Hej jag har alltid sagt till mina barn att man får tänka vad man vill men inte säga allt. Rätt eller fel, jag vet inte, men vi är ju flockdjur och för att passa in får man lov att vara lite smidig. Och det gamla vanliga att man gör mot andra vad man vill att dom gör mot en själv.

Jag har inga barn men jag har jobbat med barn och hade nog sagt att man inte behöver prata om andras utseendet för det är inte så trevligt typ.... Det gäller ju både positiva och negativa grejer och förhoppningsvis kan man lära barnet att själv markera om någon kommenterar hennes utseende att hon inte vill att man gör det

Men 4åring säger ofta typ "vad tjock hon är" om folk på bussen tex. Då har jag sagt att de flesta inte tycker om när folk de inte känner pratar om dem och att det är bäst att inte peka på och prata om andra. Hon har också sagt att hon inte tycker om vissa äldre släktingar, då har jag sagt att det blir nig den ledsen att höra, kanske bäst om du håller det för dig själv. När hon har sagt att jag är ful eller nån som inte är närvarande är ful brukar jag så neutralt jag kan säga "jaha, tycker du? Vadå då?" eller liknande. Skulle hon säga att lillebror var ful skulle jag nog fråga om hon tror att han vill veta det.

Oj, vilket svårt dilemma. Det är nog bra att avdramatisera tror jag - fast då kommer vi till det att iaf om man själv gör det - så kommer säkert ungen lära sig det på annat håll.. det som i att orden kan skada, att orden går att använda i ett syfte. Viktigt är väl att ändå berätta att man ska vara snäll (visa respekt till andra i din omgivning), och att "du är ful" inte är något snällt att säga. Eller något i den stilen, sjukt krångligt!

Min 4-åring kör med fula ord nu också. Senaste är uppsnappat från Astrid Lindgrens underbara värld, tex "pisspotta" (Lisabet) och "snorunge" (Lotta). Sen har hon varit mkt nyfiken på just ordet tjockis länge, om man FÅR eller inte får säga det. Jag har haft en neutral hållning, konstaterat att ja jag är en tjockis osv, ingen värdering och det har nog inte hon heller haft, men tydligen finns det andra i hennes liv som tolkar det negativt, annars skulle hon ju inte undra så mycket över det. Och mycket riktigt satte hon för ett tag ihop en ilsken förolämpning för ett tag sen och muttrade "sabla tjockis". Alltså allt är väl dels för att testa gränser, vad är ok, vilken reaktion får jag osv. Och sen måste ju även barn ha rätt att uttrycka ilska med fula ord, gäller väl bara att försöka lotsa till såna som inte skadar/kränker/förolämpar andra? Jag ignorerar en del, ifrågasätter en del och hat nolltolerans för en del. Beroende på situation osv.

Jag skulle nog ändå sagt typ "man får tycka vad man vill men man får inte säga vad man vill" eller liknande. Vad skulle du sagt om hon sa något annat negativt om/till en annan person t.ex. att hen var dum eller dålig eller liknande? För jag tycker ändå att vi ska behandla negativa kommentarer om utseende som vilka andra negativa kommentarer som helst, som något man bör låta bli att säga till sina medmänniskor. För även om risken med att reagera negativt blir att barnen tror att "ful" är något jättehemskt att vara så är risken stor att de tror att det är fritt fram att säga sånt om man inte säger något.

"En person kan bli väldigt ledsen om du säger att nånting med hens utseende är fult."



Det är ju sanning. Samtidigt som man inte säger att "så får man inte säga!". Man får säga vad man vill, men man måste vara medveten om att det kan göra personer ledsna. Min erfarenhet är att barn förstår det argumentet bra (därmed inte sagt att de kommer låta bli att kalla saker fula...).

Jag skulle säga att så säger man inte, att den andre blir ledsen, för hur ska empatin komma in i bilden om man bara avdramatiserar?

Jag tycker inte att man kan likställa "ful" och "tjock". Ful är ju bara ett tyckande som i sig är ganska negativt, medan tjock är ett ord som beskriver något, vilket varken behöver vara positivt eller negativt även om det betraktas som något negativt oftast. Jag skulle nog inte acceptera att sonen kallade människor och deras kläder fula, eftersom det i sig är negativt. Visst får man tycka vad man vill, men allt man tycker behövs inte skrikas.



Såhär tänker jag med sonen. Givetvis skall jag försöka mitt bästa att uppfostra honom i andan att utseendet faktiskt inte är det viktiga, att kläder är till för att värma kroppen, att det viktigaste är att man är glad och inte att man är som alla andra, osv. Men det finns bara så mycket inflytande man kan ha över sina barn. Kommer jag till punkten att han börjar håna andras utseende eller kalla saker fula, kommer jag antagligen att se det som något negativt och förhoppningsvis bara en fas. Jag tänker inte acceptera att han tycker att det är okej att säga saker uppenbart bara för att såra andra ("vilka fula kläder du har!"), även om jag vill att han skall förstå att det faktiskt inte spelar roll hur man ser ut. Så som jag tänker skulle jag göra honom en björntjänst om jag lät honom tro att det var okej att säga sårande saker, eftersom han då skulle bli sedd som elak av andra och andra skulle bli ledsna. Jag ser det som att det bara går att avdramatisera så långt, och sedan måste resten av världen förändras innan jag kan fortsätta mitt avdramatiserande av ord som tjock eller ful. Men det är ju jag. Jag är inte så himla genomtänkt.

Jag tycker om en innan skrev, att man får tycka vad man vill men man kan faktiskt inte säga vad man vill till folk.

Jag tänker som övriga kloka människor här att förmedla till barnet att: Du har rätt att tycka, tänka och känna vad du vill. Men du får inte söga vad som helst för så sårar du andra. Att prata om andras utseenden kan gör folk ledsna eller obekväma. Är du arg/ledsen/irriterad så är det helt okej, men säg hellre det då.

Jag har precis samma funderingar. Jag håller nog mest med Jigartala och Sonica Lo.

När det gäller infallet att kalla allt och alla fula så är det nog bäst att ignorera så långt som möjligt. Det är ju med stor sannorlikhet så att hon bearbetar att ha blivit utsatt för detsamma i fsk. Eller kanske ett lätt sätt att få uppmärksamhet, då kanske man kan bejaka det behovet genom att ge positiv uppmärksamhet, typ att säga att hon också har söta fötter. Annars handlar det om att visa att man knte bryr sig och till exempel säga Jaså, tycker du det, själv tycker jag att den är fin. Någon gång kanske man kan fråga om någon har kallat henne ful någon gång och hur det känns.

Det är så svårt!

Barn har rätt att uttrycka vad de vill, tänker och känner, däremot inte att kränka andra. Att säga att någon annan är ful, har fula kläder eller fula fötter är en annan sak än att tycka att den egna tröjan är ful tex. (Barnkonventionens artikel 14) Problemet för en fyraåring är ju att många såna här regler är relativa och inte absoluta. Man får tycka, men inte säga, fast ibland får man säga, fast inte här osv. Det blir ju förvirrande och då är det väl naturligt att testa gränserna i så många sammanhang som möjligt, tills man fått reglerna klara, tänker jag.

För ett tag sen så satt jag och min sambos lillasyster på 4 år och tittade på tv, helt plötsligt säger hon något liknande som "haha vilken tjockis" och pekar på någon på tvn. Nästan lite hånfullt. Det blir så svårt tycker jag, samtidigt som jag vill förklara att det spelar väl ingen roll om någon är tjock eller inte vill jag vara noga med att så säger man inte till andra människor. Samtidigt vet jag att hemma hos dem (äldre systrar) så vet jag att just det pratas om vikt och att vara smal väldigt mycket, så att kommentera att någon är tjock blir nästan "naturligt" för henne. Det blir nästan lönlöst för hon förstår liksom inte riktigt vad jag menar med vad jag försöker säga.. "men hen är ju tjock".



Det är så svårt att förhålla sig till ett barn som inte är ens eget, där jag vet att mitt synsätt skiljer sig väldigt mycket från hur hon blir uppfostrad hemma. Jag vill ju säga sluta fokusera på utseende hela tiden, men hur förklarar man det för en 4 åring med prinsessklänning som hela tiden vill vara "fin".

Jag kan bara hoppas en inte gjorde allt för fel när de var små.. Vissa saker hade man idag med egen mognad gjort annorlunda.. Inte pissenkelt alltid..

Jag låter inte mitt barns elaka kommentarer gå obemärkt förbi. Jag tänker att det är så en mobbare "skapas (nu menar jag absolut inte att du uppfostrar dina barn till mobbare!)". Att man i det tysta godkänner dåligt beteende.



Självklart får man tycka vad man vill, men man får inte säga vad man vill. Jag försöker lära min dotter (lättare sagt än gjort...) att folk inte har något som helst intresse huruvida hon tycker något är fint eller inte (om de inte ber om hennes råd såklart). Man behöver inte kommentera varandra öht.

Jag kör nog faktist på "har du inget snällt att säga så håll tyst!"

Nej, det är inte viktigt att vara "fin" men det är inte heller speciellt snällt att säga att någon är ful så jag hade sagt åt mitt barn att inte säga så för andra kan bli ledsna.

En del bra kommentarer på ett svårt dilemma!

Tänker på detta med att vara en bra förebild.

Att inte säga "du får inte tycka/säga så".

Du förklarar vad som kan hända i människan som utsätts för hennes åsikt, hon kan inom sig begrunda och kanske komma ihåg vad som hände inom henne själv då hon själv vert utsatt för någon annans träffande åsikt och du kan avsluta med att ge tillbaka kärlek/sunt beteende/alternativ till att jämnt säga sin åsikt.

Detta med att just få en egen åsikt märker jag är viktigt hos min 7åring. Och det skall väll vara så. En del i att bli en egen person.



Kände att mitt inlägg vert lite rörigt. Skrev som det kom i tanken bara. Är själv mitt i samma funderingar och har ingen lösning. Endast funderingar :)

Min syster har lärt mina systerdöttrar att man får tycka vad man vill men har man inget snällt att säga så behöver man inte säga det. Om någon frågar t ex "vad tycker du om min tröja" och de tycker att tröjan är ful kan de svara "inte min smak, men bra att du gillar den". Jag vet faktiskt inte om det är det bästa sättet, men det funkar för systerdöttrarna. De är fyra och sju år gamla.

Det är väl rätt uppenbart att din dotter var ute efter att provocera och det kanske var lika bra att bara låta det passera....

Vi är ju tyvärr inte värderingsfria vi vuxna heller och att vara tjock anses ju överallt som något negativt .... Bara för att man själv som förälder tänker att man ska demonstrera något annat så kommer ju barnet/barnen förr eller senare inse att en majoritet har en annan syn.... :-s tråkigt nog ...



Jag tycket att det är tråkigt hur du "hånar" din dotters vänner som hon onekligen tar intryck av..... Hur ska du lära dina barn att respektera andra oavsett ful, fin, tjock eller smal om du inte kan det själv?

Jag säger så här.



Ja man får tycka vad man vill men man behöver inte säga det alla gånger om man tror det kan göra någon ledsen. Då kan man faktiskt låta bli det. Du skulle ju bli ledsen om någon sa så till dig.



Tycka och säga är två skilda saker och man behöver inte ALLTID säga sin åsikt särskilt om man tror det kan såra någon annan. Så försöker jag förklara för mina barn.

Man kanske kan köra på varianten att hålla tyst om egna åsikter om andra, oavsett om de är positiva eller negativa? Att folk tar sig friheten att ständigt gå runt att recensera andra är väl ett problem i sig, oavsett om det är negativt eller inte. Helt enkelt, vänta med att säga vad du tycker till en person innan hen har bett om din åsikt (och så kan man senare introducera undantag, typ situationer där komplimanger är lämpliga).

Rent spontant känns det som att föräldrar till barn som mobbas "bara låter det passera". Var ska man dra gränsen?

Menar då förstås inte alla barn, men det finns ju vissa riktigt elaka ungar vars föräldrar inte verkar bry sig över huvud taget. Det är förstås dem jag menar.

Det svåra är hur det ska hanteras när barnen är i den åldern som Ninja är i, de kan börja förstå det där med empati och det är bra att börja diskutera det, men ur barnens perspektiv.



På mina barns förskola jobbar man från 3,5-4 års åldern med hur man är en bra kompis. Eftersom de har en åldersindelad förskola så kan de jobba i lugn och ro med alla barnen när det gäller detta utan att andra åldrars aktiviteter stör.

Förra året fick barnen göra en kompissol, de skulle då i gruppen (de var uppdelade i grupper om 6-7 barn) tillsammans bestämma vad de behövde ha för material och vilken färg deras sol skulle ha. Sen skulle de komma med förslag på hur man är en bra kompis, dessa förslag diskuterades i gruppen och barnen fick enas om vad det skulle stå på solstrålarna.

Efter detta så har barnen ständigt hänvisat till kompissolen när de tycker att någon kompis inte beter sig riktigt som en bra kompis. Det kan handla både om att de säger saker eller gör saker som gör någon annan ledsen.



Det som var det bästa med den aktiviteten var att de gjorde detta tillsammans och pedagogen styrde väldigt lite. När barnen inte kom på mer om hur man ska vara en bra kompis så fick de gå iväg och leka och då kom de snart på saker som borde stå på solstrålarna.



Jag tror att man behöver väcka tanken hos barnen så kommer de snart fram till hur de vill att andra ska vara mot dem, men de behöver också sätta det i relation till hur de leker och vad som händer i gruppen med flera barn. Därför är det ganska svårt att hantera när man är vuxen eftersom vi ganksa ofta komplicerar saker mer än vad barnen gör.



Hittills har vi bara förbjudit två saker när barnen pratar:

- De får inte säga att maten är äcklig, de behöver inte äta eller tycka om den. Det är ordet äcklig som jag inte gillar tillsammans med mat.

- De får inte heller säga att någon är dum. Hen kan göra dumma saker, men man säger inte till någon att hen är dum.

Har inga barn å är knappt vuxen själv men jag tycker de är jävligt intressant hur vi utvecklas å präglas av allt. Kanske borde man fråga varför sen gulla lite extra med fötterna å säga nått i stil med "åååh vilka fula små fötter du har". De borde ju avdramatisera och kanske möjligtvis förvirra henne vad innebörden av ful är?



Sen eftersom de här är min första kommentar efter års läsande borde ja väl ta tillfället i akt å säga vilken fantastiskt jävla underbar blogg du har. Haha bara de faktum att den får mig att läsa inlägg om barnuppfostran (trots att ja inte står ut med barn) och tycka att de är intressant säger väl en hel del.



I love you!

Tyvärr äger man ju inte rätten till människors tolkningsutrymne och så som du utrycker dig om de här utseendefixerade småtjejerna så tycker jag att du hånar dem. Det är inte första gången jag upplever att du gör det......

Empati betecknar förmågan att ha medvetande om andra personers känslor.

Så på vilket sätt inbjuder inte situationen då barnet sårar andra med elaka kommentarer till en diskussion om empati?

Jag hade inte accepterat att elaka saker sades om syskon oavsett anledning till det. Nej, ful ska inte behöva vara n värdering, men nu sade hon ju nte det för att vara snäll utan för att testa gränser för hur man får vara inte så snäll.

nu har jag bara ett barn men... troligtvis skulle jag säga.

"aaah, ninja tycker att fötterna är fula och mamma att de är så fiiiiiiiiina, puss, puss, puss"

Typ, hennes åsikt noterades, men du låter det inte påverka hur du känner för Tamlins fötter. Det var ju "er" fotgrej som var i fokus.

Gud vad svårt. På ett sätt så vill man ju inte göra ordet "ful" så himla laddat, men samtidigt så finns det så många barn därute som redan vet att det är något dåligt att bli kallad ful, som kommer bli ledsna om de får ordet kastade på sig.

Angående det här med att säga vad man tycker så tänker jag att man kan prata om att man har rätt att tycka, men ibland kan ens åsikter göra andra ledsna och då är det bäst att man bara tänker det för sig själv istället.

Jag ville ha sagt: "Tycker du det? Jag tycker de är jättefina, precis som dina fötter är det". Man får tycka olika helt enkelt och dessutom avdramatiseras situationen och det blir efterhand inte lika roligt att säga att allt är fult.

Jag jobbar själv på förskola och skulle antaglien säga

" men små fötter kan vara bra när man vill låna någon skor, då passar alla med större fötters skor. ". Var på ett föredrag när barn säger någonting negativt ska man försöka berätta om fördelar med objektet/personen som precis har blivit kriserat så barnen ser fördelar na :-) låter lite luddigt, men typ om något barnen säger USCH JAG HATAR ÄRTSOPPA, brukar jag svarar " vilken tur för mig då, då finns det mer över till mig och jag älskar ärtsoppa"

intressant diskussion o jag funderar mycket på detta just nu. min unge är tre år o har börjat uttrycka mycket tankar och känslor. hon frågar folk om de har tjock mage, hon sa till min pappa att han har stor näsa och "morfar du är äcklig" (tror då hon syftade på att är fnasig i ansiktet). hon säger också ofta att hon tycker om/älskar mammor o ibland att hon inte tycker om pappa/pappor. jag tror det är ett slags undersökande och utforskande som pågår. och jag läste nåt bra i en bok av Helena Harysson (tror jag), att när hon lärde sig förstå att barnens kommentarer/tankar/känslor inte är genomtänkta o något de alltid känner, utan en plötslig ingivelse, så va det lättare att låta det passera. jag tror absolut inte på åthutningar om att man inte får säga si eller så, man får tycka o känna. jag tror att barnen kommer märka av sociala koder om föräldrarna är goda förebilder. på frågan om magen är tjock eller näsan är stor, så ja, det är den :-) om nån är äcklig eller inte tycks om frågar jag varför hon tycker, och bekräftar att det kan kännas så ibland. nästa stund älskar hon ju nämligen...

Hej kloka du!



Precis som många säger - man får tycka precis vad man vill men man behöver inte alltid säga det. Just det resonemang gör sig ju oftast bäst när barnet är på bra humör så man kan diskutera, kanske bättre att ignorera/släta över kommentaren just i stundens hetta.



I det fall du beskriver verkar det dock vara något annat bakom, kanske något som hänt på fsk som du nämner, kanske att du är restriktiv med att säga att hon är fin? (det låter så i bloggen, som att du undviker att säga så). Och då, i kombination med fin/ful-värderingarna hon precis håller på att lära sig, kanske hon helt enkelt blev avundsjuk? Eller så var hon bara på dåligt humör!



Jag tror på att inte göra en så stor grej av det. Barn är barn och exprimenterar sig fram i tillvaron. "Kärlek, kärlek och ännu mera kärlek - så kommer folkvettet av sig själv" -astrid lindgren.

Att uppfostra en liten till att både stå på och upp för sig, "inte ta någon skit", kunna och bestämma själv (ett individfokus mao) går ju dessvärre inte automatiskt hand i hand med empati och att man ska bry sig om vad andra känner och uppfattar saker som man säger och gör. Istället för att säga "tycker du det?" eller "varför tycker du så?", kanske frågeställningen snarare borde vara "du får tycka vad du vill, men tror du att Tamlin blir glad när han hör dig säga så om hans fötter? Hur hade du känt om [en betydelsefull person] sa så om dina fötter?". Kanske rent av bjuda in Tamlin i diskussionen så att Ninja får höra honom säga hur han kände. Det är viktigt att lära barn att det blir konsekvenser av deras val och ageranden, även fast de är fria.

Jag säger till min treåring att sådant kan man låta stanna i huvudet, men behöver inte ta ut orden genom munnen. Han är inte uppmärksam på andras yttre ännu, men mycket annat är "äckligt" numera, oftast maten. och det är klart man får TYCKA det men jag vill inte uppmuntra till att man behöver göra det till ett stående inslag att man kommenterar allt på tallriken. Har svårt för de som måste värdera och uppmärksamma varenda detalj som inte faller dem i smaken och jag vill inte att mina barn ska ha det sättet att uttrycka sig på.

att tycka utan att få säga är som att vara bajsnödig utan att få bajsa.



man blir sjuk.

Dan-syndrom:

Folk får bajsa hur mycket de vill, men jag vill helst inte att de bajsar på mig.

Hej

Tänkte fråga hur du skulle lösa en situation med ditt barn om ditt barn blev arg och började sparka dig pga barnet var arg? (dock inte så våldsamt som de kanske låter) :)

Connor har börjat säga att saker är "äckliga". Kladdiga saker är äckliga, ormar är äckliga, spindlar är äckliga o.s.v. Är väl inte riktigt samma sak som att säga att något är fult, men jag försöker avdramatisera ändå.

Skulle man inte kunna förklara att det Ninja tycker är "fult" är vackert i någon annans ögon och att ingenting är därför genomfult? Att förklara att självklart är din röst viktig och jag hör att du tycker något är fult, men samma sak tycker jag/pappa/vännen är vackert, och att det därför inte går att lägga någon värdering i ordet för att fult existerar inte. Eller blev det heltokigt nu?

brukar fråga: Varför säger du så?

Sedan säger jag att man kan tänka vad man vill, men att man inte behöver säga allt man tänker om andra människor. Det är ju en balansgång, fär såklart ska barnen våga säga ifrån till andra människor. Men mina barn verkar ha hajat grejen vad man säger ochinte säger till andra.

I just en sån situation skulle jag nog avdramatiserat det genom att typ fråga om hon också hade fula fötter & sedan "leta fram" dem för att titta efter under mycket kittlande & pussande. Och sedan konstatera att ja, det var verkligen jäääättefula & pussa lite till :)

Har själv hanterat det där med fult/fint här hemma mycket genom att skoja om det. Vi har tex haft tävling om vem som har de fulaste fötterna (jag vann överlägset) ;). Typ gjort fult till liktydigt med lite roligt, udda på ett personligt & bra sätt.



Annars gäller här generellt regeln att en aldrig säger något till någon annan som en tror att den blir ledsen av att höra. Men det är nog bättre att prata om det mer allmänt än just när ungen sagt någonting, eftersom det blir så laddat & uppförstorat då.

Om jag tolkar in det hela rätt så verkade ninja lite svartis på din och tamlins moment just här, så då hade jag mest behandlat det hela med en kram:) Min fyraåring blir ofta lite dum när hon vill ha uppmärksamhet så då brukar jag tänka på ordspråket "älska mig mest när jag förtjänar det minst för då behöver jag det mest" Så här är det mycket kramar just nu;-) (sedan får ju inte tamlin uppfatta det som att det var bra gjort av syrran att kalla hans fötter för fula så det är ju viktigt att poängtera det med, men jag tror inte man kommer så långt med att tillrättavisa den svartsjuka systern just i det läget)

Kan inte du skriva ett inlägg om empati? Hur man utvecklar empati hos barn. Verkar intressant då du jobbat med det.

Att hålla sitt lugn och inte visa att man är provocerad är ju mirakelmedicin i alla möjliga situationer. Jag försöker dock prata med min dotter (född 08) om att hon inte har med andras utseenden att göra även när hon säger saker som inte räknas som "elaka". I sådana lägen pratar vi om att man inte kommenterar människors utseenden, punkt, inte att man inte gör det när någon är "fel". För helt ärligt, hon har inte att göra med om den gubben var ful, om den flickan var sötast i världen osv. Det är oviktigt. Självklart tycker man saker om hur folk ser ut, men det är just att kommentera det hela som vi pratar om. Om någon är sötast i världen i min dotters ögon kanske vi istället pratar om hur hon är, är hon snäll osv. Om någon har en så fin klänning på sig pratar vi om utifall den verkar bekväm tex. Hade hon sagt t.ex "vilka fula fötter du har mamma!" så hade jag nog pratat om hur bra det är att jag har mina fötter, de funkar så bra att gå med. Visar på hur oviktigt utseendet är. Däremot är det ju viktigt att lära sig att inte säga elaka saker om folk insida heller, naturligtvis. Där är jag en sån mamma som kan svära framför mitt barn (ibland lite väl fult) men som är supernoga med att vi ALDRIG svär åt en annan människa på ett elakt sätt. Människor är aldrig en jävla nånting osv. Däremot kanske det är "aj jävlar, jag brände mig på spisen!".



Det viktiga i att tillrättavisa sina barn när de säger elaka saker om folk tror jag dock är att man tillrättavisar dem även när de säger motsvarande "snälla" saker. Folks och sakers utseende är off limits, punkt.

"Samma typ av flickor"? Jag nosar upp dolt kvinnoförakt. Värdering och dömande inställning. Finns det en "typ" av flickor? Nu blir jag besviken på ditt sätt att se på barn.

Fast.. Det finns ju en typ av flickor? De som man tydligt kan se samhällsstrukturen på? Det är ju inte barnens fel och det är jag övertygad om att LD inte heller tycker, MEN man kan se ganska unkna värderingar som finns nedärvda på barnen från sin omgivning. Personligen tycker jag att det är sorgligt eftersom det kommer att begränsa dem, men det finns föräldrar som vill ha det precis så och som anser att det är viktigt att deras barn får vara prinsessor och riddare och helst aldrig något mittemellan.

Åh shit vad intressant. Verkligen svårt, men viktigt! Älskar när du tar upp sånna här saker.

Vad glad jag är att min unge inte går på dagis...

Jaag berättar ofta för mina barn att andra kan bli ledsna om man pratar om dem. Och försöker påvisa att det är bra att man kan vara olika, gärna med någon ur familjen som exempel. Men det är en svår fråga. Sedan så måste de små få prova sina gränser och då måste jag ge dem några ibland.

jag visar att jag inte har något emot att vara tjock och att kallas tjock. jag är inte amerikafet precis men ja någon kan nog säga tjock de flesta kanske snarare mullig och jag trivs med det. jag tror ungarna fattar det och ordet tjock har tappat sin onda klang. men annars vet jag inte. jag brukar säga att "var inte så jävla dömande" - det spelar ingen roll vad man har för kläder. det enda som spelar roll är hur en människa är. "elak snål dum" skit i att vara med dom. "rolig snäll charmig" satsa

Jag såg en intressant diskussion pa TV igår. Där deltog bland annat en psykolog som arbetar med "problembarn". Han hävdade att även om brott inte har ökat de senaste åren ser man en större hänsynslöshet. Barn har helt enkelt inte dåligt samvete längre när de gjort något dumt och han trodde att det berodde på en oförmåga hos föräldrar och skola att sätta gränser. Han sa även att det gäller barn fran alla typer av familjer. Jag tror inte att man behöver reagera alltför starkt om ens barn kommenterar andras utseende negativt, men att släta över det och börja prata om annat ger inte heller rätt signaler. Kanske kan man tänka, hur hade jag velat att folk reagerade om det var mitt barn som blev kommenterat och jag inte var där. Personligen hade jag föredragit att någon stod upp för mitt barn och förklarade att sånt säger man inte.

Jag håller med snusmus :)



Fult är inte dåligt, precis som tjock inte är det. Det är bara ett adjektiv.

Svårt dilemma! Man får ju tycka vad man vill men samtidigt måste man ju vara snäll! :)

Jag försöker förklara att det är en skillnad mellan att få lov att tycka vad man vill och att kunna vara socialt kompetent. För jo, man får tycka precis vd man vill men det är inte särskilt trevligt att uttrycka precis alla åsikter. För att ta ett mindre kroppsladdat exempel så är det ju t ex inte särskilt trevligt att säga till en gammal människa att man stör sig på att det går långsamt när de handlar. Det kan ju inte den gamla människan hjälpa, på samma sätt som en människa inte kan hjälpa att man nu ser ut på ett eller annat sätt.Dvs rätten att tycka vad man vill räcker precis så långt som till den punkt då man tar sig rätten att sätta sig till doms över andra människor, oavsett vad det gäller.

Jag är rätt mycket för att ignorera i stunden. Sedan resonerar vi vid andra tillfällen. Jag vill inte att mitt barn ska "bete sig illa" för att få uppmärksamhet. Mitt barn är å andra sidan otroligt känsligt för kritik och att göra fel så det lär aldrig hända, plus att man får vara otroligt varsam när man säger till. Ibland när hen känner sig trygg, eller vinner mycket eller dylikt kommer det så mycket om hur hen "äger" det andra barnet att jag känner att jag måste bryta. Då säger jag bara typ hur är det nu NN, om man inte har något snällt att säga? Då får jag till svar typ just ja, då ska man vara tyst.



Kanske ska tillägga att det handlar om en sjuåring i mitt fall.

Om man säger "varför säger du så" endast när hon säger att något är fult men inte fint tror jag snabbt barnet snappar upp att fult är något man inte får säga. Att det är hemskt att säga att nåt är fult.



Därför kanske inte det heller är så bra. Kanske göra en sång av det med valfri melodi "någon tycker fint, någon tycker fult, vad gör det, alla tycker olika, någon tycker fint, någon tycker fult och vad gör det, det viktigaste är att vara snääääll!" :-D Typ nåt sånt hehe.

Min fyra åring har också börjat kalla folk för ful och tjock och sånt. Jag brukar säga "koncentrera dig på dig själv du, du behöver inte bry dig om hur andra ser ut det har inte du med å göra" utan att lägga nån direkt ton i orden. Alltså inte låta arg eller så. ganska neutral försöker jag vara. Tycker det börjar få genomslag nu efter ett tag. Han funderar liksom att jaha nä det kanske jag ska skita i?

Jag håller inte riktigt med här...



När jag va liten var jag en riktigt liten snorunge (!) emellanåt, kallade folk fula, va allmänt jävlig helt enkelt.



Men det var en gång då jag sa att någon för sista gången. Jag och killen jag va kär i, cyklade förbi en tjej som jag på den tiden tyckte va både ful och tjock. Jag sa till killen *hahah, va tjock och ful hon är"

Då stannade han upp mig och sa: "Hon kanske tycker du är jätteful, tänk på vad du säger. Hon är inte alls ful".



Jag vart helt tyst och tänkte på det han just sagt. Det stämde ju, vilken rätt hade jag att döma henne? Ingen alls. Vill också poängtera att i va 8 år. Så visst förstår man, jag tror det är viktigt att någon säger till en, och förklarar att ingen människa är ful, det är endast persnligheten som kan bestämma det.

Jag brukar kommenter i stil med:

"Men Tamlin struntar i vad andra tycker för det är Tamlin som ska använda sina fötter. Med fötterna kan man springa, smyga, hoppa jämfota! Tänk vilka BRA fötter du har *gulle-gulle-gull*!"



Samma sak om det är en jacka/någons kroppshydda/ögon/bil/whatever så påpekar jag att det inte är min 4-åring som ska nyttja det, utan jag påpekar att den personen är nog ganska nöjd med sin jacka annars hade hen inte valt den och vi drabbas inte av det valet och har inte med det att göra.

Och så hade jag involverat 4-åringen och frågat vad hon tycker är bra med fötter, vad hennes fötter kan göra etc. Så kan vi fokusera på det som är positivt =)

Har precis samma situation hemma med vår 4 åring. Saker är fula, personer och saker är dumma, han kommer hem och säger att dom leker bara med killar osv osv.



En dag kom han hem och sa: Jag hatar rosa! Vilket tidigare var en favoritfärg, helt klart påverkad av en annan pojke han för tillfället ser upp lite till.

Då plockade jag fram min rosa mössa och använde den varje dag och sa att jag gillar i alla fall rosa, det tog inte en vecka men några dagar så kom han och sa: pappa jag hatar inte rosa längre. Jag hoppas det berodde på att det han ser mer upp till mig än pojken på dagis och att han förstod att man måste inte hata en färg bara för att någon annan säger att han gör det.



Det här är en enormt viktigt diskussion och jag hoppas du skriver mer om det.



johan

Åh, vad jag är Facebookförstörd... Varför har du ingen gillaknapp? ;)

Många kloka inlägg!



/Numera mormor (vuxna barn med förståndiga värderingar - och ett barnbarn som man vill "uppfostra" att använda sitt bondförnuft)

Åh vad inspirerande att läsa många av de kloka kommentarerna! Det är verkligen svårt detta. Vi har inte direkt problem här hemma med just det här (barnen är 3 resp 4 år), men jag är övertygad om att det kommer att komma... Tror inte de lägger så mycket värderingar i utseende än, jag har inte uppfattat det så iaf. Min treåring konstaterade en gång när vi såg ett kraftigt överviktigt barn på ett café att "hen har tjock mage", men det var liksom inte mer än så. Jag sa bara "jaså" och kommenterade det inte mer. Men jag har tagit till mig mycket av det många har sagt, och jag hoppas att jag kan reagera lugnt och klokt när vi kommer till den situationen att något av mina barn börjar kommentera andra på ett sätt som kan uppfattas som otrevligt...

Jag förstår vad ni menar med en typ av flickor. Jag kommer på mig själv med att vara sådär stereotypiserande ibland. OM man utifrån en eller kanske 3 kommentarer dömer barn till att vara en viss typ så är man inte bättre själv. Man måste som vuxen ha en utgångspunkt i att barnen har olika perioder de går igenom och det tar tid att bli en viss typ av människa. Fördomar, även era, är extremt farliga.

Jag håller med Ninja, man får tycka vad man vill. Men, man får inte säga vad man vill. Att något är fult kommer aldrig någonsin att vara positivt laddat och jag vill inte att mina barn uttalar sig om hur ful någon är. Om jag inte lär mina barn att låta bli att säga allt rakt ut så kommer de att göra andra människor ledsna och i värsta fall inte förstå varför.

Det är ganska knepigt detta. Min son hade med sig rosa regnkläder till skolan, andra barn skrattade åt honom. Han kom fram till mig och sa uppgivet, andra skrattar åt mig. Det är inte roligt. Då sade jag att han ska säga ifrån, att de är nog avundsjuka över att han vågar ha annat. Sen dess har de inte skrattat åt honom och han sade ifrån som jag rådde honom. Därefter har han också förstått att han inte behöver reagera (ta åt sig) varje gång någon säger inte snälla saker till honom.

Trist... Mina barn är för små för att jag ska kunna ge goda råd, men styvdottern som är åtta år och jag bott med sedan hon var tre har jag haft lite del i att fostra ibland iaf. Jag har sagt att man får tycka vad man vill men man behöver inte säga saker som sårar andra, det är helt onödigt. Det har gått in en del :) Tyvärr kan hon fortfarande "snacka skit" på det där tjejiga viset (om man nu ska generalisera så fult) och prata negativt om vilka som är fula eller tjocka. Vi brukar då prata lite om varför hon känner att hon måste påpeka det. Ofta brukar det tyvärr handla om att HON får ju höra sådana saker om sig själv ibland så varför ska hon inte säga dem? Och det gör ont i hjärtat. Inte är det lätt alla gånger :(

Min lillebror som är 5 år svär och säger dumma saker hela tiden, mina föräldrar blir helt förstörda och vet inte vad dom ska göra med honom.. det är nog svårt att veta eftersom att alla barn är olika!

Jag försöker alltid gå den empatiska vägen. Alltså om barnen skulle kalla en person för ful eller tjock så skulle jag säga "det är inte så snällt att säga så, hen kan bli ledsen etc". Jag har tyvärr märkt att barn redan i mycket unga år snappat upp att tjock =ful.



Om de säger ful om en sak så brukar jag mer säga nåt i stil med att "ja, så tycker du" för att påminna om att det inte är en objektiv sanning liksom. Det är svåra frågor! Jag menar, jag vill att de ska känna sig starka i sina egna val att tycka saker fritt men samtidigt är trångsynthet det värsta jag vet och jag vill uppfostra barnen att inte vara så kategoriska om allt. Att de ska växa upp att bli fördömande personer är en hemsk tanke. Finns ju en del såna tråkmånsar som alltid ska påpeka att saker är fult, dåligt etc. Eller att människor MÅSTE se ut på ett visst sätt för att duga. Sånt är ju rätt allvarliga saker..

Förstår ditt dilemma, även om jag själv inte har barn. Vad säger man?



Att säga att någon är ful är ju ändå ett ohyfsat beteende. Blir det inte negativt laddat på något sätt, kanske barnet fortsätter säga det, eller accepterar att själv höra det av andra. Fast om det inte är värdeladdat bryr barnet sig kanske inte om någon säger det, iofs...

Jag tycker oftast att ett "även om du tycker att det här är fint/fult så betyder ju inte det att alla andra tycker det" och sen kanske något i stil med "tänk om du hade gjort en teckning/whatnot som du var jättestolt över, och någon sa att den var ful, hur skulle du känna?" brukar funka ganska bra. Vet inte hur det funkar på barn dock.

Just när det kommer till elaka saker som handlar om utseende - kan man inte göra den utsatta personen till subjekt istället för objekt? Alltså om Sara säger att Lina har ful frisyr - ge tilbaka makten till Lina och berätta att det är hon som bestämmer om hennes frisyr är fin eller ful, och att det inte spelar någon roll då om någon annan inte tycker den är fin. (Även om vi såklart inte vill att våra barn ska tänka i ful/fin-termer överhuvudtaget, men en stor del av samhället gör det och det är svårt för barnen att undvika att snappa upp det.) Eller om Ninja säger att Tamlins fötter är fula, berätta att det alltid finns någon som tycker att vadsomhelst är fint och bra, alla har vi olika smak och det gör inget om inte alla tycker att det man har eller är ser fint ut. Så har man också berättat att man inte behöver duga i allas ögon eller vara till lags hela tiden. Alla kommer inte ge sitt bifall till allt men det gör inget.