MENY
Asså surrogatmödraskap är ju ett jävla otyg (imo) men när man ser sådana här bilder (eller egentligen är det ett screenshot jag tagit på ett litet videoklipp) på surrogaten tillsammans med den biologiska mamman i förlossningsögonblicket så blir man inte precis torr i ögat.
Jag är för övrigt helt besatt av bebisar och förlossningar. Det var jag mina förra graviditeter också. Jag kollade på förlossningsprogram hela dagarna på TV. Nu följer jag flera instagramkonton med samma tema. BESATT. Att titta på förlossningar skrämmer inte mig, jag blir snarare trygg och förväntningsfull och längtar.
Förresten, har ni sett Gudrun Schymans förlossning? Jag fick se den när jag väntade Ninja, gick nån profylaxkurs (att man ens orkade?) och där ville de visa hur en lugn förlossning med andning som verktyg kunde gå till. Nästan oförskämd video tycker jag, hur fasiken kan man ens föda så jävla lugnt och sansat? (Googla om ni inte sett den, den ska finnas på nätet) Jag blir provocerad av bara tanken. Själv körde jag tekniken ''hyperventilera och skrik''. Det funkade bäst för mig.
Varför blir du provocerad av det?
Undrar också varför du blir provocerad? Gudruns video är ju fantastisk och helt magisk! Tycker det är så otroligt häftigt att vi kan jobba med andning och ett mind set som gör att vi är starkare och häftigare än alla män tillsammans! Det är ju skitbra att sådana kurser finns och att vi får möjligheten! Tycker man ska hylla, inte bli arg.
Jag födde nyligen mitt första barn och var livrädd inför förlossningen. Nu är detta kanske ett oönskat råd, men läs boken "Föda utan rädsla". Jag är helt lyrisk! Genom att andas ljudlöst och andra av bokens verktyg gjorde att jag faktiskt födde utan smärta (!). Jag sov mellan värkarna och födde helt lugnt. Säkert som Gudrun ;)
Jag har fött fyra barn, två mycket bra förlossningar och två ..mindre bra.
Fyrans födelse var sådan att hade jag haft den först hade jag inte gått igenom hela proceduren igen. Fy fan.
När jag väntat ungarna har jag också varit smått besatt av förlossningar och nu med sista så plöjde jag nätet, framförallt youtube på sådana videos. Med tanke på att jag haft både bra och dåliga upplevelser så av någon anledning räknade jag kallt med att sista förlossningen skulle gå bra.
Pilutta dig liksom.
Fast ut kom hon. Och jag är läkt nu. Men asså..nej.
Hoppas att din upplevelse blir bra och att allt går som det ska.
(Lite bitter är jag nog)
Jag är oxå besatt av förlossningar fast nu från ett annat perspektiv, läser ju till barnmorska.
Att få vara med på en dag som föräldraparet för alltid kommer att minnas å se familjen födas är magiskt!
Alla förlossningar är olika men har du fött vaginalt och utan komplikationer har du alla odds på din sida att göra så igen.
Varmt lycka till. Asta
Hejsan Natasha, jag vill fråga dig om något helt annat:
Hur ska ni göra med samsovningen när det kommer en litet spädbarn med i bilden (sängen ;))?
Jag är mamma till en 1åring och vi sover allihop i samma stora säng. Nu har vi börjat prata om syskon, men det känns lite obehagligt att låta en 2-3 åring sova i samma säng som ett spädbarn? Självklart finns det lösningar på allt och alla hittar sina egna lösningar. Men jag hade gärna tagit del av dina. Hur gjorde du med dina äldre barn (som är lite tätare i ålder)?
Varma hälsningar
Jag var helt säker innan mitt första barn föddes på att jag skulle spy, skita ner mig, vråla, skrika könsord och försöka strypa någon under förlossningen. Min man var ärligt talat skitnervös eftersom jag inte är någon tystlåten, diskret eller blyg viol i vanliga fall - MEN trots 18 h intensiv smärta har jag aldrig varit så lugn, stillsam och tystlåten i hela mitt liv. Jag var totalt koncentrerad och sa tydligen inte ett pip under varesig hela öppnings/utdrivningsskedet. Lustgas är fina grejer!! Min man trodde att han fått med sig fel kvinna till förlossningen haha ? Så det blev precis tvärtemot vad jag hade förväntat mig av mig själv. Nu laddar jag för att föda igen och tycker det ska bli askul! ???⭐️
Jag ska tydligen föda ett barn den förste september... Mitt första. Helt ärligt kan jag faktiskt inte förstå det, känns så overkligt och helt jävla orimligt att en mes som jag ska kunna göra en sån sak... föda alltså.
Någon som har tips om hur man kan göra det mer verkligt för sig själv?
Gick någon profylaxkurs, tyckte både jag och min partner fick med oss en del. Läste även "Föda utan rädsla" och fascinerades av dykmetoden, läste på nätet om den och häpnade. I situationen hittar man sitt sätt. Och det är omöjligt att på förhand veta hur man ska reagera. Allting är tillåtet. Finns inget sätt att föda som är bättre än något annat. Men jag upplevde ändå att andning, målbilder, olika tankesätt som att "vara i stormens öga" (inte kämpa emot smärtan utan acceptera den) och sånt flum verkligen hjälpte mig. Åtminstone bitvis. Man behöver inte köpa ett helt koncept, passar profylaxtänket och/eller dyktekniken under öppningsvärkarna är väl det jättebra även om man är redo att kasta in handduken och skriker som en stucken gris när huvudet ska ut. Det var så befriande att skita i att vara duktig. Böna och be om epidural, inhalera lustgas som om det inte fanns nån morgondag. Ungen ska ut, jag hanterar det precis som jag vill. Jag FÅR tappa kontrollen. Kvinnor har tappat kontrollen i alla tider vid förlossningar och ut har barnen kommit!
Kan tillägga (ursäkta långt inlägg hehe) att profylaxen nog var det som hjälpte min partner att hitta en roll i förlossningsrummet. Har man någon som är med kan hen behöva konkreta tips innan (massage, peppning av den födande osv) för det är inte alls säkert att det faller sig naturligt för den personen. Sedan är det ju högst individuellt om man är mottaglig för sådan "hjälp" men ändå. Som födande är du i centrum och har din självklara plats men det kan vara bra med handfasta tips till den du eventuellt har med dig. Plocka lite här och lite där, samla på dig och se vad du har användning för när du väl är där. Eller skit i att söka kunskap och stoppa huvudet i sanden, det funkar för vissa. Visualisera dig själv födande ett barn hur jävla orimligt det än känns. Och försök hitta nyfikenheten! Det är mina tips ❤️
PS. Är fett avundsjuk på dig som ska få uppleva detta för första gången! Heja heja!!
Jag var också som besatt av tv-serier om förlossning när jag närmade mig bf. Det hör väl till idag då det finns så otroligt mycket materal att plöja i kombination med att iaf jag alltid varit lite nervös innan. Men tre barn har jag lyckats föda, alla med sina förlossningshistorier. Det är verkligen en fantastisk grej, att föda. Avsaknad av smärta, dvs när barnet kommit ut och hela kroppen slappnar av med en bebis i famnen, det är nog en av de mäktigaste känslorna jag upplevt.
https://www.youtube.com/watch?v=TYXp1MbujDc
Min dotter som är 3 år ville se när lillebror kommer ut men jag förklarade att det tyvärr inte går (mest för att jag inte vill även om det skulle vara möjligt) så jag lät henne titta på denna födsel. Hon tycker den är jättespännande. Det är en väldigt lugn och fin hemfödsel som visar tydligt hur det ser ut när bäbisen kommer ut vilket jag måste erkänna är spännande för mig som visserligen fött barn men inte sett hur det ser ut, jag bara vet hur det känns.
http://www.filmarkivet.se/sv/Film/?movieid=605
Filmen med Gudrun! För mig som bara funderar på barn nån gång framöver så är det framförallt födseln jag är mest orolig för. Trots att Gudrun hanterade det som ett proffs och var hur lugn som helst så känns det läskigt... Alla ni mammor är helt fantastiska!
11