Apropå att man som barn till en värdelös jävla skitförälder ändå får ta ansvar för deras känslor och liv så ringde min farsa häromdagen. Jag brukar inte svara men han ringde flera gånger och sen skickade han nåt kryptiskt sms och jag fick skuldkänslor så jag svarade nästa gång. 

 

 

Ok, vänta, backstory: Ni som hängt med vet att min farsa aldrig var närvarande i mitt liv. Han var spelmissbrukare och knarkare. När han kom hem på dagtid så skrek jag pga kände knappt igenom honom men sen skildes de när jag var runt sex, sju och han försvann helt. Fast inte utan att först kidnappa min lillebror på 3 bast. Det skulle dröja sju år innan jag träffade honom igen och efter det träffades vi kanske var femte år. Tills nu, han bor i min gäststuga efter att ha kommit tillbaka från grekland där han fick växa upp.

 

Jag orkar inte ens prata om detta uppbrott, om när lillebror försvann, men minns en uppväxt av att mamma var livrädd för pappa efteråt. Att han skulle ta mig. Jag minns tillfällen då pappa plingade på dörren och vi satt tysta i lägenheten och mamma vägrade öppna. Om den där gången han dök upp när jag var på gården och lekte och vi tog en tur i bilen... nej vänta, lillebrorsan satt ju i baksätet då så det dröjde inte sju år men det var en halvtimme på dessa år. Och mamma var i upplösningstillstånd när jag kom tillbaka. Hon visste inte var jag tagit vägen. 

 

Detta är också en sån där sak som varit normal för mig tills jag satt med syrran för typ två tre år sen och hon ba "farsan kidnappade brorsan" och poletten trillade ner. Mamma har ju berättat att han hotade henne med pistol. (nämde jag att han också varit yrkeskriminell hela livet?) Han själv har skrytit om det. Om hur han tog barnet. Hö hö liksom. Han har visserligen också uttryckt att han ångrar det. Sagt en endaste gång att kanske Kostas fått det bättre här. (eh ja?) Men pappa hatade mamma så mycket och pappa är en jävla psykopat. 

 

Men ja kortfattat: Farsan har sugit hårt i föräldraskapet. 

 

Men så ringer han. Och jag svarar. Och han säger trött (han är 75+) "Älskar du mig inte? Jag är din pappa." och gaggar på om hur han vill träffa oss, att han är ouppfostrad (han saknar språket, jag tror han menar att säga att han aldrig lärt sig hur man ska bete sig) men att han älskar sina barn. (Ok säg det till min syster också då din jävla röv) Och jag går sönder av skuld. Jag säger att han är välkommen närsomhelst. 

 

Men jag känner ju skuld. Och jag känner ångest. Och sorg. Och jag är arg. Förbannad på att han aldrig ansträngde sig, över all skada han gjort och över att detta omöjliggör en relation idag och ja jag vet man måste inte men jag tror jag måste, för jag tror (vet) att jag kommer må tiotusen gånger sämre om han dör och vi inte försökte, om jag inte försökte, om vi inte fick till en relation, lagade det som kanske går. Jag vet inte. Men jag vet att det är viktigt. Nu lever han antagligen tills han blir 105 som farfar men man vet aldrig. En dag är det försent och den dagen kommer jag ångra mig. 

 

Men det är så narcissistiskt. Att lägga det på mig. Att jag ska bära hans misslyckanden.