MENY
Men nu till nåt annat som är ganska jobbigt. Vill inte hänga ut mina barn men behöver verkligen verkligen prata med er, ni som har samma erfarenhet. Ett av mina barn verkar hantera omställningen ganska dåligt. Vet inte riktigt vad som känns jobbigt men hen är helt förändrad. Omöjlig. Lyssnar inte alls. Är klängig, speciellt på bebisen som hen inte kan sluta klänga på. Ska upp i ansiktet och pilla och lite hårdhänt och väcka honom om och om och om igen. (Och lyssnar inte alls när man säger till)
Sen säger hen saker som att det skulle vara bättre om vi gav bort bebisen eller om bebisen försvann. Då känner jag mig osäker och orolig och tänker att hen ej går att lita på. Tänk om hen gör illa bebisen? Hen får också utbrott. Och jag får säga till tusen gånger varje timme att låta bebisen vara men hen ignorerar och det får mig att bli irriterad och arg och så blir jag tvungen att skälla och höja rösten och handgripligen knuffa bort hen (hur känns det för hen liksom?) och så hamnar vi i en ond cirkel. Svårt att förklara men det känns värre än det låter här. Vi bråkar hela tiden.
Jag vet att syskonavundsjuka är vanligt och egentligen är vi ganska förskonade för hen beter sig inte direkt illa. Men det är hela tiden. Jag börjar känna aversion och agg mot hen och det vill jag inte. Jag älskar ju mina barn men nu vill jag bara åka bort från dem. (Med bebisen)
Igår sa hen att hen längtar efter mig. Att hen längtar efter att pussas och kramas. Och jag vet ju egentligen att lösningen typ är att ge hen just det. Alltså mer tid och kärlek och kramar och sånt men ju mer vi tjafsar desto mindre lust får jag till just det.
Jag känner blir utmattad och ledsen hela tiden. Och som världens sämsta jävla morsa på det.
Åh det är så svårt det där.. Här slutade storasyster väcka lillebror genom höga skrik eller peta på honom när han var runt 4-5 månader. Höll på att bli tokig på henne eftersom lillebror dessutom är svårsövd, det blev verkligen en ond cirkel för oss med. I början (förmodligen rätt så hormonell) fick jag utbrott på henne när hon väckte med flit m.m. Innan lillebror kom så hade jag knappt höjt rösten åt henne. Men med tiden har vi båda fått en balans i det hela. Man får ju så sjukt dåligt samvete och känner sig som den sämsta mamman ever. Storasyster fick vara väldigt delaktig i allting och erbjöds i princip att prova allt i skötseln av bebisen (förutom amningen då). Något som fungerade ganska bra för att lätta på stämningen lite var att göra mig och storasyster till ett "team" typ, "men åh vad jobbig lillebror är, nu vill han tutta igen, mamma som ville gå å bajsa eller whatever"...
Du är ju fantastisk! Som mamma, som människa, det är svårt att räcka till. Eller i alla fall tror jag det känns så. Jag har tyvärr inga råd att ge, bara entusiasm och hopp om att någon med erfarenhet kan lugna dig och förvissa dig om att du är en tillräcklig människa! <3
Kolla in Kitty Jutbrings blogg, hon har skrivit en hel del om detta. Älskar dina preggo/bebis/amnings inlägg! ❤️
När minstingen hos oss var nån vecka gammal sa storebror att det var bättre förr innan lillebror föddes... Kan ni kanske åka och handla tillsammans bara du och hen?
Stora barnen överlever, bebistiden är så kort i det långa loppet. Du kommer att hinna ge dem mera av din tid, kompensera om du så vill, när bebisen är äldre
Men den är så jääävla jobbig dendär känslan att bara vilja låsa in sig med sin bebis och stänga ute alla andra. Kände så med minstingen och det blev sen en förlossningsdepression.
Ta hand om dej! Det var dit jag ville komma
Skrev ju på Instagram också men vill bara tillägga att vi också varit där, fast med ett barn som drog sig tillbaka och slutade visa känslor i princip när bebisen kom. Har fortfarande dåligt samvete för att jag inte orkade med det stora som jag önskat då.. Det hjälper lite att höra att det är så många det händer tycker jag ❤
När jag var liten frågade jag mamma när vi skulle lämna tillbaka barnen. Amma åkte till sjukhuset utan bebisar och kom hem med två. Som van biblioteksbesökare trodde jag att de skulle lämnas tillbaka, för vem vill ha dem hela tiden? (De är kvar än haha)
Det måste ha gått över, efter drunkningsförsök och avklippt finger i dörr (olyckor i lek båda gånger), för jag och syrran är bästisar nu. Hen menar inget illa, egentligen. För vissa tar omställningen mer tid än andra, en del små och stora människor är lite "långsamma" så. Det ordnar sig troligtvis :)
När jag var liten och gick igenom stora förändringar som gjorde att jag agerade utåt så frågade min mamma om jag ville vara liten igen. Och jag kommer ihåg att det var så tryggt att få sitta i hennes knä och bara få vara där en sekund. Det var så skönt, även om jag varit dum så släppte hon det och kramade mig. Jag blev precis mamma för andra gången och jag försöker komma ihåg det där, det elaka dom gör är ett sätt att säga se mig. Hoppas att det blir bättre snart!
Hej. Har själv en liten på 3,5 månader och en större på 4,år. Vi hade stora problem med att större skulle konstant ta på liten och väcka och pilla hela tiden. Verkligen hela tiden. Jag höll på bli galen. Tillslut fick pappa ta bebis en stund så jag och och den större kunde prata bara vi två en stund. Jag försökte få fram vad hen kände kring syskonet och att jag var med syskonet och varför hen hela tiden skulle röra bebis. Tillslut kom hen själv fram till att det var saknad av mamma-tid och uppmärksamhet. Tyckte det var viktigt att hennes själv kunde få sätta ord på det och inte jag (som hela tiden anat vad det handlade om). Vi avslutade vår stund med att tillsammans öva på hur man med ord kan säga att man saknar någon eller ber om någons uppmärksamhet. Nu kommer hen och säger "jag behöver din uppmärksamhet mamma" (oftast) istället för att pilla på bebis). Är jag då mitt i amning så får hen hämta en bok jag kan läsa vid sidan av eller så sitter vi och pratar. Är jag inte låst med den lilla försöker jag kunna göra nåt ensam med den större.
Lycka till. Hoppas det blir låtar snart
Känner igen det där. Min dotter var väldigt klängig på bebisen som kom när hon var ca 4. Sa att vi skulle kasta den från balkongen och liknande, fast i andra sekunden gråta av kärlek till lillebror. Min känsla de första månaderna var att hon var i vägen och till besvär. Undrade så vad det var som gjorde att jag kände så. "Skönt" att läsa om liknande.
VET att det går över, snart snart snart. Ingen tröst kanske.
Du är en mer erfaren mamma än vad jag är, så du gör säkert såhär.. men ngt jag gjorde var att typ "prata skit" (haha) om bebisen. Typ "det där som du kan (nånting barnet gör) det konmer inte bebisen kunna på länge" och sånt. Så det stora barnet får känna på sin "överlägsenhet" haha jag hittar inga bra ord, därav så många """""".
Kram lycka till!
Brukar vara jobbigt nog för den yngre att känna att hen inte kan eller hinner ifatt, får göra lika mycket som sitt stora syskon, sin idol, som det är och då lägga till att den stora känner att hen är bättre och duktigare än lilla och därmed också står högre i "rang". Dialogerna mellan syskon kan ju vara ansträngda som de när när de tävlar med varandra om uppmärksamhet.
I vissa familjer så ser storasyskon aldrig på de yngre som att de är vuxna kompetenta individer trotts att de nått en ålder av 30. Tänker att barndomen är en anledning till det.
Jag tror att du har rätt i att det hen verkligen behöver är din kärlek och närhet. Kanske kan du försöka ge barnet det trots att ni är "osams" för att på så sätt bryta spiralen? En mysstund tillsammans kanske ger dig tålamodet med hen tillbaka och barnet blir lugnare. Lycka till och ta hand om dig!
Jag har inte själv någon erfarenhet av det här, då jag inte har några barn, men jag vet hur svårt det var för mig när lillebror föddes (jag var 9). Från att ha varit minsting så tog någon "min" plats. Nu minns jag inte hur min mamma hanterade mina känslor, men jag tror verkligen att rätt väg är (som andra redan kommenterat) att visa dem hur kul det är att vara storasyskon. Oavsett vem av dem som ditt inlägg handlar om.
Men den som känner sig lite extra bortglömd kanske du kan ge en extra tid för? Ha en daglig lässtund, byt blöja på barnet tillsammans, bilda en hemlig klubb eller liknande. Något bara ni gör.
Nu kanske dina barn är för små för att förstå det (again, har inga egna barn så har inte koll på kognitiv utveckling på samma sätt) - men du kanske kan förklara för hen att det här bara är tillfälligt? Typ. "jag vet att jag ger bebisen mycket tid, men det betyder inte att jag älskar dig mindre. Bebisen kommer inte vara bebis för evigt, så snaaart kan jag göra allt det där du vill göra med mig"
Hoppas det löser sig snart! =)
Vet inte om ni fortfarande letar namn åt er lilla klimp, men jag tycker Eriel är väldans vackert :)
Tycker du är fantastisk men kanske läge att ta hjälp utifrån? Har ni någon vän/släkt whatever som nu i semestertider kan engagera sig lite extra i era äldre barn en tid? Kanske varvat med att någon annan än du och Oskar kan komma förbi och ta ut bebisen i vagn på promenad så ni får lite tid att lägga på storsyskonen och hinna prata/hänga med dem? Plus lite extra praktisk hjälp med städ/mat/whatever så att du och Oskar är så utvilade som möjligt och orkar med "storbarnen"? Det som hjälpte oss med storasyskonets svartsjuka var:
1. Ta in hjälp utifrån. När det krisade kom Farfar och tog storbarnet på typ Tom Tits eller annat för lite egen stimulans.
2. Alla bekanta som kom med presenter åt bebisen hade även med sig något litet till det äldre barnet som gratulerades till att ha blivit storasyster.
3. Storasyster fick egna projekt att greja med som bara var hennes. Ett efterlängtat dockskåp, en egen aktivitet hon längtat efter (ridning). Detta plus lite extra krut på saker att göra med hennes egna kompisar utan bebisprat.
4. Jag började högläsa en ny spännande bokserie för storasyster. Funkade perfekt så länge bebisen ammade utan att bli störd fast jag läste, dvs första tiden. Sen försökte vi tajma lässtunder så att någon annan hade bebisen just då. Dessa stunder kom många funderingar fram och det kändes som vi fick kontakt igen.
5. Ge inte upp, det blir bättre. Men man kan behöva hjälp. All medkänsla när man är så trött att man spyr o bara vill skrika. Jag minns hur det var. Det blev bra ändå. Eller
..och jo vi fasade ut samsovningen alla tre till förmån för eget rum som storasyster och pappan sov i första tiden så de fick sova ostörda av bebisskrik. Jag ammade och slapp störas av andra. Sen fick pappan ta mkt av kroppskontakten med äldre barnet genom att de samsov och han fanns till hands morgon och kväll lite mer än mig. Omvänt försökte jag få egentid med storasyskonet så mkt som möjligt dagtid. I mån av ork/amning såklart.
Jag tror också att det är viktigt med egentid för de äldre barnen.
Den där "bubblan" med bebisen får man kanske ge lite avkall på när man har fler barn och se till alla barnens behov.
Äh du verkar ju behöva få va själv med bebis, var det? Strunta i samvetet för som nån sa så kommer tid till storbarnen snart. Skit i om det är optimalt för tkr ditt psyke verkar kräva en andninspaus . Checka in på hotell/random stuga/ hos tjejkompis i typ 3 nätter du och bebis? Längre om du behöver. Ge dig tid att bara vara, lära känna nya lilla personen plus få tid att reflektera/ fixa strategi och längta efter storbarnet igen. Alt låt storbarnen åka på äventyr en helg till farmor o farfar, svider säkert i hjärtat men kan va helt nödvändigt
Jobbigt det låter, för er båda. ♡
Jag har själv haft lite problem med ett av mina barn och av en utbildad inom ämnet och klok person lärde jag mig mycket.
Jag var själv rädd för hur mitt barns självkänsla skulle påverkas av att hen Ofta fick tillsägelser samt att min hjärna kokade över..
Hon sa att jag skulle sänka förväntningarna, hitta saker som barnet klarar av och lyft det så att barnet får känna sig lyckad. Tex så brukar mitt barn bära ut soporna och är duktig på att ge katterna mat, då talar jag om hur glad jag blir över att hen är så hjälpsam.
Ett problem vi hade var att jag tyckte att alla barn i 5-7 års ålder borde klara av att stå i kö och fika ute utan att riva stället, då sa hon att just nu klarar inte barnet det så strunta i det. Lyft barnet genom att bara göra saker barnet klarar.
Nu är det här ju en annan situation men vad jag vill komma fram till är att ett sätt kan vara att du försöker fokusera på de bra saker barnet gör och lyfta dem. Här hemma har det iaf gett ringar på vattnet.
Ge bort bebisen är ju inte ett alternativ. ;-) Men ofta kommer vi långt här genom att jag bekräftar att jag hör vad barnet känner och att det är okej att känna så.
Hoppas att det vänder snart.
Det ar sa FINT med familj. Jag växte också upp med bara Mamma. Sen blev hon gravid med min bror när jag var 14. Han ar min älskling.
Min vaninnas dotter som ar 9 uttrycker att hon vill att sin lillebror som ska fylla 1 ska forsvinna, att han ar en djavul och andra konstiga/skrammande saker. Hon ar svartsjuk pa uppmärksamheten han har fatt, när innan hon var nummer 1 och fick all Mammas tid.
Hoppas det loser
......hoppas det loser sig!
......hoppas att det loser sig snart! (ville jag saga).
Ett tips är att prata med BVC psykologen, de har ofta väldigt goda råd och tillvägagångssätt inför sånt här. Det kanske hade varit bra för dig också, att investera nån timme i veckan på dig själv (ta med dig bebisen) och prata med någon annan. Ibland hjälper det inte att "bara" prata med vänner och partner även om de är stöttande osv. Tror man kan avvärja många djupare depressioner genom att bara få lätte på trycket till en oberoende person som vill lyssna och hjälpa.
Har upplevt ungefär samma sak. Jag lät barnet pilla på bebis rätt mkt så länge det inte skadade bebis såklart och pratade med stora om att jag förstår att det är jobbigt när det kommet en liten skrikhals, men att det kommer bli bättre och roligare med bebis när den blir större. Jag kramade stora så mkt jag kunde, gav så mkt uppmärksamhet jag kunde. Pappa fick göra utflykter osv med stora "som bebis och mamma inte kan följa med på för bebis är för liten ". Pappa blev extra viktig för stora denna tid. Lät stora barnet ha utbrott, hoppades att det berodde på förändringen. Så en dag gick det över! Nu flyter vardagen på fint för det allra mesta, och barnet är världens gulligaste mot bebis och hjälper till så jag blir alldeles rörd ibland.
Jag delar din erfarenhet och minns hur frustrerad jag kunde känna mig när jag å ena sidan visste en del av lösningen (låta hen vara mer med mig, kramas mer, låta hen vara en bebis osv) och å andra sidan känna mig kvävd och bara vill fly. Maktlös kände jag mig.
Jag tror att jag hade mått väldigt mycket bättre just då om jag hade tillåtit mig att känna frustrationen och ilskan som kokade i mig istället för att trycka bort den. Jag kände känslan men fick sedan dåligt samvete och skuld- och skamkänslor över att jag kände dessa känslor och kopplade dem till mitt barn. Hemskt var det. Så det blev en ond cirkel där dessa smärtsamma känslor försökte göra sig hörda, smög sig upp till ytan men så tryckte jag undan dem med all kraft jag hade för att försöka vara "en bra mamma". Ha! Smällen kom senare, jag drabbades av utmattning och de enda känslouttryck jag hade kvar var affekter som exploderade ut i tid och otid. Det var fruktansvärt!
Så mitt tips till dig är att ge dig själv tillåtelse att KÄNNA det som dyker upp utan att döma dig själv. Känner du ilska så låt den komma fram. Självklart på ett konstruktivt sätt, kanske helst där du är helt själv och ingen hör men där du inte censurerar någonting. Låt alla dömanden komma fram. Antingen om du skriker ut dem i din ensamhet eller om du skriver ner dem eller annat valfritt men låt dem för allt i världen komma ut. Alla föräldrar tänker hemska tankar om sina barn det betyder inte att vi behöver tro på dem. Men vi måste få ut dem ur vårt system annars exploderar vi. Det vi inte ska göra är ju att trycka undan dem tills vi exploderar och barnet får ta smällen. Tänk lite som att om du är förstoppad. Vad tror du händer om du försöker hålla det inne? Blir det bättre med tiden eller är det bättre att reda ut problemet på en gång. Lätta på trycket ?. Och inte tusan dömmer du skiten som kommer ut i toan, du är väl bara glad att du har fått det ur systemet. Så funkar det med känslor också! ?
Hitta en trygg plats att släppa ut dessa känslor så tror jag faktiskt att väldigt mycket av det praktiska kommer att lösa sig. Det kommer många vinster med detta. Du kommer att känna dig mer balanserad, hitta nya perspektiv och dina barn får se att de kan känna massor av olika känslor men att mamma ta hand om sin del i det hela utan att de behöver känna ansvar för hur du mår.
Heja dig och styrkekramar från en som känner igen sig massor. Släpper skiten nu innan du exploderar ??
Det är.den drygaste perioden de första månaderna med syskon. Man räcker ite till någonstans & får skit hur man än gör..
Hos oss funkade det med att ge små uppgifter som gällde bebis typ hämta blöja eller hjälpa bada eller sov vakt. Nått som dom fick ansvaret över& fick känna sig duktiga. Belöning var att mamma fick lite tid över för tex nattningen,film eller matlagning tillsammans med den som ville ha mamma den kvällen/dagen.
Det löser sig. En liten tröst är att ni gjort ett strålande jobb med barnen & detta är tecken på att ni har trygga barn med en stabil grund där det är okej att reagera & visa känslor. Det är en sund familj ni har & det kommer att ge sig!
När vi fick vår tvåa försökte vi få jättefrekvent egentid med storebror, inga långa stunder eller fancy aktiviteter. Bara typ gå långsamt och småprata till affären, sopsorteringens eller till lekparken. Vet inte om det var det som gjorde skillnaden, han var ju också ganska liten, men vi fick aldrig någon "få-syskon-kris". Fortfarande älskar han att få gå med en förälder ensam och sopsortera. Korta små stunder, men ofta.
En helt annan fråga, som du naturligtvis struntar i om du inte vill svara på: men hur mår du i kroppen nu? Har bäckensmärtan gått över? Och förlossningen, har besvären efter den passerat?
Jag tänker att barnens behov ju alltid kommer först och uttrycker barnet att den saknar dig och kramar och pussar så tänker i alla fall jag att det är väldigt viktigt att ge det då? Särskilt om den inte ska fortsätta och ogilla bebis och önska att den gavs bort.
Sen är det ju inget ovanligt som du säger och det är ju inte konstigt att den inte tycker om bebisen när bebisen får din fulla uppmärksamhet hela tiden?
Ägna tid åt de äldre barnen när bebis sover eller är hos pappa så kommer det gå över!
Jag har inte läst alla kommentarer, så jag kanske upprepar något. Tror att kärleksbomba stora barnet kanske kan vara en del av lösningen, som att varje gång barnet pillar på lillebror och stör kan man erbjuda en kram eller säga saker som är bekräftande istället för att gnälla och skälla på barnet (inser att det är skitjobbigt). Det kanske ni redan gjort, men annars kanske det kan vara bra att läsa sagor om att få syskon, i t.ex. "Jag vill också ha ett syskon", tas avundsjuka på lillasyskonet upp.
Jag har inga barn, så mina "råd" behöver du ju så klart inte ta till dig. Men jag har själv växt upp med den här avundsjukan så jag inbillar mig att jag ändå har lite tips och tricks att ge.
Omställningen kan ju vara stor för den som varit minst hittills (här antar jag bara att det är den yngsta. Vore logiskt men behöver så klart inte vara så! Det är bara mitt antagande). Att gå från en viss balans i livet till nåt helt nytt kan ju vara väldigt svårt för en del. Jag tror mest det handlar om att ge just det barnet mer ensamtid men också skapa bra associationer med den nya bebisen. Hen kommer säkert testa gränserna lite extra nu när hen, kanske, känner sig utbytt. Det handlar nog också om att prata om känslorna och visa att du ser och märker henom. Fråga varför hen gör så, om hen är rädd för att få mindre kärlek pga bebisen osv. Kan säkert vara bra.
Men som sagt, jag har inga barn. Jag vet inte hur det är att hantera sånt här. Jag har själv bara varit i den där avundsjuka sitsen som barn. Och jag utgår ifrån vad jag hade behövt. Alla barn är ju olika.
Åh umgås du och Cissi igen! Vad kul, det hade jag missat
Hade en liknande situation här. Vi läste "jag vill också ha ett syskon" av Astrid Lindgren som handlar om just det här och var lösningen är att det stora syskonet är med och sköter lillasyskonet. Dvs, det stora barnet får en ny och meningsfull roll. Generalt om man vill ändra ett beteende hos barn ska man fokusera på vad de ska och inte vad de ska låta bli med. Jag gick också och fikade med den stora från den lilla var ca 2 veckor för det älskade han. Vi var bort i ca en timme, jag ammde precis innan jag gick och annars hade jag pumpat om det sket sig. Det betydde så mycket för honom. Jag vil verkligen avråda att du åker iväg själv med bebisen. Det är svårt att räcka, men du kan klara det och när hen säger at hen saknar dig, så rekommenderar jag att fylla på hens "mammadepåer".
Har inga råd att ge, bara väldigt mycket medkänsla och igenkänning. Det känns ju förjävligt när man är mitt i det och dwtdåliga samvetet maler. För mig hjälpte det att tänka på att det på sikt är något väldigt fint man gett sina barn, i ytterligare en familjemedlem, även om de verkar lida av det i staden. Min barnpsykolog säger att det är en kris för ett barn att få syskon, men inget trauma. Alltså något jobbigt och som barnet försöker hantera, men inte något eländigt på sikt.
Det låter jättejobbigt hela grejen. Onda cirklar kan brytas först när du blivit medveten om dem och det har du ju så hurra för det! Det är första steget. Tror det är svårt att komma med generella tips (även om jag instinktivt tänker "tanka upp" syskonet med så mycket kärlek du bara kan/orkar/har lust med TROTS detta frustrerande läge och "lek bebis" om hen vill... Som många säkert redan tipsat om. Det har funkat för oss men då såg problematiken inte alls ut som för er från början så det är ju lätt för mig att säga) - Men. Jag tycker ni ska prata med en psykolog eller annan person inom vården som kan sånt här. Familjerelationer/barnpsykologi. Er situation är ju unik för just er. Är helt övertygad om att ni kan få handfasta tips och råd för att inte fastna i negativa spiraler. Det kan sitta långt inne att söka hjälp för något som kan avfärdas som helt normalt (been there). Men ge det en chans! Finns så fantastiskt mycket kunskap och knep som kan hjälpa er. Lycka till och hoppas att allt snart blir bättre ❤️
Det är först nu som jag ORKAR boosta storasyskonen. Jag vill grotta in mig med bebis när jag blir mamma, lämna över ALLT ansvar på pappan med dom större barnen och känner liksom just då att "ni har redan fått detta" . Jag fattar att det låter grymt fel att göra, och det är ju inte så i praktiken. Men jag stöter nog bort dom omedvetet för att få vara med bebis utan klängande äldre syskon *skämslapp på den* . Men nu, ett halvår senare så känner jag att orken till att boosta dom kommer tillbaka. Dom är ju mina älsklingar också,som jag älskar lika mycket hela tiden, men bebisar tar ju sin lilla tid. Och det är ju så snabbt över så man vill ju befinna sig i bebisbubblan så mycket det bara går! Men när man är en fysisk mamma som kramas mycket, samsover i skedställning så blir det ju en tomhet för syskonen när bebisen ligger vid mammas tutte/bredvid/näranära hela tiden. Så det är självklart att dom reagerar. Med rätta! Det är svårt, men folk har ju blivit storasyskon i alla tider tänker jag. Det ingår ju i livet att dela med sig!
Jag tänker att hen kanske både är ledsen på att mamma försvunnit men minst lika nyfiken på att lära känna bebis. Peta och störa kanske är enda sättet hen förstår. Kanske behöver hen umgås med bebis på ett pedagogiskt sätt. Ge hen lite "ansvar" eller åtminstonde känslan av att känna sig behövd och lära sig att det är ett viktigt ansvar att få bebis att må bra och lära sig dom olika sätten att få en bebis att må bra på. Öva på att hålla bebis, trösta bebis, bädda om bebis, mata bebis med flaska, leka med bebis när bebis är vaken, "passa" bebis när du låtsas vända ryggen till. Jag tänker att barn som känner ansvar och känner att dom har förtroende för en viktig uppgift kommer bete sig ansvarsfullt utan att man behöver påpeka att dom ska det.
Är en av de som inte har egna barn men själv varit barnet som känt sig lite utbytt, mellanbarn närmre i ålder med mitt äldre syskon var jag då . När jag läser kommentarerna tänker jag att det beror lite på vilken plats i syskonskaran barnet har om man ska låta barnet känna sig stort genom att hjälpa till med bebis eller ge kärlek. Mellanbarnett kam jag tänka mig inte behöver känna sig stort utan snarare få vara liten med jämna mellanrum, få närhet osv. Det är ju en stor övergång från att ha varit minstingen. Fattar dina känslor också. Är nog lätt att det blir en ond cirkel. Försök ta dig tid att ösa kärlek på hem ibland och prata då om hur det känns med bebis och nya roller osv. Tror det kommer bli jättebra, du verkar va en grym mamma så det löser sig säkert till det bästa ☺
Jag har inte ngt nytt att säga, mer än att jag själv har tänkt på att vara viktigast för barnet kommer med ett pris när man får småsyskon...Jag ville så gärna lämpa över mitt storbarn på pappan när bebisen kom men det gick inte. Det var mig hen saknade och behövde. Det var mig hen slog. Jag blev galen på mitt storbarn, GALEN. Jag ville på riktigt skälla ut folk som gav mig rådet att låta min stora vara delaktig i skötseln av bäbis. Det kändes som det mest provocerande av råd just då, min ville inte sköta om sitt småsyskon, hen ville döda sitt småsyskon liksom....det blev så mycket konflikter och jag skällde konstant på storbarnet (kändes det som). Men jag välkomnade ALLTID hens kontaktförsök med mig i den mån det gick. Och jag lät hen leka liten så fort hen ville (vilket hen ville hela tiden till en början) Hen fick också ha blöja om hen ville (men den var alltid torr och hen tog alltid av sig den efter en stund) hen fick ligga vid mitt bröst och låtsasamma m.m. Och jag bad om ursäkt efter att vi grälat. Jag vet inte vad som hjälpte, jag vet bara att allt är mycket bättre idag och att det jag tror var viktigt var att jag verkligen försökte reparera och försonas efter konflikterna oss emellan, så att hen inte skulle känna sig lika avvisad.
Det du beskriver är så extremt vanligt och normalt (jag å andra sidan var arg på bebisen istället för det äldre syskonet = mindre normalt). Vi var redan uppkopplade vis BUP pga förlossningsdepression så vi fick dessa råd:
- Involvera de äldre i skötseln av bebis efter deras förmåga.
- Prata om när de äldre var bebisar, beskriv att ni gjorde samma saker med dem då. Att de var i famnen exakt lika mkt osv osv.
- När bebis inte är i famnen lägg ALL tid och energi på de äldre barnen (disk, tvätt osv osv finns kvar - be om hjälp med sånt om hjälp finns). Det skulle hjälpa både mot de aggressiva känslorna samt utåtagerandet hos de äldre (ja, min äldre agerade utåt på mina skeva känslor för bebis).
- När barnet agerar utåt - skäll inte. Fråga om hen vill ha en kram eller hitta på nåt istället (sjukt svårt). Jag vet att jag alltid sa "nu har bebis somnat så om vi är tysta och smyger iväg istället för att väcka bebisen så kan vi hitta på nåt istället du och jag för jag saknar dig". Funkade inte alltid men oftare och oftare.
- När man är två kan en se till att lägga fokus på de äldre barnen, överdriven fokus.
Jag vet inte. Vi följde råden vi fick och med tiden gick allt det där över.... Kanske bara var tiden i sig. Oavsett så kommer det att passera men det är så jävla tungt när man är mitt i det.
Fy för. Jag hade varit precis som det äldre barnet om jag fått ett småsyskon (är ensambarn). En stor del av min barndom gick åt till att ha ångest över möjligheten att mamma och pappa skulle skaffa en till så att jag skulle behöva dela mamma med någon. Det hade INTE funkat. Kanske om jag varit liten när syskonet kom men så fort jag började formas till en egen person kom de här tankarna. Min moster är sladdis och mamma och min äldre moster har sagt att de kände samma inför sladdisen som du beskriver här. Ni har ju haft en "egen enhet" så länge med rutiner och beteendemönster och en ständigt närvarande mamma (p.g.a. jobbar hemifrån). Inte konstigt att det slår bakut när den balansen förändras och nya rutiner ska hittas. Det är för övrigt en av de främsta anledningarna till att mamma valde att inte skaffa fler barn. Hon fattade liksom tidigt att jag inte skulle palla det.
Hej!
Vi hade det väldigt tufft i början (egentligen ända tills lillasyskonet var ca 10 mån) med storebror, jag försökte göra alla "rätt" enligt boken men ändå var allt bara kaos och storebror led och jag led och bebis led. Jag satsade (förutom extra uppmärksamhet, närhet, leka bebis, gos etc) på att försöka identifiera storebrors "röda skynken", vilka var amning (han rev lägenheten, slog mig, skrek etc så fort jag ammade) och när bebis sov och jag hyssjade och när bebis skulle somna och det var tvunget att vara relativt tyst. För VARJE amning (som tur är ammade lillasyskonet på Max 5 minuter varje gång. Snabbammare) satte jag storebror framför youtube och ammade i ett annat rum. Varje gång lillasyskonet skulle sova fick storasyskonet återigen sitta framför youtube medan jag gick med lillasyskonet utanför dörren och sen fick hen sova utomhus. Jämt. Är 1,5 nu och har ff aldrig sovit inomhus dagtid. Jag testade allt men detta var det som gjorde vardagen dräglig och vi hankade oss fram. Nu leker livet igen men det har tagit tid. Lycka till och hoppas ni hittar era "röda skynken".
När min minsta föddes tipsade min BFF mig om att göra tydligt för det största barnet att bebisen faktiskt också fick vänta och ta hänsyn ibland. Så fort jag skulle hjälpa det stora barnen sa jag högt till bebisen (som självklart inte förstod men poängen var ju att det stora barnet skulle höra) -"Nu får du vänta lite lillebror för nu ska jag och storasyster göra det här." Tror att det tydliggjorde för storasyskonet att hon också fick tid själv och att lillebror också fick vänta ibland. Annars tror jag stenhårt på närhet och kärlek i överflöd till storasyskonen så fort tid finnes. Skapa ett team av alla tillsammans!
Tack Malin!
Ojoj, igenkänningen! Särskilt på känslorna att vilja isolera sig med bebisen, att veta vad man "borde" göra men inte känna att man riktigt vill/pallar, de dubbla känslorna på stora barnet...jag är orolig att mitt stora barn känner av allt detta och att det bara eldar på hens ångest och därmed våra bråk. Hen känner sig ju avvisad och utesluten. Vår stora är i sig "snäll" mot bebis, men desto värre mot oss. Som ett minster! Jag fattar ju också attdet står för omötta behov och är en naturlig reaktion. Men vet inte hur jag ska ta mig ur detta, helt ärligt. Vi pratar om det maken och jag och försöker hjälpas åt så gott vi kan iaf. Och hoppas det ska lätta snart...funderar på samtalsstöd till mig själv, för att orka.
Tänker att det kanske finns en "omedveten" del i detta. Du har inte mått så bra pga havandeskapsförgiftning och annat efter babyns ankomst. Och jag tror att de större barnen känner av detta (fast de kanske inte kan sätta ord på det) och eftersom barn egentligen är smarta fast på ett annat vis lägger de ihop två och två: mamma mår dåligt+det började när babyn kom=vi lämnar tillbaka babyn så mår mamma bättre igen.
Jag tror att man får försöka förklara lugnt och sansat för barnen varför mamma är trött, varför babyn får mycket tid, att man inte tycker om de stora mindre, att mamma/pappa ibland behöver få lite ensamtid etc. Information enkelt uttryckt.
Går vissa av "olaterna" att ignorera tror jag det kan vara ett sätt. Om det inte ges någon respons kan de upphöra. En balansgång givetvis.
Och om det behövs - tydliga gränser. Inget utrymme för debatt ges. Tufft ja, men i vissa situationer kanske det är befogat. (det är förstås väldigt lätt att sitta bakom en skärm och säga sånt här...)
Be om hjälp! Kanske finns farföräldrar, faster, vänner som kan ge ett handtag? En aktivitet med de stora barnen utanför hemmet? Ett handtag med praktiska bestyr? En stund med de stora barnen så pappan får ta igen sig och därmed får påfyllt energi att orka med dem mer?
Och om det är så att man faktiskt känner att man snart "går sönder" så är det nog bättre att faktiskt åka iväg ensam med babyn och "andas" ett tag än att stanna kvar och det fullständigt brister för en.
Jag vet att du sätter amningen främst, men om den fungerar hyfsat kanske ändå lite pappatid med hans rena lillfinger i bebismunnen som tuttsubstitut när bebis är nyammad kan funka så att du både får andas lite själv och får egentid med syskonet. Tror att det är viktigt långsiktigt. Jag har ammat alla mina tre länge, och kört fri amning, men vi har kört detta (+napp de första månaderna när amningen etablerats men det är kanske för långt från din linje) för pappabonding och andrum ibland. Lycka till, vet att det är asjobbigt.
Det är väl inte så jävla svårt att ge han eller hon uppmärksamhet. Det är lätt att man glömmer bort de andra barnen. Låt dom hjälpa till med bebisen så känner dom sig mer att dom får vara med. Att stöta bort sitt barn göra automatiskt när man får en till så den stund du inte ammar så GE DET ANDRA BARNET UPPMÄRKSAMHET som att tex åka å handla, vara ute osv. Ja du fattar. Jag menar du har väl en gubbe där hemma som kan hjälpa till med bebisen. Pumpa ut bröstmjölk så har du all tid i världen till de andra barnen. /morsan
Lite tankar från en storasyster utan egna barn.
Visa så gott det går att bäbisen är något positivt även för storasyskonen. Låt de vara med att byta blöja eller dylikt om de vill. Låt de sitta nära (om det funkar för dig) när du ammar. Om det är möjligt, låt dem gosa med bäbisen, och dig.
Prata om hur det var när de svar små, kanske visa bäbisbilder och prata om hurdana de var som bäbisar, och vad du gjorde med dem då.
Låt dem pilla så länge det inte är farligt/obehagligt där bäbisen, och som många har sagt, visa hur man "pillar" på ett bra sätt.
Tillåte dem känna sig små och behövande, men också stora och att se klarar av massor av saker som de inte klarade när de var en bäbis.
Jag har exakt samma problem. Storasyster (5 år) är på bebisen hela tiden. Visst kan hon får vara med när jag ammar men det är just nu outhärdligt både för mig och bebisen pga allt hårhänt pillande och klängande. Han kan inte äta och jag känner att jag bara vill skrika. Sedan är det en säkerhetsrisk också. Har varit nära att tappa honom flera gånger. Tillsägelse bara flamsas och skrattas bort. Tid med pappa och mormor hjälper inte. Tid med mig när bebisen ligger och sover verkar inte heller uppskattas. Har pratat med BVC psykologen men fick ungefär samma råd som alla ni har gett mig. Vet inte vad jag ska göra förutom köra med strikta rutiner (hjälper något) och distaktioner.
45