MENY
30 oktober 2016 | 20 kommentarer
Jag opererades på fredagen som planerat. Klockan sex på morgonen kom de in med sån där antiseptisk tvål och så fick jag duscha. Sen rullades jag iväg. Eftersom att jag ammar tog jag inte värkmedicinen de kom med eftersom att de inte kunde svara på om den funkade eller ej och det var lika bra för de gav mig den för sent konstaterades uppe på operation.
Jag fick förflytta mig till operationsbordet. "Jag har glömt att väga mig!" ropade jag för jag tänkte att sånt är viktigt när man ger narkos men de ba "vi kan estimera utifrån din längd" och jag försökte förklara att jag antagligen inte ser så tjock ut som jag egentligen är och att jag faktiskt är fet till och med.
Då lutar sig en sköterska fram och säger "Du är jättefin!" Haha ba ja okej? Men jag är fortfarande fet och det är relevant här och nu. Jag sa att jag trodde jag vägde mellan 85 och 90.
Ursäkta detaljberättelse men jag tyckte allt var så intressant. De satte sådana där hjärtmojänger på mig och sen la de flera pappersprassliga filtar över mig. Jag frös som fan men tänkte att ja jag kommer ju sövas så det gör väl inget. Men plötsligt kom det en massa skön värme?! De lutade mig neråt så jag blev mer stående och så pulade de in en massa konstiga kuddar under mina knän och ben som var jättebekväma och fick min rygg i bra läge. Sen fick jag andas syrgas och nej det tycker jag inte om. Jag gillade inte lustgasen heller på bb. Nåt med att ha en mask över ansiktet tror jag. Usch.
Så säger de att de ska ge mig ett långtidsverkande värkmedel och att det kan snurra till lite. Alltså lite? Ni vet när man supit som fan och knappt tagit sig hem och man lägger sig på sängen och det snurrar som fan? Värre än så. Fy fan vilken smäll.
Sen säger de att "Nu ger vi narkos" och sen vaknar jag sittandes i en säng i nåt jäkla kontorslandskap (?) av att nån säger "Natashja!". Jag får sitta kvar där och nån jäkla maskin piper och nån säger att "Natashja nu får du ta ett djupt andetag!" för tydligen andades jag uselt, men jag andas ganska lätt generellt. Efter en stund körde de tillbaka mig till mitt rum och där mötte jag Oskar och bebisen. Jag sa att nej, nån bebis vill jag inte ha idag och så blev det.
Jag fick morfin så jag fick pumpa ur och kasta mjölk ett par gånger. Vi gav ersättning resten av dagen och på natten och så nästa morgon ammade jag igen.
Vi kom i alla fall hem igår kväll. Jag var så jävla mörbultad och trasig. Ont inte bara i operationsärren utan i nacken och axlarna (helt sjukt ont?) och svårt att andas ordentligt. Kände mig liksom överkörd av en lastbil. Men att komma hem var så skönt. Jag satt i soffan en timme eller två med en varm filt över mig och liksom fick bli varm och gosig, sen gick vi och la oss. Barnen sov hos Anja.
Att sova med bebisen gick jättebra även om jag hade väldigt ont. Han krånglade lite innan vi somnade, antagligen tuttförvirrad av ersättning och napp och grejer fr han vägrade ta bröstet. (Han blir aldrig arg på ersättningen)
Men Oskar bar omkring honom tills han somnade och sen så gick det bra att amma när han sov.
Och imorse när jag vaknade så mådde jag cirka tusen gånger bättre. Nu har jag bara ont i såren och magen. Går lite framåtlutad och sakta.
Det blev en titthålsoperation iallafall, komplikationsfri. De körde även ner en sån där ERCP-mojäng och städade ur gallgångarna. Där hittade de tydligen två stenar och massa grus som inte synts på ultraljudet. Inte konstigt att jag haft ont så ofta!
Nu får jag hoppas att allt gått som det ska och att inga komplikationer uppstår. En del får fortsatt ont efteråt pga typ kramper i gallgångarna så håll tummarna för att det inte händer mig! Nu ska jag läka och hoppas att magproblemen är ett minne blott. Oskar stannar hemma denna vecka.
20