Men hur många sjalar har du?! ?

Jag bodde i Tyskland när barnen var små, och där hade vi det gammaldags: Förskola för barn som var mellan 3 år och 6 år, från kl 8 - kl 12, ingen lunch. Skola från kl 7:45 till 12:15, ingen lunch. Dvs alla mammor var hemma, barnen åt hemma och hade eftermiddagen ledig till att leka med kompisar i området osv. Detta var jättemysigt och tryggt för barnen, i längden jävligt frustrerande för mammorna - därför att ingen anställer mammor med små barn, och för att man är helt avstängd från "vuxenlivet". Jag är glad och tacksam över att jag slapp jobba när barnen var små och kunde fokusera på att vara mamma. Jag är också otroligt glad över att jag fick jobb i Sverige sen, med den fantastiska barnomsorg som finns här. Så kluven till det hela: Barnomsorgen har banat vägen för jämlikhet i arbetslivet - men barnen får betala en stor del av priset.

Ja det där är skitsvårt. Jag lämnades alltid först och hämtades sist på förskolan som barn. Gick typ 7-17.30 varje dag. Minns det som förjävligt. Grät vid lämning och sista timmen innan hämtning. Har redan panik över att behöva lämna mitt barn (som ligger i magen) på förskola. Åt frukost på fritids innan skolan och var kvar sist på fritids efter skolan. Hade korta sommarlov och spenderade måååånga veckor på sommarfritids. Hatade det. Men å andra sidan, nu har jag två bonusbarn som har det tvärtom. Min fru jobbar korta dagar och har lång semester. Barnen blev alltid hämtade först på förskolan och samma sak på fritids. Bara korta dagar och mycket tid hemma. 10 veckors sommarlov, inte en enda vecka på förskola eller sommarfritids under sommaren. Och deras upplevelse är ju snarare att de missar massor, att de aaaaalltid blir hämtade när det är som roligast, att sommarlovet aaaaalltid är på tok för långt och tråkigt (och det märks på dem att de hade behövt lite mer kompisstimulans på sommaren, de klättrar på väggarna till slut och börjar bråka med varandra i ren tristess). Jag hade nog gärna bytt med dem som barn, men å andra sidan hade jag många fler och närmare vänner än de har och jag lärde mig mycket av att interagera med andra än min bror. Allt har för- och nackdelar och sen är ju barn olika också och har olika behov. Jag tror stenhårt på det du säger att en orkar vara en bättre förälder om en får vara ifrån barnen tillräckligt många timmar för att ladda om och hinna längta lite. Dina barn verkar ju gilla fritids och att bli hämtad kl 16 är inte så sent jämfört med många andra, så de slipper vara sist kvar osv.

NEJ! Det är så jävla orimligt att de har det. Och det gör mig arg att en skälls för dålig feminist om en inte anser att arbetslivet är allt och att barnomsorg är så fantastiskt underbart. (Barnomsorg är så klart en grym grej, men ingenting är ju svart eller vitt. Ingen kan väl tycka på allvar att det är bättre att vara på fritids än hemma om en hade haft råd? Alltså råd som i att slippa jobba och ha möjlighet till fler vuxna som hjälps åt med barnen.) Jag är precis lika kluven som du men tror som ovanstående skriver att det snarare är samhällsbygget det är fel på än oss eller barnen. Storfamiljen och fler vuxna om barnen som slipper vara hemifrån hela dagarna året om låter så väldigt lockande.

Alla som skyller på samhället - det är VI som är samhället! Om alla tog sitt ansvar som vuxna människor skulle det inte se ut så här. Det är skitsvårt, det kostar på ekonomiskt pga ett skitsystem som bara kastar pengar till de som väljer "rätt", dvs dagis. Det är svårt att tänka bortom all propaganda om att barn behöver dagis oxh fritids och hundra andra ungar omkring sig på heltid.

Men det GÅR att göra annorlunda. De flesta lever INTE på ruinens brant i Sverige så kom inte dragande med att "alla kan inte". Jo - 90% KAN prioritera annorlunda under några år. Så det så.

Herregud, det här är mitt största dilemma. Jag har plugga på universitetet under åren då mina två barn varit väldigt små. Då har man ett relativt flytande schema och kan bestämma mycket själv. Det dåliga samvetet har ätit upp mig än fast mina barn varit de som kunnat börja "sent" på dagen (kring 9) och gått hem relativt tidigt eller fått en långhelg lite nu och då. Men nu när jag ska söka jobb (är ensam med barnen) börjar paniken byggas upp. Hur ska jag göra med barnen? De kommer vara där långa dagar antagligen from att jag får ett jobb. Hjälp! Får sådan ångest över tanken. Jag tycker det är jätteviktigt att barnen får vara hemma mycket, vara själva med mig och bara ta det lugnt helt enkelt. Allt i sin egen takt. Men när jag får jobb kommer det inte vara möjligt på samma sätt. Jag var själv ett barn som alltid var långa dagar på förskolan och alltid blev hämtad sist. Jag hade inget problem med det utan tyckte att det var mysigt att vara kvar där sist tillsammans med min syster. Ändå kan jag inte släppa tanken på att mina barn kanske kommer ha det exakt likadant och att det kommer vara jobbigt för dem (vet ju inte det men ja..). Tröstar mig med att de är tvillingar, och därmed har varandra, samt att de är 5 nu och snart börjar skolan. Förstår inte hur föräldrar med jobb som har ännu mindre barn gör för att klara av att lämna sin 1 åring så långa dagar. Det skulle döda mig!

Min trollunge har nu börjat förskola vid närmre tre och ett halvt års ålder. Övermogen, minst sagt - halva sommaren gick åt till att jaga andra barn att leka med men det räckte ändå aldrig. Det var tänkt att han skulle gå 5 timmar om dagen 4 dagar i veckan men nu går han 6 timmar om dagen 5 dagar i veckan för hans pappa ska flytta. Vi prövar oss fram och det kan hända att det blir kortare dagar framåt hösten, eller någon hemmadag då och då. För visst, det är barnens "arbete" att gå i skola/förskola/frititds men också en plats där det finns barn att leka med och inte förrän i sommar har jag fattat vilket extremt behov iaf min unge har av jämnåriga!

Jag älskade fritids i den åldern, och ville gärna vara där så länge som möjligt. Samma med dagis, att få vara till stängning var spännande och kul! När jag började 2:an sa mina föräldrar upp min fritidsplats för att jag inte behövde den - det fanns alltid iallafall en förälder som kunde komma hem när jag slutade varje dag. Jag blev så himla ledsen och arg att jag dealade till mig iallafall 2 dagar i veckan på fritids :) När jag blev äldre hade mina föräldrar en enda regel dom var ganska stränga med - att vi inte fick ha något uppbokat varje dag/kväll. Alltså träningar eller matcher eller instrumentspelande eller leka med kompisar fick inte ske varje dag. Minst en dag i veckan skulle vi bara vara hemma och göra ingenting. Varva ner. Det tror jag såhär i efterhand gjorde mycket gott för en annars väldigt aktiv familj.

"...hjälpa dem bli bättre barn" Haahaha. Kul. Så känns det faktiskt när det gäller min son.

Att kunna få va länge på fritis efter skolan kan va underbart för barn som inte har det tryggt hemma. Jag menar, typ av femte barn har föräldrar med missbruk/riskbeteende.
Men jag fattar att en saknar sina barn! Fördelen är väl den att dina barn inte verkar sakna dig lika mycket, barn gör sällan det. Tänker att de kommer visa/kommunicera när de saknar dig och vill va mer hemma :)

Min är 7 år och älskar fritids, älskar aktiviteter efter skola och fritids och älskar även att hänga med oss föräldrar på kvällen, då myser vi ? Jag tror inte att förskola behövs fram till 3 -4 års åldern men många har inget val och har man ett val ändå så är det knepigt eftersom "alla" andra barn är på förskolan men man märker ju själv vad ens barn mår bäst av för barn är precis som vi vuxna individer, anpassningsbara dock men individer. Vi lever i ett orimligt samhälle men vi får inte glömma att vi jämfört med tidigare generationer ändå har det väldigt bra på många sätt och vis.

6 h arbetsdag åt alla! Barnen får kortare dagar samtidigt som familjer kan vara mer jämställda (båda kan jobba heltid och få full lön och ändå hinna m familj iom kortare dag) och kvinnor inte missgynnas lika fullt på arbetsmarknaden. (Vilket jag är jävligt less på). VARFÖR har vi inte 6 h arbetsdag än? Vavava?

Själv jobbar jag 80 % och barnet går på förskola 8.30-16 fyra dagar per vecka. Hon älskar det. Upplever också att det är svårt att hämta tidigare (pga mitt i lek) men skulle gärna inte lämna före 09 (särskilt på vintern!) men det funkar ej med jobb.

När de blir äldre få barnen dessutom allt fler läxor och hemuppgifter som måste göras. Jag minns att jag hade det ganska svårt med dem då min pappa sket i mig samt var frånvarande och min mamma var för trött och sjuk för att ge mig läxhjälp. Jag är dessutom äldst och kunde därför inte få hjälp av mina syskon.

Varför är inte din man hemma? Du förespråkar väl ett jämställt samhälle? Att man delar exakt lika på föräldraledigheten. Eller?

Är det så att barn mår bättre av att ha föräldrar som är hemma än att tillbringa dagarna på dagis/fritids etc? Jag tycker att jag hör det sägas ganska ofta som en självklar sanning, men jag har hittills inte förstått om det är forskarkonsensus eller om det mest är något folk antar. Är inte säker på om det faktiskt blir så mycket mer kvalitetstid med föräldrarna bara för att alla är hemma hela dagarna.

Jag tycker att en positiv grej med barnomsorgen i Sverige, förutom att det är bra för jämställdheten och för föräldrarna, är att barnen växer upp i ett samhälle där kvinnor är självständiga, så att det normala för dem blir att se kvinnor som lika kompetenta yrkesmänniskor som män. Särskilt bra måste det ju vara för alla flickor, som då förhoppningsvis växer upp med alla möjliga sorters drömmar och mål, inte bara drömmar om att bli någons mamma och fru.

Jag förstår inte din kommentar?
:nu är det så att jag helammar ditt jävla flarn. Svårt för honom att vara hemma då va. Det samhälle jag jobbar för existerar inte än. svårt att vara jämställd i ett ojämställt samhälle."

Vad är ett "flarn"?

Om man vill så kan man. Tänker i alla fall jag....

Åååååå jag fick också skolka ibland när jag var liten och mamma var ledig från jobbet mitt i veckan. Fick följa med henne och handla och välja vad jag ville äta, fick välja lite godis som vi åt tillsammans och bara vara. Mina barn ska också få vara hemma med mig från skolan och skolka ibland när jag får några!

Det behöver det absolut inte vara. Men jag kommer inte avbryta en helammning tvärt för min snubbes skull. Aldrig i livet. För de som de funkar för: go for it! men att förvänta sig att det funkar för alla och att de bör anstränga sig lite för att få ihop det: NEJ! Don't go there!

Åh skönt att läsa att folk tänker samma som jag. Jag är mamma till en unge på 2 år och 4 månader. Vi har det så lyxigt att vi jobbar 90% bägge två och är hemma varannan fredag varje vecka. Jag går upp och börjar svintidigt två dagar i veckan och kan då hämta 16:00. Men är ju ändå borta hemifrån ca 11 h om dagen (inklusive restid) minst 4 dagar i veckan. Ägnar jag en kväll åt mig själv, typ tränar eller träffar vänner, träffar jag inte min dotter på typ 2 dagar i vaket tillstånd. Nu får ju hon vara med sin pappa, så det är inte synd om henne. Men jag saknar henne så att jag nästan går sönder. Att jobba 50 % hade varit utmärkt för mig.

Jag vill först säga att jag gillar din blogg jättemycket och tycker att du är en grym person! Det jag vill skriva är inte kritik till dig utan jag vill bara ge dig ett annat sätt att se på saken!
Min mamma kämpade på superhårt hela min uppväxt försatt vara en "perfekt mamma" som hämtade tidigt på fsk osv. Hon har någon form av psykisk ohälsa (jag vet fortfarande inte vad) men hennes ångest och svängande humör var väldigt tufft att parera som barn. Ibland var hon på möten sent så jag fick vara på fritids efter skolan och för mig var det som en dröm! Jag åkte gärna också hem till kompisar efter skolan (men tog aldrig hem någon till oss) för det var så skönt att slippa tassa på tå, få äta sig mätt, få titta på TV, få slappna av, få skratta högt. Jag gillar min mamma mycket fortfarande och vill att hon ska vara en del i mina barns liv, men för mig hade det vara mer optimalt med MINDRE tid i hemmet. Jag vet inte om exemplet går att jämföra med ditt liv, det vet bara du och dina barn + man.
Men jag säger bara att denna mammatävling om att "vara mest med sina barn vinner" inte är bra för alla barn och ibland kan det vara svårt som förälder att se objektivt på den vardagen man ger sina barn.

Viktig debatt! Jag tror ju inte att det finns bara ett rätt sätt. Om föräldrarna är utmattade/utbrända/lider av nån psykisk obalans som går ut över barnen, så kanske det är bättre för barnen att vara på fritis nån timme extra per vecka. Men jag tror också att tiden tillsammans som familj är oersättlig och väldigt viktig, speciellt för små barn. Att de får tid och kärlek (och tillrättavisningar och en inblick i vardagens tristess och verklighet) av sina föräldrar.

Tack LD för att du skriver, ryter och står ut med alla troll! Man ska stå upp för det man tror på och det gör du med råge. Du är en provokatör, inspiratör och god förebild! ?

Vi lever ett annorlunda familjeliv. Jag är hemma med barnen, 2 år och bebis på 7 månader. Mannen har ett resande jobb. Inget dagis för barnen, varken nu eller senare. Ingen skola i framtiden heller då vi ska hemundervisa, vi bor alltså inte i Sverige. Lägg till ännu att vi inte äter kött, vaccinerar varken barnen, oss själva eller katterna, använder fluorfritt tandkräm och vips så tycker folk att vi är riktigt otäcka.

Det här är en orsak till att jag följer dig. För att du funderar kring föräldraskap istället för att vara en sådan person som alltid framhäver sig själv som den bästa och som den som vet mest och har "rätt" (har läst en del sådana bloggar och det känns bara trist). För vi är alla människor och det är väl naturligt att fundera över saker? Att ha dåligt samvete (även då man i grunden vet att man gör det bästa för just sin familj och sig själv). Tycker det är underbart när du reflekterar :-)