MENY
Dessie förstår inte varför mammor säger att de inte hinner duscha. Hon har nämligen välsignats med en sån där trevlig bebis som kan sova själv. Ninja var en illvillig liten demon antagligen utsänd för att straffa mig för allt dumt jag sagt och gjort (nu är hon mammas bästa lilla fröjd dock).
Jo, Ninja sov mycket hon också. Vilket ar skönt för då kunde jag passa på att sova också. Men jag kunde inte duscha eller ens skita. Hon var nämligen en sån där som SKREK när man la ner henne eller gav henne till nån annan. Jag var tvungen att bära precis hela tiden. Och amma och amma och amma till förbannelse. Jag ammade till och med när jag sket. Jo det är helt sant. Jag ammade när jag åt. Jag ammade när jag surfade. Jag startade den här bloggen pga att jag inte kunde göra nåt annat än att sitta i soffan och amma med ena handen på tangentbordet.
Jag kunde inte börja använda barnvagn förrän hon var runt 6 månader och bara i korta vakna stunder. Jag bar i sjal och sele tills hon blev ett.
Men det slutar inte när de blir större. Värst är när de är typ 2 och får för sig att de vill duscha tillsammans. Man ba "nej fan ut kan jag få vara ifred?" Eller när man ska skita och det står en fyraåring utanför och ba "mamma!!! Bajsar eller kissar du? Mamma? Svara! Bajsar du? SVARA JA ELLER NEJ! MAMMAAAAA?!"
Japp, har också bajsat och ammat samtidigt mååååånga gånger.
Jag har två barn och jag känner inte alls igen mig. Men jag förstår när jag läser på olika forum och bloggar att det inte är ovanligt att ha det så där. Låter jobbigt.
Känner igen det... Inte skitit ifred dagtid sedan sonen föddes för 3,5 år sedan ungefär.
Alltför vanligt dilemma när jag varit "snäll" (läs: för trött för att lyssna på skriket utifrån) och låtit ettåringen vara i badrummet samtidigt som jag bajsar: "Ska jag resa mig nu och bajsa på golvet eller ska jag sitta kvar och låta ungen slicka på toalettborsten?"
Jupp. Been there!
Det låter skitjobbigt, verkligen. Grymt av dig att du klarade igenom den perioden.
Boom. Sitter i skrivande stund på bussen och kom på mig själv med att sitta hopklämd med benen mellan en bredbent illaluktande man och väggen.
Nu ska jag prova. Tänker inte finna mig i detta trots att jag har kjol och helst sitter i kors (fast det har kiropraktorn sagt ajabaja till..) så nu ska jag hävda min plats.
Det tog inte lång tid innan han fattade vinken och blängde surt med knäna ihop. Beeeuum!
Där fick han så han fes.
(Lite ofr topic men jag tänkte köra lite girlpower i kommentarafältet! Nu tar vi platz!!)
Har inte rakat mig under armarna sen början av januari, ingen som lagt märke till det för om vintern har jag ändå alltid långärmat. Igår skulle jag på fest och hade dilemmat "vad ska jag ha på mig!?!?!" vilket annars aldrig brukar vara ett problem, men allt kändes bara fel. Så valde jag ett linne och stod i säkert 20 min funderandes om jag kunde klara att ha kofta hela kvällen (på ett dansgolv liksom?) eller om jag skulle raka mig under armarna.
Jag valde att inte raka mig! Drog till fest med mitt blonda centimeterlånga armhålehår stickandes ut ur linnet haha. Det var askul, kändes fruktansvärt nice att tänka att jag faktiskt inte bryr mig om någon har ett problem med det! (Liksom vad är det för fel på deras liv om de stör sig på mitt armhålehår??). Speciellt också för att tre olika killar försökte kyssa mig den kvällen! Uppenbarligen är armhålehår inte något av det första man ser ;)
Amma o bajsa-check.
Inte sovit en hel natt på 4 år-check.
Men det spelar ingen roll; dom är värda alla gråa hår :)
Jag hade det rätt enkelt med ettan, från 3 mån så åt han med 3 timmars mellanrum dagtid (kunde nästan ställa klockan). Det ställde visserligen till lite annat då det var svårt att göra spontana saker. Men det lärde mig att amma i princip var som helst där det inte var för kallt (han är född i december).
Men jag känner igen det där med att inte kunna göra saker ändå, för det är precis som om de har ett sjätte sinne och alltid blir ledsna och ska vara med när man vill vara lite ifred och göra något ensam: duscha, gå på toa, prata i telefon eller äta middag. Det sistnämnda går över fortare än de övriga av det skälet att de också börjar äta middag.
Jag tog omaket att gå upp tidigt när jag var föräldraledig för att kunna duscha innan maken gick till jobbet. Han gjorde likadant när han var föräldraledig för att få duscha i lugn och ro.
Som förälder till två små kan jag konstatera att göra nummer två i ensamhet klassas numera som ren lyx, nu har spärrarna mer eller mindre släppt och jag skulle nog kunna sänka en ubåt med självaste
Obama på besök i hemlighuset.
Alltså. En grej jag undrar då jag inte själv är förälder eller känner något barn: är det skadlig för spädbarn/barn att skrika? Kan de på något sett ta skada av själva skrikandet (förutom att stämbanden blir ansträngda)?
Annars fattar jag inte varför man inte bara skaffar sig ett par hörselkåpor eller nåt? Om man är med barnet hela tiden ser man ju om de behöver hjälp ändå liksom. Om man inte kunde ta hand om barn utan att -höra- så skulle ju inga döva kunna bli föräldrar...
Det där känner jag igen :-) Än idag kan min 3,5-åring bara slänga upp dörren till badrummet och komma in när jag vill sitta ifred. Jag vill inte låsa dörren om jag är själv hemma med honom ifall det skulle hända nåt.
När min unge sov och jag skulle in och snabbduscha (tänk om barnet vaknade och låg och skrek och DOG och sedan kom invandrandes i badrummet på små tvåveckors bebisben med ett stort leende och blod droppande längs mungiporna) var jag alltid stressad. Även fast ungen sov hela tiden och generellt var ganska trist första tiden. "Lita på instinkten", jo tjena.
Haha finns historier om hur jag stod utanför toa och sakligt konstaterade att "Pappa, du kissar." när pappa satt där med magsjuka. Lagom kul tyckte han...
Känner också igen det allt för väl, ha dörren stängd räknas som lyx. Enda gången man får vara ifred är om man smiter dit efter läggdags :P
Skrattar så jag sätter morgonkaffet i halsen. Du är för skön :D
Glamouren fullständigt sprudlar om inlägget och för en gång skull kan jag läsa barninlägg och le utan att känna sorg över min barnlöshet. Uppriktigheten är uppfriskande, även om jag förstår att det är så värt det och innerst inne är en sked avundsjuk.
Haha!! Känner igen det där. Helst ska hela familjen ha sammanträde i badrummet när man ska skita. I början var det jobbigt men nu är det som att äta med kniv och gaffel :):)
Åh jag hade det exakt som du! Jag svor då på att aldrig skaffa en till, nu ligger jag dock hör gravid.
Min dotter var också en sådan bebis som GALLSKREK så fort man inte bar på henne. Hon sov dessutom dåligt, och oftast endast 10-20 minuter i taget. Jag var (och är) dessutom ensamstående. Jag led av sömnbrist och började hallucinera, det var den värsta perioden i mitt liv! Jag fick gå på toa bärandes på barnet...och när hon blev äldre så bankade hon på dörren och ville bli insläppt varje gång jag försökte gå på toa. Fan vad stressigt det var!!!
Nu är hon sju år och alldeles alldeles underbar.
Hur går det för papporna? Får de bajsa och duscha ifred?
Men åhh vad trött jag blir på detta har blivit välsignad med ett barn som inte skriker..
Så båda mina barn som jag fick att sova var en välsignelse? Som inte skrek hysteriskt för mamna gjorde något själv mm.
Har absolut inget med att göra hur man är som mamma då? Att lyfta upp barnet så fort det skriker minsta lilla, bära runt det ständigt och hitta på alla möjliga ursäkter till varför man inte kan göra något pga man är ju mamma.. För mig så lyser det bara osäkerhet som skapar otrygghet hos barnet. Om du som mamma anser det är farligt att det är själv (självklart då i sin spjälsäng etc) nån minut för du är på toa etc så tror ju barnet det med..
Är mamma trygg och inte stressad så känner barnet det :-)
Jag har en av varje. En galen, intensiv, gapande, krävande unge. Skvatt galen. Han bärs fortf runt 13 månader gammal för att han vill det och vi lyssnar. Vi lär bära imorgon också. Sedan har jag en nyfödd som tittar i taket, somnar i bilen, somnar i vagnen och är lugn (so far) på ett sätt ettan aldrig var... Du kan inte tänka dig att det är så för att mina barn ÄR så? Personligheter. Individer. Hatar att få höra att jag som förälder gjort fel som har en mer krävande unge. Väldigt nedtryckande,
Hej LD. Jag har följt dig under några år nu, och jag erkänner att jag i början tyckte du var en alltför dramatisk kvinna med alltför extrema åsikter och tankar. Jag gick in på din blogg enbart för att låta mig provoceras. Det finns fortfarande en hel del jag inte håller med dig om.
Men. Du har öppnat mina ögon angående exempelvis våldtäkt och samhällets syn på mannens roll och kvinnans roll vid ofrivilligt sex.Du har fått mig att se saker jag blundat för tidigare. Tack! :)
Tack för en superblogg :D
Haha, läängtar tills jag snart kommer få uppleva allt detta underbara :)
Haha, känner igen det där! Död åt alla förståsigpåare som säger 'låt barnen skrika' eller 'lägg bara ned dem så vänjer de sig'. De har aldrig haft ett barn som Ninja, eller som min son. Tror de inte man provat det liksom? Tur de små grynen växer och blir större!
Min femåring tycker att han ska vara med på toaletten fortfarande. När han inte får det så sitter han utanför och stoppar in fingrarna under dörrspringan och frågar mig om jag ser hans fingrar. Och nu ser dottern med en förvånad min på mig varje gång jag sätter henne i babysittern och knökar med henne på toaletten. The more the merrier.
Klart hon inte förstår :) Hon har varit mamma i typ en kvart! Första veckorna är ju sköna, då sover ju ungen jämt.... Men sen......... Moahahahahahahahahahahahaha!! :)
Skämt åsido. Även hon (och Blondinbella) lär bli varse om att inte få bajsa ifred :D Det är den stora charmen med bebislivet. /Ammat sedan 14:00 samtidigt som jag lyssnat på ettåringen gapa och skrika för att han SKA vara med och laga mat!
Så var det för mig med! Alla frågade vad jag gjorde för att få dagarna att gå, om jag var på många bebisaktiviteter? Jag fattade inte vad dom menade för vad kunde jag göra annat än att bära och amma...och sov, ja det gjorde hon på mig. La jag ner henne var det knappats mer än 2 min sömn innan hon vaknade skrikandes. Duscha kunde jag göra först när mannen kom hem och tog över.
Hehe ja det lät ju inte allt för lätt :)
Jag har haft en av varje. Stora satt snällt i gåstolen eller låg och viftade i babygymet. Tyckte att mammaledigheten var en dans på rosor. Den kom lilla. Vägrat ligga själv ens en sekund i babygymet. Barn är olika.
Gud va jag blir glad av att läsa det här inlägget!! Inte glad som i skadeglad utan för att jag känner igen mig, det är så skönt att höra att det finns andra som haft det som mig. Idag är min bebis 5 månader och kan leka under babygym, sitta i babysitter osv, men hennes första tre månader i livet bodde hon på någons bröst (oftast mitt, ibland pappans), där sov hon för det mesta och skrek så fort man la henne ifrån sig. Jag lärde mig knyta sjal när hon var 3 veckor och det var en välsignelse, kunde inte heller ha barnvagn utan gick promenader med sjalen (är tacksam över den milda vintern, annars hade jag aldrig kommit ut). Värst har alla kommentarer och "goda råd" varit. "Hon måste lära sig att va själv", "det där är självförvållat, skyll dig själv som lärt henne det där", och när hon var 2 veckor (!!) fick jag höra att jag "skämde bort" henne. Idag när jag har fått lite distans till det önskar jag att jag fått höra att om hon vill ha närhet så BEHÖVER hon det och då ska hon FÅ det. När hon var 6 veckor skulle föräldragruppen dra igång och de första 5 gångerna skulle vi ha babymassage. Katastrof. Fanns ju inte en chans att hon skulle kunna ligga på en madrass framför mig. Det var för tidigt. Jag ska ALDRIG mer skuldbelägga nyblivna föräldrar genom att insinuera att de är överbeskyddande eller hönsiga (för ja, det har nog funnits tillfällen då jag gjort det *skäms*) .
Mitt första barn skulle vara i famnen mest hela tiden. Var knappt att jag hann äta. Jag la henne i vagnen inomhus, och stod upp och åt samtidigt som jag gungande vagnen med ena foten. Duscha? Nej.
https://www.dropbox.com/s/aensrz8zs7e730c/Screenshot_2014-03-03-15-36-37.png
Klart att jag inte bajsar! ;)
Och jag fick också både amma och vagga på toaletten med min lilla kolikbebis.
Skrattar så jag gråter åt detta, haha! Jobbigt situation som beskrivs såklart, men ditt sista stycke får mig att vikas dubbelvikt. Mest för att jag vet att jag och min lillebror var EXAKT likadana. Hahhaa, fantastiskt!
35