Jag hade skyddat mig själv. Gå vidare! Fint att din bror bor hos er nu! Fördjupa/läk den relationen ist.
Sen tycker jag du är alldeles för hård mot dig själv ibland, så negativ. Käraste N, du är en primadonna, vild o härlig! Act like one! puss
Off topic.
Jag kan inte längre se kommentarerna till inlägget innan. Klickar men får bara upp själv inlägget, utan kommentarer. Något fel?
Igenkänning ang en idiot till pappa...
Jag och min syster har just en sån. I juli i år är det två år sedan HAN sa upp bekantskapen med oss. Tredje gången gillt för min del då han betett sig som en jävla barnunge och klippt banden flera gånger, tills jag tagit upp kontakten och bett om ursäkt för hans beteende. Denna gång räcker det. Har inte hört av mig och kommer aldrig mer göra det heller.
Funderar också på om jag kommer ångra mig och sitta med ångest när han dör. Kan stånga mig blodig när alla tankar mal i huvet. Jag fattar inte varför jag känner skuld!? Det är ju han- min pappa som betett sig vidrigt i hela mitt liv. Allt från otrohetsaffär ( som jag avslöjade för min mamma), hot, psykiskt misshandel och en allmänt dålig jävla attityd.
Idag sitter jag hos psykolog, är snart fyrtio år gammal, och försöker pussla ihop mitt liv och min självkänsla som han har raserat. Har bestämt mig för att om vi fortfarande inte har kontakt när han viker hädan så är det så. Jag bryr mig inte. Låter så himla bittert, och det är jag också. Jag känner mig lurad på en förälder. Jag saknar att ha en pappa, har aldrig haft det. En pappa för mig är en person som ger villkorslös kärlek, ställer upp, ger trygghet... Det han gav mig var kaos, noll självkänsla, rädsla och förvirring.
Jag märker hue jävla arg och frustrerad jag blir av detta ämne... Känslan av att han väljer bort mig och mina barn... Kommer aldrig att förlåta honom. Hoppas han blir helt ensam på ålderns höst, det förtjänar han.
Lycka till Lady Dahmer 🌸
Igenkänning ang en idiot till pappa...
Jag och min syster har just en sån. I juli i år är det två år sedan HAN sa upp bekantskapen med oss. Tredje gången gillt för min del då han betett sig som en jävla barnunge och klippt banden flera gånger, tills jag tagit upp kontakten och bett om ursäkt för hans beteende. Denna gång räcker det. Har inte hört av mig och kommer aldrig mer göra det heller.
Funderar också på om jag kommer ångra mig och sitta med ångest när han dör. Kan stånga mig blodig när alla tankar mal i huvet. Jag fattar inte varför jag känner skuld!? Det är ju han- min pappa som betett sig vidrigt i hela mitt liv. Allt från otrohetsaffär ( som jag avslöjade för min mamma), hot, psykiskt misshandel och en allmänt dålig jävla attityd.
Idag sitter jag hos psykolog, är snart fyrtio år gammal, och försöker pussla ihop mitt liv och min självkänsla som han har raserat. Har bestämt mig för att om vi fortfarande inte har kontakt när han viker hädan så är det så. Jag bryr mig inte. Låter så himla bittert, och det är jag också. Jag känner mig lurad på en förälder. Jag saknar att ha en pappa, har aldrig haft det. En pappa för mig är en person som ger villkorslös kärlek, ställer upp, ger trygghet... Det han gav mig var kaos, noll självkänsla, rädsla och förvirring.
Jag märker hue jävla arg och frustrerad jag blir av detta ämne... Känslan av att han väljer bort mig och mina barn... Kommer aldrig att förlåta honom. Hoppas han blir helt ensam på ålderns höst, det förtjänar han.
Lycka till Lady Dahmer 🌸
Jag har inga råd att ge, men känner igen det där med skuldkänslorna väldigt mycket. Hade också en hemsk pappa. Det tog ungefär 45 år innan jag kunde släppa dem och kapa med honom helt. Har inte ångrat mig en enda gång. Tror det som fick mig att ta steget fullt ut var när han ringde och berättade i detalj om hur han slickar fitta på de prostituerade han går till. Eller kanske när han stolt berättade att han tänker göra av med hela sin förmögenhet innan han dör så att vi barn inte ska få ett öre. Det kom från ingenstans, vi var inte ovänner och hade ett normalt samtal om vädret typ. Han hatar verkligen sina barn och har alltid gjort. Hur som helst så är det en del av psykopaters/narcissisters manipulerande beteende att få barnen att känna skuld trots att de enda som ska känna skuld här är de vidriga föräldrarna. Men det gör de ju inte pga att de inte känner nån empati. Jag hoppas du kan skita i anonyms pisskommentarer. Förmodligen en fellow narcissist som njuter av att vara elak. Kram/ Maria Engelwinge
Går igenom prexis samma tankar och skuld som
Du. Min pappa är en emotionell instabil alkolist som var otrogen mot min mamma 100 gr, levde på henne och bröt ner henne psykiskt. Lämnade oss med en sängliggandes suicid deprimmerad trasig mamma för att leva med en ung kvinna. Jag var 7 år gammal. Min mamma var deprimmerad, min pappa frånvarande, jag blev sexuellt utnyttjad förmodligen för att förövare vrt hur de väljer sina offer...
Aldrig har jag fått höra en ursäkt eller en ångerfull mening...
Men själv lever jag i skuld och ångest nu över att jag nyligen blivit förälder själv och
Inte vill ta ifrån mitt barn chansen och ha en morfar i sitt liv... 😕 ❤️
Och såna
Människor, får man aldrig en ursäkt
Ifrån heller...
Människor kan förändras med åldern :) !! Det händer faktiskt
Pernilla
Hej
Jag förstår dig. Men skulle gjort likadant.
Jag hade svarat och välkomnat han.
För trots allt så är han min far och som du säger skulden kommer han får bära med sig.
Tycker i så fall att han ska få.se hur bra vi har det och hur fina människor vi blivit trots hans beteende..
Mvh// Pernilla
Idéer om förlåtelser och att folk ändras är inte tillämpbart på narcissister, alls. Att vara snäll och ynklig är bara ett spel för att ta sig in igen. Där din pappa borde ha en självkänsla finns bara ett tomt hål och han behöver dig för den ensidiga bekräftelsen och för att ha någon att projicera sitt självhat på. Guilt-trippandet är samma psykiska misshandel som all annan skit han utsatt dig för.
Jag har brutit kontakten med mina föräldrar. Lever med det dåliga samvetet dagligen men jag lever också med en lättnad som växer. Utan utlösande händelse accepterade jag till slut det kroniska i störningen. Vi som barn var maktlösa, men som föräldrar har vi ett ansvar att inte släppa in den skiten i våra och våra barns liv. Hur ska du kunna läka när det största monstret tillåts härja runt? Ta hand om dig, LD!
Jag förstår dina kluvna känslor. Men bara så du vet: du är inte skyldig honom något.
Han misslyckades inte bara katastrofalt som förälder, han hotade och spred skräck bland er. Och det är hans ansvar att han gjorde som han gjorde, inte ditt.
Han ångrar sig nu, och det är såklart bra. Men det är inte ditt ansvar att eventuellt släta över hans misslyckade föräldraskap, och hoten och skräcken han orsakade.
Du behöver bara finnas där för honom om det är något som DU mår bra av nu. Om det är något som ger dig en mening. Vilket det kanske kan göra såklart.
Men du behöver i ditt hjärtas hjärta förstå att du inte ta något ansvar (och känna skuld) över att han fucked up. Det är ett ansvar som måste reserveras för honom.
37