I dagen ETC var det en superintressant artikel om en undersökning där de gav människor med psykiska besvär 500 kr i månaden utan krav på motprestation - det hjälpte såklart inte alla men många fick mindre ångest, mindre besvär....inte så konstigt då många oroar sig över försörjning, och dessutom blir man väldigt ensam som fattig o den där 500-hundringen kunde ju då läggas på ett bio-besök, en öl, en fika....väldigt intressant - hoppas det forskas mer om detta.

En sådan jävla bra krönika, det måste jag verkligen säga!
Du sätter huvudet på spiken på så mycket saker.

Jag vlir lika irriterad över smala och vältränade på mitt jobb som kan väsa fram - ska hon äta den där ljusa frallan?!
Och då talar de om min kollega som gick upp 45 kilo under sin graviditet och äter nyttigt som in i helvete MEN unnar sig en bulle på fredagsfikat och enbart äter vitt bröd på jobbet en gång i veckan.
Det säger ju inte jag till dem, att hon är nöjd med de 20 kilo som är kvar ett år efter hennes baby plus äter nyttigt.
Nej, en överviktig skall aldrig äta något som inte är en grönsak eller fullkorn, för då " får de fan skylla sig själva att de är feta".

Samma sak med de som inte har gott om pengar.
Jag skrev ut på nätet och efterlyste en liten spjälsäng som man kan ha bredvid söngen, eller en babyvagga som man hänger i taket.
Jag som inte har barn visste inte att det fanns modeller som hette Troll och alla andra namn som man skall känna till. Och jag visste inte att de var svindyra.
Jag skrev på olika kända bloggar, på en massa nätgrupper på nätet.
Jag efterlyste från malmö ända upp till stockholm och erbjöd att betala hyrbil och bensin ur egen ficka.
Bara någon ville bidra med en övergiven mindre sovplats för utsatta barn.
Sängen skulle till ett hem för utsatta kvinnor o barn, ett hem jag inte namngav av förklarliga skäl.

Instället för att inte säga något fixk jag kommentarer som.
" Varför ska jag ge min trollsäng för 2500kr om du har råd att betala bensin och hyrbil för att hämta, din snåla jävel"
" Fattar du vad dyr den är eller??!"

Den värsta var något liknande som
" jag har en liten spjällsäng som man kan ha bredvid sängen och ta bort sidan på men den är i bra skick och jag vill inte vara elak. Men har man inte råd så ska man inte önska sig så dyra saker. I finland får man en pappkartong med grejer som nybliven mamma, vissa använder den som säng. Om barnen i finland kan sova i en kartong så kan väl barnen på kvinnojourer också sova in en kartong.
Det finns för 30kr på Bauhaus."

Och den sista kom från en kvinna som nyligen köpte en rävkrage för 3500 kr, gör ansiktsbehandling varje månad och inte direkt vänder på slantarna .
Jag menar inte att hon, bara för att hon har råd, skall ge bort saker.
Och vädjan var allmän, inte direkt till henne. Men att skriva en sådan kommentar när det finns barn som inte ens äger en egen napp, det gjorde mig så arg.

Men har man den synen på fattiga och utsatta?
Att de inte är värda något som kostar lite mer? Att även om man kan avvara en påse med nästan nya pyjamas i storlek nyfödd, så gör man inte det för de fattiga är inte rädda om sakerna, eller är inte värda det för de skall nöja sig med sämre saker och bara vara tacksamma??!

Jag var även på en barnprylmarknad i kommunen och där såg man också en liknande variant på vissa som hade lämnat in kläderna.
Vissa hade satt 5 kr på en body som såg helt ny ut ( otroligt otroligt bra pris ) men oftast var det mellan 10-20 kr per body, och så såg man någon som sålde en urtvättad pyjamas med blekta fläckar på för 50 kr, plus att resterande kläder i hennes hög också var väldigt välanvända med en del fläckar och ett par velourbyxor hade hon satt 80 kr på, och då var det ett noname märke.
Hennes kläder låg kvar i slutet på dagen och då undrar jag hur hon tänkte där?
De kläderna som inte blir sålda skänks nämligen till olika ändamål, hon ville inte sälja det billigt till någon mamma i närområdet som kanske väntat ett halvår på att fynda en billig pyjamas, men ja, inte vet jag.

Ursäkta att jag skrev så långt, jag blir lite uppeldad märker jag. ;)

Jättebra krönika.

Är i en skitkonstig arbetssituation och bestämde mig igår för att be AMS om hjälp eftersom jag varit utan jobb och uppdrag ett bra tag nu. Cirka tio minuter in i mötet fick jag panik på handläggaren som pratade med mig som jag vore ett dagisbarn. Imorse bestämde jag mig för att leva upp mina sparpengar istället medans jag letar jobb för jag kommer bara bli knäckt om jag ska ha med AMS att göra. Så kan inte ens företsälla mig hur det är när man måste gå till socialen eller hålla på att kontakta massa myndighetspersoner som ska förbarma sig över en, det måste vara så himla vidrigt och jag får så himla mycket respekt för alla som varit med om detta. Jag orkade inte ens tio minuter, sen började jag ta desperata beslut som att bränna alla mina egna pengar istället för att försöka få hjälp av a-kassan.

Är det någon som är förvånad?

http://www.etc.se/inrikes/pengar-battre-piller