Rolig grej som hände nyss på pendeln. Rusningstrafik. Fullt på tåget. Och så en snubbe som gissningsvis tror att jag är gravid (pga jävligt tjock med stor mage) och erbjuder sin plats.  Yes! Tänker jag nöjt och sätter mig. Putar lite extra med magen och pustar. 

 

 

Tänk om det hade varit för ett par år sen? Jag hade antagligen översköljts av skam och förnedring. Mått dåligt hela dagen. Lovat mig själv att banta. Hur ofta läser man inte artiklar om kvinnor som börjat banta efter att de sett nån bild på sig själv och chockerat utropat (inombords) att nu får det vara nog? Att outas som tjock är så jävla jobbigt. Eller det var jobbigt tidigare för mig.  "Vadå outas"? Tänker ni säkert. Som om det inte syns när nån är tjock och ja det gör det ju såklart men ändå så lever många av oss tjocka i en slags självförnekelser där erkännandet av övervikten ger så jävla mycket ångest att man vägrar uttala det. 

 

Man köper hellre för små kläder, sitter med en kudde framför magen, håller in, undviker vissa sammanhang, äter inte offentligt och om man gör det så petar man i en sallad och pratar gärna om hur lite man egentligen äter och man döljer och skäms och döljer och skäms om vartannat. Allt för att inte avslöjas som tjock. Helt sjukt. 

 

Idag känner jag väldigt lite av de känslorna även om de såklart gör sig påminda ibland. Det känns skönt och befriande.  Och så fick jag ju sitta ner på pendeln!