MENY
Så i fredags åker vi in. Extra tidigt eftersom jag hade en tid hos psykiatrin också. Anja berättar lite att gruppen är sådana där härliga flummiga människor med typ dreads och jag ba jaha. Hon säger att de inte bestämt om de ska äta eller fika men att vi ska träffas i Kungsan klockan tolv. Hon säger att det finns en risk att de är veganer och jag ba neeeeeej. Alltså inget ont om veganer men det minskar alternativen för var vi ska äta. Och jag är faktiskt inte speciellt förtjust i det veganska eller vegetariska utbudet i stockholm. Så jag suckar djupt men jaja ok.
Väl i Kungsan (där det ligger ett fridays för övrigt, nåt vi redan pratat om) så utropar Anja att hon måste på NK. Eh jaha? Jag har verkligen ingen lust att gå in på ett jävla varuhus fullt med folk men hon insisterar med en anekdot om att hon aldrig varit därinne för att hon aldrig vågat pga känt att hon ej passar in så jaja ok då. Till slut tar vi oss ut, lagom till att vi ska träffa gruppen.
När vi är utanför Fridays så säger hon att vi har världens tur för gruppen har tagit ett bord därinne redan! HURRA ropar vi båda samtidigt som jag säger usch jag vill inte, nu måste jag titta folk i ögonen och säga hej och det tycker jag illa om. Men vi går in.
Då möter vi Oskar. Eh är du här? Vad gör du här säger jag. Och han är förvånad, vad gör niii här säger han. Men så går han före oss in mot borden och jag kikar efter nån flumgrupp samtidigt som jag undrar vilka Oskar äter med. Han jobbar inte ens på fredagar men måsta in ändå just då pga nåt möta han ej kunde avboka.
Då ser jag Cissi och vinkar glatt till henne. Jaha är det nån avalanchelunch som hon hakat på? (Eftersom att Linus är chef) Men så ser jag Hanna och Lisa och blir förvirrad, vilka är det där typ som att jag inte fattar att det är just dom? Vad händer?
Och DÅ trillar poletten ner. Vi ska INTE träffa nån hantverkargrupp. Vi ska äta födelsedagslunch. Och jag är inte mycket för att visa uppskattning eller känslor pga jaja jag är dum i huvudet men alla former av sådana känslouppvisningar signalerar nån form av svaghet och det är inget jag klarar av (Jag vet att detta är ett problem, framförallt för min omgivning) men jag blev väldigt rörd och glad. Men rörd framförallt alltså. Typ gråtfärdig. Just pga allt det där jag snackat om högre upp i texten; att jag aldrig haft en plats i gruppen av vänner utan alltid varit ett osynligt bihang som bara hänger på.
Men nu ska jag inte älta i sånt för jag mår verkligen psykiskt dåligt av att visa känslor. Men jag ville berätta detta här för att det för mig är en ganska stor händelse. Så nu vet ni. Och ett tack till alla inblandade.
Kanske vågar jag, efter nyår, bjuda in alla (och de som inte kunde komma på lunchen) på middag hemma hos mig? Om de orkar åka ut till segersäng dvs. Vilket jag såklart räknar med att ingen pallar. Inte för min skull iallafall.Så fint. Du är värd hur mycket som helst ❤️
Så fint skrivet. Tror det är många där ute i etern som upplever precis samma sak. Jag känner också igen mig lite, fast mer som en rädsla som hela tiden bor där trots att jag rationellt sett vet att det inte stämmer. Men den är ju där ändå. Har fått jobba upp en arsenal av minnen av när folk uppenbart har velat vara med mig/gjort något för mig, för att kunna tänka på när den där oron kommer smygande. Så blir det lite bättre år för år. Tack för att du delar med dig av något som är så intimt :)
Åh. Känner igen delar av det här så mycket. Har aldrig haft det där tjejgänget heller och jag blir så avis på folk som träffar sina barndoms/tonårsgäng igen nu som vuxna och hittar på grejer. Jag hade ett kalas som liten som nästan ingen kunde komma på (men ändå två eller tre) vilket jag minns som en sorg, men jag tror faktiskt inte det hade med mig att göra egentligen. Mina vänner är inte kompisar med varandra (längre) men dom ordnade ändå en möhippa förra året. Jag tänkte nog att någon skulle ta tag i det. Men jag vågade aldrig tro på det. Därför snokade jag i min mans mobil och mail (ja jag vet inte okej, och ja han vet att jag kan hans lösenord) för att hitta något eller inte hitta något för att liksom förbereda någon slags besvikelse.
För övrigt om vi tänker efter. Har dom flesta verkligen dom där gängen (eller har haft)?
Är exakt så det är för mig, eller hur mitt liv vart! Aldrig vågat bjuda till fest, då ingen skulle komma. Har inte ens speciellt många vänner att bjuda. Fyller år idag, kommer spendera dagen ensam och ledsen som vanligt. Låtsas alltid att jag aldrig vill göra något på min födelsedag, för att folk inte ska märka hur lite vänner jag egentligen har...
Kul att de styrde upp det för dig, alla förtjänar att bli uppmärksammad :)
Åh fina du ♥️
Sitter med tårar i ögonen när jag läser den igenkännande texten...
Grattis!!
Jag har heller aldrig haft det där stora tjejgänget och även om jag känslomässigt "tror" att alla andra har det så inser den rationella sidan av mig att det har de nog inte alls. Avundsjuk på de som har dock...
Du är självklart värd en jädra massa firande!
En sak kan jag berätta för dig LD, du har iaf riktiga vänner nu.
För de visste precis vad de skulle säga till dig, hur lura med dig, för att få dig intresserad och för att du inte skulle backa ut i sista sekunden. Och de visste precis vilken restaurang som skulle göra dig mest glad. Och just det gjorde de för dig…
Det är så himla sorgligt att jag känner igen mig på pricken i allt du skriver först.
"tjejer kan inte leka tre" sades det alltid om mig och mina kompisar, skiftade mellan olika par av tjejkompisar, var alltid den tredje tjejen. Har aldrig haft någon grupp att känna mig hemma i, maskerade min 20:e födelsedag med att ha inflyttningsfest. Känner på något sätt som att jag inte har rätt att begära någonting från någon. Är då väldigt glad att jag har två underbara systrar och hittade min allra bästa finaste vän igen som 22-åring. Nu snart 8 år senare kan vi gå lång tid utan att höras alls och sen umgås massor på kort tid. Extra skönt att hon inte heller har partner eller barn än. Hon är den bästa<3
Så glad det gör mig att du har så fina vänner nu som gör såhär för dig! Du är värd det<3
Jag har nästan alltid känt samma sak. Hade ett gäng vänner under högstadiet (både killar och tjejer) som var lika udda som jag och de kom alltid på mina kalas (ja, jag hade inte en "fest" på högstadiet, det var jag för töntig för, vi spelade tv-spel och åt tårta). Sedan dess har jag dock några gånger bjudit in folk när jag fyllt år och vid andra tillfällen och folk har inte kunnat komma vilket jag tagit alldeles för personligt.
I år bestämde jag mig bara för att bara vara ärlig med alltihop, tyckte att jag hade rätt att bli ordentligt firad. Så i väldigt god tid innan min födelsedag sa jag helt sonika till några kompisar att jag ville fira min födelsedag och var asnervös för att ingen skulle komma och att jag skulle stå där som ett fån. Verkligen ALLA förstod och sa att de känt så själva, verkar ha hänt de flesta någon gång i livet. Slutade med att alla kom förutom en som ändå är en dryg jävel och en annan som råkade föda barn just den kvällen så hon är förlåten :)
Jag tror att man ska komma ihåg att även om man ser sig själv som en perifer person i gänget så kan de andra uppskatta att man kommer när de fyller år eller så. Sen kan man ha t.ex. ångest som gör att man inte alltid pallar och då tycker jag det är bra om man kan säga det till den som bjuder så att den har en anledning och inte tänker "det är för att ingen tycker om mig". När man mår dåligt själv är det så lätt att glömma att andra kan känna samma sak.
När jag fyllde 40 blev jag firad med en dagsresa med mat och dryck. Jag har aldrig i hela mitt liv varit så trött som jag blev av den resan även om den var väldigt trevlig så jag bestämde där och då att nu är det slut med all uppmärksamhet på kommande födelsedagar. Nu låter jag dagen passera som vilken dag som helst och inte ens min närmaste familj skulle våga sig på ett stillsamt gratulerande ens.
Hoppas du får fira din riktiga 40årsdag precis som du vill ha den. :-)
Grattis i efterskott, klart du ska bjuda in till middag!!! Jag gillaratt ha fest men man får ta det som det blir med hur mkt folk som kommer.. Ibland blir det få ibland många men huvudsaken är ju att man har trevligt:) Låter ju väldigt käckt och hurtigt det där men så tycker jag det är.
Ps. Har du vernissage någon gång så kommer jag gärna;)
Hög igenkänningsfaktor på detta!
Men så himla fint gjort av dom! Jag kan känna igen mig så mkt i det du berättar. När jag var liten var det inte många på mina kalas, fyller år när alla är på semester och sen så höll det som i sig.
Lustigt att jag kollar på dina inlägg och känner precis som du känner, att "alla andra" har stora kompisgäng som umgås och jag har ingen. Då inkluderar jag ju dig i "alla andra".
Sen är jag väl inte heller världens bästa vän. Jag är dålig på att höra av mig dels av rädslan för att bli avvisad men även för att jag nånstans tror att ingen vill umgås med mig och tackar ja för att vara snäll typ, fast dom inte vill.
När jag fyllde 30 var det faktiskt 3 av mina kompisar som fixade en utekväll som en överraskning. Jag blev så himla glad ❤️ Tror egentligen det var därför vi gifte oss i samband med dopet, jag var livrädd för att ingen skulle göra en möhippa åt mig och att ingen skulle komma på bröllopet. Nu blev det ett väldigt litet bröllop (där jag saknade många) men det var ju bara ett dop dom "tackade nej till", även om jag sa att det betydde mkt för mig att dom var där.
Nåja, inget blir bättre av att man bara beklagar sig antar jag. Men jag ville bara skriva att du inte är ensam om att känna som du gör.
Du satte fasen ord på mitt liv!
Åhh så härligt. Vänner är det bästa i världen!! För övrigt, Juno är så sjukt lik dig 😍😍😍
Fy fan vad jag känner igen mig. Jag vill gärna gifta mig med min sambo och vet precis vilket bröllop jag vill ha...men vet att vi har för få vänner och otroligt tråkiga släktingar för det. Är egentligen en himla snäll kul och rolig tjej men har ganska mycket social fobi och vill planera saker i förväg. Vill inte heller att folk ska tänka nåt annat än att jag är tokvacker då jag gifter mig, men har tyvärr fått höra att jag vore fin om jag inte bara var så tjock... Jag älskar att bjuda på middagar och fester och är väldigt generös och gör jävligt god mat mm men det är ändå ingen som bjuder igen. Jag är ingens förstahandsval och ingen har nånsin överraskat mig med presenter, fest eller annat. Sånt får andra men inte jag, jag har aldrig varit nåns bästa vän och kommer nog inte få nån möhippa, åtminstone ingen som är genomtänkt där de verkligen planerat och tänkt till. Krut läggs på andra men inte mig. Låter säkert bitter men konstaterar bara sanningen. Önskar jag hade vänner som la lika mkt kärlek på mig som jag på dom.
Megahög igenkänningsfaktor. Du är inte ensam. Tack tack tack för att du och andra delar med sig ❤️
Kände när jag läste detta inlägg att det verkligen kom från hjärtat, för texten bar spår av att du hade svårt att formulera dig. Den kändes liksom hackig och tankfull. Eller så inbillar jag mig bara. Hursom: Fattar verkligen grejen med denna födelsedagslunch! Men trodde faktiskt att du va en sån där cool katt som alla vill vara med... Grattis i förskott!
Vad glad jag blir för din skull!!
Åh jag blev helt gråtig! Så fint av dina vänner! Jag känner precis som du för övrigt. Fyllde oxå 40 i år, och jag höll mig undan och firade pliktskyldigast med familjen..
Kram
Vad fint det var att få läsa om något så sårbar som vänskap. Det är så pinsamt att vara ensamt, enligt min erfarenhet.
Och GraAaaAAttttis på födelsedagen!!!!!
Jag känner igen mig mycket i det du skriver och det var så fint att läsa om din överraskning. Jag älskar att bli inkluderad i andra vänners Välkommen hem-fester eller liknande överraskningar, det är så mycket glädje inblandat, men nog har jag känt att jag på något vis aldrig haft en sån del i en grupp. Jag har aldrig haft en självklar plats i någon vänskapskonstellation eller grupp utan ät väl lite av en vandrare mellan olika kompisgäng. Jag är den som känner massa människor men samtidigt saknat fast punkt. Jag har mina närmaste men de känner inte ens varandra och är så otroligt olika varandra att jag inte är säker på att de skulle gå ihop ens en gång, haha. Ibland får det mig att känna mig bortglömd eller mindre värd, jag har liksom redan separationsproblematik och enorma problem med självkänsla kopplat till prestationsångest och min bipolära sjukdom. Samtidigt så känner jag ju att detta inte är märkligt, jag som är så introvert, bara jobba hela tiden och har långa perioder där jag inte orkat hitta på en massa kul. Vem orkar hålla fast vid mig liksom? Hur kul är jag på en skala? Nej jag förväntar mig inget och önskar egentligen inget heller, mer än att bli inkluderad, men hur ska jag kunna kräva det, när jag är som jag är liksom.
Det är i mitt huvud, en del iaf och inget jag mår dåligt över men det är svårt när en liksom inte ens ser sig förtjänt av annat än "sim plats" vid sidan av.
Sätter ord på mitt liv och jag är 27, borde ha ett kompisgäng bla bla, men har det inte. Kanske en vacker dag...
Grattis på födelsedagen!
Jag blev rörd och påmindes hur jag senast i fredags upplevde något fantastiskt och kom på att nej visst ja. Jag har ingen annan än min man att ringa och glädjas tillsammans med. Känns lite trist. Mina "vänner" har jag ingen kontakt med efter en utmattningsdepression. De gillar nog inte att jag kan säga nej nu....
Känner igen mig sjukt mycket. Det där om att man inte är ensam om en känsla eller upplevelse är klyschigt men på något sätt så känner man sig lite mer normal av att veta att man inte är ensam 😊
Det här är nog första inlägget som jag känner att jag verkligen kan relatera till. Jag känner igen mig i vartenda ord. När jag fyllde trettio kom två personer, varav en var min bror så det räknas på något sätt inte. Jag hade bjudit över 20 personer och majoriteten svarade inte ens. Jag kan tänka precis som du, vem skulle vilja vara med mig, jag som är si och så... Det blev inte direkt lättare att bli snällare mot mig själv efter jag fyllde trettio....
Skulle vilja att alla vi här inne bara blev vänner och gick och fikade eller nåt!
[…] Dahmer: Wow – det här inlägget av Lady Dahmer slog verkligen an i mig för det är verkligen så mycket […]
Grattis i förskott! 😃
Hög igenkänning här. Jag har ända sedan jag fick mina första kompisar tänkt "de kommer snart på, vilken bluff jag är". I pani för detta så har jag helt krampaktigt ordnat grejet för dem, bjudit in och ibland överraskat. I periferin. Och blivit typ utmattad. Nu chillar jag mest, träffar de flesta en och en och drar aldrig tag i något. Fortfarande i periferin men jag har vant mig.
Jag började gråta av detta, så fint :') Förstår dig verkligen, också ofta känt att jag aldrig passat in i nån grupp, också mycket pga utanför och utstött som yngre osv. visst har jag vänner men liksom inte så att några skulle fixa nåt sånt för mig. Men det kanske de gör i framtiden :)
Tack tack TACK för att du delar med dig av detta! Har tidigare tänkt att det nog bara är jag, men jag är inte ensam. Jag har väl alltid haft vänner, i någon form, men jag har aldrig haft en bästa vän. Jag har periodvis varit med i tjejgäng men jag har alltid varit den där som hänger med på ett hörn, snarare den folk tolererar och inte den folk tycker om. Jag avskyr stora mängder folk och krav och måsten. Men jag är iaf jag, och vi är inte ensamma!
Sådant fint inlägg. Jag kan verkligen relatera. Känslan av att inte vara värd så mycket för någon annan. Så himla bra att du vill dela med dig av den här känslan, det är något som det pratas alldeles för lite om.
Åh vad jag känner igen mig! Jag har flyttat en del under barndomen vilket säkert bidragit till att jag alltid känt mig lite mer utanför. Jag har aldrig haft dom där vännerna att falla tillbaka till eller gänget jag självklart hört till. Jag har fått vara med men mest för att folk tyckt synd om mig och känt sig tvingade (känner jag det som iaf). Jag är heller inte den där roliga och högljudda vännen som tar plats, jag känner ofta att jag står vid sidan av och inte märks och typ hör till kulisserna. Jag har en tvillingsyster som varit, och är, min bästa vän men det är inte samma sak. Vi är en och samma på nåt sätt. Folk kan säkert avundas vår relation men jag tror också att den skrämmer bort dom flesta. Jag har aldrig haft någon fest för, helt ärligt, vet jag inte vem jag skulle bjuda och om någon ens skulle vilja komma. Istället för att prova låter jag bli. Skulle någon ordna en överraskningsfest någon gång skulle jag nog bryta ihop tror jag.
Aj precis precis sådär känns det. Har haft vänner som liksom försvunnit pga ändrade livssituationer och nu känner jag mig ensam så ofta. Och känns som att det är "försent" att skaffa det där bästisgänget nu. Som någon sa ovan så känns det som något skamligt och svårt att prata om. Svårt att veta vad en ska göra för att förändra det.
Jag läser detta inlägget med en stor klump i magen, pga att jag relaterar. Att ha ont om vänner, känna mig värdelös, inte våga fira födelsedagar osv, för ingen skulle komma. Jag är inte den folk skapar ett ståhej för- det är mitt största sår i livet. Men jag pratar inte om det, alls. Lider i det tysta. Just nu har jag lite oro inför nyår. Men det kanske löser sig.
Hoppas du får en fin födelsedag, jag är säker på att du är mer uppskattad och älskad än vad du tror.
Jag hade ett kompisgäng, vi hängde ihop hela gymnasiet och ett par år efter det men sedan "tog det slut", vi växte ifrån varandra.
Idag har jag 3 nära vänner kvar som jag älskar och värdesätter högt, visst hade det varit roligt med många kompisar men jag hinner knappt umgås med de få jag har pga livet och bor ej på samma ort. Undrar hur folk hinner underhålla sina relationer? Inbillar mig att ju större nätverk man har, desto ytligare är bekantskaperna.
Jag känner så igen mig i dig.Jag har bara 2 nära vänner varav den ena är närmare än den andra.Jag har aldrig haft något stort tjejgäng.
Har alltid kännt mig utanför allt.
Och i vuxen ålder är det som att jag inte klarar av att umgås med vuxet folk från jobbet.Innan arrangemanget tycker jag att det ska bli jättekul men ju längre fram det närmar sig ju mer känner jag att jag inte orkar!Jag vet inte varför jag känner såhär.Lite är det också när mina vänner ska ha middagar och barn är portförbjudna.Vi har mega svårt att få barnvakt dessutom.Känns som ett helt företag med allt.
Tack för att du delar med dig. Känner som dig och blir lite hemligt glad över att många , liksom jag, känner igen mig i texten. Hade precis ett 30års firande som ingen kom till så jag vet hur det känns (extra tråkigt då mina barn kommer få se att mamma inte har några vänner som bryr sig). Tack för din text.
Grattis på födelsedagen!
Blev så glad av att läsa ditt inlägg! Dels för att jag inte är ensam om att vara "the odd one out" (känner mig mindre ensam nu) men också för att du äntligen fått uppleva känslan av att faktiskt få vara den uppvaktade!
Själv kommer jag nog aldrig ställa till med kalas och bjuda vänner igen. När jag fyllde 30 kom INGEN av mina bästa vänner. Eller typ ingen alls. Av 20 inbjudna kom tre killkompisar. Det var för nära nyår, vi kunde ju fira en annan gång osv osv. Min dåvarande bästa kompis bokade istället en resa till Paris med sin nya kärlek. Vänskapen hämtade sig aldrig efter det och nu, ett par år senare, hörs vi högst sporadiskt. Vi hade namngivningskalas för barnet för ett par månader sedan, samma visa. Eller tja, mina föräldrar var de enda som kom från min sida. Alla sambon bjudit in kom, både vänner och familj. Så på ett kalas med 30 personer kom två för min skull. Då liksom gav jag upp. När vi gifter oss kommer jag inte bjuda någon, för jag vill inte bli besviken igen. Eller jo, jag har lärt känna två nya vänner efter jag fick barn, och dom har vädrat samma rädsla, så vi har lovat att alltid komma, så dom tänker jag bjuda.
Jag har alltid drömt om att någon gång få vara den som blir uppvaktad, men i ärlighetens namn förväntar jag mig inte ens en möhippa trots att jag flängt land och rike runt för vännernas. Ibland tycker jag synd om mig själv, men har nog mest resignerat och insett att jag är den där som inte är lika viktig...
Usch fick en flashback till när jag var liten och skulle ha ett stort kalas och hade bjudit ALLA i min klass och två stycken kom. Får ångest bara jag tänker på det. Jag kommer aldrig våga anordna ett kalas eller liknande för mig själv blää
Känner sååå väl igen mig! Att man liksom inte räknas, kommer i sista hand (så känns det för mig iaf) och liksom inte är riktigt med.
Men skit i det nu, stort stort grattis på födelsedagen! All lycka och välgång önskar jag dig!
ÅH så jag känner igen. Jag hatar egna födelsedagar. Kommer någon är det släkt. Blir aldrig bjuden någonstans heller. Jo har skett ett par gånger, men.... får ont i magen av OSA. Vänta och vänta och sen "hålla? Kan du?"
Vi fick en inbjudan en gång "kom till oss på middag!!!!" Wow vad glada vi blev. Så var det typ Amway-raggning. Jahapp.
Har samma magknip med barnens kalas. Det värsta jag vet. Så har jag ett barn som ALLTID blir bjuden. En som nästan aldrig blir det. Känner med det barnet.
Inga babyshowers eller liknande heller. Och när jag fick fjärde barnet fick jag färre "grattis" än jag har fingrar på händerna.
Känner igen mig så sjukt mycket. Av denna anledning är jag inte speciellt sugen på att ha bröllop nu när jag gifter mig till sommaren :(.
Precis som med många andra så är igenkänningsfaktorn 100%. Tyvärr har jag aldrig fått uppleva något som din födelsedagslunch. Så nu känner jag inte bara "åh, jag är inte ensam om att känna mig ensam" utan även "åh, tänk om någon skulle se mig på det sättet?"
Otroligt skönt att inte vara ensam.
Bjudit kollegor på fest och de tog gärna emot mat och dryck och gick sen ut på lokal.
Ensam alla helger nästan.
Vadå jag ä int bitter!
Kram till alla!
Så härligt att du fick en överraskningslunch!
Får knip i hjärttrakten av det du skriver. Känner PRECIS likadant. Och hela alltet gör mig så ledsen. Jag fyller 40 om 4 år och har redan planerat att åka iväg. Tanken på att ha något form av firande ger mig ångest. Även om jag gärna vill.
Känner igen mig i ditt inlägg och kommentarerna. Tack för att du tog upp detta. Periodvis får jag för mig att det bara är jag som känner så och att det måste vara fel på mig, kändes tröstande att jag inte är ensam om det. Passar på att säga grattis i förskott!
Så fint av dina vänner! Och så öppet skrivet av dig. Det är så svårt det här med vänner, tycker jag. Det som kan hålla mig vaken om nätterna är att jag har insett att jag inte har någon sådär riktigt nära vän, en som finns där i vått och torrt och som jag får finnas för i vått och torrt. De nära vänner jag har haft har jag av olika anledningar glidit ifrån (utlandsflyttar, olika faser i livet osv.) och nu sitter jag plötsligt utan. Och vid 43 års ålder har jag ingen aning om hur man gör för att skaffa nya vänner för det känns som om alla runt om redan har sina färdiga relationer där det inte finns plats för fler.
Åh 😥 Känner igen mig precis. Jag har som tur är en man med ett stort och tajt kompisgäng och har hittat några flickvänner där som jag kan umgås med lite. Känner mig inkluderad för första gången någonsin. Dock ville en kompis till min man tala om för mig på fyllen att han inte tyckte jag passade in i deras gäng... Well tough shit att din bästa vän valde att gifta sig med mig då.
Så fint gjort!
Som typ alla här i kommentarsfältet känner jag igen mig så jäkla mycket. Ingen överraskar eller firar mig för jag är aldrig annat än en bifgur, och jag är så rädd för besvikelser att jag heller aldrig bjuder in. Har tagit mig igenom student, 20-årsdag, 25-årsdag, två akademiska examina och haft väldigt low key firande. Bara familjen. För att ha nåt utan att få magont. Nu ska jag snart gifta mig och min blivande har typ en miljon vänner och jag har min släkt. Som är kul och fantastisk och så, men de är inte det härliga kompisgäng jag upplever att alla andra har. (mina bästa vänner är lika udda fåglar som jag och bor aslångt bort, älskar dem men ja...)
Nojar som fasen inför eventuell möhippa, tänk om nån försöker dra i det och det bara blir besvikelse och ingen kommer!
Sen har jag en trettioårsdag som närmar sig också... Men får ta det när bröllopspaniken är över.
Fyllde nyss 33 år gammal har inga vänner. Är osocial som attan försöker prata men känner mig bara obekväm och dum. Är också arbetsökande just nu så min kontakt med omvärlden sker på facebook. Har aldrig haft några nära vänner . Vad ska man göra för att hitta vänner ? Undrar ibland om det är någon hemlig kod som jag har missat. Men tycker att det verkar finnas jättemånga människor som saknar vänner. Varför vågar inte man försöka kontakta människor istället för att gömma sig i sina hem eller på internet. Tycker att folk ska försöka sträcka ut handen och få kontakt med andra. Börja här och nu. Kram på er alla.
Jag önskar så att jag vågade ta kontakt med folk! Följer många intressanta personer på IG och har kommenterat mycket och liksom försökt skapa någon sorts kontakt på det viset... men förmodligen verkar jag inte intressant för dem och jag känner mig bara som en stalker...
Vill typ lämna min mail/namn här i kommentarsfältet så att alla som vill kan skriva till mig, för att iaf ha en brevkompis eller nåt (alltså jag är 32...)... men tänk om inte ens en okänd person på internet tycker jag verkar intressant? Skulle vara förödande för min självförtroende...
jag trodde alltid att du skulle va "kändisvännen" i en grupp. typ att folk nästan flockas kring dig för du är en framgångsrik uppmärksammad bloggare. tror du jämför dig själv för mycket med dina vänner, jag har aldrig velat ha överraskningsfester, mycket presenter eller ens ett fb-event för min födelsedag jag har ändå en kär plats i många människors liv.
Hög igenkänning!
Var visserligen med i ett tjejgäng som yngre men vi var egentligen aldrig sådär "supertajta". Vi lekte en massa som små och hängde sedan som större men det var liksom aldrig på det djupare planet. Vi berättade inte om vi mådde dåligt för varandra, inte när vi fick mens eller knappt ens vilken som var ens crush. Vi kunde även backstabba varandra ibland och frysa ut m.m, visserligen på ett ganska oskyldigt vis men ändå.
Vår skara på sex personer har nu senare i livet knappt kontakt men absolut inte ovänner. Bara...out of touch.
Och jag kan ärligt säga att jag aldrig haft en vän som jag kunnat berätta ALLT för. En hel del bekantskaper genom åren absolut och jag tror mig vara ganska likable som människa så vet inte riktgt var det fallerar. Hos mig själv till stor del säkerligen, att man inte vågar släppa in.
Ju äldre jag blir (snart 30) så märker jag att jag verkligen saknar denna vän eller dessa vänner som står en riktigt riktigt nära. Några som vill fixa överraskningslunch åt en liksom. Ganska nyligen börjat nytt jobb och träna på nytt ställe och vill så gärna bara...klicka med någon. Att det ska bli rätt.
De flesta har ju dock redan nära vänner i min ålder och kanske inte aktivt utökar kretsen. Sen är det ju pinsamt att tränga sig på andra och jag drar mig undan.
Oh well, vilken rant som kom ur mig då!
Det ser ut som du hade en fin lunch med fina vänner, grattis på födelsedagen ❤️
Jag blev verkligen rörd av att läsa detta. Så fint skrivet, och jag kan relatera. Har inte heller velat styra upp något på min födelsedag just pga att folk brukar ställa in. Men senast när jag fyllde år överraskade min bästa vän mig med drinkar och present. Och det betydde så mycket. Njut av detta och kom ihåg att det finns människor som bryr sig om dig och som tycker du är värdefull <3
Åh så fint du blev uppvaktad. Jag har några ytliga vänner, men absolut inga nära. Jag har ingen sån där vän man kan prata med om allt. Ingen att spontan-bjuda in på middag. Blir aldrig uppvaktad och förväntar mig inget. Har man och barn. Men. Är ensam. Så ensam. Älskar att laga mat och baka men låter bli att köpa de där fina uppläggningsfaten och skålarna jag tittat på eftersom jag ändå aldrig bjuder hem nån. Fyller 40 om nåt år och vet att jag kommer att bjuda närmaste familjen på ett litet kalas. Och ingen annan kommer att uppvakta mig. Kanske bjuder jag arbetskamraterna på fika på jobbet. Kanske frågar nån hur jag ska fira. Blir jag firad av kompisarna? Kanske svarar jag nåt svävande.
Vet precis hur det är, var alltid ett bihang, men ett väldigt tyst bihang istället (som inte kände att hon dvs jag passade in i gänget alls) och i och med att en annan tjej i klass 1-9 fyllde år på samma dag alltid hade alla tjejer i klassen hos sig så blev det aldrig något firande för mig, kom inte ens på tanken att bjuda in heller. Men även om jag kommit på tanken så var jag inte så flexibel heller, kunde det inte firas rätt dag så fick det vara. Känslan att sitta och fira någon annan samma dag som en själv fyller år och ingen ens uppmärksammar det är fan inte kul. Men får väl skylla mig själv då jag aldrig basunerade ut det antar jag.
Jag är dålig på att säga tack, hej funkar, men avskyr att skaka hand med folk. Det betyder dock inte att jag inte uppskattar presenter och dylikt, jag försöker visa uppskattning på andra sätt genom att erbjuda mig att baka eller bara bjuda på nåt när tillfälle ges.
Oj.
Jag känner ju igen mig fullständigt.
Jag har och har haft tjejgäng som jag förekommer i, men jag är sååå i periferin.
Har aldrig någonsin blivit firad av tjejkompisar, inga överraskningskalas eller liknande. Har varit med och överraskat andra såklart, men när det kommer till mig har ingen någonsin tagit tag i något.
Grattis hjärtat!
Så ofta när jag och min nittonåring läser den här bloggen så säger vi till varann... L D är ju precis som vi!
Minus vissa grejer men i jättemycket.
Är det inte ganska svårt det här med vänskap överhuvudtaget? Svårt att få nya vänner i vuxen ålder.
Vi är med i en kristen församling och där är vi rätt close så vi är rätt lyckligt lottade så sett men jag märker på kollegor på jobbet och andra jag känner... De flesta är rätt ensamma, kniper det så är det familjen som får träda in, man har ingen annan liksom...så det är en ganska kall värld kan jag tycka.
A ja du, skulle gärna va din vän om vi bodde närmare.
Grattis i efterskott.
Så himla stor igenkänning på detta. Numera har jag accepterat att jag inte har något tjejgäng och att jag inte är en speciellt social person. Men det har tagit tid och jag har sörjt och känt mig så skamsen för att inte vara som andra tjejer. Det är liksom skämmigt att inte ha det där härliga gänget som träffas och partajjar eller alltid samlas vid födelsedagar och fester. Min värsta upplevelse var nog när jag gifte mig för 10 år sedan och hade bjudit ca 10 vänner med respektive, ibland dem, var vad jag trodde var 'mitt gäng'. Vi var nämligen 4 tjejer som jobbade tätt tillsammans och hängde på fritiden hemma hos varandra under ett års tid, jag till och med bodde hemma hos en av tjejerna när jag var utan lägenhet. I alla fall, tre veckor innan bröllopet fick jag ett brev från dem alla tre där de gemensamt tackade nej till att komma, trots att en av dem redan tacka ja innan. De kunde inte ens ringa och berätta. Den känslan av att bli bortvald av dem som jag trodde var mina nära vänner var så knäckande, speciellt inför mitt bröllop. Fy fan vad jag skämdes på bröllopet och lång tid efter det, efter det vågade jag inte närma mig nya bekantskaper på många år. Nu har jag ett par fantastiska vänner som har hängt med i flera år och de är så värdefulla för mig, jag har ingen ambition att skaffa fler.
Känner igen det så väl.....men vet du vad? Det är bl.a. genom att läsa DIN blogg som jag känner mig mer och mer stärkt - vågar mer - tar mer plats - tycker att min plats blir mer självklar. Du inspirerar!
Mitt hjärta gråter när jag läser alla era kommentarer ❤️
LD, kan du typ inte fixa ett inlägg då alla ensamma människor kan hitta nya vänner, där man kan skriva sin mailadress och stad m.m för att hitta andra människor nära sig! Hade ju varit fantastiskt.
Grattis i förskott ❤️
Jag tror inte du förstår hur mycket jag relaterar till det här! Verkligen allt! Har heller aldrig haft nått tjejgäng. Jag har vänner, men jag ser ofta att de umgås utan mig. Jag accepterar det i perioder. Ibland blir jag jätteledesen över att se att de är ute på krogen utan att ens fråga mig om jag vill med. Och ibland gör det inte så mycket. Har nog att göra med att min pojkvän är min bästa vän och jag gör mycket med honom. Ibland är jag bara rädd att jag skulle bli själv om han lämnar mig.
Tack för att du är så insporerande! <3
så fint beskrivet. sen verkar det vara så många som känner så här att jag ibland undrar vem som får all den där omtänksamheten, lägger vi allt krut på några få personer liksom?
Känner igen precis allt... Tyvärr.. Förutom att jag inte alls har många kring mig.. Har tänkt och varit ledsen rätt länge över det nu då jag börjat tänka på allt det där jag aldrig får, jag har två vänner. Två. Dom bästa som finns, men ändå bara två. Inga bekanta, inga fika-kompisar, ingenting annat än just dom två vännerna. och hur bra dom än är så vore det ju inte samma sak att ha fest med två personer, möhippa med två personer, komma hem från jobbet och så står två personer och skriker överraskning, bröllop eller varför inte begravning, inte många kommer sörja när jag dör, det är ju bara några få som bryr sig att jag lever...
Är himla glad att du fick en överraskningslunch! Du förtjänade verkligen uppvaktningen!
Tack för att du skriver om detta, LD.
Det känns både skönt och hemskt på samma gång att läsa kommentarerna och inse att jag inte är ensam i min ensamhet. Förutom min sambo har jag exakt noll personer i min närhet jag kan kalla vän, endast ytligt bekanta. Jag hade några vänner när jag växte upp, men efter nian när jag började gymnasiet i en annan stad slutade alla att höra av sig. Fick några vänner på gymnasiet som jag har väldigt sporadisk kontakt med idag (max 1 gång per år).
Min syster har ett tjejgäng som har hängt ihop sedan de var små. Det svider alltid lite när jag ser deras uppdateringar på sociala medier, eftersom jag vet att den sortens vänskap är något jag aldrig kommer få.
När jag fyllde 30 reste jag utomlands för att slippa känna att det ändå inte fanns någon, förutom min familj, att bjuda på ett eventuellt kalas. Hoppas fortfarande att jag ska hitta en vän nån gång, men det är svårt i vuxen ålder när man dessutom har barn och ett jobb som tar upp mycket tid.
Jag blev så himla rörd jag med när jag läste om din lunch. Fy fan vad fint! Önskar det kunde hända mig. Känner så igen mig i din text. Jag är också ett bihang. Den som ingen tänker på nåt extra. Jag har tidigare försökt att engagera andra, bjudit in till fest osv. Har sällan fått nåt tillbaka. Nyår och midsommar har alltid varit ångestfyllt. Det ska ju helst firas storslaget. Jag har antingen fått försöka bjuda in mig själv, fixat nåt eget eller firat med mina föräldrar. Suck! Inte ens min sambo firar mig på min födelsedag (vilket jag tycker suger). Han skulle säkert göra det om vi pratade om det men jag skulle helst vilja att det sker spontant.
Sen jag fick barn har jag inte haft tid med något annat, vilket leder till att INGET händer.
Det värsta är att det verkar smitta. Min sambo som alltid varit social och haft ett stort kompisgäng blir plötsligt bortglömd. Jag får liksom pusha honom att ta kontakt med sina vänner för att inte samma sak ska hända honom (och indirekt mig då jag numer förlitar mig till honom när det gäller det sociala). Ibland oroar jag mig att jag ska bli singel. Då skulle jag knappt ha någon... jag är sämst på att skapa nya relationer. På jobbet funkar jag iofs men det är sällan det leder till nåt mer. Jag har som "bästisar" på jobbet men umgås aldrig med någon av dem utanför. Jag skulle vilja ha ett stort kompisgäng! Trots detta vet jag att jag passar bättre i mindre sällskap. Jag försöker också tänka på att jag faktiskt har några (om än få) fina vänner.
När en läser alla kommentarer så undrar jag om inte hela bilden av det dör stora tajta kompisgänget är en illusion?! Som upprätthålls genom att den stora massan - som har få betydelsefulla vänner - avstår kalas/bröllop/större fester och firanden pga att en TROR "alla andra" har så himlans många vänner ombudet varit de som bjudit?
Vi tog också ett pyttelitet bröllop med bara familj typ - en stor del av min oroliga inställning till större bröllop var faktiskt att ingen skulle ordna en möhippa eller planera något speciellt,, nu är jag ironiskt nog en person som egentligen inte alls uppskattat att stå i centrum på det viset heller a la möhippa osv men ändå - risken att stå helt utan när min man helt säkert skulle få en meeeega hejdundrande svensexa med typ 60pers uppslutning kändes bara för knäckande. Så löjligt - jag vet. För fast han har så många "vänner" så vet jag ju också att de knappast är dem som finns där när stormen blåser, utan mest för fest eller roligheter på ytligt plan. Medan mina vänner är djupa vårdade relationer.. och när jag skriver ner detta så inser jag ju att jag har ett precis lagom stort vänskapsnät som verkligen finns där och att jag fått "avstå" att odla vissa äldre och vissa nyinkomna relationer pga finns inte tid till fler. Det är ju inte så jävla dåligt ändå 💖
Jag blir verkligen ledsen för alla de som upplevt att ingen kommit på deras kalas som liten eller vuxen.. När vi gifte oss bjöd vi ungefär 120 och det kom närmare 100 personer, men ett par av mina vänner kom inte fast de tackat ja, utan att säga till innan. Bara det gjorde mig ledsen, att två inte kom fast de sagt att de skulle det. En avbokade samma dag. Men vi hade ett superfint och härligt bröllop ändå förstås, men jag kan förstå att det är 1000 ggr värre om man bjuder till en fest där ingen kommer eller bara en bråkdel av de man bjuder.
Jag har heller inte känt mig hemma i mitt gamla tjejgäng men har bra vänner från olika sammanhang som inte träffar varann särskilt ofta. Ett litet tips för de härinne som frågat sig hur man träffar nya vänner som vuxen och som åtminstone funkar bra för mig är att plugga. Av de vänner jag har som jag aktivt umgås med och är nära så är nästan alla från olika utbildningar jag gått. Man träffar helt enkelt mer vänner när man läser än när man jobbar, så är du en person som jobbar heltid och vill träffa nya vänner skulle jag föreslå at läsa en kvällskurs av något du gillar på universitetet eller ABF eller folkuniversitetet eller dylikt.
Nu har ju inte jag barn, men det jag gör för att hålla igång mina vänskaper med de som bor på andra ställen än jag är helt enkelt att ringa och smsa de som inte bor i närheten och ibland ta en helg och åka och hälsa på och bjuda hit dem när det passar. Tycker man om någon som vän får man jobba på att ha kvar dem som vänner och visa att man bryr sig helt enkelt.
Jag skulle fan åka från Åre för att få träffa dig! Så jävla grym är du!! <3
LD, du är bäst. Vilket gensvar.
Tror det handlar om vår prestationskultur. Ursprungligen levde vi ju kollektivt i flock. Varje individ var naturligt uppskattad bara för att den var sig själv, och att den var snäll. Det behövde inte presteras något.
Det viktigaste är inte antalet vänner. Att ha en eller två riktiga vänner kan räcka mycket väl.
Intressant att många skriver om att de tillhör ett gäng, men ändå känner ensamhet. Bilden av "gänget" som förmedlas via olika kanaler är bara ännu ett sätt att få oss att känna otillräcklighet.
Tipsar om Frida Hyvönens fantastiska låt "Vänner i vardagen", som handlar om ämnet.
Här kommer ett oombett förslag: Alla ni som kommenterat, här har ni ju ert kompisgäng!! 😃 Starta en grupp på Fejjan och gå ihop. Bestäm ett datum och fira era födelsedagar tillsammans. Umgås på nätet ni som bor långt bort, styr upp fikor som ni försöker prioritera. Här är ju världens chans!
Åh vad jag känner igen mig i det där!
Speciellt att inte ha ett "gäng" som man sjäklart ingår i. Känns som att "alla andra" har det.
Fint och ärligt inlägg! Jag sa för ett tag sen att det hade vart såå kul att få hänga med Lady Dahmer en kväll och slurpa vin och snacka feminism <3 Jag avundas dina vänner som får hänga med dig! Grattis i f-skott!
Grät en skvätt 😢 Jag känner igen mig i dina ord och så grät jag en skvätt för din skull. Har inga födelsedagsfirartraitioner. När jag var liten hände det att min mamma sov sig igenom min födelsedag pga fylla. Ja eller så var hon så full så hon tappade paketet och trillade över innehållet som gick i tusen bitar. Detta har förföljt mig upp i vuxen ålder. Man tar på ett skydd och säger att det inte betyder så mycket. Men innerst inne vill man att åtminstone någon ska skicka ett sms och säga grattis..
Tack för detta inlägg! Jag har alltid känt mig ensam i min ensamhet, att det bara är jag i hela världen som saknar kompisgäng. Nu vet jag att det är rätt vanligt och då känns det lite bättre. Tack!
Åh, känner igen mig så totalt. Jag vågade tillslut bjuda in till fest, till en inflyttningsfest. Bjöd typ 40 pers, 1 kom. Som tur är har jag en partner med en mer pålitlig bekantskapskrets, så det blev fullt hus ändå. Men gick hela tiden runt med den där krampaktiga känslan i bröstet. Slutade med att jag och min enda kompis stängde in oss i sovrummet och pratade halva natten. Kände att jag ändå inte hade något att göra där ute. Ska tillägga att en del av min partners vänner givetvis är mina vänner också, men du förstår.
http://elliha.blogspot.se/2016/06/ibland-ar-jag-den-dar-10-ariga-flickan.html. Jag skrev om födelsedagsångest i somras och hur jag har ångest över att bjuda folk på min 40-årsdag om sex år... Redan! Jag har ganska lätt att få ytliga vänner men svårare med riktigt nära vänner. Jag är ganska social i grupp men sällan så där lätt att bli riktigt vän med. Jag är ganska sluten med vissa saker och det finns nog väldigt få jag skulle kunna prata riktigt djupt med. Jag blir liksom blyg när jag försöker men ibland upptäcker jag att en viss människa kan jag prata om en viss aspekt av livet bättre med och då får det bli vår grej liksom.
Däremot överraskningsfest, gud vilken mardröm... Jag hatar överraskningar, jag utgår från att de alltid är dåliga så jag skulle säkert börja gråta för det känns hemskt, och för att jag är otacksam och för att jag vet att folk menar väl men jag hatar det. Jag älskar att få presenter jag vet om vad det är innan som om någon frågar vad jag vill ha och jag säger en grej och de säger, att de köper det. Så kul att öppna en present man vet man gillar och kan visa genuin glädje för än att behöva öppna en som är halvbra och ändå fejka glädje. Såklart man blir glad när någon köpt något väldigt bra man inte väntat men så är det sällan tycker jag. Hellre något bra jag vet om än något fantastiskt jag inte vet om. Jag låter rigid och tråkig nu men så funkar jag.
Ibland saknar jag Norrbotten så mycket. Där måste man inte ha några kompisar, släkten kommer ändå och hälsar på 14 gånger i veckan och lägger sig i. Åtminstone är man inte ensam.
Men fina du! Grattis i efterskott! 🌸
Jag blir också lite tårögd. Så fint.
Dina ord går rätt in i hjärtat, som att läsa om sig själv. Alltid känt som dig men inte kunnat förklara det i ord.
Tack fina du!
Och grattis i efterskott!
Jag har alltid önskat mig den där tjejgruppen men kompisar.
Men har heller aldrig haft det, varken i skolan eller som vuxen.
Däremot så är jag den som gjort överraskningskalas för andra, fixat möhippa, eller alltid köper presenter utan anledning osv.
Mig har ingen firat alls. Jag fyllde 30 i år och ingen skrev ens grattis, inte ens min egna släkt.
Utan det var tur jag har min make och mina barn som firade mig med tårta och paket.
Men jag har snarare accepterat att det kommer jag inte få, det är sååå svårt att hitta vänner i vuxen ålder och när man har barn.
Jag istället gjort om maken till min allra bästa vän och det funkar lika bra det :-)
Tack för ditt inlägg, Hög igenkänningsfaktor !! Jag tycker att vänskap blir svårare ju äldre man blir, just nu är våra barn med respektive och barnbarn de enda vi umgås med. Vi hade två par vi umgicks med bl.a. Nyår och Midsommar, men det rann ut i sanden... vi var nog inte tillräckligt intressanta. Jag har ett arbete som kräver mycket, jobbar i butik. Känner att på fritiden vill man ha lugn och ro men samtidigt hade det varit kul att ha några vänner! Min man är min bästa vän, en del av vännerna försvann när vi fick barn. Vi var unga 22&23 år när första dottern kom. Under åren har man haft vänner under viss tid men folk skiljer sig,träffar ny partner, de ut utan barn fattade inte att man som småbarnsförälder inte alltid villevara med. Kompisgängen från förr finns säkert men jag är ju inte samma människa nu som då! Det är enklare att låta bli att bjuda hem någon ny, så slipper man åtminstone att få ett nej... Det värsta är nog när man inte blir bjuden tillbaka fast man tyckte det var trevligt... Som tur är trivs jag ypperligt med mig själv och vår familj!! ( är 50år) Vilken trevlig överraskning du fick Grattis i efterskott!!
Sitter och läser igenom alla kommenterar med gråten i halsen för att jag känner igen mig så fruktansvärt mycket. Har själv suttit tidigare och försökt hobbyanalysera till varför det blir så här och kan peka på mycket i bakgrund till varför jag idag står med få eller inga nära vänner. Men det blir också tydligt genom att läsa här att många av oss lider av alla samma sak. Rädslan att bli avvisad, rädslan att ta kontakt med andra och svårigheterna av att öppna upp sig och dela med sig av privata tankar/åsikter/händelser. Detta är något jag försöker jobba på.
Jag har nu noll vänner.
Jag har alltid haft svårt för att skaffa vänner, ännu svårare för att hålla kvar. Vet med mig själv att jag är udda både i kropp å knopp. Knopp på så vis att jag har så höga förväntningar på folks lojalitet etc då jag själv är stabilare än en betongvägg och aldrig sviker (I don't) - så jag tål inte minsta lilla hugg från någon annan heller. Lite knivar i ryggen ska man visst tåla. Jag bara kan inte med det. Går inte. Man snackar inte skit osv om sina polare! Herre LORD! Självklart kan man bli oense eller full blown osams! Men det där bakom ryggen som kryper fram tillslut av någon annan som i sin tur alltså suttit och lyssnat utan att säga ifrån. Uhuhuhu. Nej. Går inte.
"Med kroppen" (eh) har jag svårt att hålla kvar vänner eftersom jag är sjuk och sällan kan ses. Har nu fått ännu en sjukdom som dessutom är farlig vilket inte gjorde att man började fråga hur det är med mig, man dumpade mig istället.
Jag är med den jävligt obekväm för jag kan ju dö. So I shall die, alone. Tillslut.
Lät ju skapligt jäkla deppigt det med men alltså vadå. Det är som det är. Jag låter ju typ som världens mest bittra människa och det är okej, but I'm not.
Men vafan man kan hitta helschyssta polare på nätet har jag märkt. Min senaste bekantskap är bosatt i kanada. Vi lär ju aldrig ses men fan va härligt det är med lite hopp!
Nåja. Snart fyller jag 29.
Såg att någon tänkte tatuera sig till sin nästa födelsedag. Det kan nog få bli mina födelsedagsmissions hädanefter. Det kändes lite pepp!
Grattis i efterskott och tack för ett viktigt inlägg.
Och förresten så tror jag att Facebook kan vara en enorm bidragande orsak till att folk känner sig ensamma.
Där lägger man oavsett ålder ut allt man gör, från fikarast till att man springer på någon på Ica. Det ser ju för bövelen ut som att folk har lika många kompisar som en annan har problem.
"Fikar med Majsan" så bah satt dom egentligen i fikarummet på jobbet och hatar varandra i smyg, igen.
Tack jag blir så lättad att det inte bara är jag som känner så här. Som en stor tyngd lyfts bort. Tack också till låttipset om Frida Hyvönens sång. Jag känner dig inte alls lady Dahmer men du är så ärlig och så rak. Vi är många som behöver din röst bland all bullshit för att känna att alla inte är galna. Grattis i efterskott
86