MENY
Men nu till nåt annat som är ganska jobbigt. Vill inte hänga ut mina barn men behöver verkligen verkligen prata med er, ni som har samma erfarenhet. Ett av mina barn verkar hantera omställningen ganska dåligt. Vet inte riktigt vad som känns jobbigt men hen är helt förändrad. Omöjlig. Lyssnar inte alls. Är klängig, speciellt på bebisen som hen inte kan sluta klänga på. Ska upp i ansiktet och pilla och lite hårdhänt och väcka honom om och om och om igen. (Och lyssnar inte alls när man säger till)
Sen säger hen saker som att det skulle vara bättre om vi gav bort bebisen eller om bebisen försvann. Då känner jag mig osäker och orolig och tänker att hen ej går att lita på. Tänk om hen gör illa bebisen? Hen får också utbrott. Och jag får säga till tusen gånger varje timme att låta bebisen vara men hen ignorerar och det får mig att bli irriterad och arg och så blir jag tvungen att skälla och höja rösten och handgripligen knuffa bort hen (hur känns det för hen liksom?) och så hamnar vi i en ond cirkel. Svårt att förklara men det känns värre än det låter här. Vi bråkar hela tiden.
Jag vet att syskonavundsjuka är vanligt och egentligen är vi ganska förskonade för hen beter sig inte direkt illa. Men det är hela tiden. Jag börjar känna aversion och agg mot hen och det vill jag inte. Jag älskar ju mina barn men nu vill jag bara åka bort från dem. (Med bebisen)
Igår sa hen att hen längtar efter mig. Att hen längtar efter att pussas och kramas. Och jag vet ju egentligen att lösningen typ är att ge hen just det. Alltså mer tid och kärlek och kramar och sånt men ju mer vi tjafsar desto mindre lust får jag till just det.
Jag känner blir utmattad och ledsen hela tiden. Och som världens sämsta jävla morsa på det.
45