MENY
En fråga till er som ammar/ammat! Att flaskmatare bemöts med skuldbeläggande och ifrågasättande är ingen nyhet. Man är ''en sämre mamma'' om man av olika skäl valt bort att amma osv och det är självklart jäkligt problematiskt.
Men min fråga är till er som ammar, har NI mött detsamma? Utöver de usla råden, har ni blivit skuldbelagda? Ifrågasatta? Fått olika ''råd'' som ämnar att få er att sluta eller iallafall börja ge tillägg eller ge flaska? Inom vården? Av vänner bekanta släkt? Hur har det låtit då?
Jag blev både idiotförklarad och skuldbelagd inom vården när jag nattammade (detta skulle tydligen skada tänderna, sköterskan var nästan aggressiv och arg på mig!) (hon hade ju fel dessutom, jävla klåpare). Dessutom var det ju onödigt och jag blev också ifrågasatt när jag ammade länge. (För barnet behöver riktig mat, har du börjat med smakisar? Du ammar bara för din egen skull! Du vill binda ditt barn till dig! Du vill göra dig oumbärlig, vad säger pappan om detta? Du berövar pappan en viktig del! Pervers! Incest!).
Jag känner andra som skammats för att de ej velat ge tillägg (barnet svälter! Hör du inte att hon är hungrig?), där man nästan antytt att mamman missköter sin bebis eller inte bryr sig om den. Medan andra fått försvara sig för att de ammar fritt. (ska hon äta nu igen? Du skämmer bort henne! Hon kommer aldrig vilja äta mat! Du ger henne dåliga ovanor!)
Berätta gärna!
Javisst! Fått höra att det är dags att sluta, att jag borde sluta och börja äta mediciner istället, att vi sover dåligt bebisen och jag för att vi ammar och samsover, att det är onödigt att amma här i Sverige som har så rent vatten och sån bra ersättning och att barnet kommer bli beroende om vi inte slutar. Hahahahha på det sista.
Tyckte även hetsen att börja ge smakmat var hemskt. Vid fyra månader damp de första så kallade provpåsarna ned i brevlådan. Nu är bebisen elva månader och har precis börjat visa hur mkt han uppskattar amningen, ofta jag tänker sluta då.
Japp. Det som har tagit mest energi för mig är att hela tiden förklara att det inte är konstigt att amma en ettåring. Kompisar, föräldrar, ingen har fattat att det går. Det har känts som om de tror att det är ngt sexuellt över det hela bara för att barnet i fråga kan gå och springa. Amma i fyra månader, sedan flaska och sedan riktig mat. Fattade aldrig varför man skulle vara tvungen att köra omvägen via flaska o ersättning om amningen funkade. Jättebesviken på klimatet idag om amning, känns som om man är lite coolare och bättre om man väljer bort att amma.
De nio månader jag helammade kände jag enbart support från min omgivning, liksom du är inne på skulle jag snarare känt mig väldigt ifrågasatt om jag enbart flaskamatade. Efter ca 9 mån kände jag själv att omgivningen ifrågasatte mer, ingen som sa något konkret utan mer att jag tyckte att folk stirrade på caféer och sådär. Men det kan likaväl ha varit inbillning, mina egna förväntningar på hur jag "borde" mata mitt barn vid en given ålder. Som jag och någon mer skrev i förra tråden, amningsnormen avtar verkligen i takt med barnets ålder!
Japp. BVC sa vid nio månader att nu var det ju dags att sluta, "man kan få närhet på så många andra sätt". Sket högaktningsfullt i detta och ammade till 2 år. Dagis hade faktiskt också synpunkter på att jag nattammade vid 15 månaders ålder. Så jävla tröttsamt.
Ja! Vad sjukt mycket kommentarer vi fått. Vi ammar än, har en 19månaders hemma & jag jobbar heltid. Bvc tyckte vid 12 månader att nu borde jag ju sluta amma så barnet fick chans att lära sig äta riktig mat (rån & gröt). Läkaren på allergimottagning tyckte detsamma vid 13 månader. Första tandläkarbesöket handlade främst om att nattamningen var skadlig för tänderna.
När jag började jobba när barnet var 14 månader va jag nästan lättad att jag slapp kommentarerna genom att slippa gå besöken för att pappan fick göra dem ensam istället.
Svärmor tyckte det va dumt att jag ammade före måltid för då skulle barnet aldrig börja äta...
Tacksam att maken stått på min sida i allt. & tacksam för att min mor varit hjälpmamma för Amningshjälpen så jag alltid vetat att hon stöttat mig i amningen. & en peppande syster med samma inställning som mig.
Numer ammar vi inte lika ofta offentligt men det händer. Men då möter jag oftast glada ansikten!
Jag ammade min son tills han var två år och tre månader och trodde att jag skulle få massor av negativa kommentarer, men fick knappt en enda (får betydligt fler angående förskolestart först vid tre års ålder). Hade tur med en BVC-sköterska som uppmuntrade långtidsamning.
Min bvcsköterska sa till mig att jag inte ska amma på natten efter 6 månader, inte pga tandhälsan utan något om barnets insulinutsöndring? Typ att den inte ska triggas nattetid. Sant eller falskt, någon som vet?
Spännande ämne! Här kommer en "perverst galen" mammas bekännelse. Min dotter är snart två och det tuttas - ve och fasa - vilt! Nu har det dock blivit en del mindre då hon börjat förskola (tyvärr!) det är bästa sättet att knyta an igen efter en lång dag ifrån varandra, och hon sover i vår säng så det tuttas om natten med. Vi bor i Schweiz, hon är född här, och det verkar vara rätt ok att amma en så stor här. klimatet för barn är överlag bra tycker jag, de ska typ synas och höras :) dock var vår första barnläkare mycket för scheman och regler, ngt jag struntade i. Svärmor har/hade väldigt väldigt svårt med att jag ammade länge (tror inte hon vet att jag gör det ännu, trist nog känns det som hon tycker/tyckte det är konstigt. Mycket prat om välling och sånt innan, för hon "åt dåligt med riktig mat" svärmor tog till och med med välling från Sverige! (Finns inte här då de bara är svenska barn som får välling typ, här ger man gröt) Min dotter hatade välling, (och gröt) jag kände mig SÅ misslyckad minns jag, som att dottern liksom svalt. Sedan bestämde jag mig för att strunta i alla utom min dotter. Hon kan prata, och säger "vill ha tutte" ja, då får hon det!
Däremot tror jag ca _alla_ jag känner i Sverige fått höra att de har för lite mjölk, att de måste sluta amma, fortsätta amma, amma mer, amma mindre, ge ersättning, börja med smakportioner och välling + massa sjuka kommentarer om barnens vikt och kost och 'hull' och de eviga kurvorna.
Har vänner i Sverige som blev kvartvingade på sjukhuset 'tills amningen kommit igång' inklusive massa press och stress och ryckande i bröst och barn. Vägande före och efter amning. Självklart kom ingenting igång förrän de kom hem och kunde försöka i lugn och ro.
Det verkar som om det är mer förståelse här för de naturliga mekanismerna, större tilltro till att saker fungerar som de ska allra oftast, högre takhöjd för att de flest gör det som passar dem bäst..
Känner inte igen mig en enda gång.
Läser om detta emellanåt med amning på olika vis hur en del mammof skammats. Jag ammade ute ofta med min son men fick aldrig höra/se ngt.
Å andra sidan är jag rätt ointresserad av folks blickar så OM ngn glott och rynkat näsan har jag nog inte lagt märke till det för att jag rent ut sagt skiter själva fan i vad ngn annan vill mig när jag ammar mitt barn.
Snart kommer andra. Vi får se hur det går men jag är rätt självsäker och stöddig av mig så säkert kommer de få höra ngt elakt från mig isåfall. :)
Oh yes.
1) Flera vuxna i min bekantskapskrets uttryckte obehag över att se mig amma mitt barn, även när han var nyfödd. De tycker att bröst är något PRIVAT som man bara bör få ta del av i en sexuell situation. Fine, där är dörren.
2) Copypejstar från min instagram, när barnet var tio månader:
"Barnakuten, undersökningsrum, kl 05:15.
Sjuksköterska 1: "Jag såg i väntrummet att du fortfarande ammar. Det borde du verkligen sluta med genast, åtminstone på natten. Tro mig, jag säger det av egna erfarenheter, det kan bli en ful ovana det där - han kommer inte att sluta amma förrän han är arton! Och jag antar att du ska börja jobba snart igen? Du måste få sova hela nätterna."
(Jag och min man sitter fortfarande tysta.)
"Ja, det är vad jag tycker i alla fall, tips från coachen, haha!" .
Barnakuten, isoleringsrum, kl 06:30.
Sjuksköterska 2: "Varför ammar du honom? Har ni fått i honom äppeljuicen?"
Jag: "Han får kväljningar direkt och spottar ut den, jag vill inte få honom att kräkas igen nu när han är så uttorkad."
Sjuksköterska 2: "Ja men nu får ni vara lite bestämda faktiskt, det är inte han som bestämmer här. Varför har han ingen napp? Var är hans napp?" (Med avsmak:) "Herregud, säg inte att DITT BRÖST är hans napp?" .
Min man, en stund senare:
"Men tänk om de har rätt? Alla säger ju alltid såhär till oss. Borde de inte ha koll?" ."
3) Mitt barn var tidig med talet, och har aldrig haft några omskrivningar för amning - nyss fyllda ett år utbrast han "AMMA!" när han ansåg att det var dags. Tappade räkningen på hur många gånger jag hört olika varianter av "if he can ask for it, he's too old for it", och tvingats lyssna på referenser till Little Britain (vuxen man som ammar sin mamma) och Game of Thrones (typ elvaårig pojke som ammar).
4) Fått höra även av familjemedlemmar att om man ammar "stora barn" (över ett år) så bör man göra det in private för att det är så obehagligt för andra att behöva se på.
5) Vid tandsprickning kring sex månader bet min bebis mig några gånger vid amning. Frågade om råd i ett (seriöst) föräldraforum. Hälften av dem som besvarade min tråd uppmanade mig att omedelbart sluta amma ("han behöver det ändå inte längre"), trots att jag var ytterst tydlig med att det inte var ett alternativ för mig. Dagen efter var problemet borta av sig självt.
Alltså shit vad jag hade kunnat fortsätta länge. Men ja just det, BVC tyckte att det var OERHÖRT konstigt att jag ammade i 19 månader. Jag bad dem till slut att respektera mitt val och aldrig nämna amningen igen, blev så trött på deras tjat.
Jaaaaaaaaaaaaaa! I min bekantskapsskrets får jag nästan skämmas för att jag helammar min nu FEM MÅNADER gamla bebis. "Tar hon ingen flaska ännu?" Eh..nej. Det är inget mål jag har direkt. "Hon äter ju hela tiden, blir hon faktiskt mätt?!" Ja, hon växer som ogräs så jag tror det är lungt. Och så "Hon kommer ju amma tills hon börjar högstadiet.."
HON ÄR INTE ENS ETT HALVT ÅR!!
Jag blir knäpp.
Mmm ska du amma nu igen hen ammade nyss. På min tid ammade en vår fjärde timme (konstigt att det sinade...).
Bägge mina barn har minskat i vikt rejält mer än amningpucken pga matallergier önskar jag kämpat liite till med första barnet men var så begränsande att ej kunnat äta ngt med mjölk ägg sojaprotein. Med andra kämpade jag på upp emot 1.5år och fick operera bröstet pga misstänkt malignt . Va typ mer ledsen över att ev aldrig mer amma än att det va cancer (såklart inte men blev så deppig av tanken att aldrig lämna igen) lyckan va stor när knölen va ofarlig och jag ammade många månader till./barnmorska som främjar amning men självklart stöttar flaskmatare till fullo om det är önskan!
Aldrig amma igen skulle det stå ej lämna. Och viktminskning va när amningen minskade å vanlig mat skulle introduceras va svårt då allt gav allergiska symtom..
Ammar min son som fyller 2 år om 1,5 mån fortfarande och har naturligtvis fått många frågor om när jag ska sluta av nära och kära (fast nu har de faktiskt slutat fråga;)) Jag slutar när det känns bra för oss båda helt enkelt. Har gjort det med alla mina tre barn.
På hans 1 årskontroll bad läkaren mig att sluta pga enligt hennes åsikt planade hans vikt pga aningen varpå hon efter den kommentaren lutar sig över min son som ligger på skötbordet och säger till honom "du är ju alldeles för stor för det där". Gjorde mig vansinnig att hon som läkare uttryckte sig så.
Jag slutar när han visar tydligt att han inte behöver den formen av närhet och trygghet längre, när han känner att han kan få det i en annan form. Tills dess ammar vi på :)
Jag helammande dotter i ett år. Hade gärna drygat ut m annat sista månaderna, men det ville inte hon... Min mor tyckte det var KONSTIGT att amma så stora barn. När dottern var nyfödd tyckte min mor+svärmor att det var KONSTIGT att amma så ofta. När dotter var nyfödd för tidigt född mer eller mindre tvingade BB-personal mig att ge henne tillägg. Dock visade de mig hur jag kunde ge henne det i mugg så det inte skulle störa amningen. Så fort hon återfått födelsevikt var det ok att bara amma och kanske var hon så liten att hon behövde tillägg. I övrigt blev jag aldrig ifrågasatt inom vården för att jag uteslutande ammade så länge. Men,som sagt, släkt o även vissa vänner hade synpunkter. Trots att min dotter var mkt trind o välmående verkade alla tro att hon skulle svälta ihjäl när jag fortsatt amma efter 6 månader... Lite komiskt eftersom hon sen tappade i vikt o haft problem m för låg vikt ända sen jag SLUTADE amma. Suck!
Jag helammande mina barn tills de var 10 respekt 11 månader. Fortsatte sedan delamma tills de var 15 resp 16 månader. Jag fick enbart positiva kommentarer. Min man var otroligt stöttande i detta och gjorde allt för att bebisarna skulle kunna amma. Han diskuterade amning med alla som var intresserade. Han är liksom jag så övertygad om att amning, om det fungerar, är det bästa på alla vis.
Min sambos kompisar fick barn i samma sväng som oss. Vi var hemma hos dom på middag o satt o ammade i soffan. Då berättar hon att han hade bett henne att "inte amma så öppet bland folk eftersom det blir så pinsamt för random killar, dom vet inte vart dom ska kolla"........?!?!?!????? Jag dog. Hade typ kunnat göra slut om min sambo sagt nåt liknande.
Själv har jag fått höra från lite olika äldre kvinnor att jag "ammade för ofta, han blir bortskämd". O liknande saker. Brydde mig dock inte om detta men hade säkert gjort det om kommentaren kommit vid fel tillfälle.
Min fd bästa kompis (barnlös) har uttryckt nåt om att (samtidigt som jag satt o ammade) att hon aldrig skulle amma för det är äckligt o flaskmatning är mkt bättre o fräschare.
Annars så har jag relativt oplanerat följt mallen o slutade helaamma vid 6 månader o slutade helt vid 8 månader. Har fått sjukt mkt beröm för detta av alla möjliga. I samma andetag har dom klankat ned på alla som ammar längre. Väldigt sjukt. Jag känner alltid att folk överlag känner att dom har rätt att kommentera ens kropp, livsval osv alldeles för mkt så fort man fött barn.
Ja! Jag uppfattar det som att amning är helt ok de första 6 månaderna, uppmuntras och uppskattas av alla(vården, släkt och vänner) men sen börjar ifrågasättandet.
Med min första så fick bvc mig att sluta amma efter 9månader fast att jag inte riktigt ville. Men jag var förstagångsförälder och osäker och visste väl inte riktigt vad jag skulle göra. Jag fick intryckt av att alla problem som jag tog upp kunde avhjälpas med att sluta amma. Tex att hen inte sov så bra på natten,att hen var jätte mammig, att hen inte åt sa bra annan mat osv. Inget blev bättre av att jag slutade amma istället fick jag ångest för att min bebis inte fick i sig allt hen behövde i sin kost.
Nu andra gången ammar jag fortfarande och ungen fyller snart 1(delammar). Jag har denna gång valt att inte lyssna på bvc s åsikter och förslag angående amning. Men jag tycker att det är jobbigt att ständig behöva förklara mig inför släkt och vänner, som verkar tycka att jag är väldigt konstig. Och jag tycker det är jobbigare att amma offentligt nu när bebis är äldre
Inte så speciellt mycket. Har ingen skräckhistoria som vissa ovan. Bara en kompis som varje gång jag träffade henne sa att jag måste sluta. Och en annan kompis utan barn som redan innan barnet var ute uppmanade mig att inte amma "för länge" (tror motiveringen var att han tyckte det var creepy). Ammade ganska exakt 2 år, sen blev jag gravid igen och förstfödde och jag tog gemensamt beslut att sluta.
Fick för övrigt aldrig veta varför kompis 1 tyckte jag skulle sluta eller hur länge som var för länge enl. Kompis 2.
Min son är 2 månader och hittills har jag fått höra att jag ammar för ofta. Jag borde tydligen försöka avleda honom lite så att det åtminstone får gå 3 timmar mellan amningarna... Lätt att avleda en gallskrikande unge och varför egentligen??
Jag helammade i typ 8 månader, delammade i 13 ca. Många tyckte det var konstigt, "men va, du kan väl inte amma ett barn som fått tänder, då blir du väl biten?". Eh nej. Inte en enda gång blev jag det. "Hur orkar du amma så länge???" "Ammar du fortfarande? Det kommer bli en sån FRIHET när du väl slutar". Ständigt återkommande kommentar från svärmor.... "Inte ska han väl tutta nu igen". Jag tyckte aldrig det var speciellt obekvämt att amma offentligt de första 5-6 månaderna. Men sen upplevde jag att folk tittade. Fick amma på bussen en gång när sonen var ett år och då blev jag verkligen utstirrad av en kvinna. För att inte tala om BVC, redan vid 6 månader var det ju hets om att börja med mat och sluta nattamma (typ när man äntligen hade börjat älska amningen och vant sig vid det). Hur viktigt det var med industrigröt och industrivälling. Osv. Så glad att jag kände in vad jag själv och sonen mådde bäst av, amningen funkade toppen, han växte och mådde bra och jag med! Smidigt och alltid tillgängligt, älskar det :) Synd bara att folk inte respekterar andras val utan måste fälla såna dumma kommentarer!!
Kritik mot långtidsamning (främst av vänner faktiskt) och mot samsovning/natt-amning. Främst kritiken om långtidsamningen med första barnet gjorde att jag var tvungen att finna en godtagbar förklaring att ge och kände en sorts skam pga. kritiken. Vi ammade i 19 månader tills mjölken sinade pga ny graviditet och barnet valde själv att sluta. Med lillesyskon nu som ammar till 90% vid 15 månader tar jag inte ens en diskussion om valet att fortsätta amma/samsova osv och hoppas att kunna fortsätta tills någon av oss känner att det är nog.
Vården har bemött oss väl i frågan, har en fantastisk BVC kontakt som hejar på och tycker det är fantastiskt att vi fortfarande ammar!
Ammar 4,5-åring, har ammat sammanhängande i sju år. Barnen bestämmer själva när de vill sluta. Nuvarande ammebarn påstår att hen 'ska amma hela livet' så det blir spännande! Aldrig fått kommentarer tror jag, eller så bryr jag mig så lite att jag glömt..? Förutom den obligatoriska 'ingen nattamning efter tandsprickning' på nån tandhälsaträff på BVC, förklarade för tanten att hon hade fel, att tänderna inte tar skada och att jag tänkte fortsätta. Alla föräldrar som satt där andades ut och medan BVC-sköterskan var ute anförtrodde alla sig till mig med 'vi ammar ju till sömns' / 'hen vill ju amma minst tre ggr/natt' etcetc.
Eller jo, en amerikan som ville att jag skulle 'bevisa' att bebin verkligen andades för det 'såg extremt obehagligt ut'.
Ja. Både från BVC och omgivningen, så som de flesta skriver. Känslan av att man väljer att vara ojämställd, och att skylla sig själv. Kanske inte fått det sagt rakt ut men om man klagar på tex trötthet fått svaret: ja jag valde ju att inte amma mina barn och då tok min man alla vaknätter.. mest förvånad över okunskapen på BVC samt deras satans sug på ersättning. De borde alla gå kurs hos amningshjälpen ?
Jag har nu en toppenbra bvc sköterska som säger att rekomendationen är att man ammar tills barnet är två år, om man själv vill. Mitt barn är 15 månader och ammar fortfarande en gång på dagen och sen till kvällen och under natten. Samsover. Både jag och mitt barn vill det!
Vår första bvc:are var vidrig. Enligt henne så typ skadade vi vårat barn eftersom vi både samsov(helt förbjudet tydligen) gav fruktklämmisar vid sju månader och inte kunde få i vårt barn vare sig gröt eller välling då han inte vill ha det. Det var tydligen ammningens fel! Så otroligt konstigt att det finns såna puckon som ska ge stöd och råd..
Ammade barn 1 i 11 mån och barn 2 i 14 mån. Från BVC fick jag beröm men kan känna att omgivningen tyckte jag var konstig. Jag blev själv ammad i 1 år och varken jag eller mina barn har fått ersättning eller välling. Inga allergier och ingen av oss har nånsin ätit antibiotika.
Inte skuldbelagts, men innan min dotter föddes fick jag höra från flera håll att "låt dig inte pressas till att amma av vården", lite som att det är fult att amma. Kände aldrig någon som helst press från vården kring varken det ena eller det andra. Enda gången det har varit uppe var när min BVC-sköterska föreslog att jag kunde byta ut ett nattmål mot ersättning för att min sambo kunde ta det och jag fick chansen att sova lite fler timmar i sträck (vi ammar med två timmars mellanrum dygnet runt).
Min mamma ammade min bror till han var tre och ett halvt så vill jag amma länge vet jag att jag har stöd hemifrån och att det inte ses som konstigt.
PS Har haft LYSANDE (hem-) barnmorskor som hjälpt med grepp (liggamma, min räddning!) och varit supercoola också när mjölken tagit några dagar på sig att rinna till.
Men har dock, som du, hört vänner få hårresande och ödeläggande 'råd' av medicinsk personell.
Ja herregud.. Min dotter ammar 15-20 ggr/dygn och det har jag ju fått höra ett och annat om. "Ska hon äta NU IGEN?", "du borde glesa ut amningarna", "du borde sluta amma på nätterna", "tar hon inte napp istället?", "borde du inte vila brösten och ge flaska istället?", "du får inte amma för länge, då blir det som i Game of Thrones!" mm mm. Nej, vet ni, min dotter får amma precis så länge hon vill. Vill hon amma hela nätterna får hon det. Vill hon amma 20 ggr/dygn så får hon det. Det är hon och jag som bestämmer över vår amning. Är så less på att folk ska lägga sig i! Alla dessa ovälkomna "råd" en får som förstagångsförälder, jag får psykbryt.
Min dotter föddes väldigt stor och vi fick ge tillägg redan på BB. Kämpade på med amningen och tyckte det var mysigt men barnet var inte nöjt. Jag bröt ihop till sist inför en äldre barnmorska som lugnt och dansat sa att i Sverige så har vi tillgång till rent vatten och så länge barnet blir mätt och nöjt så spelar det ingen roll om du ammar eller ger flaska. Det rådet förändrade allt till något positivt, barnet var nöjt och en sten av skam och skuld föll av mina axlar. Känns också som ett bra val då jag länge ojade mig över det att människor sa till mig att amning är bra mot allergier, på senare tid har forskning visat att det inte stämmer och både anknytning till båda föräldrarna och närhet har barnet fått. Tänk vad pekpinnar gör med oss kvinnor, alla borde känna att det är ok att både amma eller ge flaska utan att plågas. Om barnet är nöjd så borde alla andra också vara det ?
Upplevde det exakt så!!! Ändå ammade jag ganska "norm-länge", helammades 6 mån sen delamning tills hon var 8,5 mån. Fick ständigt höra "är hon hungrig igen???" "Du skämmer bort henne", "ammar du FORTFARANDE?" Osv. Helt jävla idiotiskt.
Japp. Har ett barn som haft mycket svag viktuppgång och jag har mer eller mindre uttryckligen fått höra av vårdpersonal att jag svälter mitt barn för att jag vill amma och inte ge flaska. Detta även när jag under stor rädsla för att bli ratad (vilket jag blev när jag delammade mitt första barn) redan gav ersättning på flaska för att jag var så rädd att hen skulle svälta och inte utvecklas ordentligt. Att jag genom alla vårdbesök har suttit och bölat och stått på mig och varit hur tydlig som helst med att jag vill amma, att det är viktigt för mig, delvis för att jag med mitt första barn blev ratad till förmån för flaskan, har ingen direkt brytt sig om. Attityden har verkligen varit att det ju såklart är bra att amma men att om jag vill mitt barns bästa så borde jag sluta amma och bara ge hen flaska. Då skulle ju deras problem vara lösta. Genom att jag konstant ifrågasatt deras slentrianmässiga "ge hen flaska" och bett om alternativ eftersom amningen är viktig för mig har jag verkligen varit en besvärlig person som de inte vetat hur de ska hjälpa ens om de velat.
Det sorligaste för mig är att jag i princip hela mitt barns första månader i livet var så rädd för tuttförvirring att jag bara längtade efter att hen skulle bli så stor att jag kunde ge gröt istället för flaska. Detta hade till stor del kunnat undvikas om vården haft nån som helst koll på hur mycket man kan göra med amningen för att åtgärda dålig viktuppgång innan man tar till flaskan, eller för den delen att det finns andra sätt att ge ersättning/urpumpad mjölk än på flaska. Allt jag kan idag har jag fått ta reda på och lära mig själv.
Så hur gick det då? Jodå, har en 11-månaders flugviktare här hemma som lever på amning, gröt och fruktpuré. När hen vid fem månaders ålder helt ratade alla sorters flaskor kunde jag till slut slappna av, ge så mycket gröt det bara gick och amma utan att vara rädd för att bli ratad. Jag fick aldrig helamma men för mig var helamningen inte viktig i sig, utan bara det säkraste sättet att inte förlora amningen helt. Är så glad att jag slogs för vår amning även fast jag många gånger varit förtvivlad och millimeter från att ge upp när jag bara blev skuldbelagd och ifrågasatt av vårdinstans efter vårdinstans. Hade jag inte haft 100 %-igt stöd av en vän till mig (som är barnssk och kunde bekräfta min känsla av att mitt barn mådde bra trots allt) så hade jag garanterat inte ammat idag.
Eftersom min dotter gick ned mer än 10% av sin kroppsvikt efter födseln blev jag i princip påtvingad ersättning på BB. Tvingad i den mening att de inte frågade utan tog fram en kopp, matade och gick därifrån. Då det var mitt första barn förstod jag inte riktigt varför/varför inte ersättning var nödvändigt utan tog situationen som att det var norm.
Hemma ville jag sluta med ersättning, men fick ingen information om hur man skulle göra. BVC tyckte jag skulle behålla även då jag ville ha hjälp att sluta eftersom jag tydligen skulle bli en sämre mamma av stressen att fasa ut tillägg?
Nu får jag ofta höra att jag ammar för ofta, alternativt borde flaska helt (ammar ca 80%) eftersom jag skämmer bort henne. Nattamning är tydligen också dåligt, både för mig och barnet.
Jag upplevde, upplever fortfarande, det som svårt att stå på mig och känner att jag får lite stöd från de flesta när jag vill kämpa för amningen.
Otroligt nog har jag fått höra alla av dina nämnda och de flesta av dem i kommentarerna kritiska rösterna mot amning! Jag ammade för länge (13 månader) för ofta (fritt) för lite (ungen är smal) för mycket (i början ökade han 500g i veckan) började med mat för tidigt (han tog själv från bordet så fort han kunde greppa) gav för lite industrimat och borde ge välling/tillägg/pulvergröt för barnet kommer ju svälta ihjäl och bli undernärd och missa sin kurva och bli för mammig och sova för dåligt och BLABLABLABLA!!!! Allt var oavsett amningens fel och bara vi slutade skulle allt bli så bra. Vilket trams! Inför nästa barn vet jag bättre och kan försvara mina val istället för att bara bli ledsen och sedan göra som vi själva ville hemma när ingen såg.
Ja men nå så mycket djävulskt. Dom är ju sinnessjuka.
De två första barnen har dom hällt i ersättning första timmen men en sån där vidrig jävla pip. Så att bebisen inte har nåt annat val än att svälja (ja det skulle va att kvävas då)
Första barnet- "oj hon är lite liten och då blir man låg i blodsocker så då behöver man tillmatas"
Andra barnet- oj hon väger över fyra kilo då brukar man bli låg i blodsockret och behöva tillmatas"
Sen har det följt en hysteriskt tid av vägande före och efter amning för att se hur mycket barnet egentligen får i sig
(har ni hört ngt dummare???) pumpande (fast mjölken bara sprutar) och konstiga idéer om att amma, ge flaska med utpumpad mjölk OCH ersättning.
Med tredje barnet hade dom inte en jävla chans. Då hade dom totalförstört Två amningsperioder för mig så dom fick inge ens prata om bröstmjölk eller vikt eller ersättning. (Och som jag trodde hade jag mjölk till typ 5 ungar och kunde amma flera år)
Försökte avsäga mig de sinnessjuka BVC vägningar som ju är frivilliga men hur frivilligt är det om dom hotar att ringa soc om jag inte kommer dit och väger mitt barn?
Så jag fick väga. Och väga. BVC kärringen tjatade så mycket om ersättning att jag undrar om hon var sponsrad av mjölk industrin?
Till slut ljög jag och sa att jag gav ersättning. Då blev hon nöjd. Tyckte kurvan sig bra ut igen.
Att inte fler reagerar på det här och hör vad som egentligen sägs.
"Människomjölk är inte tillräcklig för din lilla människa. Du ska ta av en annan art, ingen närbesläktad art till oss människor utan mjölk som är gjord för att få en kalv att växa från nyfödd till en 800kg gräsbetande tjur på så kort tid som möjligt. Dom tillväxthormonerna passar utmärkt för din lilla 3 kg människa du har där. Och bry dig inte om det animaliska proteinet, dom skriker i plågor av magknip men blir samtidigt så mätta och stinna så det jämnar ut sig om man så säger"
Har en erfarenhet som inte riktigt passar in, men som jag gärna vill berätta om eftersom den troligtvis är ganska ovanlig. Hade jättesvårt med amningen på BB. Ungen tog inte tag ordentligt. Fick andra eller tredje dagen testa amningsnapp. Det funkade på ena bröstet. Det andra bröstet gick fortfarande inte. BB sa som tur var inte mkt mer om det. Rådet från BVC var att fortsätta kämpa med bröstet som inte fungerade. Hon menade att det ju vore trist om brösten skulle bli olika stora.... Det ledde till många meningslösa timmar med missnöjd bebis. Vid tre månader gav jag upp och ammade bara med ena bröstet. BVC tyckte då det var OK att åtminstone ammat 3 månader och antog jag skulle sluta. Men jag ville så klart fortsätta! Om mammor till tvillingar kan så kunde väl jag? Gick superbra, helammade tills 8 månader. Senare förstod jag att problemet med amningen berodde på en CP-skada som påverkade bebisens ena kroppshalva. Musklerna på ena sidan var inte tillräckligt starka.
Va, seriöst? Skadar tänderna? Trots att jag har mina erfarenheter av vården så trodde jag att det hörde till ovanligheter och att de flesta har en rudimentär kunskap om kroppen och vården, men när jag läser om folk som lite varstans i vårt land bemöts så tokigt så blir jag orolig ?
Det är svårt att vara lagom. Jag ammade min son helt i fyra månader. Då fick jag ofta höra från min mamma och svärmor att han åt för ofta. Han startade sitt liv på en vikt på 2,3 kg och vi (förstagångsföräldrar) skickades hem från BB, ingen sond, kopp eller tillmatningar skulle han ha. Mjölken hade ju knappt runnit till, när den väl gjorde det var han för liten för att suga loss den (tillbaka till BB mitt i natten för att hyra pump. Ofta kändes det som att han kräktes upp allt han kämpat med att suga i sig. Men det gick.
I fyra månader ville jag han ha varannan timme dygnet runt, jag orkade inte det och började ge gröt liiite för 4-mån dagen för att få honom mättare längre och få mer vila. Han älskade det men ammade lika ofta ändå. Då åsikt från BVC om att jag började för tidigt med mat (typ 5 dagar innan deras "gräns"). Vid 7 mån började jag jobba och pumpade ur mjölk på jobbet för att pappa skulle ge nästa dag hemma. Då tappade bebis intresset och amningen liksom självdog. Han ville hellre äta andra "tyngre" grejer och slutade typ förstå vitsen med amning. Mest bet och tuggade och kändes omotiverad. Då slutade jag, helt osentimentalt. Men min man kom hem från BVC-kontroll och skickade med ett liten hälsning att jag slutat 5 månader för tidigt. Men fan, jag försökte verkligen. Och sonen? Ja, han har levt lycklig i samtliga dessa faser.
Jag kommenterar aldrig andras val av amning/när/hur/hurmkt/eller inte alls. Jag jobbar som läkare och passar mig noga för att "tycka saker" om andra privat, medveten om att det kan ta skruv på de mest olämpliga sätt pga av mitt yrke. Jag kan inget mer än en vanlig normalt påläst mamma om amning så jag ska och kan inte uttala mig om andras val. Glad mamma/glatt barn/glatt barn/glad mamma brukar ju vara tecken på rätt val för folk.
Uppmanad av BVC att byta ut amning mot gröt vid 4 månader, ja.
Har av omgivning fått höra att jag ammat för ofta, ja.
Omgivningen har antytt att jag ammat för länge, ja.
Nej har inte fått höra så mycket eg. Ammade enligt normen typ var 3:e timme (oftare om bebis ville såklart). Men däremot har jag fått många förvånade kommentarer om att inga av mina barn fått välling. Det blev ju aldrig naturligt med flaskan eftersom de aldrig fick ersättning. Så varför skulle jag börja med välling helt plötsligt? Så konstigt att folk tror att barn MÅSTE dricka välling???
Jag vill minnas att jag fick bra guidning och hjälp på BB. En stöttande och framförallt hjälpande man under amning ( kände mig nästan som en mjölkko i början, jag fick bara amma. Han skötte hushåll och allt annat kring bäbis)
Hade även en BVC sköterska som älskade amning så där fick vi också fin hjälp. En vän som hade e n bäbis som inte gick upp i vikt och hade samma BVC sköterska har inte samma upplevelser.
Ja mina bröstvårtor blev också såriga i början. Det gjorde ont när det spännde i bröstet. Det gjorde ont när det sög tag - här TROR JAG att många INTE ALLA, ger upp för de tror att det alltid ska vara så. För mig gick det över på 1-2 veckor, medan brösten vande sig.
Ettan ammad 5 mån (slutade pga viktnedgång hos barnet r/t ny graviditet + att det var enormt obehagligt för mig att amma gravid). Tvåan ammad 14 månader (slutade pga behov av läkemedel hos mig).
- Vi är ojämställda och det är mitt fel som ammar
- Tänderna skadas
- Ammar för mkt, för lite och för länge
- Ettans kolik berodde såklart på amningen
- Tvåans närhetsbehov beror såklart på amningen
- Jag tillät inte pappan knyta an, flaska är bättre
- Mellan 4-6 månader är smakfönstret öppet, om barnet inte får smaka på mat då antar jag att de hungrar ihjäl?
- Napp, måste ge napp
- Att jag (som att barnens far inte var med på beslut kring amningen) använde amning som ursäkt för att få vara hemma länge, som att hemmavarandet med två barn är semester...
- Efter tre månader behövs ingen nattamning mer, efter fyra månader förstörs barnet om man nattammar (dålig vana yada yada yada) och efter sex månader är mjölken bara blask och skit.
- Barn på ersättning/välling sover bättre (HAHAHAHAHA!!)
- Barnet kommer ALDRIG sluta amma (han var då sju månader)
- Barnet blir klängigt, osjälvständigt pga amning efter sex månader
Alltså. Listan kan göras lång. Såg en tidigare kommentar om att ammade konstruerar detta problem. Bite me säger jag. Att amma må vara norm, de första fyra-sex månaderna. Efter det är det flaska som hyllas..... Utan tvekan. Inför tredje barnet råds jag direkt att flaska "du kan ju knappast vara hemma flera år till".
Jo, tänk för att jag fan kan det. Om jag vill.
Jag ammade min son i 2,5 år. Han fick diarré när han var 5 månader och då ringde jag sjukvårdsupplysningen och fick rådet att ge honom blåbärspure som kunde stoppa diarré. Jag svarade att det kunde vara svårt då han helammades fortfarande och var inte van vid annan mat. Sjuksköterskan lät väldigt förvånad och sa att jag verkligen behöver börja med annan mat så att han får börja träna tuggmuskulaturen annars kommer jag försena hans talutveckling.
När sonen var 10 månader fick jag mjölkstockning och ringde då återigen sjukvårdsupplysningen för råd. Hennes råd var att sluta amma eftersom en tiomånaders inte behöver ammas.
På BVC har tandläkare varit inbjuden för informera om barnens tänder. De informerade om att nattamning absolut är dåligt då tänderna skadas.... Jag har skickat min sambo att gå med min son vid varje tandkontroll för att jag ska slippa behöva försvara att jag fortfarande ammade.
Jag upplever väl som många andra att det är en väldigt snäv norm. Jag har haft väldigt mycket mjölk, verkligen i överflöd. Detta har jag upplevt varit väldigt provocerande för en del och jag har ofta bara suttit tyst i väldigt många samtal om amning. En ska amma, men ha lite klädsamt lagomma problem, sluta innan året etcetera...för att passa in liksom. Jag har donerat mängder med bröstmjölk och det blir liksom "skrytigt" att bara nämna. Som att mjölkproduktionen vore en prestation. Liksom.
ja! jag har några kompisar som berättat att dom är äcklade av ammning och att dom därmed inte vill amma, samt beklagat sig över någon mamma som ammat en större bebis öppet på en buss. Ingen har dock sagt något om att jag ammar, förutom att min ammning bjudit in till ett amningssamtal. på så sätt har det ju inte kännts bekvämt och avslappnat att amma i deras närvaro när man känner att de kanske tycker det är äckligt,
Jag själv har inte skammats. Kan hända att någon försökte med mitt fjärde barn. Men allvarligt, det är mitt FJÄRDE barn. Tror att de flesta ändå fattade att då "vet man" och att det inte är lönt att ens säga något ;)
Min syster däremot, hon ammade sin första i 2 ½ år. Och ja, hon skammades av vår mamma. Speciellt för att hennes flicka var väldigt liten (inget konstigt med det, det var både min syster och hennes man när dem var små). Men vår mamma var nästintill besatt av att barnet behövde MER kalorier hela tiden. Verkligen besatt "hon måste får mer närig i sig" "Hon behöver RIKTIG mat".
Måste varit jättejobbigt för min syster! (jag var under 20 då och inte så inblandad...)
På BVC när hon var 1,5 år fick jag noggrant berätta om allt hon åt på en dag efter att det framgått att jag fortfarande delammade. Fick då höra "Ja men eftersom ni har en bra måltidsordning i övrigt så är det okej att du fortfarande ammar" Tack BVC för att jag får fortsätta amma? Vid förskolestart vid 1 år och 9 månader blev jag uppmanad att "minska på amningen" samt att inte amma vid inskolning eftersom förskolepersonal inte kan amma henne (!!). Fick höra att det funnits barn som sökt bröstet hos personal när de var ledsna. Att hon skulle förknippa förskolan med amning om hon ammade där. Fick förklara att dottern förknippade mig med amning, inte förskolan. Och att jag behövde amma henne som tröst på förskolan om det behövdes för att trösta och få henne att känna sig trygg. Samt förklara att det gått alldeles utmärkt för andra att trösta henne utan att de behövt hiva fram sina bröst - exempelvis hennes egen pappa. Då detta var mitt första barn blev jag helt överrumplad och ledsen över bemötandet från förskolan. Nu med nr 2 har jag fattat att jag behöver vara förberedd på att bli ifrågasatt och försvara amningen vid förskolestart.
Jag blev skuldbelagt över att jag ammade från min mans familj. Hans mamma och syster framförallt. Det var ett väldigt tjat om att min man aldrig skulle få mata vår dotter, men jag tror dem menade dem själva! Jag pumpade så min man också fick mata, men för någon anledning dög inte det heller. Det var mycket tjat om att jag skulle gå över till ersättning, kanske frysa ner mjölken i stället i små iskuber så jag kunde tina upp någon om dagen. Det var argument som "då får ju du vila, åka iväg". Min teori är väl att dem inte kunde knyta samma band med vår dotter som dem fått göra med min mans systers barn.
Jag kunde dock bara amma min dotter i 3 månader, sen sa bvc åt mig att sluta eftersom hon började gå ner i vikt. Min kropp slutade producera mjölk. Jag är såklart glad att det finns andra alternativ men just i den stunden så kände jag mig misslyckad bland många andra känslor.
Det är så jävla tragiskt att vi tjejer ska bli skuldbelagda hur vi än gör!!
Oooooh ja! "Du gör honom mammig" "vadå det är väl bara att gå ut ikväll, pappan kan väl ta flaska" "nu måste du sluta amma på natten, det är inte bra för honom" "ammar du fortfarande? Jaha, nej vi ville att det skull bli jämställt mellan oss så vi har kört flaska" "Han måste äta mer mat nu, amningen ger inget längre" "jag vill amma max 7 månader, sen tycker jag det känns äckligt (när man själv ammar 10månaders" "det är amningen som gör att han är så gnällig/mammig/inte gillar mat" osv osv! Som kvinna kan man aaaaaldrig göra rätt och såklart är det 90 % kvinnor som säger sånt här och skammar andra! SUCK
Va härligt peppade det är att läsa dina inlägg om amning och alla härliga kommentarer om amning! Själv ammade jag min första dotter tills hon va 1 1/2 år och sista halvåret skämdes jag nästan och kände att jag va tvungen att ursäkta och förklarar varför jag inte drack alkohol och varför jag ammade min stora tjej när hon åt mat mm.. nu med min andra dotter på 4 veckor kämpar vi på med amningen. Det är väldigt viktigt för mig att amma och gärna länge (iaf 1 år) men hon gick ner i vikt efter en förkylning när hon va en vecka och då kändes det som BVC blev sjukt nervösa och sa att vi måste börja med tillägg minst 3 ggr/dag.. nu är jag rädd att amningen ska bli påverkad men samtidigt vågar jag inte lita på att amningen funkar.. någon som har något råd? Känns som alla runt mig tycker att vi ska köra på med flaska (hon är ju hungrig! ) och att ingen litar på att min amning funkar fullt.. :(
VA??? ammar du FORTFARANDE?? Det är den vanligaste kommentaren jag brukar få..
Har en son på 17 månader..
Bryr mig sällan iofs, blir mest trött på att folk orkar liksom..
Har inte barn än men vill väldigt gärna ha. Är jätteorolig över amningen. Vill helst amma men blev utsatt för en grej för ett tag sedan och sedan dess får jag ångest när någon annan än jag själv rör mina bröstvårtor.
Jag helammade min dotter lääääänge samt fortsatte amma tills jag inte kunde längre pga graviditet då var hon 1 år och 9 mån. Min svärmor är den som har stått för skuldbeläggningen genom kommentarer som att hon skulle börja tröstäta för att hon får bröstet när hon vill när hon fått ont eller "bara är ledsen" som hon uttryckte det. Bröstet var minsann inge tröst i hennes ögon. När hon blev större och åt mer å tuttade mindre så ändrades kommentarerna till frågor om hur länge jag skulle amma egentligen då dom ville umgås med deras barnbarn. Tydligen är det inte nog med att hela familjen hälsat på. Stress jäkt och suckar över att jag aldrig slutat amma så dom får spendera egentid med deras lilla glimt. Och även kommentarer som "det är ju faktiskt upp till dig att bestämma att ni ska sluta, barnet kommer inte sluta av sig själv, du måste ta tag i det och avsluta det hela. Tänk om ungen aldrig vill sluta" samma tjafs om samsovning "tänk om ungarna aldrig vill sova själva". Nu är andra barnet över 6 mån så nu börjar väl tjatet om igen med barn nr 2....
Läste det här blogginlägget när jag satt och ammade mitt i natten och tänkte att jag var tvungen att nu på morgonen, the old school way, plocka fram datorn och skriva ett svar. (för palla skriva på mobilen, med en hand, mitt i natten). Min son blir sju veckor idag. Jag hade en relativt lätt förlossning med honom, det gick fort, behövde ej sys mycket osv. Jag visste från början att jag vill helamma. Med mitt första barn som jag födde för nio år sedan tog det tid innan amningen kom igång, samt att jag fick sjukt såriga bröstvårtor. Likadant blev det nu. Det tog tid innan mjölken rann till och jag fick såriga bröstvårtor. Jag läste på om amning, kollade amningsfilmer etc och KÄMPADE verkligen. Grät av smärta när jag ammade men härdade ut pga vill verkligen amma. Mitt BVC gav mig däremot noll stöd. Jag fick höra att min son var mager, att han inte fick i sig tillräckligt (detta när han var en vecka gammal) och att vi skulle lägga till ersättning. Jag som propsade på att jag vill helamma sa ifrån om att ge ersättning på flaska, men jag gav vika när sköterskan började prata om att mata med sond; dvs en liten slang vid bröstet som går till en kopp med ersättning. Bebisen stimulerar bröstet samtidigt som han fick i sig ersättning. Vi provade det, och min son slurpade i sig ersättning såklart. Men det kändes inte bra. Jag ville ju inte hålla på och krångla med det där! Varje gång vi gick till BVC slutade det med att jag grät. Sköterskan sa hela tiden att min son inte gick upp tillräckligt och att vi måste ge mer ersättning. Min man, när vi var hemma, däremot sa att vi skulle minska på ersättningen. min man trodde hela tiden på min förmåga att amma, och såg hur jag kämpade. Min man var aldrig orolig för vår son utan såg att han utvecklades trots att han är lång och smal (vilket även hans storasyster var som bebis). Varje gång vi gick till BVC hade vår son gått upp i vikt, men det var aldrig tillräckligt enligt vår sköterska. Droppen gick när vi träffade en barnläkare och vår sköterska när sonen var fyra veckor och det första läkaren säger efter sin undersökning är "ja, han är ju väldigt mager. om han inte börjar gå upp i vikt som vi vill kommer vi lägga in honom". Jag bröt ihop. LÄGGA IN? höll jag på att svälta mitt barn till döds? Men han hade gått upp 140 gram på fyra dagar vid det besöket, men det var fortfarande inte tillräckligt bra. Vi frågade hur mycket bebisarna "ska" gå upp i veckan och läkaren svarar "det är individuellt..MEN 200-500 gram". igen börjar de prata om att jag ska sluta amma och bara ge ersättning. Jag sitter med böjt huvud och gråter, känner skammen skölja över mig. Ammar jag bara för mitt egoistiska nöjes skull? Är det inte det bästa för min son, trots allt? Förvirrad och ledsen orkar jag inte bemöta läkaren och sköterskan kommentarer som "Men det förstår du väl att han inte kan ligga och snutta vid bröstet hela dagarna, han måste få bli mätt så han kan sova!" (detta säger de utan att ens fråga hur han sover). Här får min man dock nog och skäller ut dem efter noter. Han var så himla arg och sa att vi aldrig mer ska gå dit. Därefter bytte vi BVC och hamnade hos världens bästa BVC-sköterska. Det första hon säger när vi kommer till henne är att vår son ser frisk, stark och pigg ut. Lång och smal- javisst, men på intet sätt undernärd. Efter det var det som om något lossnade. Jag återfick mitt självfötroende gällande amningen. Min BVC-sköterska sa nu, tvärtom gentemot den gamla, att vårt mål ska vara att sluta med ersättning (om inte vi vill ge det), och att hon ska hjälpa mig att hel-amma. Jag börjar nästan gråta när jag skriver det här för hon var som en räddande ängel. Utan henne hade första tiden med vår bebis blivit helt förstörd.
Gissa vad som hände sen..?
Mjölken rann till som ett jävla vattenfall. Min son kunde KLUNKA i sig och när jag pumpade bara sprutade det ut. Utan mental spärr och att vara ledsen och stressad kunde mjölken äntligen rinna till och nu går min son upp 200 gram i veckan. Han ligger fortfarande under den där (JÄVLA) kurvan men han är frisk och mår bra.
Måste säga att du, Natashja, ha
Upplever framför allt att den lite äldre generationen har lite kunskap om fri amning då det inte praktiserades när de hade barn. Så det är ju inte så konstigt då att de kommenterar "men ska han äta nu igen" "blir han verkligen mätt" eller "men nu är det väl bara blask kvar". Försöker att inte ta åt mig och inser att vi har olika kunskap i området. Detsamma gäller för vänner utan barn som har svårt att förstå att man kan vara så begränsad av ett litet barn som helammas.
Sen tänker jag att typ när min mamma drar igång och tycker att jag skulle försöka glesa ut amningstillfällena eller sluta nattamma så är det ju av omtanke för hon ser att jag är trött. (Min 8,5-månaders ammar 4-5 grr/natt.)
Sen upplever jag annars att det går åt rätt håll, vet att min kusin som är 14 år ammades tills hon var 2,5 och vet att min moster fick mycket negativa kommentarer kring det från BVC. Nu känns det som att det blir mer och mer accepterat att amma länge och även eftersträvansvärt, men beror kanske på var man letar information :)
Jadå gott om skuldbeläggning, men faktiskt inte från sjukvården som alltid varit stöttande och väldigt coola. Från min mans sida av släkten (hans mor och syster framförallt) fick jag gång på gång höra om att "när ska ni börja med smakportioner?" , "ska du inte prova ge ersättning, hon verkar ju inte bli riktigt mätt" "går hon upp ordentligt i vikt när du bara ammar?" "tänkt vad smidigt med välling". Detta fick jag höra från det att bebis bara var 3-4 månader så gissa om de måste tyckt att jag var koko när jag helammade till barnen var 8-9 månader och sedan fortsatte amma länge till, aldrig gav välling/ersättning osv). De pratade även på samma vis om samsovning (få ni sova ordentligt?, "ni skämmer bort bebisen" osv). Vi har minst sagt olika syn på hur man tar hand om sitt barn och jag är glad över att bebisåren är över för nu har det även lugnat ner sig med alla "goda råd".
Vi fick aldrig till amningen på BB, trots att alla försökte hjälpa på sitt eget sätt. Sonen gick upp för lite och de insisterade på tilläggsmatning vilket vi så klart gjorde så han skulle må bra. Kunde endast delamma sen i tre månader, sån jävla sorg fortfarande. Usch önskar jag fått hjälp så vi fått helamma.
I alla fall, jag ville flaskmata min son länge. Hade jag helammat hade jag gjort det länge också. Flaskan blev ju vår amning, och att försöka få lite riktig amning emellan. För mig var alla droppar bröstmjölk han fick magiska. Men när han var sex månader förklarade BVC för mig "att nu måste han äta riktig mat och om jag hade ammat så hade jag faktiskt slutat nu vid halvåret för man ammar inte längre än så." Kände sån jäkla stress, ville ju ha den lilla form av amning jag hade med att ligga hud mot hud med flaskan och även försöka få ut lite av min Bröstmjölk.
Jag tycker bara det är så oändligt jävla sorgligt. Hur en än gör så provocerar man uppenbarligen någon. Som kvinna är det OMÖJLIGT att göra rätt. Jag har tre barn som ammar/ammats. Och ja, det har det varit åsikter om. Från alla möjliga håll och kanter. Släktingar, vänner, vårdpersonal och random people som OOMBEDDA har hett sina högst personliga åsikter gällande MIN och barnets amning. För det är ju det som är problemet, det är ju sällan eller aldrig dessa åsikter faktiskt bygger på någon som helst fakta. Och om man inte har bett om råd så håll tyst! Och bara det faktum att jag kan amma och gör det är inte en skymf mot alla icke-ammande. Ej heller en diss. Jag tycker inte ni är sämre. Och NEJ, jag är inte "fast", osolidarisk, ojämställd i min relation bara för att jag ammar. Det finns tusen andra sätt för min partner att knyta an/vars förälder på än att amma. Framförallt är det hens ansvar INTE mitt. Så att höra att man är en kass feminist för att man ammar är så ledsamt. Och ja, många inom vården behöver definitivt uppdatera sig inom amning. Framför allt vara lite lyhörda och inte dundra på i trätofflorna.
Framförallt kan jag tycka att vi ska lämna andras val att amma/inte amma ifred. Såtillvida att de inte ber om vår åsikt. För det är så irrelevant hur alla andra gör. Och vill man så finns det som sagt massa information att hitta om amning. Vill man ha stöd kan man tex kontakta en doula som kan stötta och hjälpa till hemma hos dig och bebis. Lösningar finns. Märkligt hur det kan ha blivit så laddat, detta hur vi matar våra barn. Och mytbildningen kring detsamma.
Toppen att du skriver om amning! Jag planerar att delamma min 5 månaders länge (om han vill) och skulle gärna vilja ha lite kött på benen när folk börjar ifrågasätta. Typ detta med att amning skadar tänderna. Eller mathetsen som jag redan känner av trots att hans lilla mage protesterar när jag provat. Jag har googlat men hittar inte så många säkra källor, har du några tips? Tänker typ på forskning och vetenskapliga artiklar. Ja saker man kan använda "mot" vårdpersonal (de andra skiter jag i) helt enkelt. Det bästa vore om du kunde skriva en bok, typ Babymatning according to Lady Dahmer men det kanske är svårt att hinna med nu när du snart är trebarnsmor och allt :P
Är en jättegammal fyrabarnsmor. När min äldsta föddes var amning rätt ute och ingen personal, varken på BB eller BVC visste nästan nåt. Man fick en lapp där det stod att 2% av mödrar i Sverige ammar sina barn till 6 mån, och det var i princip all info. Och mina bröstvårtor gick sönder och allt blev kaos, tillägg rätt snabbt. Sen med tvåan hade Amningshjälpen kommit igång och jag läste en broschyr och upplevde att jag kunde mer än personalen. Jag helammade i sju månader och hon gick upp jättemycket i vikt och BVC klagade på det. Jag borde verkligen ge henne annan mat etc. Och jag vågade inte säga att hon sov hela nätterna och oftast åt max fyra ggr/dag. Sen kom trean och jag visste ju hur jag skulle göra, och då tyckte BVC att han gick upp för lite, och då bad jag dom bara så vänligt jag kunde, att inte ha synpunkter. Och med yngste var jag mycket tuffare, (mycket äldre också) och när personalen hade synpunkter på att jag första dygnet ammade 5 min/gång (båda sidorna) och tio nästa dag osv, så klippte jag bara av att det här är min kropp och jag vet exakt vad den tål, tack. Och min man har varit väldigt stöttande, tack och lov.
Jag fick mitt första barn som 31 åring, min sambo och jag gick en amningskurs via Amningshjälpen innan vår dotter föddes och jag tackar den för en lyckad amning. Min ålder tror jag också gjorde att jag kunde gå mycket på magkänsla och vad som kändes rätt.
Själv blev jag lämnad tidigt av min mamma som började studera igen på annan ort när jag var 5 månader. Innan dess var hon iväg och tågluffade med sina vänner under en månad. Vi har alltid haft en frostig relation och jag har aldrig känt att hon brytt sig så mycket om mig. Ett jag-älskar-dig på fyllan har jag inte värderat högt.
Amningen blev så otroligt viktig för mig när jag fick min dotter och jag ville liksom göra rätt. Jag är övertygad om att en nära och varaktig relation startar redan från början. Jag och min dotter ammar fortfarande och hon är nu 16 månader. Min mamma, som tur nog bor 100 mil ifrån mig, har ifrågasatt detta länge och hävdat att jag låser mig och att jag borde komma ut mera, träna etc. Men jag vill inte och har inte behovet. Jag har gjort allt detta i 30 år men nu är livet förändrat och jag är mamma, mina behov kommer inte i första hand längre. Jag borde lära min dotter att dricka välling istället så att pappa kan natta, stackars pappan som inte kan trösta.. Nej stackars dig mamma som valde bort din dotter till förmån för dig själv. Okej sidospår hehe.
Svärmor är chockad att jag har mjölk kvar, ehh jo jag ammar ju. Det är bara tröst hon vill åt, ja och då ska hon få det. Hon behöver det inte längre, enligt dig eller vem då?
BB var det extrem hets med amningen upplevde jag. Har du pumpat? När pumpade du? Hur mycket fick du ut? När åt bebisen senast? Jag var kvar på BB (Malmö) tre dygn och var så jävla stressad och pressad men förstod det inte förrän jag kom hem och kunde andas ut. Efter varje amning (som Max fick vara 20 min på varje bröst för då skulle bröstet vara tömt) gav dem tillägg och lillan åt ju och barnmorskorna sa "ja lilla vän så hungrig du var". Jag skulle mata var tredje timme, amma på båda brösten för ökad mättnad och väcka barnet om hon somnade vid tutten. Det värsta jag kunde göra var enligt en barnmorska (äldre) att vänja barnet vid att somna vid bröstet. Hon rekommenderade mig att amma var tredje timme, ge tillägg så att barnet var ordentligt mätt och kunde sova och därefter lägga ifrån mig barnet så hon kunde sova ifred. Allt jag fick höra gick emot vad jag fått lära mig på amningskursen. Jag ville ha min lilla bebis nära, snusa och dofta henne i nacken, sova med henne på bröstet, pussa och gosa och aldrig släppa den lilla tösen. Och vet du vad, det gjorde jag också för det kändes rätt i magen. Hade aldrig förlåtit mig själv om jag missade allt gos.
BVC har varit ok ändå. Fått höra att jag borde kanske begränsa till morgon och kväll vid 8 månader men varför skulle jag göra det? Dom kan ta sina kurvor och gå och gömma sig.
Visst har jag beklagat mig ibland pga sömnlöshet och maratonamning dag som natt. Det är slitigt att vara förälder och det är väldens svåraste men bästa jobb du kan ha <3
Ja nattamningen var ifrågasatt vid 8 mån. KARIES!! Tack & lov visste jag att det inte stämde så jag satte ner foten. (fick sen beröm för att jag hade ammat i 18 mån senare...) Som 5barnsmamma blir jag inte ifrågasatt alls, inte ens på bb. Nästan för lite, haha...
Ang viktkurvor, är inte dom baserade mest på flaskmatade barn på 70-talet, eller är det en skröna?
Min dotter föddes i v 25 och jag är extremt jävla tacksam över den underbara sköterska som hjälpte mig komma igång med pumpning. 24 timmsr efter förlossning och ingen hade nämt ett ord om pumpa/amma så jag tog för givet att det var kört. Hon var så hiiimla lugn och bra, sa att en liten droppe gör skillnad och att det kan ta tid men GE det tid. Vill du amma så kom igång att pumpa, bröstmjölk är det enda de små outvecklade tarmarna klarar av nämligen. Med hennes hjälp började vi amningsträna när hon var i gravid v 30, med några andra läkares pissiga syn att det vsr för tidigt, många kan inte amma, vänja in på ersättning bla bla bla. När mitt hjärta var i grav v 35 så kunde vi ta bort sonden och helamma helt själva, på bestämda kloclslag samt när gon själv ville (max 3 timmar imellan). Samma underbara sköterska stöttade, peppade, förklarade, visade, torkade mina tårar och var bäst. Hon visste att amning var mitt beslut, men hon hjälpte också andra med flaska (deras beslut) och var lika stöttande där. En ängel i sjukhuskläder ?
Jag helammade tills dottern var 9 månader sen tappade hon intresset, tyvärr. Jag hade gärna fortsatt men låtit dottern styra gällande tuttandet - shes the boss. Men många ansåg att jag boree sluta tidigare. Ska du amma igen? Hon blir väl inte mätt fattar du väl. Måste du amma här, det är ju folk här. Alla dumma jävla kommentarer man får från folk som inte fattar!!
Är evigt tacksam den sköterska som hjälpte mig få igång mjölken med pumpning, gav olika tips. Jag kunde även donera 30 liten på 2 månader till andra extremt tidigt födda, all har inte den turen jag hade med en bra sköterska eller en mkölkproduktion som kommer igång.
Känner inte igen det här alls. Jag flaskmatade första barnet och blev då väldigt ifrågasatt, av vården, släktingar, vänner. Bytte till och med BVC-sköterska för att bli lämnad ifred. Fick tackolov en som va jättebra.
Ammade andra barnet länge och fick bara höra att jag var så duktig så. När hen var magsjuk fick jag höra från sjukvården att det var så himla bra att jag fortfarande ammade. Enda som ens kan likna ett ifrågasättande var BVC som såg att jag var trött och undrade om jag tyckte det var ett problem att nattamma. Jag sa att det funkade bra, och så var det inget mer med det. Kanske har jag haft tur, kanske är det för att landstinget där jag bor har jobbat mycket på att vara "amningsvänligt" .
Jag skulle vilja sluta amma eller i alla fall trappa ner men mitt barn vill inte äta mat eller vällig eller ersättning. Hen är 8 mån nu och verkar inte gilla mat förutom smörgåsrån och bröd. Ibland lyckas jag lura i henom en brödkant med leverpastej men det räknar jag inte som en hel måltid. Så jag ammar på hej och hå. BVC ger bra stöd, de säger att barnet växer som det ska, utvecklas som det ska och ser ut att må bra. Jätteskönt att höra! Inga förmaningar, ingen skam. Underbar BVC-sköterska. Vi bad specifikt att få henne, vi skulle egentligen fått en annan beskäftig typ med bestämda åsikter om ett enda rätt sätt och många fel sätt men vi vägrade, min sambo fick ringa BVC och begära att få byta.
Jag känner ingen press att sluta amma, det är jag som vill få sova lite längre i sträck på nätterna. De enstaka gånger som mitt barn har ätit från flaska på kvällen har hen sovit mycket bättre. Oj så mycket gladare och piggar jag blev då!
Åh vad många intressanta kommentarer på detta laddade ämne! Mina erfarenheter är att amma enligt normen anses bra, men avviker man från normen är det faktiskt väldig press på en på att förklara varför man gör det. Första barnet: helammades till 8-9 månader, vägrade napp/flaska/puréer/gröt. Ammade ofta, länge. Ville helst sova på mammas mage, vilket hon fick.
Delammade tills treårs åldern. Började förskola vid 14-månader. Låg alltid över sin kurva. Ägg/mjölk allergi upptäcktes vid 8 månader. Känner väl att de flesta tyckt att jag varit lite konstig att jag ammat så länge, men ingen (förutom en förskolefröken) har vågat säga det i klarspråk, mer dömande kommentarer som; ska hon "äta" nu igen. Tycker att långtids amning är grymt bra och smidigt! Perfekt att tanka närhet efter förskola, söva om på natten, näring när barnen är sjuka osv.. Har heller aldrig haft amningsrelaterade problem vilket säkerligen har underlättat.
Andra barnet: Helammades 6 månader, delammar fortfarande (8 månader). Är inte ett dugg sugen på mammas tutte dagtid utan ammar bara kväll/natt. Blir nog ingen långtids amning tyvärr. Älskar sin napp och mat. En vanlig kommentar: Du ska väl inte amma honom lika länge som storasyster? Öh det vet jag inte, beror ju på vad bebisen vill? Förstår att sånna här inlägg kan kännas jobbiga när amningen inte blivit bra, men de behövs för att väga upp och för att stötta de som inte följer normen!! Lycka till med förlossning när det är dags LD!
Jag måste skriva detta för att varna alla blivande mammor om Mölndals sjukhus i Göteborg. Jag blev så dåligt bemött, på så ofantligt många sätt, av dom som jobbade där. Vi ville åka hem, och det fick vi inte, trots att man "får det" (dvs allt är ok efter läkarundersökning osv.), för att "amningen ska funka först". Det gjorde den, tillslut, efter nedvärderande och stressande råd från dom som jobbade där, efter att en kvinna kommit in i rummet och tagit mitt bröst i nyporna (utan att fråga först) och forcerat det in i mitt barns mun. När jag sa att jag kände mig oerhört stressad av deras beteende, sa dom igen att "det ska fungera bra" innan vi borde åka hem. Jag och min man är båda så att vi helst vill vara hemma och blir påfrestade och stressade runt massa främlingar, då -speciellt- efter en svår förlossning efter en svår graviditet då man är ett fullkomligt känslomässigt vrak efter och gråter av minsta lilla grej. Jag kände mig förödmjukad, som att jag inte var en "bra mamma", för att amningen inte kom igång direkt (på stört! Nu! Nu provar vi igen!) där jag satt och kämpade så hårt med något som jag tagit för givet bara skulle komma och fungera. Det hade det handske gjort utan all press. Efter att vi tydligt sa att "nu åker vi hem!", så att jag kanske kunde få lugn och ro med min nya dotter så att det skulle kunna funka, fick vi elaka blickar, kommentarer och kränkningar. En grupp sköterskor stod och glodde på oss som att vi var hemska. Detta är precis efter, som jag sa, en svår förlossning där jag var helt slut och helt känslomässigt förstörd. Dom sa även att det var "märkligt" att min man insisterade på att stanna kvar. "Dom andra männen sover ju hemma inatt, varför kan inte han det?". Det lär ett direkt citat. Dom sa att det var konstigt att han inte kunde vara utan oss en natt. En nybliven pappa som även han kände lika starkt som jag att han ville vara nära sin nya dotter när hon äntligen var här. Han skulle sovit på golvet ute i saken om han fick. Hela upplevelsen var så kränkande, så stenålders att jag inte har ord för det. Nästa morgon var det utbytt personal. Jag berättade det som hänt för en väldigt sympatisk kvinna som då kom. Hon sa att det var oacceptabelt, och att dom hade agerat helt fel. Jag blir fortfarande otroligt ledsen när jag tänker på den här upplevelsen, som var första dygnet med mitt barn. Min man kan knappt prata om det för att han blir så upprörd. Det var liksom inte skuldbeläggande för att jag inte skulle amma eller ammade, det var för att det inte gick snabbt nog. Den stressen och den upplevelsen gav mig negativa tankar såfort jag ammade henne sen (som förövrigt funkade). Så en varning för bb på Mölndal. Jag skulle kunna skriva så mycket mer om det, men detta är nog långt nog nu.
Jag har överlag inte upplevt något negativt, men har heller inte ammat mer än normalt (slutat amma vid 7 respektive 8 månader med de två stora barnen).
Nu ammar jag tredje barnet och har fått kämpa lite mer för amningen. Hon gick upp dåligt i vikt i början och jag gjorde som bvc sade och gav tillägg. Både jag och min man var ytterst skeptiska, hon verkade ju välmående? Och första barnet hade även hon varit snål i vikten i början, men då blev jag uppmuntrad att amma om det var det jag ville. Och den där vikten rättade ju till sig tillslut. Men den här gången har vi en ny bvc-sköterska och det var tydligen jätteviktigt för barnets utveckling och jag försökte förklara hur viktig amningen var för mig. Jag tror att jag hade kunnat klara det med att bara amma, men jag gjorde helt enkelt som jag blev tillsagd tillslut....ville egentligen ge tillägg i form av utpumpad bröstmjölk om det nu skulle ges tillägg, men ensam om dagarna med tre barn gjorde liksom att jag inte orkade sitta och pumpa...
Jag hade också en tuffare start med amningen denna gång. Det gjorde vansinnigt ont att amma i början, mycket mycket värre än med de två andra barnen. Och så lite mjölkstockning på det...då gjorde det så ont att amma att jag fick ångest inför varje matning, och min man fick sitta och hålla mig i handen och jag skrek när mjölken rann, den värsta smärtan jag upplevt tror jag (förutom förlossning). Så detta i kombo med "påtvingad" tilläggsmatning gjorde att jag tappade självförtroendet vad gäller amningen. Och när jag väl gav flaska så sinade mjölken, jag var jätteledsen men orkade inte heller pumpa osv för att hålla igång...tänkte ge upp amningen flera gånger, men fortsatte ändå.
En dag bestämde jag mig för att sluta amma, tror hon var ca 1.5 månad gammal. Tänkte att jag skulle låta det rinna ut i sanden, ge flaska när det behövdes och jag räknade med att det skulle bli fler och fler tillfällen per dag och att amningen skulle fasas av sig självt. Det som hände var dock det motsatta - en dag kom jag på mig själv med att inte ha behövt ge flaskan! Min bebis hade blivit mätt på bara min mjölk! Och efter den dagen behövde jag aldrig mer ge tillägg. Helt otroligt! När jag berättade för BVC att jag nu bara ammar så blev hon glad och sa att det är inte ofta man får skriva i journalen att man har slutat med ersättning och gått över till helamning!
Nu är hon 5 månader och helammas (fast har fått börja smaka lite). Är så glad och stolt att det gick! Känner mig sååå skeptisk till att hon skulle tilläggsmatas mot min vilja. Men jag känner samtidigt att jag inte hade tillräckligt mycket kunskap att jag vågade gå emot min bvc-sköterskas råd. Jag vill ju liksom inte riskera att hon inte utvecklas som hon ska? Men tycker till exempel att det var konstigt att jag inte blev rekommenderad tillmatningsset, när hon ändå visste att jag ville helamma helst. Det fick jag höra om från en vän. Då hade jag ju kunnat ge tillägg OCH amma samtidigt och på så sätt inte låta mjölken sina...fick bara råd om att pumpa, men det orkade jag verkligen inte, då jag redan lade så mycket tid på att mata bebisen så hade mina andra två fått typ noll uppmärksamhet.
Iallafall, hade jag haft en bvc-sköterska som kunde mer om amning så tror jag att jag hade sluppit tilläggsmata. Hon är barnsjuksköterska i grunden och har jobbat länge med sjuka barn, så jag tror att hon har den vinkeln främst. I övrigt tycker jag hon är väldigt proffsig, duktig och tillmötesgående. Men jag blev sååå irriterad i mitt nyförlösta hormonella tillstånd, för när jag ville helamma så "fick" jag inte, och när jag försiktigt försökte förmedla mina känslor kring att sluta helt med amningen så var hon väldigt mån om att jag skulle fortsätta så mycket eller lite som jag kunde. Det var ju egentligen inget fel att säga så till mig, men jag var så känslig och reagerade med att känna att jag aldrig kunde göra rätt.
Är hursomhelst väldigt glad att jag ammar fortfarande idag! Jag hoppas kunna amma längre än med de första barnen, minst ett år hoppas jag vi får till.
Hej!
Jag fattar att man inte ska skuldbelägga de som vill amma längre eller lägga sig i andras val.
Men skulle du vilja förklara varför du väljer att inte ge annan mat till relativt stora barn.
Min upplevelse är att 1 åringar vill prova allt och vara med i alla sammanhang. Att äta saker som vi äter och gör som vi är spännande och kul. Nu som nästan 2 åring pratar han massor om vad han vill äta och vad han gillar.
Det skulle kännedom en jätteförlust att inte ha fått prova denna stora del av livet. Har man som vi ett intresse för att laga mat är det ju också roligt att ens barn lär sig tycka om många olika smaker. Närhet och samhörighet är ju inte bara att ligga hud mot hud, särkilt med större barn, då är det ju också att göra saker tillsammans som att äta middag och prata.
Japp, även om det nu är tio-tolv år sen, fick kommentarer från tandhygienist, en del folk i omgivningen tyckte också att det var lite konstigt så fort barnen var över ett halvår ungefär. Ammade i drygt två år per barn.
Japp! Som osäker förstagångsmamma blev jag anklagad för att amma bebisen för mycket. Jag borde sätta gränser! skitjobbigt att höra, men det var 22 år sen, så jag har kommit över det nu! Jag är grymt stolt över att tredje barnet ammades i 4 år, men tyvärr kan jag inte berätta det för någon på grund av att jag i nästan alla sammanhang skulle betraktas som sjuk och pervers (osund bindning, vill inte att barnet ska växa upp, tvingar barnet för min egen sjuka njutning o.s.v.)
Har bestämt att mina barn själva ska få avgöra hur länge de vill amma, minsta är nu 4,5 år och påstår bestämt att hon 'ska amma hela livet!' så detta blir spännande..
Kan inte minnas att jag fått höra konstiga / vansinniga saker på grund av detta, och har ändå ammat mig jorden runt det senaste decenniet.. men jag kanske bara silar på grund av bryr mig extremt lite om andras åsikter i frågan. Blir sjuk av att läsa här om erfarenheter ammande har av vårdpersonal och folk generellt och deras ovälkomna kommentarer och usla råd.
Det värsta vore ju om någon försökte skamma barnet, typ 'är inte du för stor för det där!?' - hade blivit vansinnig!
Sitter här, 23 år gammal med min första bebis i magen (bf första september) och blir så glad och trygg av ditt inlägg och alla kommentarer. Jag vill så himla gärna kunna amma och känner mig så orolig för att det inte ska funka. Känns så bra att man kan påverka det så mycket genom kunskap och att våga tro på sin känsla. Tack till dig Ld, jag ska garanterat sitta och sluka dina inlägg om amning när min lilla plutt kommit!
3 barn, 3 olika Bvc och 3 olika sätt. Helammat, inte ammat alls, ammat 3 månader och sen full ersättning istället. Glad över att bara bemötts med glädje och pepp över att göra det som funkat där och då! Olika bebisar och olika läge helt enkelt!. Blir så ledsen över att så många möts av skit : /
Fick frågan av tandläkaren när jag var där med yngsta barnet då ett år om jag slutat amma, vilket jag precis hade gjort. Och det " var ju tur för det är ju ändå bara socker och tomma kalorier när man hållt på så länge"... och detta säger hon i samma veva som hon påminner om vikten av att inte ge barnet läsk. Som om det vore på samma nivå.
Jo, ganska mycket subtila kommentarer som sårar mer än vad kommenteraren menar. Fram till 4 mån sa många fina, snälla, peppande saker. Sen har min mjölkkvalitet ifrågasatts(??), "ska hon DRICKA lite?" (nej, hon ÄTER), "ojoj, ska hon äta nu igen?", "klart hon ammar varje timme när du låter henne göra det!" (önskade stöd och pepp gällande sömnbrist), "nämen nu måste du nog börja ge mer RIKTIG mat, hon blir ju för mätt på mjölken" (mittiallt var min tunna mjölk för mättande?), "hon måste ju få vatten nu när det är så varmt" (ja för vatten mättar ju verkligen). Så mkt dumheter som jag alltid bemöter med fakta och forskningsresultat och en vädjan om att få göra som jag vill. Svaret blir då ofta: "ojoj, du läser och funderar för mkt"... Håll käften vill jag bara säga nu när nån frågar hur det går...
"Oj ammar du när ditt barn är 7 mån?!! Det skulle jag aldrig göra. När barnet kan be om mat då är det dax att sluta amma"
"Hen är bortskämd och behöver rutiner, du måste sätta gränser med amningen. Tänk hur jobbigt ni kommer få det sen"
"Det är omaturligt att amma när barnet fått tänder. Då är det dax att sluta"
"Va ger ni inte välling?! Bara amning?! Hur får hen i sig vitaminer?!"
Etc. Etc
Japp! Märkte redan från början att släkt på pappans sida verkade tycka det var lika osjälvklart att amma som jag tyckte det var självklart att vilja amma om det fungerade. Men det kom sig nog av att de själva inte ammat. (Egen tolkning).
Min pojkes farmor verkade tro att jag tyckte det var jobbigt att amma, och hon tyckte att det var "dumt" att pojken inte ville ta napp eller flaska för att hon då själv inte kunde vara barnvakt, mata, trösta osv. Det var inga åsikter eller tyckande jag alls hade räknat med, men inget som skulle få mig att inte vilja amma nästa barn..
Har endast blivit ifrågasatt av en vän som tvärtom känner sig ifrågasatt då hon har valt att flaskmata. Hon försvarar sina val med näbbar och klor och jag får mig en känga då och då för att jag kan och vill amma mitt barn. Det kommer ofta kommentarer om att det är obehagligt eller äckligt när "stora" bebisar ammas.
Har inga problem att skaka av mig detta då hon som sagt själv har kritiserats och ifrågasatts och förmodligen från många fler håll än mig. Jämför det med fatshaming så är amningen norm och det som socialstyrelsen rekommenderar, även om du kan bli påhoppad så verkar drevet för flaskmatarna större.
3 barn och ammade 3 år, 2,7 och 1 år. Dag som natt. I princip närhelst och var som helst. Viktigast är att barnet mår bra och får mat och tröst. Alla har starka tänder och är 1,90 långa. Gör precis som du vill bara du vet vad som är bäst. Viktigast är att ge spädbarn mat hela tiden och då menar jag så fort bebisen är ledsen ge den mat. Då får du en bebis som mår bra och du slipper bli stressad. Kliv av bussen om du tycker att det är jobbigt att amma där och sätt dig i närmaste trapp. Din bebis blir nöjd och du slipper stress ☺☺ om du inte kan amma av någon anledning så hittar du nog andra sätt men det har jag ingen erfarenhet av tyvärr
Jag är på riktigt väldigt nyfiken: Varför vill man amma i flera år?
Ja hjälp! På BB för fyra år sedan var det ett jäkla hallaballo! Mitt barn gick ner mycket i vikt och det skulle koppas, d v s ges ersättning i en kopp. Det var vidrigt, personalen ville att vi skulle linda hen till en lite puppa och sen forcera in mjölken Totalt övergrepp, vi grät och mådde as! Amning var det som förespråkades - inget annat! Det vägdes före och efter amning, det fick vi göra senare på BVC sen också! Till sist fick jag till amningen, till allas glädje, vi blev proffs jag och mitt barn! Men, kommentarerna kom ju snabbt, först positiva, sen kom dom.. ska hen verkligen ammas igen, hen blir bortskämd, inte kan hen vara hungrig igen, du måste få sova! Du är ju hens napp, det går inte... Men, proffs som vi blev lilla hen och jag - två och ett halvt år senare ammade jag ännu.... vad tror ni folk gillade det? Inte alls.... illa till mods är vad folk blev och jag fick höra av sjukvården att jag måste åka bort en vecka från mitt barn för att bryta detta! Jag behövde antidepp-medicin, men INGEN, INGEN ville skriva ut någon sort som funkar vid amning - om hen är två år fick jag lov att sluta så att jag skulle kunna ta vanlig medicin. En nära kompis kunde inte dölja sin vämjelse över att jag ammade och lät mig veta hur perverst hon tyckte att det var. Sånt jävla slag i ansiktet, där delade jag och hen sådana fina stunder och så har nån jävel mage att tänka på sex! Så elakt! En liten männsika som vill ha närhet och kärlek på det viset hen är van vid! En gång ringde jag Livsmedelsverket för att fråga om en sak, nämnde att jag ammade mitt två-åriga barn. Vad härligt sa människan jag pratade med, jag höll på att börja gråta...Undrar vad folk skulle säga om dom fick veta att mitt barn fortfarande gosar tutte som trygghet... :-(
Ooja, jag ammade min stora till 3 och min lilla nu som är 2. De flesta har väldigt negativa kommentarer framförallt min partner och hans familj (jag knyter dem avsiktligt för nära och fjärmar pappan, de kommer inte äta riktigt mat, bortskämda etc) men även mina egna föräldrar och (tand)läkare, inte så mycket BVC för oss. Ibland undrar jag hur jag orkar men det är något som driver mig att fortsätta med amning så länge barnen vill. Till förskolan vågar jag inte berätta varken om samsovning eller amning då det känns som att det är två ämnen som bara visar hur svagt jag uppfostrar barnen samt skulle förklara alla svårigheter barnen eventuellt visar (sova middag / äta och allt däremellan).
Att jag ammade fritt var väldigt provocerande för en del i omgivningen, dels att jag nog missförstod mitt barns signaler för inte kunde hon vara hungrig "nu igen" och dels att jag borde ge tillägg då hon ju åt så ofta. Dessa kommentarer kom inte från vården utan från andra i min omgivning. Jag blev lite irriterad men gjorde ändå som jag kände och det gick ju bra, jag hade en mycket nöjd bebis.
Redan när jag fick mina barn födda -87 och -91 ammade jag när dom var hungriga. Dvs tätare än 4 timmar som då absolut skulle hållas. De åt oftast var 3:de timma. Idag är de båda friska och välmående utan varesig mat eller tandproblem ;)
Ammat två barn helt problemfritt, ettan i 19 månader, tvåan 14 månader.
Fått massor med oombedda råd om att ge napp istället för bröstet (första veckan), endast amma tio minuter per bröst, sluta nattamma vid halvåret, sluta amma vid tandsprickning, ge ersättning/välling/smakprover från fyra månader, och så vidare. Självklart absolut senast sluta amma helt innan 12 månader.
Samtidigt har alltså bägge bebisarna vuxit perfekt, jag inte upplevt ett endaste sår eller en endaste mjölkstockning, och både jag och barnen mått utmärkt. Men sånt verkar ovidkommande när andra ändå tror sig veta bättre?
87