MENY
"Rätta mig gärna om jag har fel, men är det inte vi vuxna som ska lära barn och unga att man inte kan bete sig hursomhelst utan konsekvenser??"
Detta är ju en vanlig tanke. Förståelig såklart för man vill att barn ska lära sig rätt och fel och där ingår att ta hänsyn till konsekvenser. En person på min facebook skrev:
"Samtidigt är det oerhört viktigt att få barn att förstå att deras handlingar har konsekvenser. Att inte hjälpa ett barn att förstå det är oerhört illa."
"Barnet måste ju lära sig konsekvenser!", "Barn måste lära sig att det de gör har konsekvenser!" som om detta är nåt man aktivt måste lära dem i form av olika metoder eller bestraffningar eller fabrikerade "konsekvenser". Men vet ni vad? Konsekvenser förstår de ju faktiskt ändå. Alltså utan vår inblandning. Gör man A så händer B. Det lär sig till och med djuren utan svårigheter. Gör man A så händer B och det kanske inte är trevligt eller så är det just det, vi får se. Och så testar de. Om och om igen. Först när vi är cirka 22 år gamla så har konsekvenstänket satt sig så föräldraskap är inget för de som saknar tålamod om jag säger så. Föräldraskap är en pågående process. Barns lärande är en pågående process. Inget som sker direkt eller över en natt eller med hjälp av enkla metoder även om det är jävligt frestande att hota och muta sig till ett direkt resultat. Men barn lär sig inte av att göra fel och bli bestraffade för det. De lär sig av att göra rätt. Och där är det förälderns roll att hjälpa barnet att göra rätt istället för att tala om vad barnet gör fel."Barn måste lära sig att förstå!"
De gör de. Jag lovar. Om mitt barn slänger sin leksak i golvet så får det den naturliga konsekvensen att leksaken går sönder. Det fattar mitt barn ganska snabbt även om hen måste göra om det ett par gånger för att det ska sätta sig. Kastar hen ett glas på golvet så går det sönder och då blir det glassplitter överallt och vi kan skära oss. Och om hen slår sitt syskon så blir syskonet ledsen. Om hen spiller så blir det kladdigt. (Obehagligt om det kommer på kläder eller kropp) Om hen kryper på knäna på asfalt så går brallorna sönder. (jättetråkigt!) Om hen inte går till skolan så kommer hen efter. (Det känns inte kul) osv. Det finns däremot ingen, INGEN, logik i att om jag slår mitt syskon så får jag inte titta på TV eller spela med min ipad. Ingen. Och kommer inte hjälpa barnet att få ett tydligt konsekvenstänk i framtiden. Det kanske hjälper nu. Som nån skriver inne hos bloggkommentatorerna:"Tror även det är bra för föräldrarna att ha barn som är väluppfostrade, då blir middagar mycket trevligare, när barnen i lugn och ro äter istället för att skrika och kasta mat omkring sig. Jag tror alla tjänar på att barnen vet hur man beter sig på ett sätt som är behagligt för alla."
Ja klart det är. Det är även behagligare för mig om min man inte säger emot mig. Mitt ex tyckte säkert det var mycket behagligare om jag bara lydde utan att ifrågasätta honom också. Men att nåt är behagligare just nu betyder inte att det är bra. Fan, barn SKA bråka. Ett barn som inte bråkar, käftar emot, revolterar eller protesterar oroar mig. Det är en del av deras utveckling och processen att växa upp. De ska bråka. Men barn vill också ha matro och trevligt umgänge med sina föräldrar. De kastar inte mat eller skriker för att jävlas med dig, för att de är illvilliga eller på annat sätt vill förstöra. Barn gör nämligen så gott de kan utifrån sina förutsättningar och ibland blir det tokigt. Oftast är ett beteende en direkt konsekvens av ett behov som inte blivit bemött och då ligger ju problemet hos oss som föräldrar, inte hos barnet som reagerar och då hjälper det inte att straffa eller belöna bort det. Ja det kanske ger ett resultat i stunden men behovet kvarstår och hur detta blir bemött har konsekvenser för barnets utveckling, självbild, välmående osv. Som nån annan svarar i kommentarsfältet:Jag tycker det är mysigare att ha barn som 'äter ordentligt' och 'konverserar fint' för att de uppskattar maten, stunden, min närvaro, än att de gör de pga rädsla för straff.. (Säkert 'trevligare' med tysta barn för de vuxna som slipper höra skrik, men känner folk som pga alla krav, förväntningar och rädsla förknippade med middagsstunden som barn knappt klarar äta utan ångest som vuxna..)
Men apropå konsekvenser då. Tänker på ett tillfälle när T var liten, två eller tre år och fick sig en tydlig lektion i konsekvenstänk. Han hade precis fått en mjukglass i strut. En liten rackare. Jag slickade en snabbis innan jag räckte över den vilket kränkte gossen så pass att han blev arg och kastade sin mjukglass i marken. Konsekvensen var att den blev tänkt av grus och inte gick att äta. Nu är jag en snäll mamma så jag fixade glassen (skrapade av allt grus) och räckte över den igen. Nästa gång han blev arg med glass så la han glassen argt på bordet istället. Dock efter en tvekan och titt på marken. Haha! Och jag hade, till skillnad från Cissi, faktiskt köpt en ny glass om det krävts. Det var ju mitt fel från början, hans ilska och reaktion var ju rimlig speciellt med tanke på att han inte lärt sig att hantera dessa känslor på ett mer konstruktivt sätt. Det är där föräldraskapet kommer in. De lär sig. Med tiden så gör de just det och det vi som föräldrar behöver göra förutom att vara förebilder är att möta upp dem där de är, i deras behov just nu. Om barnet gör A så beror det på B, hur gör vi för att möta upp där och tillgodose just B? Samt hjälpa dem att förstå att A inte funkar bra. Och det i sin tur är också en process där man får nöta och tjata in och upprepa om och om igen. Mina barn är åtta och sex och gör fortfarande saker som är helt obegripliga. Jag brukar till och med fråga dem "har detta nånsin funkat för er?" och nej det har det ju inte men ändå är det svårt för dem att sluta. Och där kommer min utmaning som förälder att lista ut varför och att hjälpa dem göra bättre ifrån sig.
När det gäller konsekvenser, naturliga sådana vs de vi som föräldrar utdelar så är jag inte helt avig mot det senare även om jag föredrar det första. Jag kan tycka det är helt rimligt att som förälder att säga "kastar du glas på golvet så får du ha plastmugg framöver". Men inte "kastar du glas så får du inte spela på ipaden". (logik?)
Hajjar ni hur jag menar?
Boktips! "Barn som bråkar".Jag tror jag håller med dig helt faktiskt. Mina föräldrar använde inte straff alls som konsekvens, men var däremot noga med att säga ifrån och förklara. Ibland dock så fick vi höra att vissa saker bestämmer de faktiskt bara, och det gör ingenting om vi inte förstår eller håller med. Det gick också bra, barn kan inte heller förstå och ta in allt liksom.
Jag tror dock inte att det behöver vara helt bananers med mindre bestraffningar i vissa fall, för att lära barn att vissa regler följer man även om man inte håller med dem. Men ja, i 99% av fallen så tycker jag också att straff-fritt är snällast och mest utvecklande för ungen.
Men att säga att ungen måste hålla sig lugn vid middagen, annars blir det inget tv-spel efter maten, ja det kan jag väl ändå tycka är helt okej liksom. (Om barnet är gammalt nog att ens HA konsekvenstänk, annars är det ju en helt bortkastad diskussion överhuvudtaget. Går ju inte att resonera sig fram till resultat med alla, varken barn eller vuxna.
Åh, vad jag håller med dig här! Ta exemplet med storasyskonet som slår ett småsyskon och blir av med iPaden som straff. Jag vill att min 3-årig ska låta bli att slå lillebror för att det gör ont och lillebror blir rädd och ledsen. Inte av någon som helst annan anledning. Mina barn ska inte växa upp i tron att det i varje gott beteende (eller avsaknad av dåligt beteende) ska finnas en personlig vinning för dem själva. De ska göra rätt för att de VILL göra rätt. Logiska konsekvenser är en annan sak, typ skriker du på cafeet så går vi hem. Kastar du sand på andra i sandlådan så får du inte vara kvar där. Knuffas och retas du med lillebror när du står på ståbrädan så får du hoppa av och gå istället. Men straff - aldrig!
Exakt! Så bra! Har du läst John Walls text om Adultism och Childism? Kanske känner du redan till. Det är precis det du skriver om här. Att vi idag ser barnet som någon som ska bli vuxen, som ska lära sig saker, som ska fostras. Att vi därmed behandlar barn som vi gör idag. Childism handlar om att se barnet som en lika fullvärdig människa som vem som helst (går att jämföra med t ex feminism). Barn är i ett annat stadie i livet och har mindre erfarenheter, men de är fortfarande lika mycket människa och bör bli behandlad därefter.
Så förundrad över att medvetna människor inte ser parallellen till feminismen: för inte alls länge sedan (och, ja, fortfarande) sågs kvinnor som ett liknande 'projekt' som skulle tuktas, uppfostras, straffas, pyntas och berömmas till ett behagligt paket som passade mannen.
Små stackare som inte visste sitt eget bästa, som inte kunde förstå konsekvenser (hur kan man låta sådana rösta!?) och som man enkelt kunde ta ifrån fickpengen eller ge husarrest vid behov. Precis detta ska vi nu göra mot våra barn!?
Jag fattar inte hur du kan påstå att barn aldrig beter sig illa just för att jävlas? De är väl också på pisshumör ibland och barn kan vara utstuderat elaka och barn kan jävlas för jävlandets skull! Du kanske pratar om super, supersmå barn men annars stämmer det inte! Och jag kan köpa att de vill jävlas ibland och jag minns själv hur jag kunde vara på sånt humör som liten, sen att barn är hemska när de håller på så är ju en annan grej...
Men vad gör man om banet totalt struntar i att B händer? Om hen inte tycker att B är någon big deal.
Har själv sett vad det har blivit av sådana barn. Dom har konsekvent vägrat att städa sina rum, eller hjälpa till med nånting hemma med hänvisning till att det inte stör dom att det är stökigt eller smutsigt. Att om föräldrarna själva vill ha det renare så är det deras problem.
Ändå har föräldrarna alltid gett dom allt och hjälpt till med så mycket även om barnen är vuxna idag. Fortfarande så kan inte en av dom ens hjälpa till med att vattna blommorna hemma när föräldrarna är bortresta, med hänvisning till att det inte är hans blommor.
Tycker detta är mkt bra! Om en unge gör ngt man uppfattar som kasst och straffet är ngt annat helt orelaterat, så har ju ungen inte lärt sig varför det den gjorde är kasst i sig, sas. Som ngn annan skriver: man vill väl lära ungen att det dåliga när denne slår sitt syskon är att syskonet blir ledset (exv.), inte att paddan hamnar på en onåbar hylla. Känns verkligen som easy way out att straffa på det sättet, och ungen har inte lärt sig ett skit. VARFÖR är det dåligt att slå sitt syskon (exv.). Eller är det så att föräldrar inte själva vet? Dom har kanske aldrig faktiskt funderat på det, vilket inte är alldeles omöjligt. Kanske föräldrarna själva inte kan ge ett bättre svar än, "för att det är så!" Oroväckande! Ska man lära sin unge får man se till att veta ett och annat själv också. Sen även om frontalloben inte är i närheten av mottaglig nog för vissa rationaliseringar så kommer ju detta mogna med tiden, MARINERA sas.; saker man säger sitter ju i också. Jag vet inte hur många gånger ett resonemang jag hört femtontusen gånger tidigare som den femtontusenförsta gången plötsligt ter sig som fantastiskt revolutionerande och jag bah NUUU!!!! Samma hos barn säkerligen. Därför mamma alltid sa, "när du blir äldre kommer du se att din mamma hade rätt." Och nog hade hon det. Hellre att jag när jag är 22 och kan rösta fattar detta hon ville lära mig, än att jag bah hehehe STARKARE ÄN DIG NU BITCH, FÖRSÖK TA MIN PADDA *röstar på Trump*.
Orelaterat: jag har precis läst ut Flatland. Jag rekommenderar den till jordens alla medborgare. Lev väl.
Ordet "straff" alltså .... nej, det håller vi inte på med. Det blev tydligt för oss hemma att i småbarnsåren det tar en tid att lära sig civiliserat uppförande. Och att det är skillnad från barn till barn vad man har förmåga att förstå. Men de fattar, om man resonerar med de på deras nivå. Och om man som förälder faktiskt ger sig lite och är inte principfast i en absurdum. Men det tar tiiiiiid .....åratal ....
Här kommer lite typiska situationer och överlevnadsstrategier med vår 2-5 åring, aka "Terroristavdelningen" då, numera en omtänksam och resonabel 11-åring:
Skrika och konstra i mataffärer för han vill ha leksaker. Varje gång. Vi: näää, inte nu. Leksaker kostar dyrt och fås i present, du har redan mycket av varje men kan önska dig till jul, haloween bla bla... Det bet inte. Till slut sa vi, fortsätter du konstra i affärerna så får du faktiskt inte följa med och handla längre. Ja, han fick stanna hemma med andra föräldern några gånger medans den ena handlade och det tog inte så lång tid innan han fattade.
Matvägrare var han också och är fortfarande. Aldrig hungrig. Till en början handlade vi utifrån boken och bjöd på det vi hade lagat åt alla, vanlig mat. Han vägrade. Barnet blir ju hungrigt till slut, trodde vi, så vi väntade tills han blev hungrig. Han vägrade. Det som hände flera gånger var att till slut pga för många timar matvägring kunde hans blodsocker sjunka så lågt att han bara kastade sig bara på golvet och skrek hysteriskt och var okontaktbar. Fick återställas till utgångsläge med hjälp av lite saft eller godisbit. Samma visa även på dagis, till min förtjusning, låt oss se vad de erfarna pedagogerna ska göra nu? Vissa barn helt enkelt tycker att vår "vuxenmat" smakar äckligt och är dessutom "periodare", dvs är fast vid någon sorts enkel mat. Det konstaterade så småningom både vi hemma och de på dagis. Ja, köttbullar med makaroner fick det vara i 6 månader, sedan bytes de ut till fiskpinnar i 4 månader, sedan var det spaghetti med köttfärssås, pannkaka, spaghetti med bara ketchup under var sin säsong. På dagis kunde man ju givetvis inte erbjuda sådan undantagsmat, därför så åts det inget till lunch där i flera år, bara ordentligt med mellis. Men ingen dör av svält i Västeuropa och barnet är hur friskt och spänstigt som helst och hela 11 år nu.
Sitta fint vid bord på restaurang? 11 år tog det att lära sig någorlunda. Nä men jag har full förståelse, är man klar med maten på 5 min så orkar man inte sitta 45 min till och vänta på de vuxna. Ja då var lösningen att välja restauranger med trädgård eller lekhörna i närheten.
Skrika / svära / vara extrem högljud vi bordet hemma när man hade sin kompis på besök. Aaaarrrgggh. Svordomar har vi en viss överseende med, däremot skrik och högljudt trams orkar vi inte med hur länge som helst. Man vädjade, tjatade på de, till sist fick de gå från bordet och var det fortfarande herrans liv så fick kompisen åka hem. Vi berättade detta även för kompisens föräldrar som höll med för de orkade inte heller med sånt. Så småningom avtog faktiskt detta, men under tiden fick de här två äta före oss vuxna och ev. skrika av sig bäst de ville. Troligen uppväxten men även skolans matsalsregler hjälpte situationen tillrätta för nu, flera år senare, är det oftast gemensamma måltider, både vår pojke och hans kompis på besök sitter artiga och trevliga som på Nobelbankett, pratar roliga historier, svär lite, tackar för maten och plockar efter sig efter lite påminnelse.
Ordning och reda på rummet? Lego, hotheels, vapen, tågdelar, mjukisdjur, pärlor i blandning med insmugglade kex på hela golvet hela tiden. Röja, trampa i lego och sortera i lådor var mina regelbundna kvällsbestyr. Och så tjata på barnet att ta och plocka undan själv lite. Ja, då plockade han undan typ 2 bilar men sedan fick syn på en tredje och skulle utforska den, för att sedan få syn på lego och börja bygga något osv .... Det gick upp för mig till slut att han faktiskt saknar ordningssinne. Det går i släkten på min pappas sida. Ordning och reda är inte hans prio och behov. Då smög jag och arkiverade bort en del av hans
håller med till 100%!
Du är så klok! Fint skrivet och resonerat.
Jag är född på 90-talet och tillhör den generation som bl.a. Läckberg syftar på när hon pratar om alla dessa kaotiska barn som vuxit upp utan ramar, regler och så vidare. Just mina föräldrar har alltid varit ganska icke-normativa, men jag har många i min närhet (kusiner, vänner, bekanta) som blivit precis de där vuxna och var precis de där tonåringarna som Läckberg pratar om, dvs som slackar i skolan, som bor hemma långt efter 20 utan att betala hem/hjälpa till hemma, som har svårt att få och behålla jobb eftersom man inte orkar passa tider eller utföra jobbiga uppgifter. Och helt ärligt så känns det som att den gemensamma nämnaren hos alla dessa när det kommer till uppfostran och liknande är avsaknaden av precis det du pratar om. Det som många glömmer bort är att vi 90-taliser i många fall har vuxit upp med karriärdrivna föräldrar, sönderstressade och utbrända föräldrar, föräldrar som valt dagisstart/sena dagar på fritids framför mycket kvalitétstid tillsammans och tydlig dialog tillsammans. (OBS nu pratar jag om medelklass och överklass som jobbar extra för att förverkliga sig själva och/eller åka på Thailanssemestrar över jul och förse alla barnen med en iPad, inte underklass som jobbar för att sätta mat på bordet) Väldigt många har inte heller fått lära sig värdet av att jobba för grejer. Jag tror inte på straff men jag tror på belöningar, oavsett vad belöningen är i form av. När jag var liten så fick vi till exempel alltid vårt lördagsgodis när vi hade lördagsstädat vårt rum, så först städade hela familjen tillsammans och sen myste vi ner oss i soffan med lördagsgodis och njöt. Att lära sig kopplingen mellan att göra något bra och få en positiv effekt tror jag är viktigare än att lära sig kopplingen mellan att göra något dåligt och att få ett straff.
Jag tror även att barn vill göra rätt, jag tror att de vill lära sig att göra rätt. Sen tror jag att det är viktigt att barn får lära sig konsekvenser, och där tycker jag att föräldrar har ett ansvar att inte "sudda ut" konsekvenserna för mycket. Slår barnet ett syskon - syskonet blir ledsen - hjälp barnet att trösta syskonet & att be om ursäkt istället för att trösta syskonet själv och skicka barnet på "time out". Kastar barnet en leksak i golvet så den går sönder - köp inte genast en ny utan låt barnet vänta till nästa födelsedag eller liknande så att den får känna på att vara utan saken som gick sönder.
Superbra skrivet! Heja!
En av dom bästa sakerna jag hittills lärt ut som förälder tycker jag är att när jag gör fel mot min son - vilket jag ofta tyvärr gör, eftersom jag är människa - är att jag säger då sen säger förlåt. Och förklarar varför jag säger förlåt. Det har lett till att min 2-åriga son ibland själv säger förlåt när han tror att han har gjort något "fel".
Barn lär sig inte av vad dom blir tillsagda att lära sig. Barn gör som sina föräldrar gör.
Jag gillar verkligen detta perspektiv på barnuppfostran och föräldraskap som du framför! Jag inser att jag nu i efterhand kan se att det sättet jag uppfostrades på har gjort mig väldigt hämmad, blev ofta straffad när jag gjorde fel än "belönad " när jag gjorde bra ifrån mig. Jag tror mina föräldrar såg det som att göra bra ifrån sig är en skyldighet, att jag förväntas göra bra ifrån mig, om inte blev det konsekvenser som ingen dator eller tidig sänggång. Idag har jag en otroligt trasig självkänsla, gläds inte åt mina framgångar eftersom det är så indoktrinerat att det är vad som förväntas och ingenting som ska belönas. Vågar heller aldrig lita på min intuition säkert då jag inte lärt mig hantera "riktiga" konsekvenser eftersom mina föräldrar bestämda konsekvenserna åt mig. Jag har faktiskt aldrig tänkt i de här banorna förut men det känns som om jag hittade en förlorad pusselbit faktiskt.
Vi pratade om exakt det här i kväll! Och hur skevt det är med helt ologiska "konsekvenser".
Jag tror också att folk måste inse att problemet med olika metoder (vare sig det är sömnmetoder, nannymetoder, straff eller whatever) inte är att de inte fungerar. Utan att de har ANDRA nackdelar. T.ex. ökad svårighet att upprätta en verkligt nära relation till dina barn. Samt att som Petra Krantz Lindgren säger, risken är att man fostrar egoister som inte funderar över hur deras handlingar påverkar andra, utan hur de påverkar dem själva.
Ibland tar folk exemplet att franska barn minsann sitter still på krogen, till skillnad från svenska curlingmonster. Well, i Frankrike har man generellt ett mer auktoritärt föräldraskap, inte sällan med hot om våld. Man kan inte äta kakan pch ha den kvar. I den kontexten föredrar jag att mina ungar härjar men att de inte är rädda för mig. Till exempel. Om det nu är alternativen, vilket också är svartvitt tänkt.
Väljer man en grej, väljer man bort en annan. Man kan absolut ha en bra relation till sitt barn, även om man straffar och kör med olika metoder. Säkert en tillräckligt bra relation. Men jag är övertygad om att man får en BÄTTRE relation om man låter bli. Om man har de mentala verktygen och resurserna att reda ut det ändå. Har man inte det, om det verkligen, verkligen är så att ens absolut enda alternativ är straff eller fullständigt söndercurlade tyranner, då kansle det är bättre att köra på mobilförbud eller vad det nu är. Men de flesta tror jag har fler alternativ. Men det förutsätter att man själv är villig att lära och lära om. Att vara en respektfull auktoritet är inget som kommer naturligt för majoriteten. För de flesta av oss innebär det ett motstånd. Och det är inte vårt fel, det erbjuds väldigt lite naturlig träning till det i vårt samhälle.
Då är frågan om du är villig att öva och acceptera att du är nybörjare på att vara förälder (ingen har ju varit det innan de blir det och de flesta får för få barn för att det ska gå helt av sig själv). Eller om du av olika skäl inte klarar det. Det behöver inte vara så dramatiskt. Folk (även jag) tar allt så personligt när det kommer till att vara förälder.
Mitt barn har varit utsatt och mobbat av några barn, och gissa vilken sorts barn det är som säger till hen att hen är ful, usel, värdelös och en nörd?
Det är barn vars föräldrar "inte tror på bestraffningar". Barn vars föräldrar gör karriär, hämtar sent och kompenserar med att aldrig vara vuxna, aldrig våga visa att de är arga utan bara säger "det är jätteviktigt att du är snäll" för att sedan håna och skälla på både partner och barn för att de stökat till i det perfekta hemmet. Det gör ungarna till monster.
Och alla dessa monster är helsvenska medelklassungar. Invandrarungarna har föräldrar som vågar höja rösten och deras barn har folkvett!
Jag har också (som lärare) mött barn som beter sig som du beskriver, med exakt samma typ av föräldrar. Men jag tror inte heller att det har att göra med om man straffar eller inte. Jag tror inte att det finns ett klockrent samband mellan mobbning och straff/inte straff.
Jag skrev ovan att jag tror att om dina enda möjligheter är att antingen straffa eller vara 100 % slapp och konturlös, är det kanske bättre med straff. Men att de flesta människor nog har kapacitet och förmåga att vara auktoriteter utan straff, hot och mutor.
Däremot är det förfärligt att ditt barn har det som det har det! Jag önskar snarast att det blir bättre. Det är också förfärligt icke-närvarande föräldrar som samtidigt inte tål kritik. Hoppas verkligen att det ordnar sig för er.
Jag tror på konsekvenser. Tydliga sådana, Jag tror att man ibland får hjälpa naturen med att åstadkomma en sådan konsekvens för vissa har bara tur att skiten aldrig far tillbak på dem själva. Tex så hade ditt barns glass kanske inte hamnat i gruset utan på ett trägolv och liten som han var så hade inte det bekommit honom. risken hade då varit att han förstört någon annans hemvävda matta inan han kom på sin egen konsekvens då den så klart förr eller senare skulle hamnat i gruset. Ännu viktigare blir då att hjälpa naturen på traven ifall orsaken skulle kunna vara något som innebär livsfara och man märker att hen inte lyssnar efter x antal försök med att förklara.
Jag tror även på tydliga konsekvenser i skolan. När Ida inte kan ge en egen konsekvens till Teo när han taffsar så får skolan gå in och visa på att gör man så så utesluts man från gruppen tills man kan uppföra sig. Dett så klart efter att man först försökt prata med Teo, men om skolan inte får uppbacking hemifrån i de fallen så måste skolan gå in.
Faktum är att riskera att inte få vara med är den absolut tydligaste konsekvensen som går djupt in i våra instinkter, så det är alltid mycket effektivt men ska användas med försiktighet så att inte självkänslan drabbas. Men en naturlig konsekvens som i stort sett alltid är logisk. Motmedlet för att inte skada självkänslan är att alltid varmt och hjärtligt välkomna tillbak när önskat beteende för hela gruppen är nådd. bonusen är då också att man förstärker önskat beteende med positiv återkoppling.
Men som sagt, jag tror på att hjälpa naturen med konsekvenser som är en logisk följd av oönskat beteende.
PS Jag tror många blandar ihop konsekvens med straff. För mig är de helt två vitt skilda saker.
Åh jag får så dåligt samvete när jag läser allt klokt som du skriver. Det händer ganska ofta att jag inte ser en annan lösning än att bestraffa mitt yngsta barn när hen bla slåss. (Bestraffningen blir i form av att jag tar bort en krona från veckopengen) Jag pratar med hen och försöker samtala om konsekvenser för hen själv och dem hen slår. Hur hanterar och hjälper man våldsamma barn som inte tycks bry sig om syskonet eller jag bli ledset? Känner mig maktlös i den här situationen : (
Bra inlägg: http://petrakrantzlindgren.se/2016/08/23/tank-om-alla-vuxna-fattade-det-har/
Jag fick konsekvenser och straff för mina handlanden som barn och tonåring. vad lärde jag mig? Att inte göra om det. Att det var fel.
Vad är problemet med det? Ett straff är ett straff oavsett om det är plastmugg eller ipadförbud.
Ett övertydligt exempel:
Din chef kommer på dig att sitta och slösurfa och fika istället för att jobba. En konsekvens vore att du inte får sluta tidigare idag som du önskat utan du får sitta kvar och göra klart jobbet istället. Ett straff vore att chefen tog din skrivbordsstol och sa att du får stå och jobba istället tills du lärt dig att inte lata dig.
Eller din man surnar till på att du aldrig tankar bilen trots att tanken nästan är tom. En konsekvens vore att han slutar täcka för dig och tanka bilen åt dig så att du en vacker dag får stå med soppatorsk. Ett straff vore att gömma ditt träningskort så du inte kan gå till gymmet.
Blev det tydligare?
Inte inom ämnet kanske och Jag har inte läst kommentarer ovan men LÄS krönikan av Frida Boisen. Jag var vare sig mobbad eller mobbare trodde jag. Men idag så tänker jag annorlunda. Känner sorg när jag läste den.
http://www.expressen.se/kronikorer/frida-boisen-1/lar-vara-barn-respekt-for-regler/
Underbart! Och komiskt - jag läser hela texten och tänker återkommande på den bok du i slutet tipsar om. Den är så bra!
Med konsekvenser menar man inte främst självklara saker som man kan se, t.ex att ett glas går sönder om det kastad i golvet, utan mer subtila och kanske framtida konsekvenser, tex att någon blir ledsen och inte vågar leka med barnet och den biten tror jag absolut att alla barn måste tränas i, för annars blir konsekvensen i vissa fall förödande. Vissa barn har svårare än andra att tolka känslor och signaler, så där kan man tyvärr inte generalisera och säga att sånt fattar alla barn och förhållet sig konstruktivt till, barn är barn och inga övermänniskor.
Jag håller med om allt. Det jag tycker är svårt med fostran av vår 3åring är att han är för röjig, inte allmänt för det får han vara, men han är våldsam och skrikig mot andra barn. Både på dagis o "privat". Han är supersocial och vill väl men kan inte läsa av att andra barn inte vill leka på det sättet. Han är ju bara 3. Men de andra barnen är ju oxå små och ska inte behöva bli rädda för mitt barn såklart. Han verkar inte alls förstå den rimliga logiken dvs att skriker jag i hans ansikte, vill han inte leka med mig. För till saken hör ju hur social han är och VILL leka. Han är dessutom enormt snäll och empatisk mot anda barn. Vill alltid trösta, hjälpa upp, delar sina leksaker spontant osv. Men han förstår inte detta med "röjet". Vi säger ju det och försöker förklara och ffa gr alternativ (prata vanligt, du måste inte skrika! )men som sagt han är liten och det funkar inte så bra att nå fram. Vill så gärna hjälpa mitt barn men FAN vad det är svårt.
Jaaaaa! Tack för att du så bra sätter ord på det! Det behövs när man ständigt blir ifrågasatt i sitt föräldraskap. Men jag vet att vi valt rätt väg. Kärlek till dig och din familj <3
Men, varför diskuteras bara barn under 13 år här? Tonåringar som är otrevliga eller inte passar tider t ex, hur hanterar man det utan straff? Om en 17 åring går till fest och dricker sprit gång på gång, eller struntar i läxläsning. Hur gör man då?
Vad man kan göra rent konkret är att aldrig köpa ut, aldrig bjuda 17-åringen på alkohol hemma,
föregå med gott exempel genom att själv inte dricka sprit varje helg och utöver det prata om alkoholens negativa sidor, förklara varför man inte vill att ungdomen ska dricka sprit. För jag hoppas verkligen att man är på det klara inför sig själv med varför.
En konkret sak som kanske kan fungera är att övningsköra med ungdomen om man har möjlighet, eller om ekonomin tillåter köpa körlektioner åt henom och då vara hård med att det blir ingen övningskörning imorgon om du druckit kvällen. Hänvisa till att lagen om rattonykterhet även omfattar övningskörning.
Det är ett bra exempel på en konsekvens och inte ett straff när det gäller nästan vuxna människor.
Och varför ska föräldrarna se till att en 17-åring läser läxor?! Vid den åldern är en normalstörd 17-åring helt kapabel att själv ta ansvar för sitt skolarbete. Många ungdomar som är födda sent på året börjar läsa på högskola och flyttar till studentkorridor i när de bara är 18, alltså ett år äldre. Skulle föräldrarna fortsätta ta ansvar för att "barnen" gör sina skoluppgifter då med?
Visst kan man påminna ungdomen om konsekvenserna, att dåliga betyg kan göra det svårare eller i vissa fall omöjligt att få ett jobb eller plugga till det man vill. Men någonstans måste ungdomar få lära sig av sina misstag och är man 17 borde man redan ha haft eget ansvar för sin läxläsning i flera år och blivit införstådd med de naturliga konsekvenserna som uppstår om man slarvar med detta.
Nu skriver jag alltså om normalstörda ungdomar, för tonåringar med diagnoser kan mycket vara annorlunda.
Det kan säkert stämma att konsekvenstänkandet inte är fullt utvecklat förrän vid 22-årsåldern , men eftersom vi nu har en myndighetsgräns vid 18 då man bortsett från ett fåtal undantag har rättigheten att bestämma över sig själv och sitt eget liv även om man inte alltid förstår sitt eget bästa så gäller det att rusta sina tonåringar så gott det går inför detta.
Det gör man inte genom att fundera över "straff" för en 17-åring som inte läser läxor.
Som sagt, när 17-åringen blivit en 18-åring kan hen flytta utomlands och jobba eller till en annan del av landet och plugga utan att man som förälder har ett dugg att sätta emot och då hjälper det inte det minsta att fundera över lämpliga "straff".
Först tycker jag folk ska lära sig skillnad på straff och konsekvens. Tycker du förklarar det bra här
http://ladydahmer.nu/det-ar-stor-skillnad-mellan-straff-och-konsekvens-men-manga-har-svart-att-skilja-pa-dem/
Måste det vara svart eller vitt då? Förstår ju att detta är en fråga som delar föräldrar som grupp i två läger men jag känner mig osäker här. Eller, egentligen håller jag med dig till hundra procent. Men går det att efterleva? Pallar man? Har du aldrig "straffat" dina barn? Hotat? Vill minnas att du berättat om det tidigare.. Hot är ju också en sån där grej som man hört att man ska låta bli som god förälder. Och ett verkställt hot är lika med straff antar jag. Det låter så fint i teorin men kan bara tala för mig själv, jag orkar inte. Alltid. Tycker trots det att jag är en bra förälder för det mesta. Men när min treåring spottar inomhus då får han gå ut. Eller, jag säger (så lugnt jag förmår) att spotta får du göra ute. Oftast säger han "ok då" lite surt och hittar sen på nåt annat. Spottar han igen leder jag honom till hallen (under protester såklart). Ofta kommer vi inte längre än så men det har hänt att jag blivit jävligt (ja orimligt kanske) förbannad på första spottningen och kört ut ungen på trappan och stängt dörren. Inte särskilt konsekvent. Samma sak i dubbelvagnen, slår han sitt syskon/kittlas eller liksom jävlas när denna inte alls är med på det då får han gå. Vi talar om konsekvensen, syskonet blir ledset/vill inte/det gör ont. Och som du säger så behövs det säkert inte ens, han vet det redan. Han ser ju konsekvensen med egna ögon. Men VÅR konsekvens utöver att syskonet blir ledset (ok straff då enligt definition ovan) är att han inte får vara i vagnen. Det är säkert fel, men fan. Var och en hittar nog sätt som passar dem...
Man SKA ha stora visioner som förälder och det är ett sundhetstecken att bara vilja sitt barn det bästa. Men jag tror att en vision är en sak, hur det efterlevs i praktiken är en annan. Inbillar mig i alla fall att jag varit en sämre förälder om jag aldrig någonsin läst sånt här. Det är intressant att reflektera över sitt eget beteende! Vissa 50-talister hävdar ju att "dagens föräldrar litar inte på att de är kapabla som föräldrar, de tror inte på sin instinkt" och jadaja. Håller inte med. Ligger säkert något i det men hur långt kommer man på jävla instinkt? Själv hade jag förmodligen instinktivt gormat och skrikit på mina barn för minsta lilla. Jag jobbar ständigt på ett mer "lågaffektivt bemötande" och att föregå med gott exempel. Att tygla mitt heta temperament. Tack för ett bra inlägg.
Tack LD, är mitt i 2 1/2 trots med stora barnet samtidigt som jag jonglerar 6 månaders bebis.
Tack för dina texter❤️
* 2 1/2 års trots skulle d va
Jag låter inte konsekvenser ske på samma vis.
Ser jag att barnet ska kasta sin glass i backen så säger jag till redan innan barnet kastat glassen.
" Slänger du glassen i backen så går den inte att äta och du får ingen ny, så tänk dig noga för vad du gör"
= barnet tänker till redan innan, och kastar inte glassen.
Däremot kastar barnet glassen ändå, så får den ingen ny glass och får lära sig att det är vad som händer när man inte lyssnar. Och att jag kunde förutspå vad som kunde ske redan innan = barnen lyssnar alltid på mig i framtiden.
Vilket båda mina barn gör, dom har sett många gånger att jag kan förutspå vad som ska ske, så dom har lärt sig av att lära sig av mig.
Jag lärde mig "the hard way" genom att i somras säga till min tvååring som var upptagen med att dupla duplo/leka med dockor/ville ha vinterskor i juli när vi precis skulle ut genom dörren för att åka på kalas som inkluderade en båttur: "Kom nu! Om du inte kommer så får du inte åka med oss i båten!". Så. Jävla. Elakt. Hon grät så att tårarna sprutade. Jag har aldrig mer hotat med den typen av "orimliga hot". Kommer hon inte nu när tiden för avresa börjar närma sig säger jag "Kom nu så får du gå själv eller så får jag bära dig till bilen". Eftersom jag måste komma i tid till mitt jobb så är det en "naturlig konsekvens", vi MÅSTE gå om jag ska kunna betala hyra och köpa mat liksom.
Det är ju dock inte alltid piece of cake att vara samlad och pedagogisk vad gäller barnuppfostran.. Det kommer ju liksom tillfällen då och då när man inser att man kanske borde handlat annorlunda men ingen är perfekt och förhoppningsvis lär man sig nåt som man kan tänka på nästa gång man hamnar i en liknande situation!
Du skriver så klokt om barnuppfostran. Om jag får barn nån dag kommer jag definitivt ha med mig dina tankar som inspiration.
Fint skrivet och jag håller med dig om mycket. Något som jag dock tror är viktigt för oss som föräldrar att vara medvetna om är till vilken grad vi ”städar” upp åt våra barn tex köper en ny glass när hen kastat den i marken och ifrågasätta våra motiv till varför i så fall. Jag tror att ofta gör vi det för att vi inte orkar med att känna smärtan i vårt barn när tokigheter händer pga att många av oss inte har kontakt med vår egen smärta och att sådana känslor har vi blivit duktigt drillade av både föräldrar och samhället att inte känna. Tack för fin text, behövde den idag/ Sofie
32