MENY
Vill ni att jag skriver om nåt speciellt gällande föräldraskap? Är det nåt ni undrar över? Något ni tycker är jobbigt? Perspektiv ni söker?Jag tror du gör rätt genom att inte göra fel så att säga. Dessutom tycker jag du verkar vara en alldeles fantastisk förälder. Jag har inga barn själv men jag förstår att man kan bli helt jävla skogstokig på de små liven trots den oändliga kärleken man har för de. :)
Förövrigt måste jag säga att jag älskar Tamlins blick på sin storasyster, kärlek! :)
Jag vill gärna läsa om föräldraledigheten och hur man som mamma förväntas att ÄLSKA den där första tiden med barnet.
Samt om irritation man kan känna gentemot sina barn även fast man inte "får" det heller,
Föräldraskapet alltså. Har stundtals stora problem med att vara den där föräldern jag egentligen vill vara, men bara inte orkar vara emellanåt. Ofta just nu. Vet hur man fuckar up men är inte så säker på hur jag undviker det.
Samtidigt har jag, som du skriver, oändliga krav på mig själv och är sjukt hård och straffar mig själv när jag inte uppnår kraven, vilket i stort sett är alltid eftersom de ju är så höga.
Jag vet att det är så men inte hur jag ändrar inställningen till det/mig själv.
Skriv gärna mer om de där känslorna man inte "får" ha, men har. Avdramatisera! Säg som det är!
Va roligt att du tar upp detta då jag skrev om detta (typ) imorse på bloggen :)
Men jag tänker att så länge man behandlar barnen som man själv vill bli behandlad (med respekt och kärlek) så ordnar det mesta sig.
Jag tror inte att det går aty göra helt rätt eller vara helt perfekt. Jag började min karriär som morsa genom att genuint hata mitt barn. Nu var ju det en förlossningsdepp men ärligt, fan vad jag kan hata båda kidsen ibland ändå - trots att jag idag är "frisk".
Jag försöker att lyssna på mina barn. Höra vad dom säger. Respektera deras intelligens. Det är så mkt ändå man som förälder gör för att man måste att jag försöker att välja mellan måsten. Även jag har skyhöga krav på mig själv men försöker att lära mig att förstå att jag inte mer kan göra än mitt bästa och har vi en skitdag jag och kidsen så har vi...... Då får vi sikta på en annan dag. Jag ber dem om ursäkt och tar tag i mig själv, till nästa gång det brister. Men barn behöver det med, se att de kan briata alltså.
Jesper Juul sa nåt i stil med att den perfekte föräldern gör fel. Att barn behöver föräldrar som inte alltid är så jävla pedagogiska. Den devisen lever jag efter och slutar genast sparka mig själv för att min etta idag bara fårt otrevliga "nej" som svat hela dagen. Samt har hållts instängd i huset, stackarn!
Fan vad jag älskar internet och all mänsklighet och pepp man möter (ja skit med men nu tänker vi positivt ;))
Ja, vart ska en börja? Då jag har en sju månaders hemma behöver jag all slags tips och råd. Hur man gör bäst för att han ska få vara ett barn och inte ett kön. Hur jag ska bemöta hans prestationer och inte det yttre. Nu är han ju än så liten så det är svårt att inte säga att han är t.ex duktig när han (bajsar, äter, ler, går i sin gå-stol osv i all oändlighet)
Har precis gått in i föräldraledighetsväggen. Inget känns kul. Får det kännas så? Får jag känna mig less på att gå hemma? Har nyligen sagt upp mitt jobb då vi ska flytta och jag ej har körkort och det enda jag tänker nu är "varför? VARFÖR?, jag vill ju bara jobba".
Suck. Älskar mitt barn men har inte haft en chans sen han kom att sakna honom. Även fast jag vet att kärleken är oändlig känns den inte alltid sån och jag känner mig askass. Bläk.
Det sägs ju att så länge ett barn har åtminstone en stabil vuxen i sitt liv klarar de sig, men det har ju så klart med barnens egna förutsättningar göra. Vissa behöver mer än så och andra klarar sig bra med det lilla de får.
Jag tror dock dina ungar känner sig älskade och accepterade för vilka de är. Det är väl det enda vi människor vill egentligen?
JAJAJA! hur man undviker att saga "vad fin du ar" "vad sot du ar" etc. hur man bygger sjalvkansla. Hur man far trygga, glada barn.. :)
Bara det att du reflekterar som du gör säger en hel del. Tycker också du verkar vara en helt jävla fenomenal förälder.
/Inte samme Erik som ibland snackar skit här
Tänker ofta på uttrycket "momsplaining" och blir så less på andra mammor som ska tala om "hur det är" och "hur det faktiskt ska vara" gällande barn och föräldraskap. Jo tack jag har själv reflekterat och funderat mycket, men för all del berätta du för mig hur "det är"! Oftast slår folk in öppna dörrar. Jag tror som du, att vara förlåtande mot sigsjälv och visa sina barn att de är älskade och sedda. Och man kan alltid säga "förlåt, jag tänkte fel". Heja heja!
Åh jag vill gärna höra hur det går för dina kidz i skola och förskola nu. Bara updates som du skrivit förut om hur de har det och hur det går för dem och så, eftersom du var orolig förut.
yes.
vuxenförtryck av barn inom förskola och skola.
och kunskap/pedagogutbildning vs individualism
dvs problematiken med en objektifiering av barn och barn som utsätts för "generaliserande metoder" är det väl jag främst menar och då utanför hemmet :)
Motarbeta hetsen kring att en måste vara en perfekt förälder, absolut - men samtidigt tycker jag att det alldeles för ofta används som en enda stor, fet ursäkt för att föräldrar får göra hur de vill.
I may be going out on a limb here, men jag tycker inte alls att det är självklart att alla föräldrar ska få göra precis hur de vill - jag tycker istället att det borde vara självklart och i alla föräldrars intresse att ständigt utvecklas, fundera, reflektera och bli bättre på att vara en trygg, kärleksfull, respektfull förälder. Har man barn så anser jag att det är ens ansvar att göra sitt allra yttersta för att de ska få en bra uppväxt, det finns liksom inte på kartan att bara rycka på axlarna och säga "äh, det blir nog folk av dem också".
Har svårt för att låta bli att döma andra föräldrar när jag ser att de är arga, otrevliga, hårda och bryska mot sina barn, eller ännu värre - föräldrar som är oansvariga och inte har koll och uppsikt och t ex låter barnen bada ensamma på stranden eller springa fritt på andra platser där de lätt kommer bort etc.
Petra Krantz Lindren for president, säger jag.
Okej, känner att jag behöver förtydliga vad jag menade ovan. Självklart är det okej att bli arg på sitt barn ibland - vad jag menade var att det inte är okej att föräldrar är arga utan anledning, vilket man ser otroligt ofta. De skäller, höjer rösten, är irriterade, otrevliga och taskiga. Självklart man kan ha en dålig dag och själv vara trött, less, irriterad och ha tankarna på annat håll, och då är det klart att det är svårare att vara lugn, glad och pedagogisk i alla lägen. Men generellt tycker jag att man får försöka göra sitt yttersta för att bemöta sitt barn så bra som möjligt, och inte slentrianmässigt vara hård, otrevlig och oförstående. Inte okej.
Alltså det GÅR INTE att vara alla till lags. Man kan inte göra alla nöjda alltid, hur mycket man än vänder och vrider på sig för det finns alltid någon som har någonting att klaga på. Så med den vetskapen, samtidigt som man vet att man gör så gott man kan, så får man själv acceptera att man bara är människa med fel och brister.
Det hetsas mycket om hur man ska göra med allt ifrån barnmat till uppfostran och det som en expert rekommenderar, det avråder en annan expert ifrån. För att inte tala om alla "privatexperter" haha. Det gör ju att man får dessa orimliga krav på sig från dag 1 eller till och med från det att man är gravid.
Nej det är sannerligen inte lätt att göra rätt men med kärlek, trygghet, sunt förnuft och närvaro kommer man långt precis som du också skriver. Bra inlägg!
Jag har lärt mig en sak som hjälpt mig i min relation till mina barn. Det kom från Jesper Juul. Dina barn kommer att likna dig och bete sig som du när de blir vuxna. därför måste du se till att ta tag i dina EGNA problem istället för att oroa dig för själva "uppfostran" av barnen. Vad vill du förbättra hos dig själv? Gå i egen terapi.
Våra grundprinciper hemma är: ge inte barnen skuld o skam,dessa känslor bryter ner självkänsla/självacceptans (självklart misslyckas vi med detta men vi försöker varje dag) OCH boosta barnen m kärlek, typ: säg "Va härligt det är att umgås med dig just nu!" Jag älskar dig" m.m.
Självklart ska barn ha beröm för sina prestationer tycker jag men MEST fokus på att de är bra som de är! Idag grävde jag med min 2,5 åriga son i trädgården o jag sa att han var duktig på att gräva, då sa han "mamma du är också duktig på att gräva" , ja! Barn gör som vi gör :-)
Det var mina ord :-) tack för en viktig, peppande och inspirerande blogg!!!
//Teresa,leg psykolog
Jag är så trött på när andra dömmer en som förälder. Jag lovar att jag ger 120% av mig själv för mina barn. Men jag är trött, det är som att gå i en brant uppförsbacke med packning som som bara blir tyngre.
Min 5½ åring fick diagnosen autism nu i våras efter en lång kamp med vardagliga motgångar fick vi äntligen ett svar. Men vi misstänker även adhd som skall utredas om en år.
Vi tacklas med problem som i mångas ögon är oförstående. Vi tröttnar emellan åt och skäller på honom, hämtar andan och försöker återgå till att vara pedagogiska. Men vad ska man göra när barnet får ett plötsligt utbrott på en offentlig plats? Givetvis försöker vi lugna ner, återfå fokus och lösa dilemmat. Men när barnet slåss och skriker.. då tittar alla och dömmer en. Vilken ångest det ger.. man vill bara sjunka genom jorden.
Vi har dessutom tvillingar på 4 mån så man är rätt slut i skallen efter dagen.
Lady D, vad gör du om dina barn får ett utbrott offentligt? Alla barn borde ju få det någon gång då o då, min råkar bara ha det betydligt oftare och är svårare att lugna ner. Hur står man ut med dömmande blickar? För jag kommer nog få leva med det i många många år framöver.
/Lite ledsen nedstämd trött mamma som skall lyckas uppfostra 3 pojkar till shyssta män(niskor).
Min pappa är fantastisk och är mer tålmodig och pedagogisk med min syster än jag någonsin sett andra föräldrar vara med sina normalfungerande barn men ibland orkar han inte. Det är jobb, de andra barnen, andra saker i privatlivet och då skulle jag aldrig drömma om att döma honom när hans tålamod tar slut och han skäller ut min lillasyster med adhd som fått ett utbrott, slängt saker på sina syskon, slåss osv.
Älska och acceptera barnet villkorslöst samt ha tid för barnet. Finns de delarna så kan man känna sig ganska säker tror jag. (Nu skriver jag alltså vad man ska göra, inte vad man inte ska göra, typ misshandla ungen.)
Att barnen ska känna sig älskade och sedda har jag också fokuserat pa. Samt att behandla dem med samma respekt som man visar en vuxen familjemedlem (dock med lägre krav och mindre medbestämmande). Vår son säger ofta -Barn får också bestämma och jag är glad att han tänker så.
Nu när vår son är lite äldre försöker jag även ge honom redskap att bemöta människor som inte är snälla och situationer där folk försöker trycka ner honom. Som när han kom hem och berättade att ett annat barn hade skrattat åt honom.
Sen lägger jag mycket vikt på skolarbetet. Han behöver inte vara bäst, men jag vill att han ska vara i en position där han kan välja relativt fritt hur han vill leva sitt liv och inte begränsas tex av dåliga skolresultat.
Jag skulle önska ett inlägg om vilka verktyg man kan ge sitt barn när de ska bemöta elakhet, utstötning och hur de ska klara av att stå på sig när grupptrycket blir stort. Alla barn vill i princip passa in, precis som vi vuxna men hur gör man det utan att göra det på bekostnad av sin integritet? Exempelvis när det gäller dominanta vänner? Skulle gärna vilja läsa dina och andra föräldrars tankar om det.
Jag har ett barn som "inte passar in" varken i leken eller i kläd- och färgpreferenser och som börjar komma till insikt om det. Det gör så ont i hjärtat när jag får höra vad kompisarna säger. Inte alltid nödvändigtvis elaka saker (även om de också förekommer), men negativt ifrågasättande.
Jag ser hur mitt barn tar till sig och börjar anpassa sig.
Hur hjälper jag mitt barn att vara stark och våga gå sin egen väg?
Vad säger jag rent konkret? Hur stärker jag mitt barn utan att prata om hur fin eller duktig hen är? Tycker det här är jättesvårt....
Jag skulle önska ett inlägg om vilka verktyg man kan ge sitt barn när de ska bemöta elakhet, utstötning och hur de ska klara av att stå på sig när grupptrycket blir stort. Alla barn vill i princip passa in, precis som vi vuxna men hur gör man det utan att göra det på bekostnad av ens integritet? Exempelvis när det gäller dominanta vänner? Skulle gärna vilja läsa dina och andra föräldrars tankar om det.
Vi pratar mycket om vithetsprivilegier och cisprivilegier och heteroprivilegier och mansprivilegier. Kan vi prata lite om vuxenprivilegier? Hur man brukar makt utan att missbruka? Hur man förhåller sig till sin makt och sina privilegier i relation till sitt barn?
Det pratas en del om Jesper Juul i ovan kommentarer. Som ett komplement till diskussionen om föräldraskap vill jag rekommendera David Eberhards bok Hur barnen tog makten. Det hade i övrigt varit intressant, och kanske lite jobbigt, att höra Lady Ds reflektioner om hans tankar vad gällande tex biologiska könsskillnader i personlighetsdrag.
Jag vill läsa mer om hur man gör för att inte bli galen på sina trottsiga barn. Jag älskar mina barn mer en allt men jag har ändå fått min äldsta dotter att börja gråta för jag har blivit så arg på henne. Efteråt får jag så dåligt samvete att jag nästan kräks, hur gör man för att behålla lugnet i de mest krävande situationer. Hur vet man att ens barn känner sig älskat, lika älskat som sitt syskon? Hur vet man att ens barn är tryggt och mår bra? Det vill jag veta.
Ett inlägg jag minns som du skrev för herrans massa år sen... Det handlade om mat. Att barnen äter det som de äter, att maten aldrig ska bli tvång, eller en jobbig sits. För att få en hälsosam inställning till mat. Det vill jag gärna läsa mer om!!
Vill bara säga att jag älskar alla dina inlägg om uppfostran, föräldraskap osv. Älskar såklart alla inlägg i bloggen din, men lite extra de om just föräldraskap. Dina barn verkar så himla härliga och självsäkra (ifrån det du skriver) så jag vill nog säga att du (ni) gör ett riktigt bra jobb :) :)
Som någon skrev, makten vi föräldrar har över våra barn, det vill jag diskutera. Jag och min sambo har i svåra perioder där det blivit för mycket av allt (barn som vägrar, tjafsar och sätter sig emot, vi som inte orkat mer, blivit arga på varandra osv) diskuterat det där eftersom att vi var rätt oense om vad som faktiskt gällde. Nu är vi mer överens, men min sambo är fortfarande lite "gammaldags" i hur han uttrycker sig. I sak håller vi med varandra men han uttrycker det på ett sätt som jag inte köper.. vid ett tillfälle ville han att sonen skulle lyda varpå jag blev förbannad för att jag tycker att det är det minsta vår son ska göra. Han ska inte lyda, han är ingen hund, men han ska lyssna på oss och förstå att ibland så måste han göra som vi säger för att vi ska slippa komma en timme sent till förskolan eller slippa äta middag mitt i natten. Samtidigt tycker jag att det är skitviktigt att han faktiskt sätter sig emot emellanåt, att han uttrycker vad han vill och tycker, även om han inte alltid kan få som han vill. Och egentligen tycker jag att det skulle vara intressant att diskutera just det här hur vi som föräldrar kan vara oense när det gäller barnuppfostran. Vissa par verkar ju vara helt synkade (eller så är det bara som de säger), men jag och min sambo hade knappt tjafsat en enda gång innan vi fick barn. Det är tur att vi kan diskutera allt på en lagom nivå iaf, annars hade jag nog börjat kasta porslin.
28