MENY
Att vara gravid var något av det värsta jag gått igenom. Konstant illamående, värk i fogar, svårt att andas och röra mig och framförallt svårt att äta rätt. Allt smakade skit och allt fick mig att vilja spy.
Jag åt det som gick ner helt enkelt och när man är gravid så kan ju det vara allt från murbruk till snabba kolhydrater. Jag åt det senare (pasta och frukt mest) men jag hade fullt upp med att må bra, jag hade inte möjlighet att fundera på hur jag såg ut eller vad jag vägde.
Men det här är allvarligt. Genom att gömma sig bakom fina ord om väldvilja och genom att använda hälsa som ett argument för att kritisera gravidas vikt så hetsas fler och fler gravida till att utveckla ätstörningar.
Det blir vanligare att gravida går på dieter, drar in på maten och regelrätt bantar med bebisen i magen. Eller ”tänker på vad hon äter” som det heter nu för tiden när kvinnor göder sitt självhat och samtidigt späker sina kroppar för att passa in i det nya snäva smala idealet ”strong is the new skinny”.
Om den gravida kvinnans hälsa är viktig så är det läge att sluta utsätta henne för stress då stress och psykisk ohälsa är en större riskfaktor än några extrakilon.
Men in hoppar diverse vet-bäst-personer som gubben i lådan och spär på den här ångesten lite till. ”Hej alla kvinnor har ni tänkt på att ni kan bli TJOCKA och OHÄLSOSAMMA när ni blir gravida och att detta är jättedåligt?”
Ja det har vi, det har vi alla tänkt på och mått dåligt över men tack för påminnelsen. ”Det finns risker med övervikt”. Jaha. Vad ska gravida göra med den informationen? Sluta vara tjock tydligen. Gå ner i vikt. Inte fan vet jag.
Om det var så enkelt att sluta vara tjock så skulle ingen, INGEN, vara tjock. Att äta rätt och hålla vikten är svårt ändå i vanliga fall, som gravid kan det vara nästintill omöjligt.
Men herregud Natashja ditt fetto varför hårdbantar du inte då om det nu funkar???!1
1. För att hårdbantning bryter ner kroppen och förstör ämnesomsättning, muskler och hälsan.
2. För att det är nästintill omöjligt att hårdbanta. Ingen orkar vara konstant hungrig. Det är ej realistiskt.
3. Varför skulle jag?
Hur kan man bara ta sig rätten? Jag är stum av tystnad.
Jag älskar att du skriver om detta. I sommar är jag färdig barnmorska, har just nu praktik på mödravården. Nåt jag reflekterar mycket över är just detta, vi får lära oss att vi måste prata om risker och kost och motion och ärligt talat görs detta ofta på ett ganska fatshamande sätt. Jag ska verkligen försöka bemöta mina patienter på ett mer respektfullt sätt än vad som görs idag. Är så tacksam att du skriver om dina upplevelser av detta, jag suger åt mig och försöker lära mig. Stort grattis och lycka till med kommande bebis!
Så vansinnigt jävla nedslående att se denna totala omedvetenhet om problemets kärna... Att någon korkad oupplyst arbetskamrat vräker ur sig något ogenomtänkt är inte mer än väntat, men en barnmorska som borde kunna tänka längre än så, det är bara tragiskt. Tjocka är sista utposten för att öppet kränka människor och komma undan med det hela, dessutom komma undan med hejarop... Ingen behöver informera sig, man kan tycka till bara.
Är i vecka 38. Vid inskrivningen sa jag till att jag inte är intresserad av att veta viktuppgång under graviditeten med undantag om mitt el fostrets liv är i fara. För 3 veckor sen berättade min bm att jag låg i ÖVERKANT FÖR VAD SOM ÄR NORMALT(?) varpå hon sa siffran på min nuvarande vikt. Sen fick jag en snabbkurs i sockerfällor och hon undrade just hur mycket pasta/bröd jag åt.
Typ idiotförklarade mig.
Efter det besöket tycker jag inte magen är lika fin som innan, det triggade något hos mig...jag började tänka på vad och hur mkt jag åt och gär nu runt med dåligt samvete om jag äter utöver vad jag borde. Vad ville hon att jag skulle göra med 1MÅNAD kvar av graviditeten? Så jävla onödigt. Hon pajjade min självbild helt typ. Tog bort fokus på en mkt bra graviditet. Jag är så ledsen över detta. Och att jag tog åt mig.
Vid förra besöket för 1 v sen frågade hon "känner du dig vacker igen nu då?" som om hennes ord inte satt spår... trots att jag påpekat problematiken. Asså blä.
Kram till dig.
Första graviditeten så var jag så orolig för vikten att jag tror att jag faktiskt under delar av den åt för lite för att må bra. Jag gick endast upp 12 kilo och några veckor efter födelsen vägde jag 5 kilo mindre än innan jag var gravid. Sedan efter diverse svängar av dåligt psykiskt mående hos både mig och mannen så väger jag nu 8 kilo mer än förra graviditeten och är gravid igen. Jag börjar närma mig slutet på första trimestern och har ännu inte gått upp i vikt och det känns skönt och lagom, inte som förra gången när jag låg många kilo minus ända till mer än hälften av graviditeten passerat. Jag kan se poängen att man som överviktig gravid kanske ska tänka några gånger extra på vad man äter när man är gravid och verkligen försöka äta efter hunger och undvika skräp men till nivån att man känner sig som jag gjorde förra gången och knappt vågade äta fast jag var hungrig är verkligen inte sunt alls på något sätt. Jag har ännu inte gått till mvc, det ska bli intressant vad de säger denna gång om min vikt. Blir det för mycket denna gång kommer jag dock säga till och inte bara sitta och lyssna och gråta när jag kommer hem.
Tycker knappt att du ska censurera hennes namn. Hon får ju stå för vad hon sagt :-)
Word! Äntligen fattar jag varför du menar att det är ohälsosamt med ett smal-ideal. Som gravid kunde jag inte äta nyttigt för fem öre. Konstant illamående och kräksugen. Alternativt hungrig. Nu är det ett år sedan jag fick min son och är ändå väldigt ointresserad av hur mycket jag väger. Tycker det är bra mycket viktigare att jag sover bra och äter så jag har energi till mitt barn - oavsett om det innebär en smörgås i farten, en banan, godis, korv eller sallad. Du är bäst <3
Och stark är jag! Garanterat mycket starkare än innan jag fick barn. Starkare och tjockare!
Ja hur slutar en vara tjock? " Genom att äta normala mängder mat kommer att göra man går ner i vikt eller står still"
Det kommer inte att göra mig mindre tjock i allafall...
Gång på gång har jag läst (här inne) att det är nästintill omöjligt för en som lider av fetma att gå ner till normalvikt och sedan hålla den vikten. Men är det verkligen så?
Detta är ju helt sjukt?!?! "Sluta vara tjock under graviditeten" eh??? Man kan ju sluta vara gravid också, ta en paus sådär i mitten så man kan sova en hel natt utan att behöva gå upp och gå på toa ?!?!
Fruktansvärt är att hen jobbar som barnmorska och antagligen pratar såhär till sina patienter som med störta sannolikhet går därifrån och känner att de är fel och dåliga. Hemskt!
Jag vill passa på att säga tack till dig för att du tar upp dessa ämnen. Jag är inte tjock men det har jag alltid trott. Jag har haft fruktansvärda åsikter om min kropp och mig själv (som i princip alla andra kvinnor haft) men tack vare dig har jag lärt mig att om jag mår bra så är jag rätt, min kropp är rätt för den bär mig genom livet. Skit samma hur den ser ut.
Du har även fått mig att inse att jag under större delen av mitt liv varit en del av fatshaming. Både genom att kommentera överviktiga människors kroppar på ett negativt sätt men även genom att jag klankat ner på min egen kropp. Jag är ju verkligen inte tjock men mina kommentarer ang att jag tyckt det har 100% bidragit till att andra kvinnor börjat fundera över sina egna kroppar, och jämfört och känt sig dåliga och feta.
Jag är så glad att jag blivit medveten om detta och nu kunnat/fortsätta förändra detta.
Tack!
Nä inte är det omöjligt, men jävligt svårt och kanske också helt onödigt. Har läst forskning om detta, att det inte är så jävla farligt att vara fet som vi hjärntvättas att tro. Dock kommer jag ej ihåg exakt VAR jag hittade infon, tacksam om nån har en bra länk?? ( Nä, orkar inte googla idag ;) men kanske en annan dag. ) en annan fråga är väl om vi VILL vara pinnsmala, aldrig röra choklad... och leva 2 år längre OM VI HAR TUR. jag vet iaf att jag inte vill det :)
Förresten, tänk om man hade sagt "men herregud ät lite då, sluta vara för smal" åt en ätstörningspatient.... iofshänder ju detta oxå, men det fördöms nog betydligt mer...
Spydde som en gris under min graviditet. Den enda jag verkade kunna äta var lakrits, vilket jag senare fick höra kunde vara skadligt för barnet (ångest!) Blev också plötsligt extremt sugen på cigaretter och skoputs, och jag har aldrig rökt i mitt liv!
Konstigt också att du på något sätt skulle behöva stå till svars inför någon random person, bara sådär. Varför skulle du vilja diskutera din vikt med en främling? Om du skulle vilja göra det så väljer väl du den personen du vill prata med själv? Skitkonstigt och jävligt trist att du blir bemött på det här sättet, bara för att du är en offentlig person.
Har tidigare haft anorexi och tillfrisknat men nu efter all jävla "hälso"hets som ständigt trycks ner i käften på en så känner jag att det är på väg tillbaka. Jag är livrädd för sist tog det flera år och nästan att dö för att börja tänka relativt friskt igen. Om man har problem med till exempel kokain så säger ju inte direkt samhället till dig varje dag "Ta kokain! Du är dålig om du inte tar kokain och ingen kommer tycka om dig!" men dagligen får vi med ätstörningar höra om hur viktigt det är att träna och vara smal. Jag är rädd att snart kommer ortorexi att bli en norm i samhället. Bland det skevaste måste ändå vara när tidningarna skriver artiklar om de farliga ätstörningarna och förfasar sig men ändå envisas med att kommentera kvinnors utseenden, retuschera bilder, ha artiklar med "så går du ner 6 kg på två veckor" och "bli bikinisnygg till sommaren".
Jag blir så ledsen!
Att följa bloggar som denna hjälper mig. Samma med alla kroppspositiva konton på insta.
Man vaknar upp mer och mer och inser hur skevt allt är.
det är en svår balansgång mellan stolt äta vad man vill och tänka att min kropp är min och ångesten efter en påse chips och den fula glädjen när man känner sig smal.
Att rikta energin på samhället som är det som är sjukt på riktigt hjälper mig att känna mig lite friskare :)
Tips också att följa bodyposipanda på insta!
"Sluta vara tjock under grav." Alltså? Jag skrattade faktiskt lite åt det. Man ba' äh men jag ska ju bli med barn så jag slutar vara tjock en stund... Heh? Skrev in mig på mvc som överviktig, bm tog startvikt utan kommentar, vägde mig inte En enda gång under graviditeten, tog bara blodtryck och prover. Skrev in slutvikt (son jag uppgav) utan kommentar. Efter kejsarsnitt fick jag sprutor mot blodpropp att ta själv, aldrig nämndes det att jag fick dem pga övervikt, läste det i journal sen. Fick mao så jävla bra bemötande och kunde slappna av och fokusera på att må bra. Ovanstående borde vara standard.
Jag längtar efter barn, jag är dock överviktig och det här gör mig orolig. Jag vet fasiken inte om jag pallar med att bli gravid och behöva ta in människors åsikter om den kombinationen. Vad händer om jag inte hittar en barnmorska som kan bemöta mig på ett bra och vettigt sätt? Kommer nojorna bli ännu värre? Jag jobbar verkligen med att inte noja över mat eller min vikt för att på så sätt må bra men jag är orolig över vad en graviditet och andra människor kommer göra med dom tankarna.
Att sluta vara tjock är inte alls enkelt. Själv lider jag av ätstörning som gör att jag e fet. Självklart är jag medveten att jag väljer själv att äta fel och att jag skulle gå ner om jag planerade bättre och ja det är ju något jag måste ta tag i men att en utomstående lägger sig i och har åsikter om ens vikt och utseende och speciellt då man är gravid?!?! WTF?!?! Barnmorska eller ej så är det oförskämt. Tror dessa "välmenande" människor inte att vi sim är feta inte vet om det eller?
Jag tycker för övrigt att folk med små näsor borde operera dem större. Herregud, kan ju inte vara bra att få in sådär lite luft?! Huur kan de andas?! Dessutom stör det mig när folk har små näsor... kan de inte skärpa sig lite?!
;)
En annan sak som är helt obegripligt är folk som har hår som liksom bara växer och växer där uppe på skallen. Det behöver ju bara gå någon månad så är det minst en centimeter längre, och de har inte ens vett att klippa sig. Och så måste man stå där och se på, och hur mycket man än påpekar för folk att deras skallhår växer verkar de inte fatta problemet. Jag menar - det är ju bara att klippa sig. Men nä. De klipper sig max nån gång per halvår i snitt. Det är verkligen äckligt.
Men det absolut värsta är folk som inte rycker bort sina ögonfransar - ögonfransar som är så sjukt äckligt. Vet de inte att det finns pincetter och andra verktyg för det? Bara för att det är lite jobbigt att rycka bort dem strå för strå är väl inte det någon ursäkt för att låta bli att försöka? Nej, folk verkar inte vilja göra något åt det här problemet längre, och det allra värsta är när de gör en grej av det och inte bryr sig trots att dom själva måste inse hur groteskt många ögonfransstrån de har drällandes där runt ögonen. Jag menar bara, det sätter ju ett så dåligt exempel till andra i samma situation - och det är inte bra för någon om det blir nån slags cool trend att behålla ögonfransarna - begriper de inte att de riskerar att få parasiter där? (Ja, jag vet inte hur ni känner, men för mig är det så obegripligt att jag knappt kan sova om nätterna längre.)
Fattar inte hur sådana här människor kan få jobba med människor! Tyvärr verkar det vara vanligt bland barnmorskor att påpeka vikt:/ har själv haft en viktfixerad barnmorska men hon insåg snabbt att den gubben inte gick hem hos mig men tyvärr finns det ju många där ute som tar åt sig fruktansvärt mycket så jag tycker det är super bra att du lyfter ämnet för så här ska de fan inte bete sig!
Vilket stolpskott...
På tal om illamåendet, har du testat postafen? Har mått konstant illa i två veckor och igår började jag käka postafen.
Illamåendet är som bortblåst!
Jag är gravid i v 32 och det här ämnet ligger mig varmt om hjärtat. Tre barn har jag alltså och ett i magen.
Första gången jag träffade nuvarande BM sade jag till henne att jag blir stor under mina graviditeter. Jag är dessutom 40 år gammal så det bidrar till en ändrad kroppsform från när jag väntade min förste för 17 år sedan.
Jag borde nog veta om någon hur min kropp reagerar vid graviditet.
Jag har mått fruktansvärt dåligt under hela sommaren och har i princip spenderat all min tid liggandes i sängen och stirrandes i väggen, fokuserad på att inte kräka. Att i det läget då tänka att "shit, jag måste tänka på min vikt, jag måste äta nyttigt" eller som min BM sade, ta en frukt. Fuck your frukt säger jag bara.
Innan graviditet åt jag nästan ren lchf, men det gick bort då all fet mat fick mig att ..kräka. Det jag kunde få i mig var typ vitt bröd,smör och ost. Så ja, det har jag levt på under sommaren. Att småäta lindrade. Socker hjälpte.
Jag är fullt medveten om att mycket av min vikt har jag käkat mig till, men vad i hela helvetet skulle jag göra? Inte äta alls?
Förra gången jag träffade BM sade jag till henne att jag vill inte väga mig mer, jag väger fan tresiffrigt nu, och att se det stirra tillbaka på mig från vågen är hemskt. HEMSKT.
Möttes av noll förståelse och blev upptvingad på vågen ändå. För hon måste , absolut måste veta om jag lägger på mig vätska. Jag sade till henne att det vet jag redan, fråga mig. Men jag är en konflikträdd mes .
Men nu ska jag träffa henne igen nästa vecka och jag har mått dåligt i dagar för det. Jag vill verkligen inte väga mig. Jag vet att jag är fet, jag vet att mitt sf-mått ligger långt över översta kurvan , men min bebis verkar må bra. Jag har ett perfekt blodtryck, jag käkar mina järntabletter, min folsyra och mina urinvärden är utan synpunkter. Varför, varför måste jag då väga mig?
Jag är inne på slutspurten i min graviditet och detta är den sista också, jag vill kunna njuta den tid av det som är kvar, jag vill kunna titta mig i spegeln och tycka att det är häftigt, att jag är vacker, men allt jag ser numera är att jag är..FET.
BM är mycket bekymrad över sf-måttet, hon sade dessutom att jag får absolut inte hoppa över RUL för "tänk om det är något fel på barnet".
Hade jag varit förstagångsförälder har jag fan avlidit av en sådan kommentar, nu kände jag mest för att täppa till truten på henne.
Förra graviditeten blev jag jättestor, alla kurvor låg långt över det normala, RUL beräknade att bebis skulle bli JÄTTESTOR. Ut ploppar ungen två veckor för tidigt och väger knappa 3,5 kg. Jag gick upp nästan 30kg förra gången. Om nu det är så viktigt att veta. Jag gick ner allt. Heja mig. Eller?
Att resa på mig är en pina, att gå gör fruktansvärt ont, jag har varit sjukskriven från v22 pga foglossning,ryggsmärtor o sammandragningar. Som om det skulle bli lättare för var dag som går?
"Rör på dig" , skit ner dig tänker jag.
"Vad gör du hela dagarna?" sitter på röven och äter choklad, HELA TIDEN, sade jag inte. Men ville.
Jag kan skämta om det, men innerst inne mår jag så jävla dåligt. Jag undviker att gå ut, jag har inte varit utanför dörren de senaste två veckorna för jag skäms så mycket för hur jag ser ut, hur jag går. Och varför gör jag det egentligen?
Jo, för jag känner mig dömd. Bedömd.
Önskar jag vågade stå upp emot henne nästa vecka och bara nej, jag väger mig inte mer, du får tycka vad du vill.
Ingen, ingen i hela världen är bättre än LD när det kommer till "fettfrågan"! Jag älskar dig för det! <3<3<3<3<3<3
Men det finns ju andra perspektiv. Det handlar ju inte enbart om din fysik. Att äta mycket socker eller snabba kolhydrater är ju inte bra för den gravida kroppen eller fostret. Graviditetsdiabetes är ganska allvarligt. Riskfaktorn med att äta ohälsosamt under graviditeten är inte "några extra kilon", som du påstår, utan övriga konsekvenser den dåliga kosthållningen ger. Jag bryr mig egentligen inte om just dig eller din bebis hälsa, men jag förstår inte hur man kan vifta bort detta. Hur svårt kan det liksom vara att bara avstå? Och är en så djupt sockerberoende så bör en kanske se över det. Speciellt om man inte bara ansvarar för sin egen hälsa. Och ja, detta är skuldbeläggande. Men som förälder, speciellt en gravid sådan, ÄR man skyldig att ge sina barn dom absolut bästa förutsättningarna. Att fortsätta förneka detta hjälper verkligen ingen.
Jag tycker det är beklämmande att legitimerad sjukvårdspersonal i egenskap av sin profession tar sig rätten att bedöma enskilda individer i ett kommentarsfält i en blogg. Oetiskt, oprofessionellt och respektlöst.
Jag mådde illa hela graviditeten. Kräktes aldrig men kunde inte se mat. Kunde inte handla. Kunde inte titta i kylskåpet. Världens bästa diet. Jag levde på digistivekex och iskall färdignyponsoppa. Jag vägde betydligt mindre när barnet var fött än när jag blev gravid. Två veckor efter förlossningen kom jag i ett par jeans jag inte haft sen jag var 28 typ. (Var 36 när barnet föddes) Alla i min omgivning var oroliga för mig, man, kollegor, folk jag träffade på möten. Alla utom mödrahälsovården som var jättenöjd att jag inte gick upp i vikt ( och mirakulöst hade bra värden). Att jag egentligen gick ner i vikt pga att de kilo jag gick upp stod ju fostret för var det ingen som tyckte var ett problem. Såg just en bild från åtta år sedan = tre veckor innan barnet föddes, och jag är så smal om hals och armar så det är fruktansvärt. Att barnet inte fick allvarliga problem med tex hjärnan pga näringsbrist under cellutvecklingen är fan ett under.
Detta ör nog huvudanledningen till att mitt barn ör ensambarn. Orka gå igenom det där igen.
Utan att försöka vara otrevlig eller på något sätt anklaga dig då har jag en fråga utifrån det du skrev till denna tjejen (utgår jag ifrån att det var).
Du skriver att tjocka inte går ner i vikt av att ändra livsstil utan det kräver hårdbantning. Så...om du skulle kunna gå ner i vikt av hårdbantning, varför hårdbantar du inte då?
Och betyder detta alltså att tjocka kan gå ner i vikt? Något som du tidigare inte påstått är möjligt.
Nyfiken bara på din ställning till detta.
Jag glömde säga att min utgångspunkt var att va överviktig. Det var väl därför ingen i sjukvården reagerade. Efter tre månaders helamning var jag underviktig. Det var tydligen också bra.
I all annan sjukvård är 20 + kilos viktnedgång på ett år utan att man försökt gå ner i vikt ett allvarligt sjukdomstecken....
(Idag väger jag för mig normalt igen och har en glad frisk kropp och ingen aning om vad jag väger.)
För övrigt tycker jag att hårda ord gentemot kvinnan som det handlar om i inlägget inte förtjänar era hårda ord. Det är bara lågt. Kan vi inte hålla med Lady D utan att ta till elakheter?
Lägg märke till hur det känns i magen när du läser detta och notera de första ocensurerade tankarna som dyker upp i ditt huvud. Notera också att jag inte använda en enda svordom, nedlåtande tillmäle eller dålig ton. God ton rakt igenom. Hur känns det?
Oj vilket rörigt inlägg det blev. Kontentan är hur som: hålla med Lady D fine men håna barnmorskan i fråga, varför?
Jag är också gravid just nu. Har gått upp minimalt och det verkar som att vågen kommer att stanna på 10 extrakilon jämfört med annars. Jag får mycket komplimanger för att min mage är så liten (och därmed fin i människors ögon). Börjar lacka fullständigt på detta! Till saken hör att jag inte följde kurvan och fick gå på extrakontroll. Nu var allt bra som tur är, men det är sjukt provocerande att få komplimanger för något som var väldigt oroande för mig, då något hade kunnat vara på tok.
Vet att jag är privvis i förhållande till hur överviktiga behandlas. Menar att det provocerande är att människor måste hålla på och värdera på det här sättet. Och det blir extra sjukt sett i sammanhanget att det man tycker är "fint" är något som eventuellt är osunt för barnet. Det var liksom inte askul att få höra hur liten och fin man var när man samtidigt var orolig för att behöva göra akut kejsarsnitt och därmed få prematurbebis pga för lite fostervatten...
En av barnmorskans arbetsuppgifter är ju att väga och mäta och sådant, inte för att hålla liv i något skönhetsideal, utan för att försöka göra en analys av om det kan vara fara och färde med mor och barn.
Min svägerska som alltid varit mullig, gick upp 30 kilo, var t.om rund om fötterna (bildligt talat) och fick till slut havandeskapsförgiftning och födde sin tös flera månader för tidigt. Visade sig tydligen att det var en massa vätska hon lagt på sig och att det var därför hon var så otroligt rund. Om man redan är jätterund vid inskrivningen kan jag tänka mig att det blir extra svårt att avgöra vad många extrakilon innebär och beror på. En barnmorskas jobb är ju blivande mor och barns bästa, precis som läkarens, sedan kan man som patient alltid välja att strunta i råden man får, men en behöver väl inte bli så KRÄNKT över det? Någon annan kanske faktiskt blir hjälpt av vägande och mätande och utredande?
Jag förstår för all del att vägning kan vara viktigt vid en ev diabetes. Jag har det inte. Mitt p-glukos var perfekt.
Mina värden är perfekta. Blodtrycket är detsamma som när jag är icke gravid. Urinproven visar ingenting.
Så varför måste jag upp på den förhatliga vågen? Varför måste hela BM-besöket vara ett enda fokus på vikten och kurvor?
Kan se hennes min när hon säger det här, bekymrad rynka i pannan, ledset, sårat ansiktssuttyck och några besvikna huvudskakningar. "Här ville man bara hata lite på tjocka och vad får man för det? Inte ens ett tack. Så himla sorgligt att tjockisarna inte vill internalisera mitt förkat för dem. Hade hoppats att vi kunde förakta dig tillsammans i god ton, men nä, det tänkte du gå med på. Tragiskt."
När jag var gravid mådde jag så jäkla illa av ALLT. förutom äpplen och avokado på knäckebröd. Gick ner i vikt först och sen upp 7 kg (vart typ 4 kg plus). Tilläggas att min startvikt var 60 kg till 167 cm. Min barnmorska sa inte ett oooord om detta trots att jag uttryckte min oro flera gånger. Min vän är överviktig, men inte livsfarligt-dyngfet-jordengårunder-fet. Hon gick upp 10 kg under sin grav och fick ständiga pekpinnar och tips med massa skitsnack. Vet att just mitt perspektiv inte kan bidra med supermkt i tjock diskriminering men iaf yttligare påpeka hur sjukt gravida kvinnor behandlas
Tack snälla för att du skriver om detta. Jag kan ärligt talat säga att jag FASAR inför att vara gravid dels pga dessa hemska (vissa) barnmorskor. Kommer känna mig så jävla dålig och jag vill kunna njuta så gott det går av en graviditet. Nä jag är som sagt oerhört tacksam att du skriver om detta. På din blogg kan jag andas. Patriarkatet kväver mig, på allvar.
Du har ju svarat så sakligt att jag inte vet hur man kan vara mer saklig? Fetthatarna nöjer sig inte med mindre än att man spottar på sig själv och erkänner (det är viktigt, man ska "erkänna" som om man vore åtalad för ett brott) att man är en riktigt dålig människa som varken förtjänar respekt eller hänsyn.
Visst kan man gå ner i vikt av att ändra sig dagliga livsstil. När jag slutar med socker och äter "nyttigt" brukar jag tappa ca 6 kg vätska i kroppen. Sen tar det stopp. Resten kräver hunger, trötthet och ätstört förhållande till mat för att tappa. Späkning, helt enkelt. "Lätt".
Om man ändå kunde "sluta vara tjock"... En sjukvårdskunnig person borde veta hur det funkar med hunger, tröstätning, sockrets inverkan på vår hjärna och våra andra organers hantering av socker (en ny studie gjord av två oberoende forskarlag har sett ett samband mellan levern och sockersug, så det behöver alltså inte ens vara din hjärna och medvetande som vill ha socker, utan ett hormon i levern).
Personen borde även veta att ett tjockt yttre inte säger ett piss om hälsan hos den personen. Ett exempel: min svärmor har fött 3 barn och är överviktig. Hon tar ca 200 kg i benpress. Min mamma som har tränat sen hon var 14 år klarar av 100 kg i benpress. Rätt fet skillnad.
Min morsa har ätstörningar men ses som hälsosam. Min svärmor ses som ohälsosam. Endast pga sitt yttre.
När ska kvinnor bara få vara och se ut som de vill? Tjock eller ej. Fan, inte ens Carrie Fisher får vara ifred från hån efter senaste Stat Wars. Hon är 59 år. Klart som fan hon inte ser ut som på 70-80-talet. Men hon blir hånad som fan. Helt sjukt.
Till alla er som är rädda för kommentarer så kan jag säga att det finns bra barnmorskor också. Jag började min första graviditet som överviktig. Vägde mig på första besöket utan en kommentar om min vikt. Vid första besöket pratar man kost, motion och andra vanor och jag nämnde att jag åt LCHF. Hennes kommentar då var att ja men då kan du ju det där med vad du ska äta. Sen nämndes ingenting om det här vid resten av besöken. Ett av det sista vägdes jag igen utan kommentar.
Andra graviditeten hade jag en annan bm. Vägde ytterligare lite till men enda kommentaren vid "hälsosamtalet" var att tallriksmodellen är ju bra. Inga kommentarer vid senare vägning heller. Enda gången det reagerades var när jag hade aningen högt blodsocker i början av besöket men vi tog ett nytt i slutet och då var det ok så det blev inga fler kommentarer.
Båda graviditeterna har jag alltså varit överviktig men ingen har pekpinnat eller gett mig nedlåtande kommentarer. Jag har inte heller behövt genomgå onödiga undersökningar som att dricka sockerlösning och liknande bara för att jag är tjock. På det hela är jag nöjd med hur jag blivit bemött på mvc på Mälarsjukhuset.
Jag väger 100 kilo. Jag fick kämpa mig till två graviditeter. Det hade ingenting med min vikt att göra men redan där skapades det ångest för det pratas om hur svårt det är för överviktiga att bli gravida. Vid båda mina graviditeter har jag i början haft ångest inför min vikt främst för att jag varit orolig för det bemötande jag oroade mig för att få. Så himla onödigt och fruktansvärt att man ska behöva känna så när man bara borde få fokusera på att vara glad över att man äntligen blivit gravid.
Läste på LD:s IG om en gravid kvinna som varit och handlat innan besöket hos barnmorskan och hur BM tog hennes kasse och började rota i den för att se om hon köpt något onyttigt. Det här är så jävla integritetskränkande att BM borde blivit anmäld. Det är ett sjukt beteende. Man gör inte så. Undrar hur hon själv skulle reagerat om den gravida kvinnan tagit hennes handväska som svar på handlingen och började rota i den?
Jag gillar många gånger dina åsikter och att du får många att må bättre vad gäller vikt och utseende. Däremot håller jag inte med dig i vissa saker.
1. Hur resonerar du när du säger "ingen väljer att bli tjock? Jo, många väljer att bli tjocka men inte alla (t.ex. sjukdomar).
Vem tvingar någon att äta ohälsosamt och inte träna? Om man har en viss övervikt till en början, måste man fortsätta bli tjock? Varför inte sätta stopp? Då har man valt det själv. Upp till var och en men det är klart att man väljer det själv.
Jag har en sjukdom och har haft världens otur som hade gjort att jag hade kunnat väga lätt 200 kg men jag kämpar på och har en normalvikt idag. Jag äter hälsosamt och tränar.
Däremot blir man väldigt skrämd över hur okunniga personalen är inom sjukvården i Sverige vad gäller viktfrågan, till och med dietister. Mycket bara konstateras utan att man ser över orsakerna.
Snälla, sluta. Det är inte att bara.
Well som vårdpersonal kan jag fatta lite hur BM har tänkt/kännt. Man är lite yrkesskaddad o van att "lägga sig i" folks vanor. Plus en detaljerad kunskap av allt jävelskap som riskfaktorer kan leda till. Det är liksom konstant frestande att komma med välmenande upplysningar etc även utanför jobbet.
Betyder inte att man SKA göra det. Men som sagt man blir påverkad av att jobba i vården, får som en databank av alla worst-case-scenarion o tänker inte på alla lyckliga fall som man inte ser ell sorterar bort.
Nu kanske ni skiter i den här aspekten o eventuella tankefel. Tänkte bara nyansera lite, stundtals väl hånfull ton mot BM även om jag håller med LD.
Om barnmorskan uppriktigt brydde sig om LDs och barnets hälsa kunde hon väl skickat ett privat meddelande, istället för att som nu kräva att LD skulle försvara och förklara sin vikt (dessutom offentligt). Och varför fortsätta när barnmorskan märker att andra tar illa vid sig och mår dåligt? Varför inte backa och säga "my bad"?
Ni har själv jag aldrig genomgått en hel graviditet. Men jag har hört lite motsatta rekommendationer; är du överviktig är målet att inte gå upp så mycket. Är du "normal"/"underviktig"så försök att behålla den vikten. Om det går.
Men för allt i världen ska man inte försöka gå ner i vikt som gravid. För tappar man kroppsfett så frigörs en massa lagrade, i kroppsfettet, giftämnen, som definitivt ska hålla sig på plats när man är gravid; inte sättas i omsättning och därmed genom fostret.
Så det skulle vara jätteintressant att höra hur du som erfaren mamma tänker; och de barnmorskor som varit med ett tag.!
Aldrig läste jag att hon skrev att du skulle hårdbanta. Vem säger att man ska hårdbanta? Ät lite mindre portioner. (Lite!) och kanske ta en extra promenad om dagen..
Jag är i vecka 25 och min bm blev uppriktigt förfärad (la handen över hjärtat i ren chock) över att jag gått upp 14 kilo sen inskrivningen. Sen följde ett långt samtal om att jag måste tänka på vad jag äter osv osv. Har perfekta värden. Har haft foglossning sen v 10 vilket bm FORTFARANDE INTE tror på att jag har utan det måste bero på att jag är "så tung" ...
Är nu sjukskriven 100 % pga foglossning. Kan knappt röra på mig längre och då är det ytterst viktigt att jag drar ner på mitt matintag enligt bm. Så fort jag har någon fråga ang vad som helst så lyckas hen dra det till att jag är så tjock och borde banta. Jag hade t.ex svåra sammandragningar i v 16 som enligt bm var pga att jag kan ju inte ha skött min kost då jag redan gått upp så mycket. Jag hade uvi. Jag har fortfarande uvi med sammandragningar efter 2 pencillinkurer.
Jag har haft svåra ätstörningar sen jag var 8 år och har hetsätit i 20 år vilket jag har varit helt öppen med till hen. Jag har sagt att jag vill inte fokusera på vikten utan på mitt mående men det verkar som om att det inte gått in alls. Varje möte ska det suckas och ojjas över min vikt. Jag är 180 cm lång och vägde på inskrivningen 95 kilo. Har inte hetsätit på 3 år,eller bantat, och mådde bra och började gilla min kropp vilket var en helt fantastisk känsla, men nu känner jag att jag börjar dras ner i skiten igen med att inte vilja äta alls ett par dagar för att sen äta allt som finns hemma,må illa/dåligt över att jag är så svag som inte kan hålla emot, svälta ,äta,svälta,osv ja men ni fattar. Har svårt att se mig i spegeln igen.Kan inte byta bm heller då hen är den enda som finns här och nästa är 4 mil bort och jag kan knappt sitta i en bil längre än 5 min utan att börja gråta av smärta.
Finns det något en kan göra för att minska chansen för komplikationer vid fetma/övervikt i en graviditet utan att ändra sin kosthållning?
Jag kan ingenting om det här men du LD som har varit gravid tidigare och har erfarenheten, har du några tips på hur du gjorde eller hur du tänkte för att bara må så bra som möjligt?
Hårdbanta hjälper ett tag och sedan faller man tillbaka i samma mönster. Man är ständigt hungrig. Det är skit.
When Darkness Falls, har du fått hjälp någon gång? Inte dietister på sjukhuset, det är skit.
Det tog mig länge att förstå vad en "normal" portion var och vad den skulle bestå av så att blodsockret höll sig i schack.
Den där barnmorskan kastar mig tillbaka till min egen.
Jag tippade över på precis BMI 30 när jag vägde in mig. Jag var fet och det var mycket, mycket hemskt.
Gång på gång fick jag höra att jag inte fick gå upp i vikt. Gång på gång skulle värdena tas för de kunde ju knappast vara så bra för jag var ju fet.
Och fetare blev jag då jag fick foglossningar och blev insnöad. Lägg till puppp och all ångest det tillståndet innebär samt sömnlösheten så levde jag på sötsaker. Ångest kring vikten, ångest kring att kroppen aldrig slutade klia, ångest för att aldrig få sova. Sex år efter allt kan jag bara med hjälp av minnet känna hur ångesten gör mig illamående. Jag hatade att vara gravid och barnmorskan gjorde inte saken bättre!
Jag fick höra att min blodtryck var högt men tack och lov har jag sjuksyrror i vänskapskretsen så jag visste att blodtrycket låg helt inom det normala. Men hej, jag var ju fet och man kan inte vara fet och gravid och ha bra värden.
Det är inte bara "att sluta vara tjock"
Jag har gått ner till nästan normalvikt och försökt lägga om hela min livsstil men fy fan vad svårt det år och fy vad lätt det är att halka tillbaka igen. Och ingen som inte varit tjock kan veta hur svårt det verkligen är.
Hej! Läser din blogg ibland. Tyckte det var taskigt av henne att kommentera din vikt, folk får väll se ut som de vill.
Däremot har du fel om hårdbantningen, visst hårdbanta gör att du går ner i vikt snabbt, men sen går du upp igen när du går tillbaka till din vanliga kost. Däremot om man ändrar kostvanor, äter 5-6gånger per dag, samt riktig mat, dvs inga snabba kolhydrater, light eller färdigmat så går man ner med måtta. Det tar lite längre tid för kroppen, men är också skonsammare ? det är ingen människa som orkar gå ner 1-1.5 kg i veckan, för att hålla det på en nivå där man slipper gå hungrig så funkar 0.5kg/vecka.
Lycka till med graviditeten och grattis till tillskottet!
Alltså jag blir RASANDE av sånt här!! Jag har skrivit om detta förut här, om hur jag var överviktig utan att veta om det (jo faktiskt) med första barnet, och hur ledsen och ångestfylld jag blev av att få veta det och skickas iväg för att sitta hos dietist och skämmas. Liksom: aja baja inte vara tjock det kan vara farligt för barnet, skäms lite nu. Åsså var jag normalviktig andra graviditeten, och överviktig igen vid den oplanerade tredje, men då vägrade jag att väga mig vid inskrivningen, för att slippa allt skammande (ah, vilken njutning det var att få säga det!). Hur graviditeterna och förlossningarna gick? Alldeles prima, utom en mycket jobbig förlossning under den graviditet där jag var normalviktig.
För mig är det inte jättesvårt att gå ner i vikt, inte om jag väger och räknar allt jag äter ett tag. Men det är nästan omöjligt att hålla vikten nere. Det är fan inte värt det.
Alla präkton som läst sig till "hur lätt det är att bli smal och hälsosam" utan att ha egen erfarenhet av det - käft!
Jag har gått igenom två graviditeter utan att väga mig (förutom vid inskrivningen på förlossningen och då gav de mig en bra anledning (som jag dock glömt). Nu kanske det inte är relevant i det här sammanhanget då jag är normalviktig.
När vården vill väga mig (vissa instanser vill det oftare än andra) frågar jag alltid "varför behöver du veta vad jag väger?" För det mesta vet de inte - det är "en rutin" ibland behöver de veta "ifall jag är överviktig" på vilket jag antingen brukar svara "det är jag inte" eller "varför behöver du veta det?".
De gånger jag faktiskt får en bra anledning och väger mig brukar jag säga "jag vill inte veta vad jag väger" och/eller "jag är inte intresserad av att diskutera min vikt".
Som sagt var förstår jag att jag nog ofta kommer undan just för att jag inte är tjock. Jag har dock varit tjock, ca 15-20 kilos övervikt, och brukade köra ungefär samma taktik då. Detta var inte i samband med graviditet dock.
En sak till, har ni en dålig BM - byt! Det finns bra!
Aa det är helt sjukt vilka dumma frågor. Jag som är smal går upp 25 kg + när jag är gravid. Alla tre graviditeter. Jag har fått höra att jag ska sluta äta müsli till yoghurt och ej blivit betrodd över att jag äter som vanligt . Utan blivit ifrågasatt över mina matvaror och det ena med det andra. Man fattar ju att det är "dåligt " med övervikt under graviditet men precis som du säger , vafan ska man göra åt saken just då?
Med risk för att vara ett sidospår skulle jag hemskt gärna vilja veta var denna "fakta" kommer ifrån - om risker och grader av farlighet. Den enda forskning om risker med fetma för mor och foster vid graviditet och förlossning jag känner till, handlar om ökad risk vid högt sockerintag - och eftersom man kan bli fet av socker dras den felaktiga slutsatsen att det är fetman i sig som är farlig. Det är förstås fullt tillräckligt att besvara sådana här oförskämdheter på det sätt som du gör LD, men som faktanörd jag är tycker jag om att sticka hål på så många hiskeliga faktoider som möjligt som dessa människor maskerar sitt fettförakt med.
Men gode Gudinnan, var det en BARNMORSKA som skrev att du "kunde sluta vara tjock" under graviditeten?!
Det är ju fruktansvärt att man kan vara så okunnig och jobba inom vården.
Hej! Jag har gått ner ganska mycket i vikt för att kunna jogga. Joggingen hjälper mig att må bättre eftersom jag ofta får depressioner och med det en fruktansvärd ångest. Jag har alltså inte "bantat" för utseendets skull utan enbart för att kunna jogga utan att få ont i mina knän. Men jag vet inte hur jag ska förhålla mig till alla "hurrarop"! Som tex; Åh vad du har blivit fin! Vad duktig du är som gått ner i vikt! Åh va bra för din hälsas skull! Jag får verkligen en klump i magen av denna uppmärksamhet! Jag skulle verkligen uppskatta om du kunde ge mig några förslag på hur jag ska svara på en "komplimang" som jag inte vill ha. Får tunghäfta men vill gärna svara något fyndigt. Kan du hjälpa mig? Du är ju verkligen expert på att täppa till truten på alla besserwissrar! Du är bäst!
Jag vet precis vad den här människan vill. Hon vill att du blir smal. För din kropp skapar ett kli i henne som hon måste få bort genom att riva på dig.
Strunta i de här människorna, de vill bara hjälpa sig själva med kliet men det är faktiskt deras problem. Hon behöver istället för att ge sig på dig, försöka förstå varför det kliar i henne när hon ser folk som inte passar in i mallen.
Hur tänker en sån människa som barnmorskan? Får lust att säga
-Sluta vara korkad.
Dessa "välmenande" personer med sina "goda råd". Råd som dessutom är "SUPERENKLA" att följa och få resultat av "bara man vill". Helt sjukt sätt att se på folk! Visst, alla som är överviktiga har VALT det och om de bara VILLE så kunde de gå ner i vikt... *ironi* *suck*
Jag har endometrios vilket gör att mina äggstockar är sammanväxta med annat krafs i buken. Sammanväxningar och andra kända och okända orsaker gör att kvinnor med endometrios ofta är mindre fertila än kvinnor utan.
Jag sökte hjälp från vården för jag ville veta hur det egentligen ligger till med min fertilitet. Är det dags att tänka adoption eller ska jag försöka på det traditionella in-ut-sättet först.
Svaret jag fick var "du bör gå ner i vikt eftersom övervikt gör det svårare att bli gravid".
Jamen vadfan! Det är mina sammanväxta äggstockar som gör det svårt att bli gravid, inte några kilo extra fett! Hur i helvete tänker en sån människa? Jag är ju där för att jag har ett mekaniskt fel på mina reproduktionsorgan och vill veta hur omfattande skadan är och får veta att om jag bantar lite så blir det bättre.
Jag blev riktigt ledsen och arg och förbannad och frustrerad och tillintetgjord av det där besöket. Det var också starten på ett kroppsförakt som jag aldrig haft tidigare. Är trettio år och har alltid tidigare tyckt att jag är snygg och har en schysst kropp som funkar bra med det mesta. Men nu känner jag hela tiden att den där mjuka valken runt mitten är skämmig. Det gör mig så jävla förbannad!
Hejsan. Minns att jag var på BVC, minns att världens finaste BVC sjuksköterska tittade oroligt på mig och frågade om jag åt ordentligt (jag hann inte äta ordentligt på grund av fri amning av extremt hungrig snuttig unge). Minns att hon sa att hon blev orolig av att många mammor är så rädda att gå upp under graviditeten och att de bantar i samband med och efter graviditeten... Minns att jag var som ett skelett med två gigantiska bröst, ett trött skelett. Obra.
Så där sitter hon, världens finaste BVC sköterska, och ser helt andra svårigheter och problem än vad ovan beskrivna barnmorskor sett (jahaja ja ja övervikt säger ni, inte bra- nä men seriöst denna hets gör mer än att oroa och skuldbelägga dem som räknas in som "överviktiga" (illa nog), den gör även att annat mörkläggs- att det inte tas upp. Tro mig i spåren av hälsovågen går ett spöke, ett jävligt magert sådant (ja man kan vara smal och hälsosam... precis som att man kan vara tjock och hälsosam OCH hälsosam så att man är ohälsosam).
Jag tror att vissa förväxlar "välmenande råd" med faktaargument faktiskt. Om man säger att man får cancer av kidneybönor kommer någon argumentera emot det, säger man att det enda sättet att gå ner i vikt är hårdbantning och svält kommer folk argumentera emot det och tala om att "Nja, riktigt så är det inte", det är inte ett råd eller uppmaning att gå ner i vikt, det är argumentation.
Och angående att man bara kan gå ner i vikt genom att gå hungrig/svälta sig så är det fel, däremot skulle maten man äter vara extremt tråkig, typ äggvita, kycklingfilé, broccoli, sallad och ris, men mätt skulle man bli, ner i vikt skulle man gå. Däremot säger jag inte att man inte ska göra det om man inte vill för det kan väl kanske också räknas som lite "självplågeri" om man säger.
Och det är inte bara smala som hävdar det, finns många kraftigt överviktiga som har gått ner som också kan skriva under på det. Må väl!
Ett exempel: Någon skriver i ett inlägg att den har en viss typ av särskilt aggressiv cancer. Någon annan kommenterar: Du kommer dö snart. Ett konstaterande? Javisst - och oerhört okänsligt, osmakligt och grymt.
Ett boktips som tangerar ämnet men inte helt/enbart: "Smärtbäraren" av Åsa Nilsonne.
Och vad gäller mat ; saffranskladdkaka med v itchoklad är asgott, try it, om nom!
Grattis till den kommande bäbisen! Vill bara berätta om "vikthetsen" jag blev utsatt för under min graviditet för att verkligen understryka hur viktigt det du skriver är.
Jag vägde 70 kilo till mina 165 cm när jag blev gravid. Trivdes fint med det men barnmorskan tyckte att jag var överviktig enligt bmi. Landstingett jag tillhör var med i ett projekt för att förebygga övervikt hos blivande mammor. Under graviditeten gick jag ner jättemycket i vikt, samtidigt som jag åt hela tiden. Försökte förklara att jag trodde något var fel. Såg ut som ett skelett. Det enda som hände var att jag från vården fick höra att jag var duktig och en förebild. I nionde månaden vägde jag 3 kilo mindre än innan graviditeten.
Det visade sig senare att jag fått fel på min sköldkörtel, vilket tydligen är jättefarligt för fostret under en graviditet. Jag äter medicin och kommer att få göra det hela livet.
Fy fan säger jag, för denna vikthets på gravida, men även på kvinnor i allmänhet. Lycka till med allt!
Till alla er som skriver att ni blivit felbehandlade av BM under graviditeten, och fått oroade kostråd trots att ni dessutom på förhand avböjt (pga t ex tidigare ätstörning och problem med självbild). Snälla anmäl! Detta är viktigt! Förstår att det är jobbigt men.. Det är alltför vanligt, och inte OK! Kolla bara på personen LD refererar till i inlägget.. Pinsamt okunnig, ("sluta vara tjock under graviditet", ska jag skratta eller gråta?..) mobbare under falsk "jag-bryr-mig-bara-flagg", dvs värsta sorten. Och så fruktansvärt oprofessionell! Nej, det är inte " lite väl hårt" att kritisera henne, sluta tycka synd om de som helt öppet debatterat och sedan får sina kommentarer redovisade, det är inga konstigheter. Kommer aldrig att förstå hur så många kan vara så tröga, de bara fortsätter tjata, de bara vägrar förstå vad Natasja tålmodigt upprepat otaliga gånger. Hon ska ha så fett med cred för att hon orkar fortsätta föra debatten.
Ursäkta kanske fel forum, men jag tycker det pratas för lite i samhället om marknadens ansvar.
Jag menar alla hamburgerior serverar en stor läsk till varje meal. Det finns alldeles för många hyllor med läsk i affärerna. Alldeles för mycket plockgodis som bara skriker kom och smaka. Hälsosnacks är dyrare och man varnar att det inte är nyttigt heller.
Jag har i alla fall fått för mig att ska barnen och jag vräka i oss godsaker på helgen så måste jag köpa lite av nötter och choklad för att kompensera det socker jag annars får i mig genom allt plockgodis.
Socker är en drog som är oerhört svår att låta bli då den finns mitt framför ögonen i varje livsmedelsaffär. Min mamma lider av sockerberoendet mycket mer än mig. Hon säger att jag har karaktär, men jag tror att det beror på att jag bytt ut sockret mot annat som gör att jag klarar mig bättre.
Försöker hålla mitt goffande under kontroll och äter mycket grönsaker under veckorna för att kunna unna mig chips och annat på helgen. Finncrisp istället för bröd och mer grönsaker istället för pasta eller potatis. Har lärt mig äta selleri. Ha, ha, trodde jag aldrig!
Gör chockladbollar utan socker, mjöl eller andra vanliga ingredienser. Det finns massor med recept på nätet där man använder dadlar istället för socker, vaniljstång el vaniljpulver istället för vanillinsocker, nötter och/eller mandlar istället för mjöl eller havregryn, riktig kokosolja istället för margarin. Har tänkt hitta på någåt eget idag med lakritspulver i, mums. Såna här hälsosamma alternativ till plockgodis gör i alla fall att mitt sockerbegär minskar.
Lycka till alla därute med att vara den storlek vi är och må bra trots alla ideal och godishyllor som ropar på oss!
Jag blir riktigt jävla förbannad på sånt här.. Jag vägrade att väga mig hos barnmorskan under hela min graviditet. Sista gången sa BM till mig "men vi måste väga dig så vi ser att det inte blir för många prinsesstårtor" "Du ska ju å ner allt igen sedan". Som att jag inte själv får bestämma hur många prinsesstårtor jag får äta? och tänk om jag inte vill gå ner alla kilon då? Jag har lidit av ätstörningar tidigare och ska vi prata om hälsosamma val under graviditeten så är det inte ett hälsosamt val för mig att ställa mig på en våg och se hur siffrorna stegrar. Jag och bebis mådde skitbra under hela graviditeten och det var enbart det jag ville ha svar på under mina besök. På fl vägde jag mig med tanke på att om de ska söva ner en så måste de ge dos efter kroppsvikt. Jag hade gått upp 38 kg och mådde fan hur bra som helst både innan och efter! Nu läste jag om att man tydligen råds att enbart gå upp 12 kg under en graviditet... Då hade jag fått svälta mig kan jag säga!
67