MENY
Jag fick ett mail från en av er som jag postade på facebook igår. Jag postar samma mail här och hoppas att ni har några bra råd, tankar eller bara vill samtala med henne här i kommentarsfältet. Kanske är nån av er i samma tankar? Hon läser här men har även en egen blogg "Familjesplitter" om man vill stötta mer och långvarigare.
Mailet:
Jag har under flera års tid velat fram och tillbaka i min relation därför att jag känt att jag inte vill leva ihop med min partner. Vi har barn tillsammans och det är inget lätt beslut att splittra en familj. Nu har jag gjort slag i saken och plötsligt är allt realiserat. Jag mår så fruktansvärt dåligt och vet inte vad jag ska ta mig till.
Känner mig ensam och behöver prata någon som har varit i samma situation. Har fruktansvärd ångest och tar på mig allas smärta. Barnens, mitt ex, hans föräldrars ångest osv. Är som en svamp som suger åt mig av allas åsikter och har tappat förmågan att tänka själv. Tvivlar ständigt på mitt beslut. Hur vet jag om jag gör rätt eller fel? Jag älskar honom, men hatar vår relation. Förstår att det låter konstigt. Jag VILL INTE LEVA IHOP MED HONOM, men har svårt att stå emot hans fina sidor nu när han övertalar mig att stanna. Det är som om jag har tappat min självkänsla och agerar enbart efter skuldkänslorna. Usch, detta är det svåraste jag gjort i hela mitt liv.(lugn, jag frågar alltid om jag får publicera innan jag gör det!)
När jag mailade tillbaka så berättade hon hur otroligt ensam hon känner sig och att hon inte vet var hon ska vända sig för stöd eftersom att hennes omgivning tycker hon gör fel, skadar sin familj och borde tänka om. När man läser hennes svar i facebooktråden framgår det dessutom att hennes make skuldbelägger henne och åberopar familjen samt barnens välmående som ett sätt att få henne att stanna. Utpressning med andra ord.
Det här mer relationer är svårt och hon är inte första kvinnan i den här situationen som jag pratat med som uttrycker exakt samma tankar och erfarenheter. Att det dessutom är kvinnan som får bära hela det emotionella bagaget vid en separation är vanligt då mannen gärna säger sig vilja göra "vadsomhelst" för att hon ska bli lycklig, stanna eller må bra men att säga så är ett enkelt sätt att slippa ta ansvar eftersom att det då lämnar kvinnan att lösa deras problem. "Jag gör som du vill säg bara vad jag ska göra". Men tänk själv för fan liksom? Vad kan DU göra?
Men måste hon lämna sin familj? Räcker det inte med att hon lämnar sin man och dem som tvingar henne att välja mellan deras vänskap/familjeband och sin frihet? Förstår det fruktansvärda i situationen, men tänker att hon inte måste köpa beskrivningen av en familjesplittrare och svikare. Hon måste inte acceptera andras beskrivning av situationen utan kan försöka skapa sin egen.
Att vara den som lämnar gör det inte lätt att skiljas. I vissa avseenden kanske tom svårare, eftersom man då av vissa anses inte ha rätten att sörja. Eftersom man av vissa anses ansvarig för den uppkomna situationen. Men hon behöver inte köpa deras verklighetsbeskrivning. Hon har rätt till sin egen. Svårt och smärtsamt, det är jag fullt medveten om. All styrka till henne.
(Jag önskar att mina föräldrar skilt sig, både för deras, eller iaf mammas, och för barnens, våran skull)
Är i en liknande situation själv. Det är fruktansvärt när barnen används som slagträ, vilket har gjorts sen ungefär 1 år tillbaka (då jag gjorde slut). Till och med familjerätten insinuerar att man tagit fel beslut, gemensamma bekanta säger upp bekantskapen och hotar med våld. Att jag, som man, lämnar vårt förhållande har jag ständigt behövt besvara. Utgångspunkten har varit att jag är ett svin.
Jag älskar hur du stöttar alla kvinnor, alltid, och tar kampen ut till verkliga livet. Jag har ingen erfarenhet och kan tyvärr inte hjälpa, mer än att heja på alla er som kan det.
Vill först säga att jag inte tycker du gör fel, naturligtvis gör du inte fel! Alla såna här val får dock jobbiga konsekvenser, särskilt för barnen. Men det blir jobbigt för dem om du stannar också. Barn märker mer än man tror.
Jag har varit där du är. Funderade länge innan jag vågade ta steget. Det som gjorde att jag vågade var nog att jag verkligen bestämt mej och var motiverad. Har du det? Vad är det som gör att du inte kan leva med honom? Om man vet exakt varför och kan motivera det för sej själv blir det mkt lättare, dock är det fortfarande svårt. Men man VET om man gör rätt, och då kommer det bli bra, jag lovar!
Du får gärna skriva till mej om du vill, antar att du kan få min mailadress härifrån?
Kram
det är märkligt hur många, många, många män som gjort exakt detta (lämnat, brutit sig ut eller, som i detta fall, göra ett rätt genomtänkt och reflekterande val) och inte alls klandras på samma sätt.
känner med henne väldigt mycket.
inte bara för att jag varit i samma situation själv utan också för att det är så jävligt att kvinnor/tjejer jämt ska finna sig i att detta; att ta på sig allas skuld och jämt ifrågasätta sina val.
Jag har skiljt dock från en mer våldsam man, men som också skuldbelagde mig för allt. Han försökte ofta spela på mitt dåliga samvete och köra "familjekortet" och att han skulle förändras och att allt skulle förbättras.
Grejen är om man har varit ihop i många år (Vi var ihop i 8 år och har barn ihop) Har inte saker förändrats och man inte känner sig nöjd.
Så 1 : kan man söka familjerådgivning. Så länge känslorna finns kvar och det inte är en elak man eller kvinna man lever med så kan man alltid lösa saker.
2 Pröva bo särbo och se om det funkar bättre för er familj? Du får luft och ni kan styra upp er familj under tiden ni får mer perspektiv på saker och ting.
3 Bryta och gå vidare.
Jag som levde med en elak man som gjorde mig illa psykiskt och fysiskt och jag hade tur att mina känslor för honom dog. Jag valde att lämna. Först försökte han bättra sig och visa sin "goda" sida för att få mig att stanna. Men mina känslor hade ju dött och det fanns inget hopp från min sida. Så jag sa klart och tydligt det skulle aldrig bli vi, det fanns ingen chans kvar att rädda.
Han hotade att ta barnet, ta vårdnaden, han skulle göra mitt liv till ett helvete, han försökte skrämma mig, han sa jag inte skulle klara mig en dag utan honom. Ingen skulle vilja ha mig för jag var så ful och äcklig osv osv. Ja han försökte allt. Jag var rädd,jag var orolig.
Jag flyttande när han inte var hemma och tog med mig barnet.
Han var inte direkt villig till att ha varannan vecka, ens varannan helg. Han var van att jag skulle sköta allt. Så i dagens läge har han inte kontakt med barnet. Han försökte ca 1 år efter vi separerat men sen vart det allt viktigare att festa, dricka, och hitta på roliga saker än att vara låst hemma med ett barn..
Vilketsom detta är ju inte din historia men nånstans så vet man om man är klar eller inte. När jag skulle lämna oroade jag mig för hur jag skulle få bostad? Skulle jag ha råd? Skulle jag få jobb? Kunde jag klara mig ensam? Skulle jag hitta någon som skulle kunna älska en trasig själ som varit gift och misshandlad och självkänslan var noll? Vad kommer våra vänner tycka om att vi gått isär? Hur kommer barnen känna? Vad skulle mina föräldrar säga?
= Klar att lämna, du funderar mest över det praktiska.
Om du istället tänker : Det blir jobbigt för barnen att separera?Tänk om vi ångrar oss och hittar tillbaka då har allt varit förgäves..? Tänk han kanske kan ändras? Han är den enda som älskar mig för den jag är? Jag älskar ju honom, kan jag leva utan honom? Hur gör vi med barnen?
= Du är inte redo än, kanske blir du, men du är inte redo än.
Jag skulle rekommendera dig att kontakta kvinnojouren. Har själv varit i en liknande situation där jag som vill lämna skuldbeläggs både av mannen, min familj och även av familjerätten och barnets habilitering. Det är så oproffesionellt när myndighetspersoner uttrycker sig på det viset. Det är oerhört viktigt att du får stöd och försök att känna dig stark i det du tycker. Jag skrev dagbok och skrev ner varför jag ville lämna och vad jag tyckte för att inte tappa det. Var inte rädd för att be om hjälp. Hitta och håll fast vi de som stöttar dig och ger dig kraft.
Det värsta jag vet är när man ska skuldbelägga kvinnor för att de "splittrar" familjen och att om man minsann har barn så ska man kämpa och ge förhållandet 1000 chanser för "barnens skull".
Jag är skilsmässobarn och mådde bättre av att mina föräldrar skildes av olika anledningar. Även om man ibland kunde vara ledsen så går det över! Det är ju inte som att man är förstörd för livet, däremot om min mamma skulle stannat i relationen med min pappa så hade det inte blivit ett roligt liv för någon.
Man kan inte stanna i en relation för barnens, svärföräldrarnas eller partners skull, trivs man inte så är det klokaste valet att lämna. Sen att det aldrig är lätt, det stämmer ju tyvärr.
Jag lider med dig, jag hoppas att du kan få må lite bättre snart och känna dig glad igen.
Som barn till en mor som bröt upp med min pappa så kan jag, utifrån våran situation, säga att det var det bästa hon någonsin kunnat göra. Det var jobbigt ett tag för jag förstod inte riktigt vad som hände och vad det innebar, men efteråt blev mamma mycket lyckligare än hon någonsin varit innan. Jag tycker det är så elakt av andra att säga till en förälder att den skadar sina barn för att den vill lämna den andre föräldern, det finns ju alltid en orsak till att den vill lämna, och den orsaker grundar sig ju på att förhållandet inte är bra. Och det kan jag säga, är något som barn ofta känner av. När det gäller de vuxna i din närhet tycker jag det känns som de av själviska skäl skuldbelägger dig, om de verkligen var ute efter att alla skulle vara lyckliga i er familj så tror jag inte att de skulle göra sådär mot dig. Varför frågar de inte om din lycka, och vad som är bäst för dig?
Näe det enda jag egentligen kan säga är att jag tycker att min mamma fattade rätt beslut, hon är min idol och den starkaste kvinnan jag känner, och hon förtjänar att vara lycklig. Det blev hon efter att hon lämnade min pappa.
Har ingen erfarenhet, och vet egentligen ingenting om hur det är. Men, även om en skilsmässa kan vara jobbig för barn, så spelar det nog stor roll hur föräldrarna väljer att hantera situationen (och dela bördan lika!) Det kanske kan göra mer skillnad än att fortsätta "hålla i hop" när man faktiskt inte alls håller i hop? Att stanna när man inte funkar känslomässigt kanske inte alls är det bästa för någon. Men det ligger ju inte bara på dig, det ligger även hos barnens pappa att inte göra dig till syndabock och kanske rentav förvärra upplevelsen av skilsmässan för barnen. Han kan ju vara hur arg och besviken han vill, men för barnens bästa kanske han borde ta itu med det själv, och inte skapa en större splittring än nödvändigt? I det här fallet verkar det ju mest vara pappan som står för ilskan och osämjan. För att skona sina barn, måste HAN bearbeta sin sorg och inte föra över det på dig. Det kommer nog drabba barnen mer än att du valde att gå. Och jag tror säkerligen att det ändå löser sig till sitt bästa även för honom. Dessutom, pappan och svärföräldrarna behöver ju inte se det som att familjen upplöses helt och hållet bara för att ni inte är ett par. Varför ska de ens dra så stora växlar på det här? Tycker det är ledsamt att du ska bära alla andras känslor, det är ju säkerligen flera faktorer som spelar roll för en skilsmässa. Oavsett bakgrund låter det som rätt beslut. (Funderar också på hur mycket annan skuld du kanske fått ta under åren..)
Jag pratade nyligen med en klass invandrarelever och där en av dem (de är unga vuxna) pratade om att han ville hitta en fru och gifta sig. Han är en väldigt fin person och jag önskar honom all lycka med att finna en fin människa att dela livet med, men samtidigt frågade jag honom vad han letar efter. Han ansåg att en kvinna ska upphöjas till skyarna, ska vara "ladylike" och vara en bra mamma. Då frågade jag honom om en kvinnlig vägarbetare kan vara en "riktig kvinna", och det tyckte han kanske inte samtidigt som han insåg att de ju visst var det. Jag frågade vad han tyckte om mig och jo visst, jag är en "riktig kvinna" men tvekan visade sig när jag berättar att det är jag som snickrar, målar och renoverar hemma medan min man lagar maten. Vi pratade en del om detta, hur viktigt det är att man som individ får vara den man är och att detta ska respekteras av den man lever ihop med.
Jag förklarade för honom att jag är gift med en man sedan 11 år och jag älskar denne man mer nu än då vi träffades för 13 år sedan. Samtidigt sa jag att jag inte behöver min man, han är inget måste för att mitt liv ska funka. Visst, mycket är enklare därför att vi är två, men jag klarar mig utan honom. Jag är med min man för att jag vill vara med honom. Därför att han berikar mitt liv. Därför att han är en fantastisk pappa. Därför att vi kan ha olika åsikt och sura på var sitt håll ett tag och alltid hitta en gemensam lösning för allas bästa. För att vi så totalt respekterar och litar på varandra. Ingen av oss är perfekta, men det perfekta i vårt förhållande är att vi accepterar våra imperfektioner för att de är en del av helheten som gör oss till de vi är. Jag har i korta ögonblick, och han också, funderat på om gräset är grönare på andra sidan, men hittills alltid kommit fram till att vi båda älskar gräset på denna sidan staketet.
Killen jag nämnde först i mitt inlägg, kom tillbaka och pratade med mig efter någon dag och hade tänkt lite mer och insett att kvinnor inte var si eller så utan en massa mer. Och jag sa till honom att välja en kvinna som alltid säger sin mening och som han alltid respekterar för att hon gör det. Som du har det nu med att den du vill älska skuldbelägger dig i stället för att konstruktivt sätta sig ner och ta tag i problemen, är inte bra för dig. Eller era barn. Det viktigaste en förälder kan göra för sina barn är att se till att må bra själv, då känner barnen det och blir glada barn de också. Du måste bestämma dig för om du måste vara med honom, eller om du vill vara med honom. Det är milsvid skillnad mellan de två alternativen. (Ursäkta det långa inlägget, men jag hoppas att du i ditt hjärta känner vad du vill och sedan följer det.)
Kära du!
Jag blir så arg på din man och dina svärföräldrar. De får gråta och ha hjärtklappning och göra vad de vill i sin kris, men de har ingen rätt att berätta det för dig. Det är som du skriver känslomässig utpressning. De är vuxna människor som bör ta ansvar för sina egna känslor. De bör dessutom dela på ansvaret att hjälpa barnen med deras känslor med dig.
Mitt ärligast menade råd: sök upp en bra terapeut (egenterapeut) som kan hjälpa dig att sätta gränser för ditt känslomässiga ansvar. Eftersom din svärfamilj verkar våldföra sig på de gränserna.
Kram!
Cecilia
Gör det som är rätt, du har bara ett liv!
Jag är tacksam över att mina föräldrar skilde sig, trots frånvaro av bråk och liknande. Visst var det jobbigt, men att se föräldrar blomma ut och må bra ger en förebild och dina barn kommer inte tacka dig när du är gammal för att du stannade. Det kommer vara bittert några år, men var rak ärlig trygg och stark för dina barn (och ledsen) undvik lögnerna, men försköna inte ditt ex, det tackar ingen dig för.
Det är helt enkelt så att du är så underbar att ditt ex och hans föräldrar inser att det inte finns någon lika bra som du! Hur skulle det se ut om du så struntade i att leva för att svärmor inte ska få hjärtklappning en period? Lyssna och stötta är inte samma sak som att ta på sig skulden, ta gärna ansvar, men låt inte alla trampa ner dig. Lycka till <3
Jag levde i en destruktiv relation när jag var ynre där vi drog fram det sämsta hos varandra, det var svårt att bryta men det var verkligen för det bästa. Vi hade inga barn men mina föräldrar gjorde samma sak de var inte bra för varandra ändå höll de ihop aldeles för länge och vi som barn var de som drabbades av att de höll ihop.jag lovade mig själv att inte blui som dem endå gjorde jag om deras misstag. En del relationer kräver arbete men en skall aldrig behöva stanna i en relation pga vad andra tycker eller för skuldkänslor. Mår du inte bra i relationen mår ingen annan bra av den heller.
Du splittrar inte familjen du tar en trasig familj och ger den en ny chans att omformas till nya hela välmående familjer.
Kram
Allt stöd och all kärlek till henne! Även om det inte är ovanligt att det är en person som tar beslutet att lämna så innebär det sällan att den andre är ett oskyldigt offer. Nu vet jag inte hur det ser ut i just det här fallet men jag har sett så många exempel på män som gjort sig fullständigt omöjliga att leva med och sedan ändå ser sig själva som totalt oskyldiga när kvinnan lämnar.
Jag kan bara säga det som någon som kanske borde varit ett skilsmässobarn:
Stå på dig, det blir faktiskt bättre för barnen. Mina föräldrar lever fortfarande ihop, men det är väldigt skadligt att växa upp i en sån giftig miljö som det blir när alla vuxna är olyckliga. Barn är inte dumma och beroende på hur gamla de är, kan de mycket väl ha märkt hur mycket bättre ni mår när man pratar med er en och en och hur mycket mer avslappnad stämningen blir. De kan mycket väl förstå att det är äktenskapet/samboskapet som förstör alla relationer i familjen och allas mentala hälsa, och då blir det frustrerande att se föräldrarna fortsätta kämpa vidare. Insisterar din man på att hålla ihop trots att det är så illa att du vill gå, förstår han varken sitt eget eller dina barns bästa. Hans föräldrar ska vi inte tala om - maken till egotripp får man leta efter!
Vad arg jag blir på mannen i fråga. Det är inte okej att vara passivt kontrollerande genom skuldkänslor.
Jag va tillsammans med en man, vi fick dock inga barn, men som varje gång jag överhuvudtaget tog upp nått jobbigt la sig i sängen med ryggen till och grät. Det tog lite över ett år innan jag va kunde möta det hela och göra slut på relationen. Upp till 17 ggr om dagen ringde han och ca 15 sms med allt från bara frågor hur det va till hur ont det gjorde i honom. Hur han hade tänkt fria när vi hade jubileum osv. Jag hade tagit livslusten från honom. Han sa rätt ut att jag hade ansvar att lyssna för det va jag som orsakat smärtan. Jag fick tillslut bryta all kontakt och sa att vi säkert kunde va vänner efter ett tag men just då kunde ingen av oss ta sig vidare. Det är ju svårt när det finns barn, men gav en kompis rådet att sätta gränsen att all kommunikation ska va om barnet och det rent praktiska. Allt annat kommer ignoreras. Du har aldrig ansvar för en annan vuxen människas mående och ett barn mår bättre av två separerade men lyckliga föräldrar än av två som lever tillsammans men mår dåligt. Lycka till <3
Jag funderar också på att lämna min relation. Men det är så svårt, ena stunden är man helt övertygad om att det enda rätta är att gå (genast!), för att i nästa stund komma ihåg alla år, alla stunder som varit bra, hur mycket man hoppats och investerat känslomässigt. Det finns inga barn med i bilden vilket förstås underlättar oändligt jämfört med ditt fall. Men jag oroar mig oproportioneligt mycket för hur svärföräldrarna skulle reagera.
Jag är alltså inte ute på andra sidan än och kan inte ge så mycket tips, men jag hittade din blogg familjesplitter för några dagar sen, via LDs twitter, och ville bara tacka. För jag sitter mitt i skiten och vet varken ut eller in och tänker och grubblar så mycket fram och tillbaka att jag tillslut börjar tro att jag är galen. Då är det så otroligt skönt att läsa dina fina, sorgliga texter. Att känna att man inte är ensam om att vara ensam. Så all pepp och styrka till dig, du kommer klara det bra!
Först vill jag bara säga att skuldbeläggandet inte är okej. Aldrig. Och det måste din man ta ansvar för! Av familjeerfarenhet vet jag att far- och morföräldrar oftast reargerar av rädsla för att tappa kontakten med sina barnbarn. Det ursäktar inte upförandet men dom har mer investerat i ert förhållande än sin son, och sådana känslor går djupt och kan ligga bakom din mans uppförande.
Men, jag känner mycket igen mig i din beskrivning. Jag har stort behov av självständighet och det finns det ju inte mycket plats för i en familj. Nä inte för mammor i alla fall. Och det är ett sort problem för mig att ansvaret för allas känslor och välbefinnande hamnar på mig när jag egentligen behöver bry mig om mig själv lite också. Men det finns det ingen ork kvar för. Det låter på mig som att du behöver andrum. Och kanske är det därför bra om ni kan vara särbos ett tag om nu ett uppbrott är för svårt (för honom i vart fall). Men å andra sidan är det 2014 och det går förträffligt bra att skiljas men att hitta tillbaka igen senare ifall man så vill. Inte för att man måste bo ihop för att vara familj heller! Att ha ett eget rum, som Virginia Woolf skrev, är viktigt. Men nog skulle en egen diskbänk, säng och toa vara bättre.
Så till barnen. Ibland känner jag att delad vårdnad inte vore så tokigt inom ett äktenskap heller. Låter kanske trist med schema, men om föräldrar turas om att ta ansvar varannan vecka så kanske balansen som så obemärkt kan tippa jämnas ut? Försök att diskutera detta, prata med honom förälder till förälder (lämna parförhållandet utanför bäst det går). En familj är inte splittrad för att man inte bor ihop, barn flyttar ju ut förr eller senare. En familj är splittrad när man inte pratar med varandra, inte visar hänsyn och inte ens försöker komma överens.
Jag önskar att jag och min man hade tagit oss till familjerådgivning för länge sedan, men med små barn och total passivitet ifrån min man så blev det bara en sak till som jag måste ordna, och därför hamnade det längst ner i högen under tvätt och annat vardagligt. Dumt men sant. Men det låter verkligen som om du behöver någon neutral, med kunskap och erfarenhet, som kan hjälpa er båda att se klarare. Jag hoppas att ni kan finna balans och stöd och fortsätta att vara en familj, bara på ett annat vis.
Kram från K
Som barn till separerade föräldrar kan jag bara säga att bryta upp från en dålig relation är det bästa en kan göra. Mina föräldrar kan nätt och jämnt befinna sig i samma rum (efter 15 år från separationen), och jag vill inte föreställa mig hur hemskt det hade varit om de höll ihop för barnens skull. Jag var fem när det hände, min bror var tre, och vi har aldrig mått dåligt av det. Däremot har vi fått fantastiska styvföräldrar, styvsyskon och halvsyskon tack vare våra föräldrars nya relationer.
Lita på din magkänsla, känn efter vad den säger.
Du älskar honom men hatar er relation. Har ni testat att gå i terapi ihop?
Lycka till, hoppas allt löser sig för det bästa till er alla.
Jag har inte varit i din situation, men har däremot varit i barnens situation. Jag kan ärligt säga att jag önskar att mina föräldrar hade skilt sig när jag var liten. Nu, 20 år senare, ser jag så tydligt resultatet - min mamma är bitter och har flytt in i offerrollen och min pappa har dragit sig in i sitt eget skal och låtsas som att det regnar för det mesta. De har inte varit lyckliga tillsammans så länge jag kan minnas, vilket i deras fall mer beror på att de helt enkelt inte gör varandra lyckliga snarare än att någon gjort "mer fel" än den andra. Jag hade mått bättre och haft en sundare syn på förhållanden om någon av dem hade vågat ta steget och haft styrkan att slopa "stanna för barnens skull"-filosofin. Jag hade säkert tyckt det var skitjobbigt där och då, men det hade utan tvekan gjort både dem och mig lyckligare i längden. Vet inte om det här hjälper dig eller kanske bara lägger på dig en ytterliggare press att göra nåt för någon annans skull än din egen (barnens) men ville mest bara få fram att just när det gäller barnen så tror jag verkligen att dom i längden mår bättre av att ha lyckliga frånskilda föräldrar än olyckliga föräldrar under samma tak.
Jag vill börja med att sända styrkekramar till alla som går igenom detta, och som har gått igenom sånt här.
Jag har bara mina föräldrars relation att dra kunskap ifrån.
Mina föräldrar hade/har en väldigt destruktiv och stundtals våldsam relation. Jag spenderade min uppväxt med att äta middagen samtidigt som de skrek åt varandra i hallen. Vi nattade oss själva ofta då de var för upptagna med att turas om att kasta ut varandra ur huset.
Detta blev naturligtvis normalitet för oss och det önskar jag inte min värsta fiende.
Jag bad dom ofta att skilja sig så vi skulle få lugn och ro.
De flyttade ifrån varandra, flyttade ihop igen och lever ca 35 år senare fortfarande tillsammans. Våldsamheterna har försvunnit med åldern men bråken är lika galna och ofta som alltid.
De använde ofta oss barn som psykologer för att klaga av sig om den andres dåliga beteende eller få oss att utöva påtryckningar på den andre.
En gång sa min mamma rakt ut till mig på frågan om varför hon inte gått: jag var rädd att du skulle vilja bo hos pappa.
Barn tar ofta skuld på sig även om det inte sägs rakt ut som i detta fall...
Mitt enda råd är att gå. Jag hade garanterat haft det bättre med skilda föräldrar.
Det är nog aldrig lätt och det är inget lätt beslut.
Men du är en bättre förälder när du mår bra!
Allt tar alltid tid men förhoppningsvis kommer dina barn och alla andra inblandande förstå.
Styrkekramar och god välgång till er alla i dessa svåra situationer.
Glöm inte bort att du är lika viktig i den här familjen. Dina känslor och hur du mår är precis lika viktigt som hur resten av familjen mår. Ergo, om du inte mår bra kan inte resten av familjen göra det heller eller de borde inte göra det på bekostnad av någon annans välmående.
Jag säger som någon ovan, testa terapi. Om så i par eller för dig själv, jag fick ut jättemycket av att prata med någon utomstående som inte försöker påverka ens beslut i någon riktning.
Lycka till!
Kram
ett tips kommer lastat i form av en onlineprotest mot American Apparel och deras systematiskt utnyttjande av anställda: https://www.facebook.com/events/646884258699160/?fref=ts
Är också skilsmässobarn och satan så lättad jag blev när det äntligen blev av! Mamma mådde bättre och även om det var jobbigt i början så är jag så tacksam för att hon tog mod till sig och gjorde det som var bäst för vår familj.
Stå på dig, och som någon annan skrev - ta kontakt med en terapeut som hjälper dig.
Lycka till!
Intressant!
Jag har själv brutit upp ur ett fem-årigt äktenskap. Lämnade i samma veva frikyrkan Jehovas vittnen som jag är uppvuxen i sen födseln och levde i.
Det var jäkligt tufft.
Men livet skavde. Livet som JV skavde som fa-an. Jag ville bara bort. Ut till friheten.
Skulden och skammen när jag lämnade var enorm från omgivningen.
Jag blev av med hela mitt nätverk som vänner runt omkring mig.
Det här var för sju år sedan. Idag är jag glad och tacksam att jag vågade. Jag är fri. Fri som kvinna.
Det tog mig hela sju år av att läka och hitta mig själv. Och upptäcka feminismen.
Idag har även mina päron och syster lämnat kyrkan. Vi är idag alla fria. Tillsammans igen.
Men det har kostat på. Men så mycket värt.
Våga ta steget när det skaver.
//Linda
För det första måste jag säga att fy fan vad fult av ditt ex att ringa och lägga hans föräldrars mående på dig. Det känns manipulativt och elakt bara. Förstår att det är svårt, men låt det bara rinna av dig. De är vuxna människor och får lära sig att hantera sina egna känslor, om de nu i vuxen ålder inte lärt sig det ännu.
Jag förstår att barnen är de du tänker på fränst. Kanske kan jag trösta dig med att jag som barn kände en sån oerhörd LÄTTNAD när min mamma lämnade min pappa. Jag var ca 10 (kommer ej ihåg så noga pga att det inte var en så stor händelse för mig). Tyckte det var så SKÖNT att mamma kanske äntligen hittade någon som gjorde henne lycklig och var snäll emot henne. (Min pappa var på inget sätt elak, bara lat och låg mest på soffan medan hon gjorde det mesta hemma).
Till sist vill jag skicka dig en stor stor KRAM. Sätt alltid sig själv i första rummet, så du har kraft nog att vara en bra förälder och en bra person emot dig själv. Böj dig aldrig inför andras viljor om hur du ska leva ditt liv!
Du har velat ang "leva tillsammans" under flera ars tid och antligen har du brutit och sagt STOPP. Bravo! Det onskar jag att min mamma hade gjort for flera ar sen.
Du ar inte fru eller flickvan eller sambo forst och framst, inte ens mamma. Du ar en egen manniska och du har ansvar att gora svara val for ditt eget liv och darmed avgora hur du sjalv vill leva. Jag tycker att det ar oerhort modigt av dig att ha gjort valet och tagit steget UT ur en situation som du inte kanner dig bekvam med.
Hans angest for denna kris, hans kanslor, hans foraldras kanslor (whaat..) ar inget som ska komma i forsta rummet for dig. DU ska komma i forsta rummet. Ang dina barn, om DU ar tillfreds sa ar det en miljard ganger battre for dem an om du velar, blir martyr, olycklig, resentful, deppig, missunnsam eller vad det nu kan bli for konsekvenser av att leva sitt liv intryckt i ett horn med nagons hander runt sin hals (bildlig satt). Om du inte KAN eller VILL leva med honom, gor det inte. Ha det hushall som du KAN och VILL. Skapa dina relationer som du kan och vill. Lev som du kan och vill, autentiskt, inte i en logn, inte i forhoppningen att det kan forandras, bli battre, bli en drom. Det har du namligen ingen kontroll over. Du vet vad du hade, vet att du inte ville ha det sa, och nu har du gjort det modigaste valet i ditt liv. Om nagot andras i framtiden, far du ta det da (och kom da ihag att relationslosningar kan komma utanfor boxen - finns inga regler som sager att man maste bo tillsammans eller leva tillsammans for att man alskar varandra, gillar varandra, trivs i varandras sallskap, har barn, eller whatever).
Som rekommenderat tidigare, behover du hjalp att satta granser for ditt kanslomassiga ansvar - kontakta en terapeut eller liknande.
POWER POWER POWER BAM BAM BAM!!!!! Starkt gjort! Det kommer kannas mycket battre.
Har ingen erfarenhet i själva break-up situationen personligen, dock har jag en viss erfarenhet som skilsmässobarn. Mina föräldrar skiljde sig när jag var liten, och även om det var jobbigt (mest pga hur det blev mellan dem. Min mamma var inte den snällaste.) så var min pappa lyckligare och det blev bättre allmänt pga det. Sedan gifte min mamma om sig och 12 år senare skiljde hon sig från min låtsaspappa (Styvfar eller vad ni nu vill kalla det) och helt ärligt så var det även bättre. Dom där sista åren när det bara är tjafs, bråk, ledsna miner, är det jobbigaste. När bomben om skilsmässa äntligen släpptes var det skönt. Skönt att slippa den dåliga stämningen som helt ärligt förstörde familjens relation.
Så mår man så dåligt tillsammans är det nästan bättre att skiljas om det pågått så länge och man inte hittar någon lösning, eller kanske bara flytta isär om det är så att du fortfarande vill vara med honom, men inte bo med honom. Särbos liksom.
Och det här med att "hans mamma får hjärtklappningar å pappa grinar" Allvarligt? Skuldbeläggning på hög nivå, ignorera det. Varför ska hans farsa grina över det, det är ju inte han som skiljer sig.
[…] tack för den fina responsen jag har fått av er, både här och i Lady Dahmers blogg samt i hennes facebookgrupp. Ett par kvinnor har skrivit till mig och berättat att de befinner […]
Man lämnar inte sin familj, man lämnar sin partner. Barnen har man kvar och tillsammans är man en familj.
Jag har själv separerat från mitt barns far och det var det bästa jag kunde ha gjort. Visst var det jobbigt att fatta beslutet, men efter en tid blir det lättare, man hittar en ny rytm. Det är alltid svårt att fatta stora beslut, speciellt om det innebär att man bryter upp från det man är van vid. Även om ett förhållande är dåligt ger det en viss trygghet, men man kan vara trygg i sig själv också.
Du har inget ansvar för din (ex)partners känslor och allra minst för hans familjs känslor. Du har ansvar för dig själv och barnen. Och barnen mår garanterat bättre när du mår bättre. Först kanske de protesterar för man bryter ju upp det de är vana vid, men de vänjer sig, ser mamma med nya ögon och när de är äldre kan de inse varför det var bäst att det blev som det blev.
[…] Hur vi än gör så får vi skit […]
min mamma gick från min pappa när jag var fem år, det var efter han började bli elak mot min storebror som hon fick nog. som om det inte räckte att han inte var snäll mot henne. jag har växt upp med att vara "medlaren" i familjen, försöka avstyra bråk och vara alla tillags.
separationen var jobbig men mamma gjorde det enda rätta, jag kan inte föreställa mig hur det skulle varit annars (jo det kan jag...). Mamma visade oss barn att det var inte ett sunt förhållande, och i osunda förhållande stannar en inte i. Hon ljög aldrig för oss när vi frågade, och berättade bara när vi ville ha svar. det är en bra måttstock för att veta om ett barn är redo för informationen eller inte.
det är du som ska visa vad sunda relationer är för dina barn och en inte ska leva kvar i dåliga relationer, mellan vänner eller partners. var en glad mamma och visa hur en lever livet!
1000 kramar till dig!
[…] ni mailet jag fick från Familjesplitter? En kvinna som efter flera år och massa barn bestämt sig för att lämna […]
35