MENY
Nån är dock övertygad om att jag fostrar just blivande slackers.
Men jag tänker så här: Jag kan lära barn arbetsmoral och ansvar UTAN att tvinga dem gå till skolan när de är sju åtta eller nio år gamla och har en dålig dag. Precis som jag kan lära lilla Juno samma sak trots att jag aldrig kommer lämna honom gråtandes på förskolan när han väl skolats in samt låta honom stanna hemma vissa dagar om han behöver det. Precis som jag gjort med mina andra barn.
Hur tror folk man fostrar barn egentligen? Att man inte fostrar dem alls? Att det står och faller på om de får stanna hemma ibland eller inte? Eller tycker de att man ska ha militärisk approach från start?
Förstår inte hur Fia här tänker om jag ska vara ärlig. Förstår hon inte skillnaden på små barn och vuxna? Eller ens små barn och tonåringar? Och varför tycker hon att det är rimligt och ok att stanna hemma om man går i sexårs? Vad är skillnaden annat än skolplikten? Är det skolplikten som avgör om man är curlad eller inte? Är det skolplikten som avgör om man lär sig arbetsmoral eller inte? För barnet är det ingen skillnad alls nämligen.
Hur tänker ni? Kring skolplikt men också kring lust för lärande och trivsel i skolan? Och borde barn ha krav och plikter? Eller inte? (team inte!)
Och hur fostrar man ansvarsfulla människor som i framtiden klarar av att behålla ett jobb?Min mamma brukade också låta mig stanna hemma ibland och mysa under min skolgång (hon var också hemmamamma) och jag älskade dem dagarna! Det kändes så lyxigt och kul. Tycker verkligen inte det har påverkat mig negativt alls, och skulle definitivt aldrig sjukanmäla mig från jobbet om jag inte är sjuk på riktigt.
Jag var också ett sådant där barn utan vänner. Jag visste inte hur jag skulle bete mig för att få några och att vara mig själv räckte inte. Problemet är att det har fortsatt vara så i vuxen ålder, jag har fortfarande svårt att få vänner. Hur gjorde du?
Naturligtvis får min unge stanna hemma om det behövs. Hon brukar följa med mig till jobbet och sitta framför datorn (har varken dator eller platta hemma), rita eller vila i soffan om det behövs. Ibland tar vi med t.ex. en mattebok men det är sällan och jag vet nog inte om hon faktiskt öppnat den någon gång. Å andra sidan jobbar jag på sjukhus och hon har lärt sig väldigt mycket om sjukdomar, bakterier, röntgen, strålning (a.k.a. biologi och fysik) och allt möjligt som hon aldrig skulle lära sig i skolan. Är inne på samma tankegång som dig; är det ingen bra dag för skola blir det värre av att vara där än av att vara hemma.
Jag tycker du har helt rätt i de du skriver. Jag fick själv stanna hemma ibland från skolan när jag var yngre om jag hade en dålig dag och jag har riktigt bra arbetsmoral och har lärt mig ansvar. För mig är det självklart som vuxen att se till barnets behov. Hur kan man ens lämna barnet på dagis/skolan och veta att hen inte känner sig helt hundra idag? Det hade följt med mig hela dagen på mitt jobb och jag hade inte kunnat tänka på något annat, och det beror inte på att jag curlar eller inte lär barnet ansvar.
(Utgår ifrån att ni förstår att jag inte låter barnet vara hemma så fort hen är trött och inte vill gå upp på morgonen) vem vill inte sova kvar när klockan ringer liksom ? Tvång löser aldrig någonting, så är det bara.
Jag har själv föräldrar där det i barndomen inte riktigt var utrymme för att stanna hemma utan "anledning". Man gick till skolan för att så skulle man göra, och så har båda mina föräldrar alltid gjort till sina respektive arbeten. Och nu gör jag likadant på jobbet; stannar ogärna hemma och jag förmedlar samma sak till mina barn: Man ska till skolan på morgonen.
Men.
Hade jag själv skarvat lite med sjukdagar och stannar hemma med familj någon gång då och då - egentligen utan anledning - då hade barnen nog velat samma sak.
Min poäng är att barn gör som föräldrar gör, och jag tror att man kan bli ansvarsfull även om man stannar hemma ibland, att man _är_ ansvarsfull även om det blir slappdagar mitt i arbetsveckan. Jag önskar själv att jag kunde släppa kontrollen, men den sitter hårt, duktigheten, och den är jag stolt över ibland, och svär över ibland. Men rätt ofta känner jag att ingen märkt om jag skarvat lite, för så svartvit är inte världen.
Jag hade nog inte känt mig riktigt bekväm med att låta ett barn bara vara hemma utan att vara sjuk men däremot kunna tänka mig att låta ett barn stanna hemma någon extra dag för att bli riktigt frisk om barnet verkade vilja det eller låta barnet stanna hemma även för någon mindre krämpa de annars klarat av att ha och gå till skolan om barnet verkat vilja det.
Däremot är jag emot skolplikt och anser att det snarare skulle vara en skolrätt.
Intressant att höra dina tankar kring detta! Jag tänker: när ska man börja "tvinga" dem att göra saker som är tråkiga? Jag har själva blivit uppfostrad med "allt i livet är inte roligt, det är bara att tugga i sig och jobba på", och tycker nog att det är gjort mig stark, tuff och duktig på att hantera det mesta i livet. Jag försöker använda samma retorik till mina tonåringar i skolan (jag är lärare) eftersom jag märker att det alltmer handlar om att saker måste vara luststyrda. Många föräldrar har samma tänk: "mitt barn ska inte behöva göra något som inte är lustfyllt!". Min reaktion blir då alltid....att jag blir provocerad tror jag. Mest för att det strider så mycket mot det jag själv kommer från. För att återknyta till där jag började: när tänker du att du ska börja "tvinga" (så tråkigt ord) dem att göra saker de inte har lust med - typ gå till skolan fast man inte är sugen? Är du inte orolig för att det ska bli jobbigare ju längre du väntar? Alltså: har man blivit van med ett förhållningssätt sedan man var liten är det liksom inga konstigheter. När något sedan ändras kan det bli jobbigt, framför allt ju äldre man blir när förändringen kommer. Det är så jag menar. Hur tänker du kring det?
Tack för intressant blogg som ofta breddar mina perspektiv!
Jag tänker att man lär sig att det är viktigt att ta hand om sig själv och respektera sina gränser och behov. Själv har jag fått lära mig det efter en tuff depression. När man mår riktigt riktigt dåligt (djup depression och suicidtankar) och ändå känner att alla, inklusive en själv, prioriterar skolan, då är ju något fel. Att jag sedan insåg att mitt eget mående faktiskt är prio 1, har verkligen hjälpt mig. det betyder inte att man stannar hemma hela tiden eller skiter i skolan, utan att man gör det när det faktiskt behövs.
tycker det är lite svårt; jag tror man får vara lite försiktigt så man inte skapar en hemmasittare, och verkligen känna efter så det är för barnets skull. Vet en mamma som vabbade otroligt mkt - sonen var inte sjuk utan hon tyckte typ det var lite gött att va hemma o lät honom stanna hemma för minsta lilla - han hade nästan 50% frånvaro - och det var ju inte för hans bästa direkt. Förutom att halka efter i skolarbete osv så kan barnen även riskera att halka efter socialt, men som du gör - eller verkar göra - stanna hemma nån dag efter behov kan jag inte se problemet med även om jag själv aldrig skulle göra så..
Den psykiska ohälsan ökar allt mer, även hos barn. Att tidigt lära sig att lyssna på sin kropp och få gehör för det, speciellt från ens vårdnadshavare, är därför viktigt. En kan vara sjuk eller må dåligt även som barn, även om barnet inte har feber! (Vilket verkar ofta vara kravet för att få vara hemma en dag).
Svår fråga. Känns barnet hängigt så får hen vara hemma, men stanna hemma för sakens skull? Nja. Lite inne på samma spår som någon annan här, hur lär man en tonåring att gå till skolan varje dag trots att det ibland är trist när tonåringen som barn fått vara hemma när det känts trist att gå till skolan? Jag tror man sätter en vana. Samtidigt förstår jag att det kanske skulle behövas. Mitt eget jobb skulle ju vara roligare om jag fick vara hemma ibland när jag kände för det :)
Det finns många aspekter här tycker jag.
1. Vi måste akta oss för svaghetsföraktet! Alltså det där 'Jag har minsann gått till skolan i alla väder, och de gjorde mig till en "stark, tuff och duktig människa".' Det åter i mina öron obehagligt likt 'jag fick minsann stryk i min barndom, och det tog jag ingen skada av'. Vill vi ha starka, tuffa och duktiga människor? Är det det som är målsättningen? Det är ju utmärkt att ha som mål om vi fostrar blivande soldater, men om vi vill ha känsliga, exakta, mjuka och empatiska människor då? Elli - vad har du för syn på svaghet? Känslighet? Är du så att du himlar med ögonen lite när du kommer i kontakt med känslighet? Många gör det.
2. Psykisk sjukdom syns inte på en febertermometer. Kan barn vara psykiskt sjuka? Deprimerade? Stressade? Jajamän. Är det sjukdomar, fast det inte är kvantifierbart? Jajamän. Är det rätt att hålla barn hemma en dag här och var för att minska risken för stressjukdomar? Gud ja. Utmattningssyndrom - tror du att den diagnosen finns överhuvudtaget? I så fall är det väl utmärkt att lära barn tidigt att det är smart att ibland ta "ledigt" från jobbet/skolan en dag för att känna efter hur trött en egentligen är och om en är nära "väggen". Istället för att vara "duktig" och bara köra på. För jag vill inte ha duktiga barn. Jag vill ha engagerade men hållbara barn med förståelse för det mänskliga psykets begränsningar.
3. Jag håller för övrigt med Stinas sista meningar här ovan: barnen gör som vi själva gör. Jag är en mycket engagerad läkare som brinner för mina patienter. Det gör att jag ibland är sjukskriven för en förkylning som jag egentligen hade kunnat jobba mig igenom med hjälp av paracetamol. För jag måste ge 100 % på mitt jobb, och går jag till jobbet trött, sjuk och hängig och ändå ger 100 % kommer jag att bränna ut mig. Jag hoppas att mina barn ser både mitt engagemang OCH mina försök att sätta gränser för vad jag orkar.
4. Det gör mig ont att höra din allmänna ton och inställning till dina elever. Jag tror att jag tolkar in mer än vad du egentligen kanske menar, men jag hoppas att du förstår att t ex hemmasittare inte är hemma för att de är luststyrda, inte kan 'ta sig i kragen' och har slappa föräldrar.
Akta dig för svaghetsföraktet, du starka, duktiga soldatämne! ;-)
Jag brukade få stanna hemma ibland när jag var liten och det var supermysigt men jag tror inte att det var bra för disciplinen senare i livet, jag kan bara tala för mig själv dock.
Jag och min man är hårda med att vårt barn ska plikttroget gå till skolan. Är man inte sjuk så ska man gå till skolan (och senare i livet till jobbet). Det låter militäriskt i skrift men det är det inte ? Vi uppmuntrar helt enkelt lusten väldigt mycket och jag tror att det även sätter grunden för arbetsmoralen. Jag anser, att om man inte lär sig som barn så lär man kanske få svårt att lära sig plikttrogenhet som tonåring helt enkelt, då låter skolk säkert roligare och ursäkterna kan vara många om man är van vid att ursäkta sig. Jag tror på, att en dålig start på dagen kan vändas, och det kan man lära barnen också. Nu är det inte så svart eller vitt så klart och man kan aldrig vara säker på utgången men, jag tror på mitt sätt, jag har aldrig ens fått frågan från mitt barn och inte heller hört att barnet vill stanna hemma, det har aldrig varit på kartan ens, inte ens på förskoletiden.
Är man inte sjuk eller deprimerad/ledsen så går man till skolan precis som man går till jobbet. När ska man börja tvinga annars? När är det inte längre ok? Jag ser på min brorsdotter som ALDRIG jobbat fast hon är 20, aldrig behövt ta ansvar, fått stanna hemma osv - hon kommer ju ingenstans. Arbetslös och orkeslös.
Jag har låtit mitt barn vara hemma pga trivdes verkligen inte i förskoleklassen. Hen var orolig, ledsen, dålig i magen osv för att situationen i skolan var orolig och bråkig. Pedagogerna var helt jävla väck i huvudet och sanktionerade skit som "pojkar är pojkar och måste få bråka av sig", vilket innebär stryptag, karatesparkar mot underliv osv . Jag skrev min examensuppsats och hade möjlighet att ha barnet hemma parallellt med det, vilket var en räddning. Nu har personalen bytts ut och det har inte funnits något behov för mitt barn att "vara hemma för att slippa", utan hen trivs.
Jag skulle aldrig ha mitt barn hemma utan god anledning. Om skolmiljön fungerar så vill jag förmedla att det är där barnet ska vara på vardagar. Inget slackerhäng hemma, för det tror jag blir kontraproduktivt på sikt, men det har jag inga vetenskapliga belägg för. Jag hämtar hellre tidigt i den mån jag kan.
Love this. Har min äldsta hemma när hon behöver, du satte precis ord på hur jag känner.
Sen tycker jag att skolplikt suger - det borde vara läroplilt istället. Så jädra många ungar som lider i den fyrkantiga å i mpnga fall bristfälliga skolan dag in å dag ut, vad lär vi dem?!
Min mamma lät mig vara hemma då och då hela min skolgång. Inte för att jag avskydde skolan utan för att jag inte alltid orkade/ville pga mådde kasst för att jag satte för hög press på mig själv. Vi kunde till och med göra saker tillsammans som att åka på utflykt och fika eller så istället.
Jag har otroligt hög arbetsmoral och var alltid med på allt på högskolan. Stannar aldrig hemma från jobb om jag inte har magsjuka eller hög feber, dvs aldrig. För nu har jag perspektiv och motivation. Tror definitivt det är viktigare med en lyhörd förälder istället för att lära barn att man MÅSTE gå till skolan till varje pris varje dag.
Jag tycker att om barnen mår dåligt/är sjuka då ska de såklart stanna hemma, annars så ska de gå till skolan. Det är många saker som barn ska lära sig under ett begränsat antal timmar i skolan och är man sjuk, tar semester, stannar hemma för att man har lust missar man många timmar.
Många (de flesta?) vuxna stannar inte hemma för att de har lust. Många har ett ansvar på jobbet, inbokade kunder, patienter, kollegor som får arbeta dubbelt om att man inte kommer. Att stanna hemma för att man själv eller ens barn inte har lust att gå till skolan fungerar inte.
Visst är det skillnad på barn och vuxna. Barn ska vara barn, få vara ansvarslösa och leka, men samtidigt behöver de lära sig att ta ansvar och göra sånt som inte är lustfyllt. Vårt samhälle anser att man från sju års ålder, med hjälp av föräldrarna såklart, ska börja ta ansvar genom att gå till skolan. Vi har tom en lag som säger att barn från klass ett har skolplikt. Skolverket anser alltså att barn från den ålder är lämpade att börja ta ansvar och delta i de förpliktelser, rättigheter och skyldigheter som samhället erbjuder genom skolgång. Att föräldrar väljer att inte följa det, tycker jag är att inte uppfostra sina barn in i vårt gemensamma (förhoppningsvis solidariska och jämlika) samhälle. Varför ska vissa barn inte följa lagen om skolplikt? Är det för att deras föräldrar ser speciella behov för specialregler hos just sina barn?
Idag har många lärare problem med att barn inte är vana vid att göra något de inte tycker är lustfyllt. Så fort något blir jobbigt eller tråkigt ger barnen upp, börjar prata och göra annat på lektionerna. Skolan ska såklart vara lustfylld, men varje minut eller moment kan ju inte vara det. Precis som livet självt. Vissa saker bör man bara göra även om de inte är lustfyllda som att borsta tänderna, plocka undan, klä på sig, tömma diskmaskinen.
Om man nu ska få var hemma för att man har lust, hur ofta får det ske? En gång per läsår? Varje månad? Varje vecka? Och hur länge ska barn få vara hemma för att de har lust? Tills de är 8 år? 10 år, när de nationell proven börjar? Eller när de börjar få betyg? Eller kanske hela grundskolan? Gymnasiet är inte obligatoriskt, så där kan man stanna hemma om man har lust, men stannar man hemma för mycket risker man att få ett F och framförallt riskerar man att få bristfälliga kunskaper i de ämnen man inte har lust med, ämnen som kan vara viktiga i livet eller fortsatt utbildning.
Så stanna hemma om du är sjuk eller sök ledighet för semester, men att på morgonen bestämma sig för att, äsch just nu känner jag inte för det, nej, det går bort för mig.
Mina barn är för övrigt inte ett av de där barnen du pratar om. Mina barn är mkt duktiga i skolan o varje utvecklingssamtal har handlat om att det inte finns nåt att anmärka på. Att mina barn är kompetenta, smarta, duktiga, arbetsamma, tycker om skolan.
Min äldsta ligger före de flesta i sin klass o när det gäller min yngre så ville skolan flytta upp honom direkt till ettan nu. (Jag tackar nej)
Barn blir inte lata o inkompetenta för att man tar deras behov på allvar. De blir inte slappa och skiter inte i skola eller jobb för att mamma lät dem stanna hemma när de behövde det. Det beteendet bottnar i nåt mkt djupare o allvarligare.
Åh vad härligt det är med pekfingrar PRECIS överallt! Käft känner jag mest. Vill du låta dina ongar vara hemma nån dag, utan att de är sjuka, gört! Vill du inte låta dina barn vara hemma så låt dem inte vara hemma. Så. Lätt.
Jag fick vara hemma nån gång ibland och jag älskade det! Och tänka sig, jag hade toppbetyg under hela skolgången. Jag är nu tandläkare, sköter mitt jobb riktigt bra, betalar alltid mina räkningar i tid, håller tider, tar hand om mitt barn osv osv osv. Mao, en ansvarsfull vuxen, fastän jag fick vara hemma då och då. Uppfostran hänger väl ändå inte på att ge sin onge 100% närvaro i skolan?
Jag litar på magkänslan. Har barnet/n en dålig dag (märks ofta redan vid frukosten) så får hen vara hemma förutsatt att jag är hemma. Jobbar jag så brukar vi säga "prova, fungerar det inte så får ni ringa så kommer jag". Det verkar ha fungerat hitintills. Barns mående är inte svartvitt. Det är inte bara frisk eller sjuk. Men vi pratar väldigt mycket om vikten av att vara i skolan, vad det innebär när man missar skoltid och hur underbart det är att lära sig nya saker. Har man dessutom barn som har jobbigt i skolan så känns det ännu viktigare att vårda lusten att gå dit och glädjen i att vara i skolan, och det gör man sällan med tvång.
Håller med dig, LD! Inte bara små barn, utan även tonåringar behöver stanna hemma ibland och komma ikapp, softa med serier eller spela datorspel. Inte blir det slackers av dem för det! Hälsning från en högstadielärare och tvåbarnsmamma. //Anna
Kan tillägga att vi varit hemma p.g.a. "dåliga dagar" en handfull dagar på sex år. Har aldrig tagit semester med barnen på skoltid heller. Men barnen vet att vi är lyhörda för deras behov och är behovet att få vara kvar hemma en dag för att det är en dålig dag / ledsen / trött så blir det så. 99 ggr av 100 så svarar de "jag vill prova" om vi frågar vad de känner själva. Och 99 ggr av 100 så är de kvar dagen ut.
Ser hellre att de lär sig att ta ansvar för sig själva och sin hälsa redan från start så kanske de slipper sitta där med utmattningsdepression och ångest redan i 30 årsåldern som sin mamma, bara för att man måste vara på jobbet... Hela tiden... Oavsett hur man egentligen mår...
Jag undrar verkligen var den här masshysterin att barn ska klara av 8-timmars arbetsdag plus hemarbete kommer ifrån? Skolplikten som lag finns ju för att föräldrar inte ska kunna hålla sina barn borta från en grundläggande utbildning. Den skapades ju för att vara bra för barnen? Så varför lyssnar ingen när man säger att den ofta fuckar up istället?
Att fler och fler barn blir utbrända förvånar mig inte alls. Vi har ju fan satt i system att pressa barn hårdare än många vuxna och sen sitta och skratta över hur lätt dom har det och att dom ska fasa för arbetslivet sen. Men alla jag känner i min ålder (~21) är så glada över att arbeta heltid för helt plötsligt kan de lämna jobbet på jobbet och komma hem och bara vara. Jag vet inte riktigt vad min poäng är men jag blir aldrig så provocerad som när folk sätter krav på barn de inte skulle sätta på vuxna.
Det absolut viktigaste jag vill lära mina barn är att leva och att lyssna på sig själva. Det skulle rimma illa med "jag skiter i att du är ledsen/hängig idag du ska ta mig fan till skolan ändå". Eller bekanta som beklagar sig över att deras ettåring skrikit hela natten och ing ärm har fått sova men dumpar ungen på förskolan 7-17 ändå för jobb (okej, det kan finnas en ekonomisk aspekt här - dock ej hos de människor jag beskriver). HUR ska vi få bukt med psykisk ohälsa om vi inte ens tillåter oss att känna efter och ta hand om oss själva ibland, trots moraliskt fel?
Är jag trött/sovit dåligt så prioriterar jag inte mitt jobb. Det finns INGEN som kommer att tacka mig på min dödsbädd för att jag sket i hur jag mådde och jobbade på istället. Fast då är ju inte min tro att mitt liv = mitt jobb heller.
Samhället behöver att folk arbetar och tjänar pengar så att vi kan få pengar för att vara hemma när vi är sjuka eller gamla. För att vi ha vägar, gratis skola och sjukvård m.m. Alla behöver dra sitt strå till stacken liksom. Skyldigheter och rättigheter.
Tycker definitivt att det är okej att ta sjukdagar utan att vara sjuk ibland!
Vet själv hur det är att gå till skolan utan att orkar/vilja - när jag började lida av ångest gick jag till skolan varje dag utan undantag, nästan som en robot. Inte lärde jag mig något av det, många dagar gick jag hem tidigare, just för att det är där jag mådde bäst. Tror min skolsituation hade blivit bättre om man hade fått ta en sjukdag ibland då och då, inte varje vecka eller flera gånger i månaden, men när man verkligen inte känner för det. Tror ingen blir lycklig av att man måste gå när man inte känner för det.
Att jag "skolkade" så mycket i nian har inte stoppat mig från att gå till varje arbetspass jag får - eller bli inringd när jag är ledig - så tror inte att man blir en slacker av det heller. Tror bara att "mental health days" (eller vad man nu ska kalla dem, må bra dagar?) är positivt, tycker det borde vara mer integrerat i samhället. Folk hade nog bara varit gladare och orkat prestera bättre på jobbet/i skolan om det fanns :)
Absolut nej! Att lära sina barn att en måste till skolan även om en har en dålig dag, viktigt! . Herregud- vem har ett sånt jobb att en bara kanske stanna hemma en dan pga att "en har en dålig dag"?!? Naivt!
När jag var liten kunde jag någon gång då och då få ta en hemmadag trots att jag inte var sjuk. Ofta behövde jag det, även om jag inte riktigt kunde sätta ord på det som liten. Idag så förstår jag att det är så jag fungerar och alltid har fungerat. Får jag för mycket intryck, åtaganden och stimulans behöver jag vila. Detta gör jag bäst hemma. Och jag ser ingen som helst koppling till arbetsmoral eller diciplin. Jag har alltid varit högpresterande. Har två extrajobb plus heltidsstudier just nu exempelvis. Att mina föräldrar lärt mig att det är okej att ta en ledig dag för att ta hand om mig själv ser jag bara som något positivt. Jag är mer inkännande och lyssnar när det blir för mycket, vilket det blir för alla ibland. Samtidigt som jag vågar satsa och jobba hårt, då jag vet med mig att min kropp säger till när vila behövs.
Så länge barnet går på förskola kan jag tycka att det är ok att vara hemma om det är en extra jobbig dag men när barnen har börjat riktiga skolan så har vi skolplikt och börjar man tulla på reglerna så tycker jag att man lätt kan hamna på ett sluttande plan, tycker det är bäst att barnet får lära sig från början att vissa saker måste man bara göra, att det inte är förhandlingsbart. Tror det blir svårare att lära om annars när barnet kommer till högre studier eller arbete. Mitt barn har bara fått vara hemma om hen varit sjuk, sen har vi förklarat och pratat om varför hen inte kan vara hemma när inte lusten till skola funnits. Det är ju inte alltid en velat gå till jobbet men man gör det ändå.
Detta är intressant då jag är ett praktexempel på att så kallad "god arbetsmoral" inte fungerade på mig. Jag fick absolut inte vara hemma om jag inte var sjuk! Spelade ingen roll, man skulle gå till skola/jobb oavsett enligt mina föräldrar. Och tid, osv... Jag hade nog enbart mått bra om jag fått stanna hemma någon dag, jag mådde inte alls bra som barn. jag är numera (och har alltid varit) extremt morgontrött och försover mig väldigt lätt, jag tar mitt mående i första hand oavsett, men före jag började ta mitt mående först så gick det så långt att jag gick in väggen/depression. Jag tvingade mig själv att fylla upp alla höga krav samhället har. Men det funkar helt enkelt inte för mig, jag behöver tid för mitt välbefinnande! Jag har i vuxen ålder fått diagnos ADD.
Jag kommer att ta min dotters välmående i första hand i alla lägen. Det känns idiotiskt för mig om jag skulle tvinga henne att göra något hon mår dåligt av, om det enda som krävs är en dags vila för att fylla på energin och välbefinnandet.
Mvh alla barn gör inte som sina föräldrar ;)
Hmm intressant. Jag vet inte hur jag skulle göra, mina barn är små än så länge. Jag klurar på hur många av dessa slöa ungdomar och unga vuxna som är lata enbart och hur många som kanske är sjuka utan att det syns. Jag fick stämpeln lat när jag var tonåring och jag skolkade mycket i högstadiet. Ville bara gå hem. Anledningen var att jag hade ångest och mådde dåligt när jag var bland folk. Men det skämdes jag för att prata om och ingen frågade heller. Som vuxen (efter att ha jobbat mycket med min ångest) är min arbetsmoral toppen så den "ovanan" gick uppenbarligen att bryta.
Jag tycker definitivt att du är inne på något viktigt här, kanske viktigare än många tror.
Då jag började första klass var mina känslor mycket blandade: dels älskade jag skolan, min lärare och att få lära mig, men samtidigt var jag livrädd för att bli utanför bland klasskamraterna. Jag minns att jag mådde skitdåligt flera kvällar och grät mig till sömns, men ändå var tvungen att gå. I högstadiet och gymnasiet kunde jag flera gånger skylla på migrän eller illamående överlag helt enkelt pga stt jag inte hade ork att stiga upp eller motivation nog, men samtidigt visste att sådana förklaringar aldrig skulle gå hem hos mina föräldrar. Mina föräldrar är små "arbetsnarkomaner" som skäms så fort de är borta en minut för länge från sina arbeten och som gärna skulle gå på jobb med 40 grader feber. För då är man duktig och det är sådana folk som uppskattas!! Inte undra på att jag sedan lider av enorma inre konflikter då jag nu som 22 åring inte vet vart jag ska ta vägen då jag märker att jag inte klarar av mitt sommarjobb (den här sommaren), och skäms alldeles förskräckligt då jag slutligen är tvungen att sjukskriva mig på grund av utbrändhet. Tror alltså att det här hänger ihop: det att en måste gå till skolan och måste gå till jobbet, oberoende av hur det känns. Istället för att prata om det, reda ut känslorna och inse att det knappast är skolan eller jobbet det är fel på i sig utan att problemet är något annat underliggande.
Så att låta sitt barn vara hemma handlar inte om slapphet tror jag, utan kanske bara om att lyssna på barnet och ge hen en möjlighet att lätta sitt hjärta, något som är otroligt viktigt.
P.S. Nu är jag ju inte alls förälder själv utan talar enbart utgående från mina egna erfarenheter vad gäller skolgång och jobb.
Flyttar min kommentar eftersom den hamnade lite fel ovan:
Såsom jag läser vad LD skriver ”tvingar” hon sina barn. Jag gör så i alla fall. Nej, de har inte lust men de måste gå ändå. Men om det verkligen tar emot för barnen – de är hängiga, oroliga, trötta och stressade så låter jag dem vara hemma och vila, även om den magiska febertermometern inte visar över 38 grader.
Det finns många aspekter här tycker jag.
1. Vi måste akta oss för svaghetsföraktet! Alltså det där ‘Jag har minsann gått till skolan i alla väder, och de gjorde mig till en ”stark, tuff och duktig människa”.’ Det åter i mina öron obehagligt likt ‘jag fick minsann stryk i min barndom, och det tog jag ingen skada av’. Vill vi ha starka, tuffa och duktiga människor? Är det det som är målsättningen? Det är ju utmärkt att ha som mål om vi fostrar blivande soldater, men om vi vill ha känsliga, exakta, mjuka och empatiska människor då? Elli – vad har du för syn på svaghet? Känslighet? Är du så att du himlar med ögonen lite när du kommer i kontakt med känslighet? Många gör det.
2. Psykisk sjukdom syns inte på en febertermometer. Kan barn vara psykiskt sjuka? Deprimerade? Stressade? Jajamän. Är det sjukdomar, fast det inte är kvantifierbart? Jajamän. Är det rätt att hålla barn hemma en dag här och var för att minska risken för stressjukdomar? Gud ja. Utmattningssyndrom – tror du att den diagnosen finns överhuvudtaget? I så fall är det väl utmärkt att lära barn tidigt att det är smart att ibland ta ”ledigt” från jobbet/skolan en dag för att känna efter hur trött en egentligen är och om en är nära ”väggen”. Istället för att vara ”duktig” och bara köra på. För jag vill inte ha duktiga barn. Jag vill ha engagerade men hållbara barn med förståelse för det mänskliga psykets begränsningar.
3. Jag håller för övrigt med Stinas sista meningar här ovan: barnen gör som vi själva gör. Jag är en mycket engagerad läkare som brinner för mina patienter. Det gör att jag ibland är sjukskriven för en förkylning som jag egentligen hade kunnat jobba mig igenom med hjälp av paracetamol. För jag måste ge 100 % på mitt jobb, och går jag till jobbet trött, sjuk och hängig och ändå ger 100 % kommer jag att bränna ut mig. Jag hoppas att mina barn ser både mitt engagemang OCH mina försök att sätta gränser för vad jag orkar.
4. Det gör mig ont att höra din allmänna ton och inställning till dina elever. Jag tror att jag tolkar in mer än vad du egentligen kanske menar, men jag hoppas att du förstår att t ex hemmasittare inte är hemma för att de är luststyrda, inte kan ‘ta sig i kragen’ och har slappa föräldrar.
Akta dig för svaghetsföraktet, du starka, duktiga soldatämne! ?
Jag har världens pålitligaste barn, trots att de fick vara hemma från skolan lite då och då.... en är 42 och en är 40. Båda har fått stanna hemma från skolan när de har känt att::::::: nä, nu orkar jag inte. Ibland har jag lirkat lite med dem och då har de gått iväg och andra gånger har jag bara tänkt: ok, stanna hemma då men
då är det de här reglerna som gäller. Idag ska vi städa, tvätta, laga mat, putsa fönster och
det är jag som delar ut uppgifterna.
Båda två har klarat sig bra i livet, bra utbildning, bra jobb, fina barn och bra minne (de pratar
ofta om hur det var hemma och hur jag var liksom chefen och delade ut arbetsorder till var
och en)
Jag tror att stanna hemma för man inte orkar är inte hela världen.
Well. Jag har gjort likadant. Med mina två äldsta när de var små. Och när de blev lite äldre ansåg de att de själva kunde avgöra när de ville va i skolan eller inte. För att det va liksom inget tvång att gå till skolan. Och det... blev ett problem. För skolan brydde sig. Förmodligen blir det folk av dem med. Men jäkla massa bråk om närvaro. Med mina nästkommande har jag tyvärr fått ändra strategi och bestämt att de bara är hemma när de är sjuka... För att förenkla för dem. Fast det är sviiiintråkigt. Och jag kräks på skolplikt ibland.
Nu har jag bara barn på förskolan än så länge så det gäller väl inte riktigt mig. Men jag kan absolut känna att det är viktigt att lyssna på barnen. Tyvärr är det ofta svårt med det egna jobbet att vara ifrån om det inte är ett absolut måste. Men är man hemma på dagarna så skulle jag ha oerhört svårt att motivera att skicka iväg barn till skolan som inte mår bra pga sovit dåligt eller vad det nu kan vara. Själv fick jag aldrig vara hemma från skolan. Feber var det enda som gällde, jag kunde ha sandpapper i hela halsen och hostan från helvetet men till skolan gick man ändå! Var såå avundsjuk på kompisar som fick vara hemma och sjuka ibland (jag var sällan sjuk). Idag har jag också svårt att vara sjuk utan att tänka tanken "Är jag verkligen sjuk nu? På riktigt?".
Om det är något som sker varje vecka så får man ju såklart gå till botten med varför hen inte vill gå till skolan. Då är problemet antagligen mycket större än bristande motivation eller en dålig dag. Men det tror jag nog att de allra flesta föräldrar har koll på.
Jag vill att mitt barn går till skolan när hen kan eftersom jag inte vill att hen missar genomgångar och för att jag vet att det passar hen bättre än att sitta ensam hemma och försöka ta igen det sen. Vi bor utomlands och här slutar skolan ca kl 12 så vi har massor av tid att göra saker tillsammans ändå.
Sen tycker jag att de är lite nonchalant mot läraren och klasskamrater att bara stanna hemma för att man inte orkar. Ja, ditt barn kanske är jätteduktigt, men har hen inte varit med kommer läraren att få lov att spendera tid på hen som kanske hade kunnat läggas på ett annat barn som behöver mer hjälp. Fast kanske anser folk att deras barn inte lär sig speciellt mycket i skolan och därför inte behöver gå dit?
Det beror nog mkt på barnet. Min äldsta har det jobbigt i skolan och skulle förmodligen gärna vara hemma men då kommer han ännu längre bakom. Hade han varit borta en gång hade det blivit en till och en till osv.
Ärligt talat så tycker jag det är lite nonchigt att låta barnen vara hemma "för att dom vill". Läraren planlägger aktiviteter och lektioner och det blir krångel om barn är borta så dom missar uppgifter/genomgångar/kunskap vilket ger läraren mer jobb. Är nog jobbigt att göra det för dom som är sjuka.
Mina barn kommer inte få vara hemma för att dom vill, har inte heller möjligheten för det när jag jobbar. Förskolan är en sak, skolan är en annan.
Jag var i skolan varje dag. Aldrig sjuk eller ledig, alltid topp-presterande, 10 av 10 på glosförhören, 100%på proven. En sån man satte mellan de "stökiga killarna" för att jag kunde hålla ordning. Var ett bra exempel. Likadant i privatlivet och hela vägen upp på universitetet. En duktig flicka. 100 % närvaro, världens bästa student, flickvän, dotter, syster, kompis. Min människovärde låg i hur väl jag presterade och jag fick ångest av helgerna, för man får inga betyg i avslappning och vila.
Nu är jag 27 år och kan inte jobba. Jag sitter hemma med en själ lika stabil som en urtvättad T-shirt och alla dom där dagarna i skolan känns lite...bortkastade. Tänk om jag hade fått vara hemma ibland? Lärt mig att känna efter och säga nej. Hade det varit annorlunda?
Jag skulle önskat att jag fått stanna hemma lite oftare, även om det var "bara för att", då hade jag kanske lärt mig att lyssna på min kropp och inte kämpat så hårt för att vara en duktig flicka. Att köra över sig själv psykiskt, dvs inte ta hänsyn till annat än fysiska sjukdomstecken, är inget jag vill lära mina barn. Därför tänker jag skolka med dem regelbundet!
Det känns väldigt långsökt att dra paralleller att ett barn som får vara hemma från skolan eller skolkar, senare blir oambitiös och lat som vuxen. Jag har varit hemma flera gånger från skolan av olika anledningar, skolkade då och då under gymnasietiden för att jag ville hellre ta sovmorgon. Jag gick senare vidare med att plugga och har nu två utbildningar.
När jag sen började jobba så erkänner jag att jag ibland har sjukanmält mig fast jag inte varit sjuk, och jag vet att folk tycker man har dålig arbetsmoral och är en dålig människa, men jag behöver det ibland. Jag vill inte att mitt liv ska handla om att bara jobba jobba jobba och att jobbet är viktigare än mitt välmående. Att bry sig så mycket om jobbet så att man sliter ut sig och går in i väggen är så hemskt. Sen har det gått den ändra vägen också, jag har gått till jobbet fast jag inte borde, men att jag vet att det går ut över mina kollegor och de blir tvungna att jobba övertid när jag är borta.
Att man idag pratar om milleniumbarnen som lata och inte vill jobba, tror jag handlar mycket om generationskrockar. Jag tror det är de äldre generationer som har lärt sig att det är bra att vara disciplinerad och att jobba-äta-sova, tills man dör typ. Man är en duktig och bra människa om man aldrig sjukanmäler sig och gärna jobbar övertid utan att få betalt för det. De yngre generationerna verkar idag ha mer fokus på sig själva och att njuta av livet, där jobb kommer i andra hand. Nu idag anser arbetsgivare att det är positivt att man byter jobb med 3-4 års mellanrum för att jobbyten visar att man vill utveckla sig och är ambitiös, medan mina föräldrar blev lärda att byta jobb ofta är något dåligt.
"Mental health day", någon? Som vuxen är jag beredd att kämpa mig genom arbetsdagen med en hel del somatiska symtom (jobbar ofta hemifrån så smittar ingen) men de sjukdagar jag tagit ut har ofta handlat om jag jag har mått dåligt psykiskt. Det handlar inte om lathet eller att inte ha lust att jobba utan om att jag mått så dåligt att jag inte kan göra ett gott jobb en sådan dag. Sådana dagar spenderas bättre med sådant som ger själen vila (och förebygger kanske längre sjukfrånvaro längre fram). Nu har jag inga barn i skolåldern men jag skulle ha förståelse för behovet av en och annan "mental health day".
Till Fia
Vilka ungdomar träffar du om dagarna som inte vill jobba? Jag träffar bara ungdomar som vill jobba. De som inte vill (ja de finns) är få.
Och varför man bor hemma hos mamma (tydligen aldrig hos pappa) kan med stor sannolikhet bero på den extrema bostadsbristen. Skulle hellre vara hemlös än bo med mina föräldrar.
Men alltså vuxna som sjukanmäler sig för att de inte har lust att gå till jobbet. Anmäler man det till försäkringskassan? Ska man få sjukpenning för en dag för att man inte hade lust att gå till jobbet?
Jag tycker att man ska få ekonomisk support från samhället om man är sjuk, fysiskt eller psykiskt, men att få sjukersättning för att man inte har lust att gå till jobbet? Nä, har man inte lust att jobba så får man se till att man har en ekonomi (och en arbetsgivare) som tillåter lusten att styra.
Jag skulle antagligen hamna i facket (arbetande) slacker, och jag fick bara stanna hemma om jag var ordentligt sjuk (notera att jag i övrigt haft en mycket kärleksfull uppväxt). Det jag fick med mig av det är frågan: vad har plikttrogenhet för egenvärde?
Jag gick ur gymnasiet (då jag skolkade massor) med oklanderliga betyg. Jag arbetar eller pluggar för Min Egen Skull, och mår jag inte bra nog för att jobba - konventionell anledning eller ej - så stannar jag hemma, så länge det inte får någon annan att hamna i sticket.
Jag tror att den gamla lutherska arbetsmoralen i väldigt många fall göder självskadebeteende, av att ett ofta oklart högre syfte är viktigare än ens välmående - klart bidragande till många "utbrändheter".
Det är ideologi och ska problematiseras som sådan. Tycker att träningsideologin ("never show weakness") hamnar i samma fack av högst problematiska inställningar till sig själv och andra.
Forstar inte heller riktigt hur Fia tanker. Min mamma lat mig vara hemma nar jag behovde, under hela min skolgang, fran sexars upp till det att jag var 18. Jag borjade jobba heltid 2 dagar efter det att jag tog studenten. Bor nu utomlands, ar skandinavisk representant for ett storre foretag. Har varit sjuk 2 dagar de senaste 4 aren. Jag tvivlar pa att mina "onodiga" hemmadagar har gjort mig till en slacker. That said, mina klasskamrater som jag tog studenten med, som var i skolan varje dag, gjorde alla sina laxor och var "monster elever" verkar ha problem med att behalla jobb/gar till sitt jobb nar dom kanner for det. Tror att mina hemmadagar hade en positiv inverkan pa mig.
Håller helt med dig LD här.
Annan aspekt är ju alla som åker utomlands när det inte är lov, vad är skillnad där egentligen? Känns ju som flertalet som är team skolplikt ändå tycker det är okej att "skolka" om det är för att semestern ska bli billigare.
Sunt förnuft, är mitt svar. Barn är olika och oftast är det föräldrarna som känner barnen bäst. Det går inte att ge ett universellt svar.
Dels har föräldrar olika förutsättningar. Att vabba mer än sjukdagar fungerar inte ekonomiskt för alla familjer. Dels är barn som sagt olika. Hur skört det är att missa lektioner skiljer sig (barn som har lätt för sig klarar att vara hemma mer, medan barn som behöver repetition kan må dåligt av att stanna hemma och komma efter), hur skört det är att missa social tid med kompisar skiljer mellan olika barn, hur känsliga de är, hur snabbt de repar sig efter dålig morgon, hur bra de är i allmänhet på att lyssna på kroppen vs prova saker ibland även om det känns motigt osv osv.
Vår äldsta skulle stanna hemma varje dag om han fick. Inte för att han vantrivs i skolan (han är alltid glad när han kommer hem och svarar att dagen varit jättebra när vi pratar om det) men han vill hellre jaga Pokémon och spela på iPaden. I hans fall är det självklart att han ska till skolan förutom när han är sjuk, efter-förkylning-hängig eller ledsen/nere på ett sätt som vi märker skiljer sig från vardagströttheten/vill-hellre-jaga-Pokémon-läget. Den lilla älskar skolan men kan ibland säga att hen är trött. Vi brukar säga att vi testar och så får hen säga till läraren om hen vill bli hämtad. Hen är väldigt bra på att se till sina behov och säga till vuxna, så hen skulle absolut säga till. Dock har det aldrig hänt, för när hen väl kommer till skolan blir hen pigg och tycker det är kul och motståndet är som bortblåst. Vi känner ju våra barn och du känner dina.
Det ligger något i att barn idag inte är vana att göra sådant som inte är lustfyllt, och att det finns ett värde i att öva sig på att stå ut med att göra tråkiga saker. Samtidigt finns ett värde i att lära sig lyssna på sin kropp. Det är en balansgång. Jag tänker att det är skillnad på att inte ha lust att gå till skolan eller ha en dålig morgon som faktiskt kan vändas till en riktigt bra dag (vilket är en bra lärdom) och att ha en dag där kropp och själ faktiskt inte orkar och där en behöver vila. Där känner föräldrar sina egna barn bäst och vet vad som är vad, och det är väl där föräldrarna har sitt ansvar.
Äntligen! Någon som tänker som jag.
Jag kommenterar aldrig någons blogginlägg, jag vet inte varför jag gör det nu, kanske är det för att jag sitter ensam med ett glas vin på en fredagskväll, kanske är det för att "ingen förstår" (som en dramatisk tonåring) mig.
Jag var utstött i låg och mellanstadiet, vilket jag överlevde fint med mina två kompisar, i högstadiet var jag mobbad. På kvartssamtalet som var i sjuan (i en klass där alla hatade mig av någon anledning) berättade jag stolt för min mor att jag inte hade skolkat en ända gång, och utan att ens titta på mig så svarade hon "ah, men den dagen du skolkade hela dagen?" Hon pratade om den första gången jag hade panikringt till min far och gråtit och bett honom att sjukanmäla mig.
Jag blev skuldbelagd när jag var tolv år för att jag var mobbad och inte ville vara med om det mer. Idag är jag 23 år och har mer terapi i bagaget än jag borde. Jag har haft ett grovt självskadebeteende, jag har haft enorma identitetskriser, höga räkningar på mediciner och flera möten på psyk än vad 100 friska människor har haft i sitt liv. Jag kan inte låta bli att undra hur jag hade fungerat idag om min mor inte gav mig skulden för att jag var mobbad. Ger givetvis inte min mor all skuld för mitt psyke idag, 99% skyller jag på taskiga pubertala tonåringar. Tänk om jag hade fått förståelse för detta redan i den åldern? Hade jag sluppit mina hjärnspöken och känslan att jag aldrig duger om jag bara fått chansen?
Jag vill inte spy ur mig massvis med offertext, men har druckit just nu och skyller på det. Jag ursäktar urspårningen som bara den, men alkohol liksom.
Tack LD, detta inlägget gjorde mycket för mig. Den dagen jag ynglar av mig ska jag köra på samma stil! Du rockar!
Omöjligt att låta barnen stanna hemma om de känner för det. Det är sjukt svårt för oss ändå när det blir vab. Jag sköter ett labb ensam och kommer jag inte dit senast 7.15 på morgonen så blir det kaos på läkarmottagningen.
Hur löste ni det med att inte lämna ledsna barn på förskolan? Antar att majoriteten av oss har en tid att passa på morgonen. Morgnar är f ö fruktansvärda! Varje dag börjar med trötta griniga barn och föräldrar här... Stress och jäkt... Är det bara i våran familj?
Hade ingen möjlighet att stanna hemma om jag ville eftersom att föräldern jobbade borta från hemmet och det var inte att tala om att man skulle "slippa" skolan för att man var trött eller för att man "kände för det". Jag har ett flertal klasskamrater och kompisar som fick göra lite som de ville och vars föräldrar "sjukade" dem ifall de var morgontrötta och mellan många av oss kan man absolut se skillnad: jag håller väldigt hårt på att man är i tid och alltid går till skolan/jobbet även ifall man inte känner sig så pigg på det (från vad jag har sett mer än vad de som har fått "slippa"), men det är med all säkerhet mer än bara just de dagarna de fick slippa som skiljer oss åt. Jag kan absolut tycka att det inte är hela världen ifall man låter 7-/8-/9-åringar stanna hemma någon gång då och då om man har tid och möjlighet.
Den där extra dagen som de fick stanna hemma är med all säkerhet inte där gränsen dras för notoriska slackers och knegare.
Jag tror att många utbrändheter inte främst beror på arbete eller skola. Vi jobbade fler timmar och tyngre förr, men kanske är det stressigare på arbetsplatser idag.
Jag tror många utbrändheter beror på hela samhällsklimatet, på kroppshetsen, att vara den perfekta föräldern, partnern, vännen, att ha inredningstidningshemmet och trädgården, träna, vara social, ständigt uppkopplad, fixa middagar, alla barnaktiviteter, ständigt jämföra sig med instageamflödet, kändisar, vänner och klasskamrater osv.
Men när man blir utbränd är det jobbet som plockas bort, fast det kanske inte är det som egentligen gjort en sjuk. Något måste man plocka bort om man är utbränd såklart för att få lugn att bli frisk, men egentligen kanske man skulle behöva plocka bort kroppshetsen, familj, middagar, disk, tvätt, städ osv, men de delarna är svårt/omöjligt att plocka bort.
Minns att jag ibland var sjukt stressad över läxor och kommande prov. Då lät min ömma moder mig stanna hemma från skolan för att jag skulle hinna läsa ikapp. Var inte ofta det hände men minns hur mycket det betydde för mig och mitt mående då. Ibland när jag var yngre fejkade jag huvudvärk inför fröken och gick hem och käkade glass. Mamma som var hemma sa inte mkt om det då. Det hände inte heller särskilt ofta. Som vuxen är jag ansvarstagande och går tyvärr till jobbet ibland fast jag borde vara hemma pga sjukdom (måste sluta med det!). Kommer alltid sätta mina barns psykiska mående före skolplikt , så behöver de av olika anledningar vara hemma nångång trots att de inte är sjuka så får de vara det.
Skulle vilja hålla med dig där, men tyvärr uppfostrades min sambo på sånt sätt o han kör ännu på samma bana trots han är vuxen och arbetande.. Otroligt frustrerande tycker jag. Hemma hos oss fick man självklart vara hemma om man var sjuk, men annars var det nog alltid skola som gäller, "dålig dag" var inte acceptabel ursäkt, vilket jag håller fast vid än idag. Min sambos föräldrar lät honom däremot stanna hemma vid "dåliga dagar" och han kan ännu idag stanna hemma från jobb o dyl. för att han helt enkelt inte har lust. Nu menar jag givetvis inte att de händer alla,men för mig personligen är jag ganska säker på att jag inte tänker chansa å göra som min sambos föräldrar gällande egna barn utan tänker köra på mina föräldrars linje. Bara mina åsikter :)
Också enkelt för hemmafruar/män att tycka det är självklart att barnen bestämmer när och om de vill gå till skolan - vem som jobbar kan låta ett barn göra så??
Mamma lät mig stanna hemma från skolan lite då och då när jag inte kände för att gå dit. Min sociala fobi var mycket värre när jag var yngre och det var skitjobbigt att vara i skolan. Jag behövde en andningspaus då och då. Har inte tagit någon skada av detta skolkande, tvärtom. Klarade betygen, kom in på högskolan och har nu ett jobb där jag tar väldigt mycket ansvar. Så någon slacker har det inte blivit av mig. Jag är starkt emot skolplikten, det vore mycket bättre med läroplikt så att det blir möjligt med hemundervisninng, distansundervisning och liknande. Varför är det så himla viktigt att tvinga iväg ungarna till skolan varenda dag om de inte trivs där?!
Har följt den debatt lite vid sidan om men tycker det är helt sjukt att det verkar socialt accepterat att göra så här, vem såsom arbetsgivare, skola,vänner eller familj ser detta som acceptabelt? Ni själva? Känner ni helt seriöst att ni gör något bra genom detta? Jag blir livrädd av att läsa sånt här. Kom igen folk, bättre kan ni!!
Jag håller med dig! Ett barns mående kan inte mätas med bara en febertermometer. Jag har samma inställning som dig. Skolan ska vara kul, lärande ska uppmuntras, vara kul och intressant. Mitt barn började förskoleklass nu i år. Han har varit hemma 3 dagar för sjukdom, inget annat. Fostrar ingen slacker bara för att jag hör och ser mitt barn.
Jag tror att genom att lära barn att känna efter själva och får "bestämma" efter den känslan så skapar man trygga individer som inte kommer att arbeta med något de avskyr så att de måste disciplinera sig att går till jobbet. De kommer redan ha valt ett liv och ett jobb de trivs med. Eller känner sig fria att byta.
[…] Apropå skolplikt och plikkänsla och arbetsmoral som vi pratade om häromdagen, så har jag lite fortsatta tankar. Jag att nånting skaver när man formulerar pratar om plikt och ansvar för jobb och skola. Jag kan inte riktigt förklarahur jag menar men jag tänker på min man, som varit utbränd och som liksom står och vinglar på kanten till avgrunden hela tiden. […]
Jag ser också att det är viktigt att uppmuntra barn till lärande, till nyfikenhet (där behöver man egentligen inte göra grundjobbet för barn ÄR nyfikna, men vi måste bevara detta också) och till lust. Skolan ska vara rolig och jag tror att man lär sig mycket mer då. Självklart är inte ALLT roligt hela tiden, men det är skillnad på det och på att känna total studietrötthet. Och där vill jag helst inte att mitt barn hamnar och då gör jag allt jag kan för att motverka det :-)
Tack, några månader i efterhand, för inlägg och kommentarer. Sitter här och brottas med motivering utåt till varför 2åringen (!) fått vara hemma från förskolan idag trots att beslutet känns helt rätt för oss. Efter ledsen inskolning och enstaka panikgråtande lämning har vi landat i att så långt vi bara kan vara lyhörda och hitta alternativ lösning för dagen när det är allvarlig kris (utöver vanlig tvåårsbestämdhet bla bla) på morgonen. Inte köra över vårt barn som är stor nog för att säga vad hen vill men för liten för att berätta och resonera om varför. Jag menar, hen hade inte ens behövt lämnas bort om vi inte behövde jobba för det mesta om vardagarna. Ändå är normen så stark så den pyr in i varje por- barnen ska lämnas, gråten går över och då är allt "bara bra". Är det verkligen det? Inte i mig och maken i alla fall.
När jag läser diskussioner ovan som rör bra mycket äldre barn än vårt blir jag både glad och stärkt i att vi är fler som går på eget förnuft och inte bara kör på. Men förstår såklart att inte alla har ett val i vardagen, vilket är ledsamt.
60