Ja jag har ju fött ett barn som ni kanske gissat er fram till. Orkar inte skriva nån förlossningsberättelse just nu iallafall. Kanske en kort redogörelse? Eller jag vet inte, jag knapprar så länge jag orkar så får vi se vad resultatet blir.
Självklart slog det till på midsommarafton. Vid lunch skrev jag på instagram att:
Äter räkor och sill i nåt slags blygsamt försök till midsommarmys mitt i plågorna. Tror det kan ha satt igång faktiskt. Har luriga värkar.
Och så fortsatte det resten av dagen och in på kvällen och vid åttatiden så blev de regelbundna om än ganska milda. Klockan 23.30 så ville vår barnvakt/skjuts att vi skulle åka in. Inte för att hon hade bråttom nån annanstans utan för att hon tyckte att jag inte fattade allvaret och var superstressad. (lol) Vi ringde till Huddinge och de sa att de hade plats och att jag faktiskt kunde komma in. Vi har ju lång resväg osv. De lovade att ej skicka iväg oss men att jag kanske fick ta en promenad.
Vi kom in och fick ett rum och bla bla ni vet ju hur sånt här går till, jag hade ganska veka värkar och var inte öppen mer än fyra centimeter och vet ni, när de sa det så dog min motivation helt. Jag såg framför mig en repris på Ninjas förlossning, den där där allt gjorde så vansinnigt ont men ingenting hände. Jag tror även att jag borde ha haft aurorasamtal efter Tamlins förlossning, så här i efterhand, för jag var verkligen inte mentalt redo för ännu en förlossning och jag kände det så intensivt att det var överväldigande.
De frågade om jag ville ha smärtstillande och jag sa nej. De erbjöd lustgas men det ville jag inte heller ha. Detta är jag såklart mycket stolt över i efterhand, och det tänker jag tillåta mig själv vara även om jag såklart tycker att ALLA som sätter barn till världen är hjältar oavsett hur det gick till och oavsett om de tog alla smärtstillande som finns.
Jag fick till slut värkstimulerande och sen gick allt fortare. Jag minns att det gick fort, att det inte blev så otroligt många värkar i jämförelse med mina andra förlossningar men jag minns mest också bara ett haveri av smärta. Och att jag liksom försökte köpslå eller övertala barnmorskan att jag inte ville mer. Som om hon då skulle kunna avbryta processen och fortsätta vid annat tillfälle. Men så funkade det inte. Jag var skiträdd. Hade ångest. Panik.
Vid åtta centimeter satte krystvärkarna igång. De ville ej att jag skulle krysta men jag mindes Tamlins förlossning där barnmorskan sa åt mig att lita på min kropp när samma sak hände då. Så till slut fick jag börja. Också det kändes annorlunda från de andra gångerna. Jag har alltid upplevt krystfasen som positiv. Men här hade jag liksom gett upp från början. Jag hade ingen ork kvar. Jag var rädd. Men lång story kort, jag krystade ut en bebis till slut. Klockan halv fem på morgonen 25 juni, midsommardagen. Jag skrek även så högt att min hals var trasig i två dagar.
Men sen var det frid. Bebisen upp på bröstet och allt var liksom euforiskt. Det är över nu! Jag är klar! tjoade jag i lycka.
Fast det var jag inte. Moderkakan kom inte ut. Jag började blöda som en gris. Och alla skulle trycka på magen. Jag fick massa värkstimulerande och fler och fler personer kom in i rummet och till slut en läkare och under tiden satt Oskar med en ny bebis i famnen och jag kände hur det forsade ut blod. Jag fick två infarter i vardera hand. (alltså en i varje) och en massa mer medicin och tabletter under tungan och till slut fick de ut den. Och så skulle det tryckas mer och mer och mer.
När de började sy ihop mitt underliv så hade jag förlorat mer än 2 liter blod, fått 40,2 graders feber och blodtrycket rusat upp. Och all medicin jag fått hade fruktansvärda biverkningar. Jag fick skakningar i hela kroppen som varade i minst tre timmar. Kanske mer, men jag minns att Oskar hade bebisen i tre timmar och att jag skakade under tiden.
Jag vet inte riktigt varför det blev så här. Men jag äter antibiotika nu, fick en blodtransfusion och det visade sig att jag även hade havandeskapsförgiftning. Vi stannade på BB i tre dygn, först då vågade de skicka hem mig (jag insisterade). Detta var en mardröm och jag kommer behöva älta och gå igenom allt i huvudet tusenmiljoner gånger om. Jag är fortfarande helt trasig.
Men resultatet är såklart helt ljuvligt. En stor bebis på 5,2 kilo. Frisk och fin och amningen har kommit igång helt trots att de var tvungen att koppmata ersättning första dygnet pga min status.
MENY
Ja jag har ju fött ett barn som ni kanske gissat er fram till. Orkar inte skriva nån förlossningsberättelse just nu iallafall. Kanske en kort redogörelse? Eller jag vet inte, jag knapprar så länge jag orkar så får vi se vad resultatet blir.
Självklart slog det till på midsommarafton. Vid lunch skrev jag på instagram att:
Vi kom in och fick ett rum och bla bla ni vet ju hur sånt här går till, jag hade ganska veka värkar och var inte öppen mer än fyra centimeter och vet ni, när de sa det så dog min motivation helt. Jag såg framför mig en repris på Ninjas förlossning, den där där allt gjorde så vansinnigt ont men ingenting hände. Jag tror även att jag borde ha haft aurorasamtal efter Tamlins förlossning, så här i efterhand, för jag var verkligen inte mentalt redo för ännu en förlossning och jag kände det så intensivt att det var överväldigande.
De frågade om jag ville ha smärtstillande och jag sa nej. De erbjöd lustgas men det ville jag inte heller ha. Detta är jag såklart mycket stolt över i efterhand, och det tänker jag tillåta mig själv vara även om jag såklart tycker att ALLA som sätter barn till världen är hjältar oavsett hur det gick till och oavsett om de tog alla smärtstillande som finns.
Jag fick till slut värkstimulerande och sen gick allt fortare. Jag minns att det gick fort, att det inte blev så otroligt många värkar i jämförelse med mina andra förlossningar men jag minns mest också bara ett haveri av smärta. Och att jag liksom försökte köpslå eller övertala barnmorskan att jag inte ville mer. Som om hon då skulle kunna avbryta processen och fortsätta vid annat tillfälle. Men så funkade det inte. Jag var skiträdd. Hade ångest. Panik.
Vid åtta centimeter satte krystvärkarna igång. De ville ej att jag skulle krysta men jag mindes Tamlins förlossning där barnmorskan sa åt mig att lita på min kropp när samma sak hände då. Så till slut fick jag börja. Också det kändes annorlunda från de andra gångerna. Jag har alltid upplevt krystfasen som positiv. Men här hade jag liksom gett upp från början. Jag hade ingen ork kvar. Jag var rädd. Men lång story kort, jag krystade ut en bebis till slut. Klockan halv fem på morgonen 25 juni, midsommardagen.
Jag skrek även så högt att min hals var trasig i två dagar.
Men sen var det frid. Bebisen upp på bröstet och allt var liksom euforiskt. Det är över nu! Jag är klar! tjoade jag i lycka.
Fast det var jag inte. Moderkakan kom inte ut. Jag började blöda som en gris. Och alla skulle trycka på magen. Jag fick massa värkstimulerande och fler och fler personer kom in i rummet och till slut en läkare och under tiden satt Oskar med en ny bebis i famnen och jag kände hur det forsade ut blod. Jag fick två infarter i vardera hand. (alltså en i varje) och en massa mer medicin och tabletter under tungan och till slut fick de ut den. Och så skulle det tryckas mer och mer och mer.
När de började sy ihop mitt underliv så hade jag förlorat mer än 2 liter blod, fått 40,2 graders feber och blodtrycket rusat upp. Och all medicin jag fått hade fruktansvärda biverkningar. Jag fick skakningar i hela kroppen som varade i minst tre timmar. Kanske mer, men jag minns att Oskar hade bebisen i tre timmar och att jag skakade under tiden.
Jag vet inte riktigt varför det blev så här. Men jag äter antibiotika nu, fick en blodtransfusion och det visade sig att jag även hade havandeskapsförgiftning. Vi stannade på BB i tre dygn, först då vågade de skicka hem mig (jag insisterade). Detta var en mardröm och jag kommer behöva älta och gå igenom allt i huvudet tusenmiljoner gånger om. Jag är fortfarande helt trasig.
Men resultatet är såklart helt ljuvligt. En stor bebis på 5,2 kilo. Frisk och fin och amningen har kommit igång helt trots att de var tvungen att koppmata ersättning första dygnet pga min status.
58