MENY
Alltså vi samsover ju fortfarande. Jag tillsammans med barna, sju och fem är de ju nu ifall ni hade glömt bort det. (Oskar har flytt till egen säng, han tycker vi ''låter för mycket'' vilket är aningen fräckt med tanke på att han snarkar högst av alla.)
Att samsova är ju eh ''mysigt''. Ibland. Egentligen drömmer jag om att sova helt själv i en egen säng i ett eget rum, tyst och mörkt och ibland sover jag i Oskars säng medan han sover med barnen och det är verkligen himmelriket, nästan lite läskigt skönt för jag sover som en stock. Vaknar i samma ställning jag somnade i, utan nåt minne av natten. Utvilad till skillnad från nätterna med de där två som sparkas och knuffas och armbågas nätterna igenom.
Men samsovning är är en sån här grej som jag tror är viktigt och bra för bondingen och anknytningen, kanske speciellt mellan barna som ändå kommer hata varandra snart - så jag känner att jag orkar stå ut ett tag till. De har egna sängar och ibland sover de där men oftast är det i familjesängen och så får det vara tills de inte vill längre.
Vilket tvingar mig till att fundera ut nån slags lösning när barna blir tre. När Ninja var två och Tamlin föddes var det ju så enkelt. Två barn, en på varje sida som fick tillräckligt mycket av mamma för att vara nöjda och mycket rum i sängen. Jag har tänkt att nej nu får det fan vara nog, nu får de börja sova i sina egna sängar men jag orkar verkligen inte hålla på att sovträna för att behöva kliva upp mitt i natten för att natta om dem när de vaknar och ropar. Men hur fan ska tre barn få plats i en 180? Ska jag vända på oss, ligga på sidan liksom för att få de där 20 centimetrarna extra? Kommer Ninja palla att sova med en skrikbebis på skolnätter? Kommer Tamlin låta bli att dra mig i ansiktet nätterna igenom? Och vem av dem ska sova bredvid mig? Ska de turas om, och kommer mammiga Tamlin acceptera de nätter då det är Ninjas tur att sova bredvid mamma eller kommer han vara så där obstinat och tjatig och försöka tränga sig mellan? (Detta har hänt)
Tanken på att samsova alla tre känns mysigt dock. Familjesängskonceptet är nåt som alltid tilltalat mig. När man sover nära, hud mot hud, andas mot varandra, lyssna på sovljud och känna varandras lukter... jag tror det stärker på nåt sätt. För oss närmre. Relationen får jobba medan vi sover.
Är det nån av er som samsovit så här många med en ny bebis? Berätta gärna hur ni gjort eller tänkt!
Ja! Vi samsover såhär med barnen som är snart 5, 3 och fem månader: ettan bredvid mig i sängen, tvåan i en säng bredvid och trean närmast väggen. Tvåan är väl mest störd av bebben. Men går rätt bra. Dina barn är ju äldre. Kanske skaffa en våningssäng bredvid din säng?
Jag har inga tips på hur en ska lyckas sova med tre barn, varav en spädis, men jag måste ändå säga att jag är helt med på vad du säger! Min unge är snart 12 år och sover fortfarande oftast i min säng. Det är då hon är mest utsövd och sover som tryggast. Sen får en väl passa på att mysa på sina ungar så långe det går för snart tål de väl inte åsynen av en. ?
Mina äldre systrar som är två och fyra år äldre sov i mammas och pappas säng tills jag kom, då de själva tyckte att det blev för trångt och flyttade in till sina egna sovrum ?
Ställa sängen mot väggen å säga det att bebis behöver sova mellan mamma å väggen för att dels kunna äta mat när hen vill och inte trilla ur? Då kanske de andra barnen accepterar det ur säkerhetsaspekt?
När vår trea kom var syskonen 4 och 6 år. Jag ville inte putta bort dom, utan ville att den som kände fört, fick kura ner sig hos oss. Det sista jag vill bråka om är sömn. Funkar den, så funkar det mesta. Vi köpte fler sängar, helt enkelt. 105+105+90. Tre meter säng! Drömmen och funkade svinbra. Mitt bästa tips till alla föräldrar! Gör ett sänghav, helt enkelt.
Kan inte Oskar sova med T och N då? Så tar du och bebisen en annan säng? Utvilade barn, tillräckligt med utrymme och alla får närhet?
Har kompisar som gör det, har lagt hela sovrummet fullt med madrasser. Men de verkar inte få sova alls. Barnen krälar runt runt. Ena bäbisen vill ammas en gång i timmen på natten & är snart ett år, den bärs dagtid runt i bärsjal. Föräldrarna är som zombies & mamman har blivit så vass att hon inte går att umgås med på egen hand. I grupp coolar hon ned, men hon är uppenbart helt slutkörd av alla sina principer om den perfekta mamman & framhäver gärna alla fel alla andra mammor gör.
Så har blivit väl blivit så att man blivit avskräckt. Så lite trevligt att läsa om någon som verkar få ut lite mer av det. Men nej som blivande mamma så får jag nog ändå säga att jag tyvärr blivit rejält avskräckt pga mina vänner. Vore kul att lösa flera erfarenheter & lösningar kring samsov.
Vi delade på oss när trean kom. Barnen är nu 6,4 och tio månader. Jag var för rädd att någon av de äldre syskonen skulle lägga sig på bebis. Eftersom bebis byter sida när hon ammas på natten tyckte inte jag att det fungerade med fem i 160 säng. Vi har ett gästrum och vi vuxna turas om att sova där. Innan jag började jobba sov jag själv med bebis och pappan med de andra två när de kom tassande. Nu när jag jobbar sover bebis med sin pappa tills hon är hungrig (någon gång mellan två och fem) och då kommer han med henne till mig och hon sover med mig resten av natten. Ofta har jag två barn i sängen då så han lyfter med fyraåringen till den andra sängen. Två nätter i veckan hat jag henne hela natten så han får ta igen lite sömn medna jag iaf får några timmars djupsömn per natt. Vi har i mina föräldrars sommarstuga tre meter säng åt familjen och då fungerade det toppen att sova alla fem, så har ni möjlighet är jättesäng att rekommendera.
Nej, jag har inga lösningar, vi slutade samsova när dottern var 15 månader utan större problem. Jag tänker att dina barn är så stora att de skulle kunna diskutera detta med er och försöka komma på en gemensam lösning.
En person nära mig hade ett stort barn som sov i samma säng som dem när de fick sitt yngsta barn. Han gick över till att sova själv när han insåg bäbisen skulle sova där också. Han ville inte längre.
Lösningen heter att bredda sängen. 270säng. Barn+vuxen+barn+vuxen+barn. Piece of cake! :)
Sover en bara tillsammans så störs en heller inte, det är ju närheten och foten i ansiktet och armbågen i ryggen som är det härliga juh! Och bebis skriker inte om den får sova med hela familjen ;p
Ja jag tror också på samsovning. Men det finns EN sak som är viktigare över allt annat och det är bebisens säkerhet. Så bebis i snuggelnest mot en vägg och du bredvid.
Sen kan ju Tamlin och Ninja ligga skavfötters bredvid dig kanske?
Från en som hade fyra ungar i dubbelsängen, varav minsta, jag citerar ordagrant vid förfrågan hur länge hon hade tänkt sova i våran säng svarar: "tills jag blir hundra"
Håhåjaja! Men jag tyckte det var mysigt, värre för partnern, som var sparringpartner och boxpåse om nätterna.
Antingen gör som Lisa här ovan ...mera säng om det går alltså mycket mera säng.
Annars tänker jag att det ger sig med tiden nån av barna kanske självmant efter ett tag tycker det är skönare att ha en egen säng att sova i. Jag tror det löser sig. Som han sa han som sket i handfatet.
Jag samsov med min son(8månader) imorse, som vanligt! Och VAKNAR INTE när han tydligen vaknat!!!!!!! Vaknar av en duns och världens vackraste lilla älskade barn trilla ur sängen på 90cm höjd :'( jag vågar aldrig med samsova!!! Hade bullat upp med täcke och kuddar men han hade ålat över! Världens sämsta mamma här.. Usch vad dåligt jag mår!!
Som tur var så gick det bra, ett litet blåmärke i pannan och gråt som gick över fort! Usch och fy, aldrig mer!!!
Mitt äldsta barn ville aldrig samsova... Redan från nyfödd har hon fått sova i egen säng. Hon skrek så fort hon sov i våran säng. Så jag fick gå upp flera gånger per natt för att amma. Men det var ju egentligen inga problem. Och barnet har sovit i eget rum sen hon var 1 år alltid sovit bättre ensam och ostört.
Barn nummer 2 ville däremot samsova, och är nu 4½ år och sover i en egen säng som står precis bredvid våran säng. Vi har sagt att hon får hålla sig i sin säng. för hon sparkas, knuffas, drar i håret osv när hon ligger i våran säng... Så hon får ligga i sin säng. Men eftersom vi försöker bli gravida... eller ja vi har försökt i 2½ år nu. Men får vi en bebis till då kommer yngsta få vänja sig att sova ensam och bebisen får samsova, och sen får en säng bredvid oss. Ett barn i sängen i taget känns nog komplicerat.
Jag fattar inte hur jag ska lyckas förklara det här, men jag kör: Tänk 120-säng med gaveln mot väggen. Till vänster i sängen: En unge. Till höger i sängen: Du. Till höger om sängen: En 70 cm barnsäng längst väggen (alltså i vinkel mot din säng, som ett upp-och-nedvänt L), med huvudändan mot dig. Till höger längst med resten av din säng: Bebissäng, med gavel mot barnsängen och öppningen mot dig (dvs med huvudkudden ungefär i din brösthöjd. Eller maghöjd. Eller bägge.)
Du når alla ungarna, kan lägga en hand på deras huvuden eller hålla handen. Barnet som ligger i "vinkelsängen" kan lätt flytta över sin kudde och sitt huvud till din säng, alldeles intill (eller till och med på) din kudde. Bebis kan somna i din säng till höger om dig utan att ta vinkel-barnets plats på din huvudkudde, och sedan makas över till bebissängen när du ska somna så du slipper ligga stel som en pinne mellan tre barn hela natten. Eller låter du helt enkelt bebin sova kvar mot ditt bröst och vinkelbarnet på din kudde. Storbarnen kan ju byta mellan storsängen och vinkelsängen då och då om det underlättar.
Jag har bara ett barn så kan tyvärr inte bidra med så mycket, men alltså.... BILDEN!! <3 <3 så jävla fint.
Det går inte.. Barnen slåss om vem som ska sova närmast varje dag. Såvida du inte klarar att ha en på dig.
Jag gör det inte! Klarar knappt en på varje sida.
En unge förvisas till pappas säng. Vilket de ändå oftast tycker är okej. Sova själv är värre
Vi samsover med 3 barn, snart 6åring, 3åring och en 8 månaders. Vi ställde in en 90 säng i jämnhöjd med våran 160, det är bra när alla har somnat. När vi sover har jag bebis närmast mig, bredvid honom ligger gärna äldsta barnet och på min andra sidan 3åringen. När barnen velat sova på varsin arm har jag haft bebis på bröstet tills dom somnat (när jag varit ensam hemma med barnen). Och när dom somnat får man möblera om till nåt som passar :) Det funkar fint!
godkväll. Vi planerade att samsova alla fem men när tredje barnet kom så gick det inte. Jag fick tända lampan många gånger på natten, han hade kolik till långt in på småtimmarna i bland. Jag ammade och drack vatten och bytte blöja och satte på tvn i bland när han skrek i timmar... Vi turades om att sova med de andra två i ett annat rum för att de skulle få sin sömn. Mina älsta var 6,5 och 4 när lillebror kom till världen. De hade inga problem att förstå situationen det fanns ingen avundsjuka, de hade varandra. Jag tror att du måste vänta och se vilken typ av bebis som kommer. Det kan ju bli hur som helst. Kram!
En tanke som slår mig när jag läser detta, och jag kan givetvis ha HELT fel, men om du själv säger att du är mycket mer utvilad när du sovit för dig själv, kanske det inte är så dumt att vänja, i alla fall Ninja kanske vid att sova själv. Hon har ju, som du säger, skola och samsovning i all ära, jag samsov länge med men hade inte några syskon att böka runt med men det kanske inte är det bästa när barn börjar bli så stora att de behöver rejäl vila. Barn funkar givetvis annorlunda än vi vuxna, men om vi vuxna sover rätt dåligt i samsovning, vad är det som säger att de sover bra då? (Bortsett från när de är små, då har väl hyfsat mycket forkning visat att samsovning är typ bäst).
Jag har tänkt på en sak och du får ta bort det här om du inte gillar det men är det inte lite riskfullt att prata om sin graviditet och kommande problem som nu samsovning i ett så här tidigt skede. Du är ju trots allt bara i vecka 11 och mycket kan hända än om du har otur. När jag var gravid vågade jag inte berätta nåt förrän jag hade passerat den första kritiska perioden för jag ville inte jinxa nåt. Och sen alla beklaganden om det gick åt skogen. Det hade jag inte orkat med.
Samsova är så mysigt! Sov med mina tre systrar länge, vet inte om det var planerat av mina föräldrar eller om det bara blev så. Är iallafall väldigt nära mina systrar idag! Vi slutade naturligt när vi blev 8+ och det alla ville ha sitt egna rum.
SÅ HÄR! SÅ HÄR!!
http://www.wanderingtheworldbelow.com/adventures/2015/10/3/havoc-at-home-everything-you-ever-wanted-or-didnt-want-to-know-about-the-family-bed
Sidan laddar ursent fyi, men det är genialt
(Mer om den fantastiska familjesängen här
http://www.dailymail.co.uk/femail/article-3275949/Mom-five-reveals-entire-family-SEVEN-sleeps-bed-insists-sex-life-husband-hasn-t-suffered.html )
Köp en sänghäst(sidoskydd) så trillar ingen ur.
Det finns även 210 bäddmadrasser för två stycken 105cm sängar.
Jag hade ett bred side crib bredvid sängen först för jag var rädd att sova med liten bebis för att vi/pappan skulle rulla på, sen sov min dotter på en liten upphöjd madrass mellan pappan och mig i sängen, kändes säkert.
Har inga egna barn så kan inte uttala mig om detta ur det perspektivet, men som dotter till föräldrar som alltid alltid alltid låtit mig sova i deras säng av och till är jag övertygad om att det knappt finns något bättre sätt att skapa en stark relation barn och föräldrar emellan. Jag kan inte nog understryka hur viktigt jag tror att det är för den nuvarande och framtida relationen. Har ju så klart haft ett eget rum med egen säng men alltid fortsatt sova hos mamma (som det oftast blivit) minst en gång i veckan. Jag är 20 nu och har flyttat hemifrån, men så fort jag kommer hem till mina föräldrar sover jag med mamma igen, som om ingen tid hade gått överhuvudtaget. Det skapar en fantastiskt trygghet och precis som du skriver, så får relationen växa medan vi sover. Vi har delvis haft samma problem (två barn och en pappa som muttrar om att det är för trångt och byter säng) och därför många gånger pratat om en familjesäng, men det har aldrig blivit av och nu har jag ju ändå flyttat ut. I och med att era barn fortfarande är så små tänker jag dock att det verkligen hade funnits en funktion och en poäng med att undersöka möjligheterna att skaffa en större säng där alla får plats och kan sova huller om buller. Det finns inget mer fantastiskt <3
Först och främst, stort grattis till graviditeten!! Jag själv sov i mina föräldrars säng tills jag var 7 år, som Ninja alltså,. Sen blev mamma gravid med mitt andra syskon. I takt med att graviditeten framsteg kunde hon inte sova med mig i sängen, vi fick helt enkelt inte plats. Hon förklarade bara hur det låg till och sen var det inte mer med det., jag fattade grejen och kände mig inte mindre älskad för det. Min 2 år yngre bror sov redan självmant i sin egen säng så honom kan jag inte tala för. Vill också tillägga att jag tyckte det var så roligt att bli storasyster vid den åldern och har alltid haft en väldigt nära relation till min lillasyster trots åldersskillnaden :)
Vi samsover och har alltid gjort. Barnen är 3, 6 och 5 månader.
Någon gång har vi gjort något taffligt försök till att få dem att sova egna sängar men gav upp rätt
snabbt eftersom jag själv liksom inte kunde motivera det. När vi skulle bli fem tog vi lån och gick
från 160 cm till 210 cm och vi får plats 5 personer utan problem. Det är inte ens lite trångt.
Vill de sova med oss så ska de få göra det, de vill vara nära oss och en dag vill de inte det längre
och då kommer jag vilja ha dem där. Så vi har bestämt att de får sova med oss tills de själva väljer
att inte längre göra det.
Ja kort och gott, istället för att skuffa ut dom så anpassade vi sängen för allas viljor.
Man kan samsova utan att sova alla tillsammans alltid. Vi har två sovrum, i 'vårt' (haha) har vi dubbelsäng med spjälsäng som står intill på samma höjd och med en sida borttagen så madrassen går i ett. I barnrummet står en lika stor dubbelsäng med en loftsäng på tvärs över fotändan. Barnen älskar att sova tillsammans, och alla nätter hittills utom ca två kommer minst en in till oss + att någon ropar in en av oss till andra rummet. Tricket är plats till alla överallt + någon enkelsäng för den som får behov för det (oftast äldsta barnet). Superbra att kunna dela oss på två rum när någon är sjuk, eller hostar, så behöver inte alla väckas..
Vet flera som har "dockat på" två enkelsängar på dubbelsängen för att få mer utrymme. Vi har gjort så, fast bara med två barn för att få lite mer plats i dubbelsängen. Kan inte Oskar flytta tillbaka in under spädbarnstiden? Så att ni får dela på sömnbördan det innebär och kan hjälpas åt att natta om de andra om det behövs.
När yngsta föddes var de andra 20 månader och 4 år. Den äldsta valde då själv att sova i egen säng istället. Hon fick jättegärna ligga med oss, men kunde inte då hon tyckte det blev för trångt. Vänta och se vad barnen tycker och känner helt enkelt.
Efter att hon flyttade in i sin egen säng så sov hon också mycket bättre då hon inte gillade när et var för varmt eller trångt.
Än idag har hon svårt att dela säng. Hon är 17 år nu och har nästan lite panik av att ha någon kompis i samma säng när de sover över. Antar att hon fått det från mig som inte heller gillar det.
Har dock inga bra tips på själva samsovningen. Tänker mest att det kanske löser sig helt naturligt. Ibland har barn väldigt kreativa och bra lösningar på saker vi ser som problem.
Min yngsta är idag snart 12 år och han sover väldigt gärna i samma säng som jag fortfarande. Nästan så man börjar få lite ångest om han någonsin kommer sluta med det. Har lite svårt att tänka mig honom som 15-åring i samma säng.
Samsov med dottern tills hon var 6 månader och hennes kolik gick över. Puts väck bara så sov hon inte alls bra med oss längre. Det tog några nätter innan vi ens fattade tillräckligt och testade att lägga henne själv. Och då sov hon flera timmar i sträck. Sen dess sover hon själv, men vaknar hon och är ledsen så kommer hon sjölvklart till vår säng. Hon är 10 månader nu. Slutade amma helt för 1.5 månad sen då hon självmant började sova hela nätter utan att vilja käka. Hade gärna sovit längr med henne för det är så mysigt och gör mkt för relationen, speciellt partnern som arbetar och inte träffar ungen lika mkt!
Men min tanke! Bredda er säng? Säng+säng=fet jävla säng. Kanske ha bebis på en sida mot tex vägg så inte syskon råkar sopa till hen i sömnen.
Är det en skrikbebis som har nattvaka kanske stora barnen fortsätter sova tillsammans men i eget rum? Ifall du och karln vill avlasta/mörda varandra i fred och inte störa deras sömn pga skola osv. Och prata med dom, dom är ju ändå så pass stora att de går att ha diskussioner med dom (så länge humöret är ok vill säga haha)
Jag fick tre barn på drygt två år (tvillingar när äldsta var två), vi har alltid sovit allihopa. När jag och deras pappa levde ihop så hade vi en 180 säng och ställde in en 80 säng till jämte för att alla skulle få plats. Sedan flyttade vi isär och då blev det inga problem för mig och kidsen att få plats i en vanlig 180 säng :-) När de var små och alla promt ville ligga jämte mig brukade de turas om att ligga i varsin armhåla och den tredje brukade få ligga på min mage (hur jag orkade fattar jag inte riktigt så här i efterhand). Nu är dem 10 och åtta år och förstår på ett helt annat sätt att alla inte kan ligga jämte. Den som jag, utifrån hur dagen varit, bedömer har störst behov av närhet får ligga närmast och en av de får nöja sig med att hålla handen eller ha fotkontakt vid själva insomnandet, när de sedan sover brukar jag lägga dem alla på en sida av sängen och så får jag en för mig själv :-) Min pojkvän sover över ibland och då är han också välkommen att sova med oss (då barnen visat att de tycker om honom och inte har problem att sova i samma säng som honom), det är faktiskt väldigt fint, hur vi knör tillsammans allihop. Om någon får panik för att det är trångt så har de ju egna sängar på sina egna rum, där jag kan natta dem om de vill. Så länge de vill ligga och mysa med mig så är jag bara otroligt tacksam, antar att det kommer att komma en dag snart då de blir mer självständiga och jag kommer att längta tillbaka till denna perioden. Så om ni alla trivs med att ligga och knö på varandra så finns det massor av sätt att kunna göra det i så många år en bara vill :-)
Skjut in stora sängen mot väggen. Ta bort sidan på en spjälsäng o ställ den brevid din. Bind fast sängbenen så att inte sängarna flyttar på sig.
Hej,
Inte för att vi följde det när unge två kom för två år sedan, men nya studier visar på en viss minskning av plötslig spädbarnsdöd då spädbarn sover i egen säng. Kommer inte ihåg exakta siffror, men det var ca 10 färre per 100.000, att jämföra med drygt 70 färre då rekommendationen om att de skulle sova på mage (som mina föräldrar fick 1982 när jag föddes) ändrades till att spädbarn ska sova på rygg. Vad vill jag säga med detta då, jag vet inte riktigt, men eftersom det visar på en minskad risk då barnen sover själva så kommer/bör inte sjukvården fortsätta med rekommendationen om sammsovning med spädbarn. Men en gör ju som en vill, och risken är försvinnande liten, men det kan ändå vara bra att känna till.
De större barnen kanske kan sova skavfötters bredvid dig och bebisen om/när även den sover i sängen?
Lycka till!
Jag förstår din "issue" :D. Jag har själv tre barn, som vi, mer eller mindre samsovit med. 9-åringen vill inte riktigt samsova längre, han börjar känna att han är tillräckligt stor nu faktiskt att sova i egen säng. Mellankillen som är 5 år sover inne hos oss V A R J E natt, vi bär över honom, 20 minuter senare är han på plats igen serrö ;). Bebisen, på 3 månader, han sover i sin spjälsäng bredvid mig. Han sover själv för att jag har megaÅNGEST för plötslig spädbarnsdöd och allt det där tjafset duvet. Vi har inte aktivt "valt" att barnen ska sova med oss utan de kommer självmant som små magneter, vilket jag tycker är mysigt. Nu känns det inte så mysigt längre för att nu har vi endast en 160 säng. Dock så tror jag att mellankillen inte längre vill sova hos oss när det är bebisens tur, då är han ju också tillräckligt gammal. Det skiljer 4 och 5 år mellan dom. Får önska dig lycka till :) :)
Vi har vägg-juniorsäng-vuxensäng-vuxensäng-spjälsäng (el resesäng eg)-vägg. Runt sängarna mot väggen har vi gamla bäddmadrasser istf sänggavel, mjukt och skönt samt skyddar väggarna. När bebisen var riktigt liten låg han mellan mig och väggen och stora på andra sidan om mig, sen började han krypa omkring och då fick han en egen säng. Han gillar inte riktigt när det är varmt och trång så han sover oftast ensam, men får flytta över till mig om det behövs. Funkar fast pappa tycker det är jobbigt med den äldres "ömhetsbetygelser" (sparkar, petningar, sällskap på kudden osv).
Nu har ja förvisso inga barn, eller man, men ja tänkte en sån där spjälsäng man krokar fast på ena sidan sängen (blondinbella har en sådann) så ligger bebis i en sån, du brevid bebis, tamlin och ninja brevid dig och oscar i slutet av sängen. Så ligger alla barn vid en förälder och minibebisen har ingen risk att ramla ut eller hamna brevid sparkande syskon.
Hoppas ni kommer på nått som passar er alla och stooort grattis! Hittade din blogg långt efter tamlin var född (typ 2-3 år) så ska bli jätte intressant att följa din blogg när du är gravid! :)
Kanske ställa en säng i huvudändan? Så sover ett barn i den sängen bredvid ditt huvud typ iaf. Ett barn bredvid och bebis på andra sidan :) då har du barnen runt dig.
En gång sov mitt äldsta barn mellan mina ben med venusberget (aka bullfittan) som huvudkudde. ? Så det är ju också ett alternativ
Är verkligen ingen samsovare, men då vi var tvungna till det under en period (pga trångboddhet) täckte vi golvet med madrasser och så fick alla (två vuxna och tre barn 5, 2 och 0 år) sova hur som helst på den ytan. Utan sängar blir man ju av med risken att någon ska ramla ner och det är lättare att ligga åt olika håll så att flera barn får plats att ligga bredvid en om de vill. Fungerade faktiskt ganska bra, men jag är ändå glad att det bara var en kort period.
Skulle gissa att särskilt största barnet av sig själv kommer föredra sin egen säng mer när bebisen kommit.
"Familjesängskonceptet är nåt som alltid tilltalat mig. När man sover nära, hud mot hud, andas mot varandra, lyssna på sovljud och känna varandras lukter… jag tror det stärker på nåt sätt. För oss närmre. Relationen får jobba medan vi sover. "
Läste högt för mamma (som alltid varit för samsovning) och fick kommentaren:
- Ja! Precis!! Man tankar kärlek.
Du har fått massa tips om samsovning, tänkte istället tipsa om att skaffa en dubbelsäng till dina stora barn. Lätt för mamma eller pappa att sova emellan om så behövs (vid nattning, eller om någon har en mardröm, eller bara för att etc) plus att dom alltid har varandra. Vet några som gör så med "great success".
Man kan samsova i olika konstellationer: barn-barn, föräldrar-barn, förälder-barn.
Vi har dubbelsängar i två intilliggande rum, börjar oftast natten med barn i den ena och vuxna i den andra - avslutar ibland alla i en säng eller vuxen-barn-kombos i båda sängarna.. Perfekt också att kunna dela på sig om någon verkligen behöver få vara i fred eller stör de andra (pga sjukdom el likn).
Tänker att det bygger syskonens vidare relation, att de är nära och finner trygghet hos varandra - och vi finns alltid till hands.. Något av det finaste jag hört från dem är en morgon när de sovit hela natten tillsammans i sin säng sa: 'A trodde att jag var mamma och jag trodde att A var mamma, så bara låg vi och kramade varandra hela natten!'
Hos oss har barnen alltid haft egna rum men de har varit till lek och så har vi haft ett sovrum till oss alla. När vi var som flest sov vi fem barn och två vuxna i sovrummet.
Då låg två barn i en våningssäng, ett barn i en egen säng och vi vuxna samt de två yngsta i vår 180-säng. Vi har aldrig haft några vakna nätter eller ledsna barn vilket jag tror bottnar i att det var en väldig trygghet att ha alla samlade och att ljudet av de andras lugna andetag gjorde att alla somnade bättre.
Nu är vårt yngsta barn 11 år och alla sover i egna rum sedan något år tillbaka.
Jag gissar på att Ninja kommer tröttna så småningom och självmant vilja lägga sig i sin egen säng, tror inte du behöver oroa dig :)
Vi har utökat dubbelsängstanken och bytte ut den ena delen mot en bredagare 1.40 säng för att få lite bättre plats.
Åh, mitt önskeinlägg! ^^
jag tycker att det nämns lite väl mycket allt det med sparkar och lite lite fokus på små, mjuka händer som klappar över ens ansikte och små armar som viras runt ens hals och världens mysigaste andedräkt som flåsar en i örat.
Jag är inne på att ställa spjälsängen med öppen sida mot stora sängen (245) och ta den sidan för nattamning, det känns som att det är tillräckligt samsovigt då det bara blir en förlängning av vår madrass men man kommer ut som genom en dörr nedanför, och så får maken och storebror dela på resten av sängen. Sen har vi ju rätt stor chans till att det blir fler än en bebis pga hormonbehandling och många tvillingföräldrar vittnar om att de stör varandra rätt tidigt och ger dem därför egna sängar. Men jag hoppas att det funkar att samsova med fler. Om det blir trillingar är min lösning just nu att de får ligga på tvären i spjälsängen eftersom de då kommer vara prematura och därmed lite kortare. Men jag har inte börjat planera i detalj än.. Väntar och ser hur det går.
Nu har jag läst alla inlägg i tråden och det verkar ju jättemysigt - men förklara för en som inte har barn själv: måste alla gå och lägga sig samtidigt då eller? Jag har fått uppfattningen att det är efter barnen somnat som man hinner få nåt gjort, typ städa, egentid, nåt. Och vad gör man om man inte kan somna, är det ok att tända lampan och läsa en bok?
Hörde på nån podd om att låta barnen samsova med varandra om de börjar bli trångt under täcket.. =) Har inga barn själv så ja ha då inte en blekaste... =)
Jag sover i samma rum som yngsta barnet men vi har varsin säng. Då finns jag där om det blir mardrömmar eller mörkerrädsla och jag finns i rummet bredvid det äldre barnet (som ibland sover på madrass med mig och lilla barnet). Alla sover bra. Samsov med äldre barnet fram till åttaårsåldern.
Har inger tips men ville gratulera till graviditeten :) Själv hatar jag att sova tillsammans och längtar till Lillis (17 månader) kommer sova hela natten i egen säng. Nu vaknar hon vid 00 varje natt och ska ligga tätt-tätt och man får inte röra sig alls, då vaknar hon. Dom äldre på 10 och 4 sover just nu tillsammans i äldstas dubbelsäng, på äldstas initiativ.
När jag var liten sov jag med mina syskon mest.. vi hade en dubbelsäng i vårt rum. Alla fyra barn hade ett sånt sovrum med dubbelsäng och ett skrivbord. Bebisen (femte syskonet) låg hos mamma och sin pappa i deras sovrum men jag hade ju alla mina andra syskon bredvid. Det var jättemysigt! Som någon skrev: Samsovning kan ju vara med syskon också. Några nätter då och då sov jag med mamma men när jag var runt 10-11 år orkade jag inte mer för hon sa alltid att jag skulle ligga still =P
(Jag är jättenära mina syskon, har alltid varit! Nu är vi alla mellan 23-33 år gamla)
Shit vilken gullig bild!
Men det är väl perfekt att lära dom sova i sina sängar nu innan bebisen kommit?
Vi väntar barn nummer två men har ändå en stor familjesäng, en 180 säng ovh bredvid den en 90 säng som vi skruva ihop och på andra sidan om den stora sängen står spjälsängen med låg botten och öppen långsida mot 180 sängen. Där tänker vi att alla ungar och vuxna och katter får plats och att det finns space åt den som behöver det och stt den som behöver mest närhet får det. Ofta kan vi flytta runt lite under natten nu när det finns plats. Jag tänker att jag nog införskaffar ett babynest att ha i sängen också sen när bebisen väl tittat ut
Vi är i samma sits hemma hos mig och har tänkt köpa en till 80cm säng och ställa bredvid men vill gärna ha en stor bäddmadrass för hela sängen, någon som har tips på vart man hittar det utan att bli ruinerad? Ikea har som bredast 180 cm...
Mina barn har egna sängar men de bestämmer själva var de vill sova. Oftast vill de sova i sina sängar men det händer ju att hela familjen sover i dubbelsängen.. Min man brukar då vara snabb att lägga sig i barnens rum men jag tycker det är mysigast att sova med barnen. Vi gör så att ettåringen får ligga i mitten, jag på en sida och nån av de andra barnen på andra sidan. Ett barn ligger i fotändan. Fungerar utan problem!
Hur har det gått?
Hur går det med samsovning idag? (20170605)
56