Jag gjorde min abort på hemmaplan. Själva tabletten som avbröt graviditeten fick jag på sjukhuset i samband med ultraljudet men igångsättningen och utstötandet av fostret gjorde jag hemma. Hade en kompis med mig. För mig var det avdramatiserande och därför skönt att vara på hemmaplan men samtidigt gavs jag inte heller ett alternativ. Tänk om det hade gått åt helvete av någon anledning? Tänk om jag inte hade haft en vän som kunde vara med mig, hur ensam och utelämnad hade jag känt mig då? Alla har inte möjlighet att ha nån med sig och om man då inte ges en möjlighet att vara på sjukhus under processen är det fan tortyr.

På temat - att uppmärksamma och hedra idag:
Simone Veil är död.
Vet du inte vem hon var? Läs, lär och bow down:
https://en.wikipedia.org/wiki/Simone_Veil

Herregud ja. Men ska nog sterilisera mig när jag blir 25, i alla fall.

Jag tycker att man måste skilja på abort och abort. Att göra tidig abort, absolut det borde vara lika simpelt som att gå till tandläkaren. Men jag har själv arbetat med aborter (gynekologi) och med den erfarenheten tycker jag att vi har en för hög abortgräns, jag vet att detta är känsligt och jag är verkligen för abort. Däremot känns det väldigt oetiskt när aborter görs sent och det kommer ut en perfekt bebis storlek mindre som rör sig och kippar efter andan, för det är inte helt ovanligt i de senare abortveckorna. V 21+6 kan man göra abort men vecka 22+0 Kan man rädda barnet mha neonatalvård. Det blir för mig absurt och man måste kunna prata om ifall abortgränsen är rimlig i Sverige. Annars kan man ju lika gärna få göra abort under hela graviditeten i sådana fall om man inte tycker graviditetsveckan spelar någon roll. Jag tycker att gränsen borde sänkas något. Efter vecka 18 måste man ha socialstyrelsens godkännande men det är ytterst ovanligt att de ger avslag...Kvinnor ska inte tvingas föda oönskade barn men det är en komplex fråga (de sena veckorna). Vi måste också arbeta mer förebyggande, kvinnor måste bli bättre på att känna sina kroppar, det är inte rimligt att söka vård i vecka 18 för att man känner sig svullen och kissar ovanligt mycket och inte ha någon aning att man är gravid trots att du är 4 månader in i graviditeten (true story) Vi måste lära män att ansvara för att skydda sig men i slutänden är det ändå kvinnan som ska genomgå aborten vilket kan vara en, om inte psykisk, så i alla fall fysisk prövning

Jag gjorde en hemma abort, men om jag skulle göra en igen skulle jag ALDRIG göra det hemma. Barnmorskan förvarnade mig inte om hur ont och fruktansvärt obehagligt det skulle vara. Kunde inte lämna lägenheten på 2 dagar pga blödde som ett blodigt niagrafalls. Mådde illa och kräktes. De borde ha bättre rutiner kring detta. Fick ett samtal på eftermiddagen där de frågade om "det gått bra". Ja det hade det väl, hur ska jag veta vad som är normalt? Dessutom så fungerade det inte. Hade fortfarande en massa slams kvar. Gjorde en till medicinsk som inte heller gick. Fick infektion. Till slut blev det kirurgisk abort. Önskar jag hade fått göra det direkt, bara somna sen vakna och allt är klart. Gör kirurgisk ni som behöver göra abort! Snällare mot kropp och psyke.

Gjorde också min abort hemma, ensam. Jag bodde i England då och fick gå till en abortklinik med demonstrerande kristna extremister som stod utanför med plakat med aborterade foster på och fick mina piller och instruktioner på kliniken. Sen fick jag ta taxi hem och ligga och blöda och lida hemma. Det gick dock bra och jag är otroligt nöjd och glad att jag avbröt den graviditeten! Det hade verkligen inte blivit bra med tanke på barnafadern och omständigheterna och jag var tvärsäker på mitt beslut och har aldrig ångrat mig eller haft dåligt samvete på något sätt kring min abort :)

Alva
Uppmana inte kvinnor till den ena eller andra formen av abort, man måste få känna efter själv vilken form som passar en bäst. Faktum är att medicinsk i regel är snällare pga inget ingrepp i kroppen. Du hade enorm otur (min gick så smidigt det kan gå) och jag lider med dig, men jag är rädd att du sprider onödig skräck bland kvinnor med din uppmaning. Glöm inte att alla är olika och det som var bäst i ditt fall inte behöver vara så för alla. Jag tex är livrädd för nedsövning (även fast jag genomlevt en) och därför är kirurgisk utesluten för mig. Så snälla uppmana inte utan låt alla få lyssna på vårdens synpunkter och sina egna preferenser.

Det här med att vissa skickas hem, nu kan jag ju bara tala ur mina erfarenheter, men jag har bara tyckt det varit skönt att få vara hemma.. hade tyckt det varit tio gånger jobbigare att behöva åka in till och befinna mig på sjukhus sen åka kollektivtrafik hem igen, med smärtor (då jag inte skulle kunna få skjuts).
Är ju olika för alla, men alla mina aborter har känts mindre än vissa menvärkar jag haft i livet, och det har inte varit ett dugg jobbigt psykiskt (förutom alla idioter som säger jag kommer ångra mig.. ehh).
Mer aborter till folket!

Tycker aborträtten är självklar. Borde va och det är kan inte va en bra grej för någon att föda fram icke önskvärda barn. Någonsin. Däremot. Så borde den medicinska debatten kring aborter öka. Ex jag som hade myom och gjorde medicinsk abort. Slutade aldrig blöda. ALDRIG. Blödde i två år (!) och fick till slut ta bort livmodern. Det va ingen som sa något om det. Innan. Eller efter. Eller ens reflekterat över samband. För jag tror inte det finns någon forskning. För att kvinnor som gör abort "får ta konsekvenserna" vad det än må vara. Har inget problem att va utan livmoder, men kommer alltid sörja de två åren jag pumpades med hormoner, va sjukskriven, inte orkade va mamma till mina barn, konstant trött. Det får jag aldrig tillbaka. Och kanske om det funnits kunskap, information hade jag kunnat bli rekommenderad att göra en skrapning. Vilket funkat innan. DÄR borde fokus på en eventuell abortdebatt ligga. Inte den moraliska biten, inte om hurvida kvinnor är lösaktiga eller inte. Utan som med alla andra medicinska och kirurgiska ingrepp. Få fram forskning, utveckla preparaten. Sen tycker jag det är jättebra att man erbjuds kuratorhjälp, då det kanske inte är ett lätt beslut i många fall. Men det gäller ju för andra ingrepp också. Ex hysterektomi. Där erbjuds inget stöd eller samtal. Tyvärr.

Karin
Du har så himla rätt. Bara i det här korta kommentarsfältet är vi tre med olika erfararenheter av samma typ av abort. Och den infon man har att tillgå kommer tyvärr till störst del från kvinnorna som genomgått aborter själva. Vården borde vara bättre på att göra individuella bedömningar och se varje enskilt fall för vad det är. Min medicinska abort gick som sagt som en dans. Har en syster som var vettskrämd för medicinska aborter pga tragiska berättelser från andra kvinnor, men när hon väl gjorde en gick den också utan komplikationer, hennes kirurgiska ledde däremot till mer bekymmer jämfört med den medicinska. Men vården är högst bristfällig i att bedöma individuella fall tror jag. Och en debatt kring för- och nackdelar med medicinsk kontra kirurgisk abort och kvinnans föreliggande häsla är enligt min erfarenhet helt icke-existerande. Det är locket på.

Jag gjorde medicinsk abort på sjukhus allt gick bra men det gjorde såå jävla ont! Stannade på sjukhus (med bra barnmorska) så länge jag kunde åkte sedan hem men fick sedan åka till akuten och få morfin pga smärta, inget gick fel eller så bara jävligt ont (och gjorde abort tidigt 5v men ont gjorde det likväl). Fick med mig tabletter hem.
Mådde inte psykiskt dåligt alls jag var helt säker på mitt beslut, men en barnmorska tvingade mig att gå till kurator, så onödigt och elakt. jag mådde så dåligt av att vara gravid och då ska jag behöva jag vänta/lida en vecka för att gå å prata med kurator sen kunde jag äntligen få göra abort?!!

Jag önskar att jag fått mer nyanserad information och valmöjlighet när jag gjorde abort. Det blev hemmavarianten mest pga vänta tre veckor till det fanns tid för annat(hade redan väntat 1,5 veckor på att få träffa barnmorskan) Hursomhelst maken och två små barn hemma. Jag blödde. Som en gris. Kunde inte lämna toastolen för blodet bara rann. Jag testade till och med att dra på mig en pampersblöja, men det rann över inom några minuter. Det gjorde ont. Såg ett litet foster bland alla blodklumpar. Fortsatte blöda. Ringde avdelningen. De menade att jag ju måste förstå att det skulle blöda. Jag kände mig dum, satt på toa ytterligare en timme med blodet forsande. Maken ringde avdelningen och frågade om detta VERKLIGEN var normalt. Fick svaret att han måste vara lugn och ta hand om mig, jag var nog lite uppjagad bara. 15 minuter senare låg jag avsvimmad på golvet. Ambulans till sjukhus, total förvirring kring var de skulle lämna in mig. Blev liggande i en korridor. Kände blodet bilda en pöl under rumpa och rygg. Blev tillsagd att resa mig för att byta från ambulansbrits till säng. Varnade för allt blod och fick svaret att "så farligt kan det inte vara". Reser mig och blod forsar över allt. Då blir människan ARG. Jag svimmar för jag vet inte vilken gång i raden. Men äntligen fattar någon att jag faktiskt ligger och förblöder. På sjukhus. I Sverige. Pga en behandling som framstått som säker och okomplicerad. Som de anser att en kvinna gott kan göra hemma. För det går ju bra. Oftast.

Jag skriver inte för att skrämma någon. Jag skriver för att berätta att det går till på det här sättet. Att valmöjligheten inte finns i realiteten pga överbelastad vård. Att kvinnors hälsa och liv inte är så där väldans mycket värda. Att kvinnors oro inte tas på allvar. Och mest av allt får vi skylla oss själva, speciellt om vi blir gravida och vill göra abort. Eller om vi blir gravida och vill föda barn. We can't win.

herregud så rädd jag blir nu för att göra en abort när jag läser era historier. så mkt komplikationer, och dessa blödningar.. fyfan. har aldrig lyckats bli gravid och blir lika lättad varje gång gravtest visar negativt när man tror sig vara gravid.

Var 19, packad och satte på ett ONS på en toalett. Blev med barn! Fick låna pengar av en vän till ett test som bekräftade det. Skolkade en dag i skolan (gav ingen anledning, missade viktiga prov, fick en del IG pga det) för att grina och gå till ungdomsmottagningen, ensam. Blev himla fint mottagen där (de hade egentligen stängt för såna ärenden men släppte in mig och tog hand om mig och bokade tid på sjukhuset för abort).

Tog mig till sjukhuset för någon koll, ensam, tänkte inte på att registrera mig i receptionen utan satt och väntade i väntrummet.. timme in.. timme ut.. tills det äntligen klickade och jag sa till i receptionen. Blev utskälld. Fick fylla i ett formulär om hur jag blivit gravid. Grät i korridoren. Ingen brydde sig om det. Fick träffade läkaren. Blev utskälld för att jag inte använt skydd. Han hade inte behövt göra en gyn-undersökning eftersom jag inte haft sex ett par månader innan engångsligget då jag blev gravid, så hade kunnat ge exakt datum och beräkna hur långt jag var, typ 6 veckor. Grät genom hela undersökningen. Ingen brydde sig om det. Gick ut och satte mig på en gräsplätt utanför avdelningen och grät oavbrutet i två timmar för att jag kände mig så dum och värdelös. Ingen brydde sig om det. Gick tilbaka in och in på ett rum och fick piller att äta för att "köra igång" typ och två till som jag skulle ta med mig och köra upp i fittan efter några dagar. Grät men kände mig bättre - Bad om att få prata med en kurator. Fick prata med kurator. Grät. Fick höra att jag var dum och doktorn som gjorde gyn-undersökning var snäll och inte menade något illa med sin utskällning. Grät. Tog bussen hem, ensam.

Några dagar senare, tidig morgon, körde upp piller i fittan, tog bussen in till sjukhuset, ensam, spydde för första gången bakom några buskar innan jag gick in genom dörrarna. Framme vid avdelningen fick jag ett eget rum, spydde ner det rummet. Snäll undersköterska som torkade upp min spya och sa att det inte gjorde något, snäll läkare som strök mig över ryggen när jag grät för att det gjorde så jävla ont, som tröstade mig, som sa att det inte alltid passar en i livet att få barn, att man får bestämma själv, och sedan gav hon mig en spruta i röven så jag fick somna från smärtan. Vaknade, gick på toa, en klump rann ur mig och in i en kartongbehållare i toaletten. Rätt coolt ändå att jag gjort den klumpen. Fick lunch. Köpte med mig kinamat hem och firade. Var groggy i tre dagar efter den där sprutan.

Ja, det var det. Glömmer aldrig den där gyn-läkaren, har funderat på att döda honom eller skicka bajs hem till honom. Glömmer aldrig den sista läkaren jag fick träffa heller, hon var så jävla SNÄLL och RÄTT!

Jag håller med dig i nästan allt men som alltid finns det ju så många variationer.

Abort ska vara ett väl lika självklart som valet av färg på tandborsten. Ingen ska behöva utsättas för ofrivilliga kuratorsbesök men för de som behöver det ska det erbjudas så fort som möjligt. Och om fostret inte är livsdugligt utanför livmodern så anser inte jag att avortgränsen är för låg.

Jag är barnmorska och har jobbat på en av Sveriges största sjukhus med abortvård i över sju år och jag har mött allt. Unga människor som inte har en aning om att de är gravida förrän det nästan är försent. Människor som kommer och söker när det är för sent. Jag har stöttat, torkat tårar, burit små och stora foster. Pratat med olyckliga partners till de som gör en abort hemma. Försökt övertala trotsiga tonåringarna om att de kanske borde göra aborten på sjukhus för det kan göra förjävligt ont.

Fått tacksamma ögonkast när jag lyssnar utan att fördömma och blivit utskälld å det grövsta för att jag inte kunna erbjuda en tid till abort samma dag.

Mitt skinn är hårt och mitt hjärta stort och det brinner för att mina döttrar ska kunna ställa sig upp i klassrummet och säga till sina lärare -Jag måste vara hemma några dagar nu för i morgon ska jag göra en abort.

I mitt jobb ingår det också att hjälpa den abortsökande att hitta den bästa avortmetoden och för många är det en medicinsk abort i hemmet (och det är väl här jag inte håller med dig).

Abort håller mer och mer på att bli en barnmorskeuopgift och det utbildas barnmorskor över hela landet som lär sig att göra tidiga ultraljud (de allra flesta aborter göra innan vecka 9). Om den abortsökande är frisk och tidigt gravid och kan tänka sig en medicinska abort kan aborten handläggas helt självständigt av barnmorska istället för läkare. Detta innebär att fler kan få tillgång till abort då det finns fler barnmorskor än läkare och studier visar att de flesta som gör medicinsk abort hemma är nöjda med valet av abortmetod. Men för många är det inget alternativ och se ska självklart få kunna välja kirurgisk abort eller medicinsk abort på sjukhus eller gynmottagningen.

Och ja. Människor kan dö av att göra abort så det gäller för oss i vården att informera rätt, hitta riskfaktorer och undvika dessa. Och stötta den abortsökande i det val som de gör. Oavsett om det blir en abort eller inte eller vad skälet till abort nu kan vara. För det har jag ingenting med att göra.

Johanna: tårarna bara rinner när jag läser din text. Ni barnmorskor alltså...Tack så mycket för att ni finns! <3

Jag vill också ha den praktiska enkelheten! HELL YES. Däremot vill jag gärna att det iaf skall finnas lite stöd, för de som är hormonpåverkade efteråt. Inte låta dem falla mellan stolarna. Min bästa vän var så himla avslappnad kring sin abort, men det blev totalkaos efteråt. Hon fattade ingenting och kände sig helt galen som grät och grät trots att hon som du, kände att det inte hade med själva "barnet" att göra. Men som tur var träffade hon en supergullig barnmorska som mötte många tjejer som hade varit med om samma sak, och allt blev i slutändan bra! Så jag tror på lättillgängliga aborter, men också respekt för att kroppen kan kaosa när en graviditet avbryts (såklart är det beroende på när, och vilken kropp man är beskaffad med). Sen är jag med på att många av de känslorna såklart kommer från normer och tabun, men inte alla.

Jag gjorde en hemabort. Det gick fort och lätt. Några veckor efteråt kom allt ikapp och jag var så ledsen så ledsen. Att säga att det borde vara som att gå till tandläkaren.... Känns som att du förminskar det jag kände... Vad kul för dig att dina aborter var det bästa du har gjort! Skönt!!
Jag vill aldrig behöva gå igenom det igen. Jag är jätteglad att jag kunde göra aborten hemma. Att jag hade aborten som valmöjlighet. Men jag tycker inte det är fel att man "hetsar" folk att använda preventivmedel för att undvika oönskade graviditeter.

Många verkar inte fatta att anledningen till att man INTE kan skrapas efter en viss vecka utan måste föda ut fostret är för att livmodern blir tunnate o tunnare med tiden och risken för livmoderperforation ökar!! Det är inte för att "straffa" kvinnor som gör abort sent. Blir så irriterad på den okunskapen.

Graviditet, missfall, abort, förlossning, preventivmedel, våra kvinnokroppar får göra hela jobbet. Och ändå föraktas den kvinnokroppen. Män springer marathons och bestiger mount Everest och hyllas. Kräks på det alltså.

Är inte tandläkarliknelsen menad som att det borde vara lika odramatiskt i sak? Råder inget hysch-hysch och skam över att man ska till tandläkarn liksom.

Jag gjorde min första abort på mottagning, tog typ sju timmar, var helt likblek pga smärta, tills jag fick morfinspruta. När det väl var över var det som att ett mörkt moln bara försvann och jag gick från konstant illamående och nedstämdhet till aptit och emotionell balans. De sju timmarna var ett jävla elände dock.

Andra aborten var hemma. Hade inte alls så ont och mådde inte illa. Blödde knappt, sen efter typ tre timmar var det klart och jag blödde inte alls mkt kommande veckan heller.

Med det sagt, finns ju ingen garanti för hur det ska vara. Inte bara är det olika från person till person, utan även från gång till gång.

Jag blir arg av när folk tar sig rätten att typ tala om för mig att abort alltid är en stor grej. För vissa är det det, för andra inte. Idag är jag steriliserad och det är så jävla skönt!

Jag gjorde min abort hemma
Kräktes som fan hela den morgonen så stoppade upp tabletterna 2 timmar senare än dom sagt åt mig, började sen blöda 2 tim efter, klumpar 1 timme senare och sen 2 timmar efter de gick illamåendet över helt och jag kände mig normal igen
Blödde som en rikligare mens i 3 dagar och sen lite till i 3 dagar, allt som allt 6 dagar alltså, fick mens som vanligt 4 veckor efter och var sen helt normal i kroppen
Aldrig ångrat mig eller mått dåligt över de, gjorde lika ont som vanlig menssmärta bara dessutom, klarade mig på alvedon

Kommer aldrig sluta försvara aborträtten.

Jag har gjort två aborter, en som 16åring och en som 23åring. Jag tycker inte att folk som gör abort behöver förklara varför eller liknande så jag kommer inte ge mina skäl men jag kan säga så mycket som att inget preventivmedel, inte ens kondom, skyddar till 100%. Första gången gjorde jag gravtest på UMO, fick veta direkt att det var positivt och sa direkt till att jag ville göra abort, fick då träffa en kurator och tillsammans med kuratorn gick vi igenom hur de olika sätter går till och jag valde då kirurgisk abort. Jag fick en tid inbokad på närmaste sjukhus veckan efter och ett litet piller med mig hem. Tog pillret på morgonen innan jag åkte till sjukhuset, kom dit och fick träffa sjuksköterska och läkare och de var alla snälla och vänliga och tog hand om mig på bästa sätt. Jag blev sövd och aborten genomfördes. Vaknade sedan i ett rum med en annan lite äldre kvinna som också gjort abort i rummets andra säng. Jag var lite groggy och hade lite ont i magen (Obs inte någon starkare smärta) och fick lite smärtstillande utav sköterskan. Efter ett par timmar på uppvak och sådär fick jag lite varm choklad och en smörgås som jag fikade på innan jag tackade för mig och tog bussen hem igen. Var lite trött den dagen och blödde typ två-tre dagar efteråt men var så pass återställd att jag kunde gå i skolan som vanligt. Liknande procedur skedde andra gången, men jag beslutade även i samråd med barnmorska att sätta in en hormonspiral samtidigt som aborten gjordes. Man gjorde även en sån.. öh ultraljud-grej med en stav (??) för att se hur långt gånger det var osv, jag avböjde att träffa en kurator och behövde inte det Andra gången på uppvaket hade jag lite magont och fick då en slags apparat på magen som "masserade" med små typ elstötar? Var superskönt och tog bort smärtan, fick även en isglass och låg och var post-narkos lullig och skrattade åt att de hade lådor som det stod "grimma" på i salen (som hästtjej tyckte hag att det var hysteriskt roligt att de hade grimmor på sjukhuset...). Vilade ett par timmar, fikade lite och kunde sedan åka buss hem igen, pga spiralen hade jag sedan småblödningar i ungefär en månad. Jag har aldrig upplevt att jag blivit ifrågasatt eller skuldbelagd av vare sig kuratorer, barnmorskor, sjuksköterskor, gynekologer eller läkare. Att göra kirurgisk abort har för mig varit som att göra andra operationer, jag har i min barndom opererats en del och det är för mig väldigt avdramatiserat, precis som jag upplevt mina aborter. Det har gått snabbt, smidigt och nästintill helt smärtfritt till.
Till alla er som arbetar med att utföra bla aborter, tack för att ni gör ert arbete och räddar mitt, och andra i samma situations, liv.

Johanna: Ett helt fång hjärtan till dig och de av dina kollegor som tänker som du!

Till dig Johanna, fantastiska människa! Tårarna rinner av tacksamhet över vad du skrev. Din insats är fantastisk.

NEJ!, din kommentar kunde i princip ha skrivits av mig. Blev gravid precis innan min man skulle åka iväg och jobba utomlands i ett år och bokade tid för abort. Trots att jag bönföll personalen att få stanna på sjukhuset tvingades jag hem för att kontakta dem om nåt gick fel (!). Blödde som bara den utan uppehåll och var helt orkeslös, ringde sjukhuset som sa nåt i stil med "vad hade du förväntat dig?". Låg och vred mig i smärtor och skulle gå på toa, hann knappt sätta mig där innan allt svartnade. Min man hörde ett konstigt ljud från badrummet och hittade mig sittandes på golvet med ögon som rullat upp i huvudet, ljudet han hörde var av att jag nästan svalt min tunga. Han har berättat att han slog mig flera gånger med full kraft i ansiktet för att få liv i mig utan att jag reagerar. Till slut kipar jag efter andan och skriker rakt ut innan jag svimmar. Han lyckas få mina ben i högläge och jag börjar kvickna till, han ringer ambulansen som fnyser åt honom när han berättar vad som skett och säger typ samma som sjukhuset. Han får ringa ytterligare en gång innan de skickar en ambulans men inte ens när ambulanspersonalen kommer in i lägenheten tas vi på allvar. Personalen skrattade åt mig och sa att det bara var att sätta mig upp, min man försöker förklara att jag tuppar av om man gör det, men likt förbannat försöker de dra mig i upp i sittande och jag börjar förlora medvetandet. Inte ens då tar de situationen på allvar, det är inte förrän de kollar mitt blodtryck som de inser att, hoppsan det här var ju inget vidare. På sjukhuset lämnas jag i korridoren tills en sköterska frågar oss varför vi är där, och som första person reagerar med medkänsla. Hon såg till att jag fick träffa em läkare som konstaterade att koagulerat blod hade förhindrat livmodern från att "portionera" ut blodet och att jag hade förblött om jag inte kommit in. Summa summarum, jag behövde stöd för att kunna gå mer än ett par meter i över två månader och lider än idag av men. Barn vågade vi inte ens tänka på förrän flera år senare.

Jag säger som Magnus Betnér; om det hade varit män som blev gravida hade det funnits drive- in abortkliniker vid det här laget...

Jag håller med.
Det borde vara enklare och inte lika hysch hysch.
När jag gjorde min abort var det bara läkare och föräldrar som visste
Jag ljög för min arbetsgivare när jag sjukanmälde mig den dagen, trots att vi känner varandra privat.

Däremot tycker jag att alla aborter borde vara så kallade skrapningar. Jag tycker det verkar som att riskerna med biverkningar är så höga med en medicinsk abort. En skrapning samt kuratorsamtal efteråt borde vara standard.

Sen ska arbetet helst vara preventivt, att försöka minska oönskade graviditeter så långt det går. Jag var ex en av de som sket i skydd. Belastande och kostsamt för vården måste det ju vara. Jag skäms mer för det än själva aborten, jag kunde istället skyddat mig ordentligt.

Och i detta borde det rimligtvis ingå att vi pratar med våra söner om det här med abort. Och hur man som 'omgivning' faktiskt får lov att bara finnas där och stötta utan att döma. Jag har tre söner. 19, 10 och 7 år gamla vid det här laget. Och jag och maken pratar med alla tre om det här. Än så länge har alla tre reagerat med 'Jamen det är väl självklart att det ska vara så!' så vi fortsätter att pränta in det här. Hoppas hoppas hoppas och tror att det kan få fortsätta såhär bra, bara vi fortsätter att diskutera. För jag tror inte vi ska sätta åldersgräns på när vi börjar diskutera de svåra frågorna/situationerna som uppstår i livet.

Maria

Det är inte möjligt att göra skrapning
(vilket inte är det som görs nu ens, dom använder en vakuum sug och typ pincett och skrapar inte direkt, inte som dom gjorde förr, i och med risken att skada livmodern)

Men dom kan inte göra de innan typ v.9 för embryot är för litet, dom kan inte riktigt få tag i eller se om de verkligen fungerade, risken är större att dom missar eller bara blir delvis

Medicinsk är dessutom lite mindre riskfyllt då det inte innebär instrument som kan skada livmodern eller att det bara blir delvis, medicinsk är ju som att få missfall, att kroppen provoceras till att skölja ut allting

Risken att förblöda är ungefär lika stor vid missfall som vid medicinsk abort, kanske hade dom som gör medicinsk abort och får stora blödningar också fått de om de blivit missfall


Men ja rutinerna borde definitivt ses över och fler borde få möjlighet att göra på sjukhus!

(En kan inte göra kirurgisk abort/skrapning på rutin efter v.13 heller för fostret är så stort så de krävs att dom plockar isär det innan vakuum sugen och det riskerar att det blir rester kvar, förr gjorde dom så men att göra medicinsk och föda fram på sjukhus, dvs. Två stegs abort, har visat sig vara mindre riskfyllt då livmodern får göra de den gör vid missfall/förlossning, men såklart är det mer riskfyllt då det kräver starkare mediciner)

Jag ville dessutom inte prata med en kurator efter, eller innan, så det borde vara valbart.

Scytale:
Håller helt med dig! Vi borde prata med mer männen om abort. Det är ju lika mycket deras "fel" att en abort behöver göras. Männen måste förstå hur abortvården set ut, hur kvinnor blir bemötta och behandlade, dom måste förstå vad DOM bidrar till. Det är vidrigt att allt ansvar läggs på kvinnor. Män måste fatta att dom inte bara kan ligga hur fan som helst och sen sitta och hata på kvinnor som gör abort. Idiotiskt är vad det är. Blir så provocerad över att män går fria när det kommer till sex.

Har gjort en medicinsk abort och kände sådan o-t-r-o-l-i-g-t tacksamhet efteråt.
Att jag hade turen att födas i på den här platsen och i den här tiden där jag hade möjligheten.
Oj oj oj vad fantastiskt det är. Och vad det smärtar mig att inte alla kvinnor har den turen.

Anyway.

Hemaborter tror jag är farligt, och lika galet som att folk vill normalisera att hemmaförlossningar!
Varför lägga sitt liv och hälsa i en partners händer istället för erfaren personal med all nödvändig utrustning?
Att kvinnor ska prioritera en "mysig hemmamiljö"? Att kvinnor inte vill vara till besvär?

Gjorde min abort på någon slags gyn-klinik och hade absolut inte klarat av den hemma.
Det kom inte mycket blod alls medan smärtan växte till den grad att inte ens starkaste dosen morfin (eller vad det är?) hjälpte. De gjorde en gyn undersökning och pillade bort någonting som satt i vägen (typ) och efter det försvann all smärta! Och jag somnade som en sten av all medicin.
Det hade ju varit miljoner gånger värre om jag varit hemma utan all stark medicin, och varit tvungen att vänta ut smärtan tills det löste sig självmant. Och min pojkvän hade hamnat i en otroligt svår sits att avgöra när det gått för långt eftersom jag antagligen inte hade varit speciellt kontaktbar/medvetande.

Om det första stället ni ringer till har lång väntetid, ring runt till andra! Ring igen nästa dag!
Det är tyvärr så man måste göra :(

Med den här diskussionen behöver det påpekas att kvinnor måste lära sig mer om sina kroppar, så att vi förstår tidigare när vi blivit gravida. Inte för att moralisera kring sena aborter, utan för våran skull. Kunskap är makt.
Det känns nog lättare mentalt att göra en tidig abort.
Jag antar att det är lättare för kroppen med en tidig abort?
Och så får den som är osäker längre betänketid att ta sitt beslut :)

Viktigt inlägg! Vill ju dock inte att folk ska bli vettskrämda av kommentarsfältet. Jag gjorde medicinsk abort, hade myom, och allt gick bra. Blödde ganska mycket men hade inte så värst ont. Fick första mensen exakt fyra veckor efter aborten och sedan funkade kroppen precis som vanligt igen (och jag var ändå 43 år).

Håller med om allt i inlägget! Vill bara inflika att hur man upplever aborten (vare sig den är kirurgisk eller medicinsk) är väldigt individuellt. Jag har gjort två aborter, en när jag var 17 och en när jag var 18. Båda två var medicinska och jag gjorde dem hemma med min mamma som sällskap. Det gick jättebra båda gångerna, gjorde inte särskilt ont, visst jag blödde typ fem veckor efteråt men själva aborterna var a piece of cake. Jag vill absolut inte förminska någons upplevelse men vill bara påpeka att det inte behöver göra jätteont eller vara väldigt hemskt. Men som sagt, det finns lika många berättelser och upplevelser av abort som det finns människor som har gjort dem. I skrivandets stund är jag 23 och det enda jag skulle vilja ändra på när jag tänker tillbaka är hur jag lät barnmorskan jag träffade på sjukhuset köra över mig. Bemötandet jag fick sög verkligen och det låg som en tung dimma av skam över hela avdelningen. Det skulle diskuteras preventivmedel trots att jag bad dem att låta bli, jag storgrät men barnmorskan slutade inte prata för det utan fortsatte visa hur man "sätter in en pstav i armen" trots att jag gång på gång bad henne att sluta. Bara tanken gjorde mig svimfärdig. Gynekologen tittade på mig och sa likgiltigt "jaha här ska det göras abort minsann" och var otroligt grovhänt med den vaginala ultraljudsstaven. Det enda fina bemötandet jag fick var från en student under utbildning som höll mig i handen. Jag vet inte hur det ser ut på sjukhusen idag men det bemötande jag fick var rent ut sagt vidrigt. Satt och grät hysteriskt i väntrummet och då är jag en som aldrig gråter offentligt annars! Själva aborterna var toppen men jag blev chockad över hur moraliserande personalen på sjukhuset var!

Jag önska att aborter var utan skam, skuld och alla anda skitkänslor för världens alla kvinnor. Fri abort är det viktigaste man kan göra för kvinnors hälsa. Aborter begås nämligen oavsett. Men i länder där det inte är tillåtet illegalt och farligt. Däremot får det aldrig bli på rutin. SE till att använda BRA preventivmedel om ni inte vill bli gravida. Varje abort innebär en risk för minskad fertilitet. Komplikationer inträffar. En dag kan du faktiskt vilja ha barn. Så... var rädda om er. Kram

Hej !
Det här hör inte till ämnet men jag undrar om någon skulle kunna berätta för mig orsaken till att svordomar är mera utbrett i s.k feministbloggar.
Jag är uppriktigt nyfiken.
De jag läst återkommer iaf svordomar i väldigt ofta, för att understryka en känsla. Är det ett feministiskt "språkmode" eller vad beror det på ? Även i kommentarsfälten svärs det rätt friskt. Har det med "manhaftighet " att göra eller ? 😀
Berätta för mig ni som vet eller vad ni tror !

Ett av de viktigaste blogginlägg och kommentarfält jag någonsin läst. Tack från hjärtat!

Maria:

Hemförlossningar är, om ej förstföderska med tidigare okomplicerade förlossningar, säkrare (färre komplikationer) än på sjukhus. Den som vill ha en sådan bör få stöd för det.


Övrigt:

2007 abort med Cytotek.
Efter det fött tre barn, alla igångsatta med Cytotek. Att man ska gå hem med en dos Cytotek är helt absurt. Fy fan för kvinnovård.

Ellos:

Varför inte svära? Fler borde svära. Svordomar är kraftord som berikar språket 💪🏻

Vad är "manhaftighet" och hade du glidit in i andra forum och ifrågasatt mestadels kvinnors "manhaftighet" också?

ellos:

Jag undrar om det inte var på Lady Dahmers blogg jag läste, där det länkades till nån artikel om folk som svär mycket. Där stod det att man var intelligentare än genomsnittet, eller nåt liknande. Googla "folk som svär", fanns en del artiklar om det, dock är jag inte alls insatt vad det är för studier och hur pålitliga dom är. Men om det är sant, så verkar det ju rimligt att det är mycket svordomar i feministiska bloggar, tycker kommentarer jag läser är väldigt intelligenta o vettiga i dessa :)

Något helt annat. Jag tänker på vad du skrev i ditt blogginlägg "Han pratar"; "Och frågar man var snoppen är så vet han det. Och blir jätteglad över alla applåder."

Gjorde ni likadant med döttrarna?
Frågade "Vaaar är snippan?" och när de pekade mellan benen så applåderade ni?
Min erfarenhet är att man bara gör det med pojkar, och redan där befäster en stor skillnad hur ens kön uppfattas. Det verkar vara allmänt ok att prata om den söta lille pillisnoppen på bebisar men jag har faktiskt ALDRIG hört någon säga något om en flickbebis snippa.

Shakopee:

Har två snoppkids och fick nu dotter. Jag blåste mkt på deras snoppar vid blöjbyten och lät dom slita och dra bäst dom ville där nere. Tänkte på exakt det du frågar när jag väntade henne men.... Jag blåser på snippan och låter henne känna och klämma på sig själv också. Hon är för liten för "var är snippan?" men jag tror inte det blir någon skillnad. Håller dock helt med dig. Snoppen är liksom cool och rolig, snippan ska gömmas och glömmas.

Asta

Det där stämmer inte!
Det är farligare att gå igenom en graviditet och förlossning än att göra abort
Så mycket mer kan gå fel vid graviditet och förlossning än vid abort
Och en medicinsk abort i tidig vecka minskar inte alls chansen att bli gravid sen igen, kirurgisk är lite mer riskfylld och två steg lite mer men egentligen inte mycket alls och inte så mycket som att fullfölja graviditeten

Dom som har svårt att bli gravida efter abort hade mest troligtvis de innan aborten också och skulle haft de även om dom fått missfall eller fullföljt graviditeten

Att bli gravid och göra abort och sen ha svårt för att bli gravid är ingen garanti för att en var fertil innan och sen infertil
Och inget av det är anledning att inte göra abort om en vill göra abort (om en inte helt själv bestämmer de)

Har aldrig gjort en abort eftersom har aldrig varit graivid. Backar dock er alla som gjort det oavsett om det varit jobbigt eller en lättnad. Fråga till er i hetroförhållande med en man: vad faan gör ni då er partner inte fattar femenism? När han ba: inte alla män osv. Jag själv gör följande: försöker förklara mina feminidtisksa argument och åsikter (min kille är engelsk så inte super enkelt att förklara vad jag menar jämt pga språket) när han efter de inte fattar och fortfarande kommer med skitåsiker som "tjejer förtrycker män också" så bryter jag ihop och gråter i ungefär 25 minuter sen somnar jag. Seriöst! Jag älskar han sååå mycket, men han fattar inte feminism och mina åsikter gällande detta? Kan inte vara ensam eftersom 99.99% av alla killar är likadana: hur hanterar ni dessa situationer?

Jag ska göra abort för första gången i mitt liv på måndag, och ville bara utrycka min tacksamhet för allting ni sa kring det på penntricket denna vecka. Det har lugnat mig som fan att inse att jag inte är sjuk i huvudet som inte känner dåligt samvete för "livet" i min kropp ska tas bort. Så tack som fan, så jävla uppfriskande att höra vettiga brudar ta plats. All kärlek till er båda!

Tycker också att det är så märkligt att abort fördöms och skammas av samhället, samtidigt som sterilisering som preventivmedel lyfts ungefär 0st gånger under alla år av ungdomsmottagning/sexkunskap osv. Inte helt ovanligt t.ex. att folk inte vet att en kan göra IVF om en mot all förmodan skulle ångra sig.

Slutsatsen blir att livmoderbärare helt enkelt ska ha barn, punkt. Vi får inte göra abort och vi får inte sterilisera oss, utan ska isåfall äta hormoner i all evig tid, och om de felar så ska vi behålla barnet. Barn-norm deluxe.

Är så himla glad att penntricket finns, att ni finns!
Jag gjorde en abort när jag var 17 år, och de ända dåliga minnen jag har är allt jävla skammande från vårdpersonal, familj, pappan osv. Alla försökte övertala mig att behålla?! Ehh jag är 17år, pappan är psykopat, ska jag alltså vara bunden till denna människa för resten av mitt liv? Så jävla glad att jag stod på mig och gjorde aborten! Kände ingenting annat än lättnad och kunde äntligen bryta med psykopaten.

Kommer ihåg på sjukhuset efter ingreppet, (gjorde skrapning), hur jag hörde tjejer bakom skynkena i samma rum, snyftade och grät. Undrade om dom grät för allt skammande eller lättnad eller smärta eller varför? Jag grät för att min mamma som var med mig och skulle vara mitt stöd, sa: "Är du nöjd nu??" TACK för stödet liksom men JA, jag är nöjd.

Jag har alltid känt att aborten var det bästa jag gjort. Reaktioner: "Mådde du inte dåååligt?" "Vilken sorg!" "Vad kall du är" "Du kommer må dåligt över det i framtiden" Nej!!! Har aldrig skämts eller mått dåligt över det, och kommer aldrig att göra!!
Önskar att min dotter och framtida generation slipper detta skammande, SÅ bra att ni lyfter detta. Tack!

Blev gravid (planerat) men fostret dog. Väntade flera veckor menfostrwt vägrade lämna min kropp så i vecka 11 (de tror att fostret dog i v7) fick jag göra en medicinsk abort. Låg på sjukhuset i nästan 2 dygn & tryckte upp de där tabletterna i fiffin. Ingenting hände, blödde lite lite grann första timmarna sen låg jag bara där & väntade. Till slut beslutade att en skrapning skulle göras. Evigt tacksam för det för annars hade jag nog (1 år sen nu) fortfarande varit gravid istället för att ha en 10månaders vilding bredvid mig.
Under förlossningen med min son kom inte moderkakan ut hel, samma "aborttabletter" stoppades upp i fiffin och 3 dagar senare (fortfarande på BB pga att jag blödde typ 1liter om dygnet ungefär) var den fortfarande kvar. När sonen var 5 dygn gjordes ännu en skrapning.
Vill aldrig vara med om det igen. Fy!
Men självklart är abort en självklarhet! Vill man inte ha barn ska man inte ha barn! Men att bli hemskickad är ju helt galet...

Jag pluggar till läkare och på det lilla om kvinnlig reproduktion vi haft, så har jag förstått att anledningen varför läkare drar sig med att informera om risker/ev smärtgrad är för att inte ge patienten onödig oro. Har själv inte kommit så långt i min utbildning, så kan inte bedömma var den gränsen går menmen. Till saken: det känns som det finns många äldre mossiga män som är läkare, men vi har majoritet kvinnor på min utbildning och mina kvinnliga kursare är världens finaste, feministiska, empatiska och ifrågasättande kvinnor<3. Därför hoppas och tror jag att det kommer bli bättre, mer woke människor liks hehe. Hade själv ett rötägg till pojkvän när jag var 15, och min mamma förklarade för mig att "om du kan skapa ungen, måste du kunna ta hand om den med" och menade i princip att hon skulle hindra mig från att göra abort. Så himla tacksam att jag aldrig blev gravid trots att jag var ung och dum, och riskerade det garanterat några gånger. Tänk att ha ett barn med den försupne idioten, nåväl. Nu har jag lite casual sex med en snubbe och om jag blev gravid hade jag bokat tid för abort snabbare än snabbt (även om jag blir lite irriterad när han ba "jag tänker inte bli pappa" liksom nähe när vi ligger finns alltid risken och om jag överrumplas av extrema moderskänslor om jag nu blir gravid så blir du nog en jävla pappa ändå).

När jag har varit på klinik försöker jag alltid ha sådana här inlägg i bakhuvudet, tack för att du fortsätter ifrågasätta LD!

Ni som har blivit dåligt (vidrigt) bemötta av vårdpersonal i samband med abort: Om ni vill/orkar kan ni skriva brev/mail till vårdenhetschefen på den mottagning eller avdelning ni varit på och berätta om hur ni blev bemötta. Även om det är försent att anmäla så borde dessa personer få sig en rejäl uppsträckning. Oförsvarligt beteende av vården. Blir gråtfärdig av era berättelser.

T: Skönt att höra om dig och dina kursare <3

@My: Varför blåser du på dina bebisars snoppar/snippor? 🤔🤔

Jag är emot subventionerade aborter, jag vill inte att mina pengar skall användas till mordet av människor som skulle ha fått leva, den absolut största gåvan någon kan få är att leva, jag tycker inte att föräldrar skall ha rätt att döda sina egna barn för att "det inte passar just nu".

Använd preventivmedel det är erat eget ansvar. Visst ibland funkar dom inte men det är inte en anledning till att få döda personer som inte har vuxit upp än.

ALLA SKA ha rätt att göra abort (har själv varit där & mått bra över mitt beslut) MEN man ska inte tro det är ett jävla preventivmedel!?

Angående att det är hemskt otrevligt med abort hemma i och att man är rädd...ja, det är man vid spontant missfall också och abort är ett framtvingat missfall. Fick själv missfall i vecka 12 och då rekommenderas man att stanna hemma, varpå jag blödde igenom ex antal handdukar i trosorna, födde fram en decimeterstor moderkaka och lika stor bebis med navelsträng som jag fick lägga i soppåsen. Men hade det varit bättre att ligga på en brits i ett kalt rum och under ca fem dar genomlida detta? Jag tror inte det. Abort och missfall kan bli skithemskt och får man välja fattar jag inte varför man tar den risken.

Vi hade kämpat med ivf i många år innan jag till slut fick mitt barn. Sedan tog det slut med mannen och jag började träffa en annan man. Efter så många år av barnlöshet hade jag inte så många tankar på preventivmedel och väldigt snabbt blev jag gravid. Jag visste i samma ögonblick som jag fick plusset på stickan att jag skulle göra abort. Men trots det var jag överlycklig. Tänk, att jag kunde bli gravid ändå! Helt naturligt. Jag kände att jag borde skämmas och må dåligt men jag var bara så jävla lycklig och stolt över min kropp. Samtidigt som jag bara ville bli av med embryot. Jag gjorde en medicinsk abort hemma och det gick otroligt smidigt. Fick bra smärtlindring med mig hem och och kände enbart en lättnad över att jag blivit av med graviditeten. Sörjde aldrig barnet, det hade förstört mitt liv (och barnets) på många plan att inte göra abort.

"Jag har gjort tre aborter och det är fan det bästa jag gjort."

Oj... till och med bättre än att föda de tre barn du har?
Det var inte illa. Eller så var det det.

Jag hatar abortvården, inte hela såklart, inne abortvården överallt såklart, men den jag mötte. Jag har fortfarande inte hämtat mig helt psykiskt sen min abort i november, en liten del av det beror på att jag verkligen vill ha barn, och att jag sörjer att jag inte "fick" genomgå en graviditet och föda ett barn just nu, men största delen beror på vården. Skammandet, ifrågasättandet, förminskandet, bristen på information, läkaren som gav mig tabletter för en medicinsk abort och bad mig ta dem utan att ens informera vad det var. Skräcken när jag förde upp tabletterna i slidan, tabletter som inte är godkända för ändamålet. Smärtan när jag vaknade upp från operationen och sjuksköterskan som nekade mig smärtlindring. Ångesten när de sövde mig, domedagskänslan. Jag ville inte bli behandlad som hos tandläkaren, men det borde duktig vårdpersonal kunna avgöra får fall till fall. Man ska aldrig trösta någon som inte är ledsen, inte försöka lugna någon som inte är rädd, men aldrig heller vifta bort någons sorg eller rädsla.
Jag ångrar inte min abort, men jag önskar att jag hade sluppit genomgå den, jag önskar att jag hade förutsättningarna för ett barn. Jag älskar aborträtten och friheten det ger oss, hur det ger oss rätten till våra kroppar. Men abortvården har mycket att jobba på innan den är ens i närheten av okej.

Jag är för abort, vill inte att det ska födas barn som inte är önskade. Men däremot är det helt sinnessjukt att man får göra abort så sent.
Jag anser inte att man ska känna skam för något men det är också fel att inte förstå vad det är man gör. Du kan alltså tänka dig att låta någon ta ut ditt barn när det nästan kan klara sig själv utanför din kropp och låta det kippa efter andan och sedan dö men det är fel att gå hela graviditeten, föda fram ett barn och sen låta det dö? Vad är skillnaden och varför kan man inte prata om det här? Självklart ska inte barn födas fram och få lida ett dåligt liv för att du som mamma inte hade de rätta förutsättningarna för att ta hand om hen men vi kan väl alla komma överens om att det inte bara är som att ta en spruta eller operera sig. Det är en människa som dör. Ogillar starkt att det antingen är så att man ska förminska handlingen eller att man ska skämmas för det. Finns det inget mellanting?

Vill börja med att säga att jag inte är emot abort. Mer fokus borde läggas på att informera om preventivmedel. Abort ska inte vara preventivmedel. Jag är mamma till två barn och jag kan helt ärligt inte begripa hur folk som redan har barn ser på abort så lätt. Blir helt förskräckt av era kommentarer. Några av er har inte gjort abort men ni kan tänka er att göra det. Tycker att ni ska läsa Elaine Eksvärds blogg!

Jag hoppas att man en dag redan på sexualundervisningen lär sig mer om kvinnans kropp , hur ägglossning fungerar osv. Jag hade oskyddat sex och naiv som jag är trodde jag också att akut p-piller avbröt en graviditet (vilket de inte gör egentligen) blev alltså gravid när jag tagit akut p-piller inom 12 timmar... MEN hade jag vetat att en KOPPARSPIRAL avbryter en graviditet hade jag satt in en sådan direkt eftersom jag hade ägglossning och chansen var större att jag var gravid (vilket jag också var). Varför kan de inte uppfinna ett piller som verkligen förstör en graviditet redan första dagen..En dag kanske vi kvinnor slipper genomlida aborter. Jag ångrar inte mig men tänker inte göra om en abort igen.