MENY
forskning har visat att denna typ av pedagogik ofta har exakt motsatt effekt mot den som eftersöks, såväl på vuxna som på barn. När ett felaktigt beteende förses med en prislapp, uppfattas det inte längre som tabubelagt att bryta mot reglerna, eftersom handlingen förts över från en social till en ekonomisk arena. Gränsöverskridandet antar därmed karaktären av ekonomisk transaktion: jag vinner något, och betalar det angivna priset.
Det föräldraskap som Läckberg representerar – och det bör påpekas att hon är långt ifrån ensam – är med andra ord ett som gett upp tanken på att ett barn kan uppföra sig väl på grund av verklig respekt gentemot sin omgivning, snarare än baserat på en ekonomisk kalkyl.
Läckberg blev arg och kände sig påhoppad. Hon skrev ett svar på instagram som kan läsas här. Och ett inlägg i bloggen; "Om straff och min ev. dubbelmoral". "beror på föräldrar som inte gör sitt jobb. Och jag tycker det är viktigt att prata om detta, för jag anser att det gått från att vara ett familjeproblem till ett samhällsproblem." - Läckberg. Föräldrar gör inte sitt jobb, säger Läckberg. Det är viktigt att prata om, menar hon. Ja då gör vi väl det då?
Granström svarade på Läckbergs replik:
Jag har inga som helst synpunkter på Camilla Läckbergs privata roll som mamma – utom möjligen att jag är tacksam över att det inte är jag som har behövt skrika mig till sömns i hennes och hennes partners vård. Men eftersom Läckberg själv har valt att göra sitt föräldraskap allt annat än privat, och hon dessutom är en framgångsrik författare som jag föreställer mig att många ser upp till, är hennes åsikter inte bara en enskild persons. De bidrar till att definiera vad som är normalt i omhändertagandet av barn.
Min referens till den nyvalde amerikanske presidenten var möjligen onödigt djävulskap, men kärnan i min text förblir gravallvarlig: Det spelar roll om vi bemöter våra barn som tänkande, kännande individer att ingå i relation med, eller som illvilliga egoister vars beteende bör regleras med hjälp av marknadens mest effektiva metod. Skillnaden kommer inte bara att yttra sig i vilka barn vi får, utan i förlängningen också i vilket samhälle vi skapar.
Diskussionen är som sagt viktig. Det håller ju Läckberg själv med om annars hade hon inte suttit i TV och diskuterat sitt föräldraskap och förhållningssätt. Hon hade inte suttit i TV och diskuterat samt bloggat om andras föräldrar slapphet och misslyckanden och vikten om att vara konsekvent. Och hon hade inte talat sig varm för Anna Wahlgrens metoder om hon inte tyckte det. Då får hon också vara beredd på mothugg. Jo faktiskt. Och det hon förespråkar är den auktoritära fostran. Vad innebär det? Jo. Wikipedia förklarar det såhär:Auktoritär fostran innebär att vuxna kräver och förväntar sig att barnen ska lyda utan att ifrågasätta. Regler förklaras sällan. ”Gör det därför att jag säger det” är deras attityd. De sätter regler utan utrymme för förhandling och kompromisser. Lydnad och respekt för vuxna betonas. Genom strikta regler och begränsningar för barnens beteende försöker de forma och kontrollera barnens beteenden och attityder. Relationen mellan den vuxna och barnen präglas av distans. Vuxenmakt i form av bestraffning och belöning (samt hot och mutor) är den primära fostransstrategin.
Läckberg berättar själv om straff, om att det ska kännas ordentligt när man bryter reglerna, att barnen ska lära sig att göra si eller så genom oro och rädsla för att få sina privilegier indragna. Jag får lite ont i magen av detta resonemang då jag förknippar det med en barnsyn som går ut på att barn behöver tuktas och dresseras. Obs! Jag har personligen inga tvivel på att Läckberg är en kärleksfull mamma som vill sina barns bästa, men jag håller med Granström om att den auktoritära metoden inte har det resultat man kanske hoppas på och att det i förlängningen kan skapa en typ av lydiga vuxna som sällan ifrågasätter auktoritärer. Grejen med den typ av straff som Läckberg förespråkar är också att de är helt ologiska. En naturlig konsekvens av att barn inte sköter skolan är att barnet halkar efter. Inte att barnet inte får se på TV. Och det i sin tur har andra naturliga konsekvenser. Jag brukar prata med mina barn om att det är viktigt att göra så gott man kan där för att senare i livet kunna välja vad man vill jobba med eller göra. Jag vill att mina barn ska sköta skolan för att de förstår hur viktigt det är och för att de känner att det är roligt och bra, inte för att slippa straff som inte ens har med saken att göra. Så jag jobbar på den biten istället. Men en del tror som sagt att barn behöver dresseras och aktivt formas med olika metoder och scheman, medan andra tror barnet lär sig ändå och att de behöver följas mer. (Hårddraget såklart) Jag tror det senare personligen och tar lite illa vid mig när man talar om barn som om de vore hundar som ska uppfostras med belöningar och straff om jag ska vara ärlig. Även om det kan vara effektivt (för stunden) så undrar jag om det verkligen är bättre för barnets utveckling? Jag tror att om man lär barn att de ska lyssna blint utan rimliga argument så lär man dem också att inte ifrågasätta när det gäller. Jag tror det är skitviktigt, om man vill ha självständiga tänkande individer, att man motiverar sina nej och sina regler. Och att lära barn att vuxna alltid vet rätt kan till och med vara farligt.
Många barn som utsatts för övergrepp har vittnat om att de lärt sig att de ska lyssna på och respektera vuxna.
Men jag är ju inte perfekt heller. Belöningar och straff (och hot och mutor) är så lätt att falla tillbaka till när man blir desperat. Så är det för mig. När jag har slut på idéer eller ork. När jag inte längre vet hur jag ska få mina barn att lyssna och samarbeta. När det brister hos mig. Det är ett verktyg för stunden. som egentligen har de noll pedagogiskt värde eftersom att barnen egentligen inte lär sig VARFÖR de inte ska göra si eller så, bara att om de gör det så blir de bestraffade och det är ju inte så trevligt så de låter bli. Iallafall så länge de kan bli påkomna.
Men det blir ofta svart eller vitt i dessa diskussioner. Jag fattar såklart att Läckberg inte förespråkar nazi-lydnad eller att barnen inte får ifrågasätta alls. Och motpolen till Läckbergs förhållningssätt målas ofta upp som slappa ansvarslösa föräldrar med barn som skriker och styr och domderar. Curlade ungar som inte lär sig ta ansvar och som i värsta fall blir mobbare eller kriminella. (Om man ska tro på profetiorna från det auktoritära lägret).
Jag tror också det finns föräldrar som brister och att det har konsekvenser i barnens beteende och jag kan också bli arg och trött när jag tänker på det, men jag tror inte det auktoritära är svaret. Jag tror inte bristen på auktoritärt föräldraskap är orsaken.
Läckberg skriver själv i sin blogg:
Och jag ser direkt konsekvenser av detta på barn runt mig, som skriker när de inte får som de vill, som härjar som vildar vid fel tillfällen, som konstant avbryter, som tjurar om de inte direkt får som de vill, som svarar oförskämt, som inte tackar osv osv osv. Och ja jag tycker i många fall att det beror på föräldrar som inte gör sitt jobb. Och jag tycker det är viktigt att prata om detta, för jag anser att det gått från att vara ett familjeproblem till ett samhällsproblem.
Det är KAOS i många klasser med elever som tycker de har rätt att prata när de vill, säga vad de vill, vara tyken mot läraren och mot andra elever osv osv. Detta kaos vittnar många lärare om, och jag anser inte att det enbart beror på bristande resurser, stora klasser etc – utan också beror på att föräldrar inte uppfostrat sina barn. Det leder i sin tur till att barnen inte får den inlärningsnivå de skulle kunna få och går ut i livet med bristande kunskaper. Och vad gäller arbetsmarknaden vet jag också många arbetsgivare som sliter sitt hår över den nya generationen barn som vuxit upp utan regler och ramar, utan att höra ordet nej, och i tron att nån ska fixa allt åt dem.
Barnsynen präglas av en uppfattning att barn inte vill göra rätt utan att de måste hotas till det och om man inte gör det så fostrar man fram vuxna som inte kan ta ansvar. Jag tror att bråkiga, ansvarslösa, respektlösa, och oförskämda barn beror på ett föräldraskap som är bråkigt, ansvarslöst, respektlöst och oförskämt.* Absolut inte på ett föräldraskap som handlar om att lyssna på, samarbeta med, respektera samt möta barnet. Och att ha närvarande vuxna som ger struktur och sätter exempel är inte motsatsen till den anti-auktoritära vägen. Det är ju tvärtom själva grunden och skitviktigt. Om man inte riktigt är bekant med ett anti-auktoritärt förhållningssätt så kan det ju låta som att det är den enkla vägen, men ofta är det ju tvärtom då det kräver att man lägger tid på att kommunicera ordentligt. Ni vet som förskolepedagoger, man undrar var de får sitt tålamod från och hur de klarar av att hjälpa barn att göra rätt UTAN att skälla och skrika liksom. Jag funderar själv ofta på hur hade det varit att känna sig just trygg. För jag var ju det där barnet som Läckberg pratar om: det oförskämda respektlösa barnet som bråkade i skolan, misslyckades, kaos'ade, inte kunde ta ansvar. (Nu beror det säkert på min diagnos förstår jag så här i efterhand men gissar att många föräldrar såg på mig på samma sätt som Läckberg ser på andra barn idag) Men vem hade jag varit om jag haft struktur och känt mig trygg i att mamma tog ansvar? Vilka beslut hade jag tagit? Varför kunde mamma inte vara mer konkret, en tydligare förebild, mer närvarande? Min mamma hotade och mutade och straffade. Precis så som Läckberg förespråkar. Och när det inte funkade längre, för jag genomskådade det ganska snart, så lät hon mig till slut göra som jag ville, fast utan det där stödet och vägledningen som krävs och främst utan att lyssna och känna in vad jag behövde. Jag var osynlig. Jag hade definitivt behövt mer struktur men jag var lämnad vind för våg, med noll självkänsla och tillit till mig själv eller vuxenvärlden och dåliga vänskapsrelationer fick vara stand-in för föräldraskapet. Att kunna sköta skolan eller behålla jobb, samarbeta med kolleger och med chefen eller lyssna på vad lärare säger eller göra det som behövs har ju inget med lydnad eller respekt för auktoritärer att göra. Det handlar ju om förmågan att kunna samarbeta, känna in, kompromissa, diskutera, lyssna på samt respektera sina medmänniskor. Och det lär man ju inte barn genom att bemöta dem med hot, mutor, straff och belöningar.* Obs, menar inte barn med diagnoser om det var oklart. Även om dessa såklart också kan vara ouppfostrade i samma grad som andra barn.
Jag hoppades att du skulle kommentera den här debatten och blir glad att du gjorde det så fint!
Barnuppfostran, skrik, mutor och straff är mitt ständiga dåliga samvete. Precis som Lady D skriver så är det när JAG är trött, stressad eller liknande som det brister och det resulterar i skrik från min sida och tjuriga arga barn. Jag lyckas dock aldrig få dem så där lydiga av att skrika på dem, oftast har det helt motsatt effekt. Men det kanske beror på att jag blandar och ger.
Jag upplever att barn inte gör som jag säger utan som jag gör. I perioder när det varit mycket skrik och skäll från min sida så är det den attityden jag får tillbaka. När jag istället orkat vara pedagogisk och be dem snällt och artigt att göra saker så beter de sig också mycket artigare mot mig. Inte kärnfysik direkt... Så kanske är det så att de där barnen som Läckberg upplever skriker och beter sig snarare är omgivna av vuxna som också har den attityden? Bara en tanke...
Åh, våra grannar hade en sådan där halvt galen mamma som satte konstiga regler utan förklaring. Vi fick göra nästan vad vi ville, de fick aldrig leka på berget (en stor klyka med en pilträdskoja, de gjorde det ändå), inte gå till andra sidan vägen där en annan lekplats fanns, alltid gå hem fem på kvällen (även på sommaren).
Båda två blev de värsta tonåringarna jag sett. Piercade sig själva, drack sig redlösa, sprang iväg och gifte sig vid 18, porr...
Alltså allt det som tonåringar generellt gör gjorde de 1000 gånger värre.
Därför tror inte jag på denna typ av uppfostran.
Jag håller med om allt det skriver utom en sak: utom just att 'Jag tror att bråkiga, ansvarslösa, respektlösa, och oförskämda barn beror på ett föräldraskap som är bråkigt, ansvarslöst, respektlöst och oförskämt.
Jag tror att jag förstår vad du menar, LD, att barn kopierar vuxna, och jag håller med i stor utsträckning. Men det finns massor av bråkiga, oförskämda barn med fantastiska föräldrar också - ofta handlar det då om diagnoser osv. Att barnen inte kan bättre TROTS sina fantastiska föräldrar. Och sen finns det nog fantastiska människor med halvtaskiga föräldrar också (där ja du verkar vara ett utmärkt exempel <3 )
Jag läste ett citat som jag nu för mitt liv inte kan hitta, men fritt ur minnet: "döm inte ett föräldraskap efter hur BARNET fungerar. Ett bra föräldraskap visar sig i hur FÖRÄLDERN uppför sig".
Om jag och mina barn har en konflikt vill jag hitta en lösning på konflikten och ett förhållningssätt som ska gå att rakt av kopiera för barnet för att sedan kunna användas av barnet i t ex en konflikt på lekplatsen. Så, om mitt barn stod på lekplatsen och pratade med en kompis, skulle jag bli ledsen av att höra: "Nu ska vi spela fotboll. Jag bestämmer på den här lekplatsen, och om du inte följer mina regler bär jag bort dig och ställer dig utanför grinden på lekplatsen för då får inte du vara med. Sen får inte du vara med oss när vi cyklar och badar heller, för du kan inte uppföra dig." Alltså, när en tänke sig att höra de orden sagt av en nioåring till en sexåring är det ju så att det suger magen av ilska och skam. Vilket litet as, liksom? Samtidigt är det så mång FÖRVÄNTAR sig att vuxna ska uppföra sig mot barn.
Jag hade blivit stolt och glad om mitt barn hade sagt "Nu vill jag spela fotboll. Varför vill inte du spela? Aha, du är trött idag och tycker inte att det är så kul ens till att börja med. OK, jag fattar. Men du, jag vill supergärna spela lite. Kan vi inte spela lite först, så kan vi göra något du vill sen? Du kan stå i mål om du vill så behöver du inte springa så mycket. Vi kan spela med den mjuka bollen så blir det inte så läskigt. Är det ok med dig?" FAN vad stolt jag hade blivit! Och då är det också den tonen jag vill använda mot mina barn.
Sen tar det nog ett tag innan barnet får rätt på hur en gör. Tills dess är det kanske ouppfostrat och bråkigt. Ibland kanske hela livet, vem vet.
Vad/hur gör man egentligen innan barnen är såpass gamla att man kan resonera och förklara varför man inte ska göra du eller så? Funderat på det ett tag nu....
Gud upfostran är typ det svåraste som finns. De få gånger jag blivit arg(alltså låtit riktigt förbannad och skrikit) på min dotter är när jag känt mig helt nedmejad som person(stress, ångest osv) och har väldigt lite med barnet att göra. Jag försöker tänka på dteta varfje gång jag tappat t¨lamodet. Då går jag hellre och lägger mig i soffan en stund och tar en break i någon minut och andas xD (mamma tar en time-out)
Jag menar mitt barn är 3 år...
Jag tänker att kramar pussar mys och lite fantasi är det som passar för oss.
Jag har inga egna barn men har en rätt nära relation till ett barn i min släkt. När den naturliga konsekvensen för ett beteende blir att mamman får springa och plocka upp efter barnet som utan eftertanke slänger grejer omkring sig, hur hanterar man det? Till exempel. Som litet barn, när världen snurrar kring det egna jaget, är ju inte alltid det en rimlig motivering till att hen ska ta rätt på det värsta stöket/tänka efter innan hen vänder pärlhinken upp och ner för att det låter så roligt när pärlorna rasslar ut över golvet... :D Jag tänker mycket på mitt bemötande av min lilla släktning när jag sitter barnvakt. Än är hen väldigt liten men jag älskar ju hen mer än livet själv och vill vara den bästa jag kan för hen genom livet, även i periferien. Är i dagsläget väldigt följsam, tänker att man har lov att vara det som inhopp, liksom. Men vill ha ett långsiktigt tänk som jag tror på och kan stå för.
Så när vi ser ett barn som tex häller ut pärlor på golvet och tänker 'skitjobbigt att trampa på/städa upp' och får impulsen att ropa nej och förklara hur jobbigt vi tycker det är, kan vi i stället (som du gör Elle) fundera på vad de egentligen vill med det de gör (som i våra ögon kan vara ologiskt/jobbigt/fel/farligt) - och underlätta just det. I det här fallet tex ge dem en bricka / balja / bakplåt att hälla pärlorna på så att de lättare går att hälla tillbaka efter 'experimentet' - men att de ändå får testa det där med ljudet (100ggr!).
Mina barn är väldigt företagsamma och har gjort tusen 'stolliga' saker, men som egentligen är fantastiska forskningsprojekt på hur omvärlden och de själva fungerar. Min roll (som labbassistent..) är ju inte att stoppa dem, utan att lägga tillrätta för att det kan göra sina grejer utan att det blir farligt eller fullständigt kaos.
Du är bara bäst alltså. När (om) jag blir gravid blir det lusläsning av alla dina föräldraskapsinlägg för både mig och partner. Precis i din stil vill jag uppfostra mina egna barn, det är verkligen det vettigaste.
Blir så glad att du skriver om detta, och över vad du skriver.
Det finns ju faktiskt studier där man letat efter vad som fick vissa att med risk för eget liv tex gömma judar under 2:a världskriget. Man kunde inte hitta någon gemensam nämnare bland yttre faktorer: social/ekonomisk bakgrund/status, klass, politisk tillhörighet, kön, familjesituation, ålder, nationalitet, yrke, utbildning, intressen etc. Det som däremot är tydligt, och studerat genom djupintervjuer i stället för bara statistik, var att _alla_ hade en antiauktoritär uppfostran. De hade helt enkelt fått lära sig att tänka själva, och inte bara blint lyda.
Detta tänker jag på ibland när jag känner att det hade varit skönt om barnen bara kunde lyda nån gång, jag vill ju att de ska handla utifrån sin egen (med-)känsla och bli de människor som gör skillnad när det gäller - inte medlöpare!
Förstår verkligen inte idén om att barn som inte blir tuktade skulle bli oförskämda, det är ju empati - ömsesidig - som är hela grunden för antiauktoritär uppfostran. Det jag däremot ser, och blir illamående av, är de läskiga ögontjänare som straff- och hotuppfostran avlar fram.
Will Smith (haha, ja!) förklarade detta så enkelt och fint för publiken hos Oprah (varför vet jag ens detta?) när någon frågade just om hur man kan uppfostra utan bestraffning (något som i en amerikansk kontext verkar totalt otänkbart), han svarade ca:
Barnen får frihet och privilegier så långt som de klarar av att hantera det, om något sedan visar att de inte hade mognaden för den ena eller andra friheten/privilegiet så dras den in (temporärt) tills de fått den förståelse och erfarenhet som krävs - det är alltså _inte_ för att straffa utan för att beskydda barnen, och låta dem upptäcka och undersöka världen så fritt som möjligt i den takt de har verktyg för det.
This. Håller med dig till 1000000%! är uppfostrad med "fri uppfostran" själv och även om jag var ett jobbigt barn (extremt viljestark) så hade jag aldrig någon strulig tonårsperiod då mina föräldrar aldrig körde med "för att jag säger så" utan vi resonerade fram vad som var lämpligt. Frihet under ansvar. Om jag fick vara ute till midnatt men kom hem en halvtimma försent blev det aldrig några konsekvenser, utan jag kunde säga att jag väntade på att min kompis skjuts skulle komma etc och enda frågan var typ "har ni haft kul?" Kan tillägga att jag har haft den mest fria uppfostran av alla mina kompisar, men är samtidigt den enda som aldrig snattat/stulit/tagit droger/rökt etc. Varför? Förmodligen för att vi hade pratat om det dumma/farliga med dessa saker istället för att bara blir hotad med utegångsförbud.
Frida Boisens krönika tar upp en aspekt av denna debatt ur ett annat perspektiv http://www.expressen.se/kronikorer/frida-boisen-1/lar-vara-barn-respekt-for-regler/
Jag kunde inte hålla med dig mer! Vi tänker likadant gentemot vårt barn, att vi vill behandla henne med respekt och förståelse, eftersom vi tror att det gör att hon i sin tur bemöter oss och andra med respekt och förståelse. Det jag upplever är att barn till föräldrar som gör med hot och straff (som regel, inte pga en tillfällig svacka) verkar så frustrerade, vilket ju inte är så konstigt för det skulle jag också bli om jag kände att ingen lyssnade på mig eller tog mig på allvar.
Jag kan inte säga att vi har några regler hemma (jo en, förresten, nämligen att man inte få hoppa i den nya soffan eftersom vårt barn i så fall skulle göra det konstant och vi vill gärna att den håller ett tag), däremot pratar vi om hur vi vill att det fungerar så att det ska bli så bra och trevligt som möjligt för alla. Nu är jag medveten om att det även hänger på barnets personlighet, men vi har aldrig haft problem med att vårt barn är stökigt, störigt och skrikigt, så som hon enligt de auktoritära förståsigpåarna rimligtvis borde vara med vårt tillvägagångssätt. Däremot upplever jag att hon för det mesta känner sig förstådd och lyssnad på, och om hon någon gång inte gör det pratar vi om det. Och det är för övrigt definitivt inte den "enkla vägen", snarare tvärtom eftersom det kräver betydligt mer eftertanke än att bara svara "för att jag säger det".
(Nu kom jag på att jag själv skrev ett inlägg om detta för ett tag sedan, om någon vill läsa fler tankar kring det här https://etttigerliv.wordpress.com/2015/12/09/antiauktoritar-uppfostran-ar-inte-den-enkla-vagen/)
Som alltid, kloka och genomtänkta åsikter från en mycket klok människa. Beundrar dig.
Problemet med auktoritär uppfostran är att barnet lär sig att visa saker är dåliga för att de leder till straff. Det som sedan händer är då att barnet med stor sannolikhet kommer att fortsätta göra samma saker men ljuga om det för föräldrarna för att komma undan straffen. Barn har inte samma konsekvenstänkande som en vuxen. Att då straffa ett barn när det inte kunde förutse att dess handling skulle vara fel känns helt orimligt för mig. Hur skulle en själv känna om en råkade gör något som ens partner blev ledsen av och hen straffade en med något helt orelaterat istället för att förklara varför det blev fel?
Jag blev avbruten av bebis som behövde mamma. Blir som sagt glad att du lyfter fram att det inte står mellan auktoritärt föräldraskap eller att typ lämna barnen vind för våg att bete sig hur som helst (vilket begreppet fri uppfostran lätt för tankarna till). I Läckbergs inlägg låter det som att alla som inte gör som hon är lite slappa och lata, fast jag tänker att ett föräldraskap där man vägleder barnet och hjälper barnet att hantera situationer kräver en mer aktiv och engagerad förälder. Som du skriver blir det nog att hot och straff kommer när man inte orkar annat även om man har andra ambitioner.
Jag tror att en jätteviktig aspekt är att hitta en lagom svårighetsnivå som barnet kan hantera, dvs inte curla utan lagom stor utmaning som barnet kan växa i. Det gäller ju även barn med diagnoser men är såklart tusen gånger svårare och snarare något man får sträva mot än tänka att man ska lyckas med varje gång.
Heja alla fantastiska föräldrar som kämpar med att göra sitt bästa för sina barn!
"Många barn som utsatts för övergrepp har vittnat om att de lärt sig att de ska lyssna på och respektera vuxna."
Vad vill du ha sagt med det? Att en uppfostran där man lär sig lyssna på vuxna leder till övergrepp? Förklarar gärna vad du menar. I sak stämmer det säkert. Men barn som utsatts för övergrepp har säkert vittnat om att de bott i lägenhet, haft kläder på sig, ätit frukost, lunch o middag också. Kopplingen mellan dessa saker och övergrepp, och lyssna på vuxna och övergrepp känns ungefär lika vag
Så bra inlägg, håller med om precis allt. Är också lite less på att debatten blir polariserad, bara för att man inte håller på med regler och lydnad så tror folk att man låter barnen göra precis vad de vill, och att man är en sån där slappeförälder. Men det är ju auktoritära föräldrar som tar den lätta vägen. Mycket enklare att bara säga "detta är en regel, du ska göra som jag säger, annars straff", än att diskutera och försöka förstå sitt barn.
Ett annat vanligt missförstånd är att bara för att man tycker det är rätt att vara lugn och pedagogisk och leta förståelse och bra relationer i stället för "konsekvenser" och "tough love" och allt vad det heter, så skäller man aldrig på sina barn. Jag har skällt ut och hotat min fyraåring massor, men som du säger så är det ju när det brister hos MIG. Det är en sak att bägaren rinner över, en annan sak att ha skäll som medveten strategi, och det tror jag faktiskt också barn märker skillnad på.
Det känns också som om det är så himla bråttom med att få barn att "uppföra sig". Kan man prata om att en fyraåring som skriker när han inte får som han vill, som avbryter, eller som härjar vid illa valda tillfällen, är ouppfostrad? Jag tycker inte det. Det är klart att det finns metoder att dressera bort sånt beteende i tidiga åldrar, men målet med uppfostran är väl ändå inte välartade barn, utan harmoniska och välfungerande vuxna? Och då kanske man måste låta barn upptäcka vissa saker i sin egen takt. Så tänker jag iaf.
Tänker slå ett slag för Bo Hejlskov här som jobbar med lågaffektivt bemötande. Pratar om just hur verkningslösa bestraffningar (konsekvenser) är. Han förespråkar definitivt inget auktoritärt föräldraskap. Läs!
Nu är mitt äldsta barn bara 2 år än så länge så det kanske ändras senare, men min erfarenhet är att han bråkar nästan bara när han behöver mer från oss föräldrar, mer närhet, mer uppmärksamhet eller trygghet. Att bråka tillbaka och skälla, vilket såklart ibland händer när vi är trötta eller stressade, funkar ju verkligen inte alls eftersom bråkandet ju är sprunget ur ett så himla starkt behov. Lägger man typ 20 min på att verkligen ge honom det han behöver så brukar allt gå mycket smidigare sen.
Tack för att du fick mig läsa på Wikipedia för där fann jag den här texten "Auktoritativ fostran innebär att vuxna ställer krav och sätter upp regler. De förväntar sig att barnen vill samarbeta. De lyssnar till barnens känslor och synpunkter, förklarar för dem sina egna skäl och synpunkter och är öppna för ett visst förhandlingsutrymme. De uppmuntrar sina barn att delta i beslutsfattanden. Respekt för både barn och vuxna betonas. Fostran vilar primärt på resonerande, att de vuxna försöker få barnen att förstå varför de förväntar ett visst beteende och ogillar ett annat. Relationen till barnen bygger på känslomässig värme och närhet. De sambandsstudier som gjorts pekar på att barnen till auktoritativa föräldrar är mer vänliga, socialt kompetenta, omsorgs- och samarbetsorienterade, tar större socialt ansvar och är mer psykiskt välmående och självständiga än andra barn" https://sv.wikipedia.org/wiki/Fostran
Tack för att du skriver och får mig tänka, fundera och omvärdera mina val och min roll som någons mamma.
Jag tänker på det här med "arbetsgivare som sliter sitt hår över den nya generationen barn som vuxit upp utan regler och ramar, utan att höra ordet nej, och i tron att nån ska fixa allt åt dem". Jag upplever att min genration (80-talister) generellt är jobbiga för arbetsgivare för att vi ifrågasätter sådant som vi inte håller med om och ber om förklaring till varför saker ska göras (som känns onödiga) och att vi inte är nöjda och glada med att ha ett jobb utan tycker att vi ska få betalt för det vi gör och (om vi har möjlighet) drar någon annanstans om vi inte är nöjda. DETTA är såklart jobbigare för vissa arbetsgivare chefer än att han anställda som gör som dom blir tillsagda och aldrig klagar på lönen (tänker på att mina generationskamrater till sjuksköterskor som drivit kampanger om högre löner när de äldre tycker att dom borde vara nöjda ex). Men jag ser det som något positivt. Sen finns det såklart individer som helst inte vill jobba alls. Men dessa är jag övertygade om att de alltid har funnits. Det kanske dock syntes mindre förut när många arbetsplatser hade mer personal (= folk inte behövde slita ut sig så mycket vilket var bra).
Jag tror på att lära barn lyda rätt. Man ska ifrågasätta regler som inte är begripliga eller som har rum för förbättring. Orättvisa och farliga regler har man till och med en skyldighet att ifrågasätta och kanske heller inte följa. Regler som är rimliga och som har en rimlig förklaring är däremot en bra sak att följa. Man förenklar livet för alla inklusive en själv och minskar behovet av beslut och vi människor idag fattar otroligt många fler beslut än vad vi bara gjorde när de flesta av oss var barn. Det tar mycket energi och kräver mycket om vi ska fatta egna beslut hela tiden och hela tiden ifrågasätta. Det är rimligt att lära barn att våga släppa kontrollen lite och våga lite på någon annans beslut ibland.
Jag tror mycket på att se till att barnen har förtroende för ens beslutsfattningsförmåga och att man inte utsätter dem för regler som inte har någon bra anledning och att när de ifrågasätter regler på ett rimligt sätt så blir det faktiskt förändring eller att föräldern åtminstone lyssnar på ens förslag och säger: Ja, så kan man göra faktiskt men jag tycker det passar bättre att göra så här istället, det är därför vi har den här regeln.
Jag tror också att det är bra att lära barnet att fråga om lov är något som lönar sig. Min dotter får göra mycket om hon frågar om lov först men att göra saker i smyg inte är bra. Om jag vet vad hon gör kan jag hjälpa henne att inte göra saker som hon ångrar eller som är dåliga för andra. Samtidigt så premierar jag också bra beslut av henne även om hon tar dem utan min input. Att bete sig väl genom att gå på sina instinkter är bra men att när man inte är säker på att något är en bra sak att göra så fråga hur man gör och om man får göra på ett visst sätt så kan man få göra saker men på ett sätt som ingen blir arg eller ledsen av.
En bekant har aldrig problem med skrik och bråk för att barnet vill ha nånting. Ändå från början har dom lärt barnet att motivera varför hon förtjänar att få någonting hon vill ha, som inte ingår i dom basbehoven ett barn har. Jag antar att det har börjat smått och från åldern när hon kunde prata. Bara ett "jag vill!" har tydligen aldrig räckt. Allt ifrån lördagsgodis till nya häftiga skor eller en telefon måste hon kunna argumentera sig fram om hon ska få dom. Misslyckas hon med sin motivering så kan hon gå och fila på den i flera dagar innan hon tar upp den igen.
Jag har hört henne diskutera med sin pappa och jag är minst sagt imponerad hon hon kan tala, argumentera och använda svåra begrepp, och hon är kring 11.
Jag läste en gång en bok av en professor i psykologi som skrev om depression, han skrev om teorin att depression är en följd av försvarsmekanismen för spädbarn under evolutionen att hålla sig tyst och stänga av känslor när mamman inte var i närheten då det troligtvis betydde att mamman dött eftersom mödrar konsekvent genom evolutionen aldrig någonsin lämnade spädbarn ensamma, var de borta tog en annan kvinna i stammen barnet till modern var tillbaka. Om ingen kom efter några minuter innebar det att barnet var lämnat ensamt och försvarslöst och enda sättet att överleva var att hålla sig undan och vara tyst och med det var de tvungna att stänga av samtliga känslor. Om detta stämmer är det fruktansvärt grymt att använda wahlgrenmetoden och vem tusan vet vad det bäddar för för trubbel med känslolivet som vuxen. Jag fostrades fritt, likaså min bästa vän, vi var båda duktiga elever som idag läst på universitet, vi ställde aldrig till med bråk och var kompis med lärarna. En av våra bästa vänner fostrades med extremt mycket regler i vårt tycke, kärleksfullt men auktoritärt. Hennes bror misshandlar sina flickvänner och mobbade mig som liten och hon fixade inte gymnasiet samt får inte behålla några jobb. Hon var rätt så otrevlig under tonåren också men hemma var hon och brodern exemplariska. Min kusin likaså, hon är 26 och inne på sitt tredje år arbetslös, hon har suttit i häkte (där hennes far jobbar). Brorsan till henne är bara 9 men har gått om en klass och slåss mycket. Där var det också fullt av regler minns jag. Det är bara anekdoter, men jag tror det ligger något i det.
Vill också tillägga att självklart hade vi regler till viss del, men konsekvenserna kom av att andra blev ledsna och vi hade empatisk förmåga nog att inse att det var ju dumt gjort för det är inte kul att göra folk ledsna och besvikna.
Läckberg förespråkar att hota, muta och straffa skriver du. Det har du nog fått om bakfoten. Vad jag har förstått så väljer hon att coacha sina barn i livet genom att deras handlingar får konsekvenser. ETT konsekvent och tydligt föräldraskap som förbereder barnen för vuxenlivet helt enkelt. Jag tycker det verkar toppen.
Ja vill man ha barn som förstår VARFÖR man förväntas agera på ett visst sätt i samhället och inte bara LYDER så funkar inte hennes metod.
Jag och mina barn är alla såna där ouppfostrade individer med ADHD och Autism - tänk vad mycket mer lyckade vi blivit som indivier med "stramare tyglar"... eller inte 😝
Tycker att du beskriver det väldigt bra och tycker att debatten behövs. DOCK ser jag ett problem med att paret Läckberg/Sköld driver denna fråga och det är att de väldigt ofta har svårt att särskilja mellan föräldraskap och deras egna personer. Jag har sett Läckberg balla ur fullständigt och agerat både aggressivt, hotfullt samt blockerat läsare som försökt tala och ha en konstruktiv dialog. Av någon anledning vill de inte släppa att det ska talas om i offentliga rum men de tar också motargumenten väldigt personligt och jag tror egentligen att det således är helt fel att de är offentliga med det. Hyser stor respekt för Läckberg i övrigt men just i denna frågan har hon lättvindigt kallat människor en hel del hemska saker och blockerat dem (ex på IG) just för att hon inte klarar av vettiga meningsmotståndare och tar all kritik rörande föräldraskap som nåt högst personligt. Jag har tyckt att hon haft en del poänger men det sätt hon bemött respektfulla ifrågasättanden från andra har varit under all kritik och därför har jag själv åtminstone dragit slutsatsen att detta nog rör henne alldeles för mkt under skinnet för att det ska bli en vettig dialog kring det. Jag menar, ta bara Simons affektionspåverkade respons på deras blogg gentemot journalisten. Hur det än blir så landar den konstruktiva kritiken bara fel hos dem. Jag hade önskat att de läst din text här men jag är helt säker på att de har svårt att ta in det eftersom det, inte bara för vissa läsare utan också dem, upprör nåt oerhört.
Tja som med allt annat beror det ju kanske på vilken typ av barn en har att göra med också. Vissa barn är mer intresserade av att resonera kring hur och varför man ska eller inte ska göra något, andra barn kanske har ett kraftigare humör och är mindre mottagliga förklaringar.
Jag förespråkar ingen auktoritär uppfostran med knasiga regler som ska upprätthållas genom hot om straff och belöning med guldstjärnor (ryser), utan är fri och förklarar pedagogiskt varför en bör borsta tänderna, städa upp efter sig, äta grönsaker osv osv.
Men ibland så får det faktiskt vara tv-förbud i ett par dagar för sist gång det var färdigt med barnprogram pga läggdags började du vråla hysteriskt och slå din förälder.
Ibland är det "följ med hem och stå inte mitt i gatan och skrik på mig annars får du inte gå hem till kompisar imorgon för jag kan inte hämta dig om det ska bli såhär varje gång" när man står där i minusgraderna med ett argt och hungrigt småsyskon.
Mitt barn har ingen diagnos.
Jag förstår henne dock. Det är ju pissjobbigt att uppfostra tänkande individer med egen vilja. Att uppfostra lydande individer som håller käft är plättlätt i jämförelse... Har ramlat in på hot och straff själv pga trött och deppig. Tär på samvetet men är busenkelt föräldraskap.
Jag har inga egna barn, men jag har tänkt mycket på min egen uppfostran de senaste åren. Jag har ju insett att mina föräldrar gjort så gott de kunnat med de förutsättningar de hade då, och att jag generellt sett har haft en bra uppväxt. Trots det finns det såklart saker som skaver. Saker som de hade kunnat göra bättre, även om jag förstår att de kanske inte orkade just då etc. Det är klart att alla föräldrar gör misstag ibland, men när det blir så stort att barnet känner sig oälskat och oönskad... ja, då känns det som att det skedde ett för stort misstag. Mina föräldrar körde ganska mycket med straffmetoden, att skrika och skälla osv, vilket inte var bra för mig (och säkert inte mina syskon heller), men trots det så har jag aldrig blivit rebellisk. Inte mina syskon heller. Jag provade alkohol för första gången när jag var 17, har ända sedan dess druckit alkohol otroligt sällan, har aldrig rökt, aldrig provat droger, aldrig skaffat en kroppsmodifikation för att provocera mina föräldrar. Jag vet inte om det är så att jag och mina syskon är undantaget som bekräftar regeln, men jag kan verkligen inte alls relatera till det många här säger, att straffmetoden föder rebelliska ungdomar eller vuxna som lyder blint. Det kanske beror på min personlighet, kanske inte, men jag började redan tidigt argumentera med mina föräldrar och säga emot dem när jag tyckte att de var orättvisa, vilket slutade med att de blev så frustrerade att de skällde och skrek på mig och jag straffades etc, men ju äldre jag blev desto mer beröm fick jag för att jag vågade gå min egen väg och inte nödvändigtvis lyssnade på vad andra sade, vad som var "inne" osv. Jag är inte rebellisk, men jag lyder inte någon blint heller. Jag kanske bara har en väldigt stark integritet, vad vet jag, men jag har inte blivit det ena eller det andra för att min uppfostran var på ett visst sätt.
Det finaste jag läst om föräldraskap på länge känner jag. Tack för motivationen till att fortsätta kämpa i tron om att mitt nära föräldraskap är det rätta för mina barn även fast det auktoritära föräldraskapets röst viner kring mig från i stort sett alla jag känner och även från min barndom. Ett respektfullt möte mellan barn och förälder i alla situationer är en win win situation både för hjärta, mage och gemensam livskvalité i det sammansvetsade familjegänget!
Efter att ha jobbat en del på förskola kan jag säga att barn förstår och kan mycket mer än vad många föräldrar tror. Ett barn som kunde ta på sig sina täckbyxor utan problem för några timmar sedan utan problem har helt plötsligt ingen aaning hur man gör när mamma och pappa är där, haha...
Hur som helst, själv brukade jag ofta försöka få barnet att sätta sig in i situationen från mitt eller kompisarnas sida vilket ofta fungerade. Tex, "om du gör så så kanske dina kompisar/jag blir ledsen", "tänk om någon gjorde likadant mot dig", om inte du plockar upp den här saken så måste ju jag göra det, hur skulle det kännas om du var tvungen att plocka upp mina kläder, hade inte det varit lite galet?". Barn är ganska egoistiska varelser MEN de flesta jag har mött kan efter lite reflektion sätta sig in i andras situationer.
Jag förväntade mig mer av dig gällande din analys! Var är papporna liksom? Mammor som pekar finger åt andra mammor, det om nåt är väl ett uttryck för patriarkatet. Var håller papporna hus med sina åsikter? Känns förlegat att en sån här diskussion förs av endast kvinnor, mot andra kvinnor
På internet håller jag med dig, öppen förskola var länge sedan för mig men jag håller nog med dig där med. Vid hämtning/lämning och möten på förskola, skola, vid träningar tävlingar och matcher i barnens olika sporter samt vid småprat med grannarna medan ungarna leker håller jag inte med dig, pappor är där, de är intresserade av att prata om barn och de diskuterar föräldraskap. Som sagt, det är ju ofta det enda man har gemensamt med en pappa som man bara träffar i barnsammanhang, att man är just förälder. Sedan kan det ju variera vad man kommer in på, när barnen var yngre var det kanske mest fokus på sömn :) nu pratar jag ofta om sociala medier, läxor, tonårsproblem och liknande med pappor och mammor som jag träffar.
Håller helt med. Vi kommer ta upp detta i vår feministiska podcast också!
Håller med! I vår uppfostran blandat vi med auktoritativ (inte samma som auktoritär om någon undrar) och fritt. Vi pratar mycket och håller starkt på att man får tycka som man vill, tro på det man vill och respektera andra som tycker annorlunda (men aldrig behöva "ta" kränkningar och/eller våld). Föräldraskap är en balansgång och det är svårt ibland. Ibland gör man saker man inte vill i sitt föräldraskap också.
37