Jag har ju skrivit tidigare om att, inför barnen, avdramatisera sådana ord som ofta kan upplevas som negativa, t.ex "tjock". Mest för att jag inte vill att mina barn ska lära sig att det är fel att vara just tjock, att det är något som man ska anta att andra blir ledsna av att vara eller att det är ett ord som kan användas som verktyg när man vill trycka ner någon. För jag är inte så inbilsk att jag tror att mina barn kommer bete sig som små rara änglar genom hela skolåldern. 

 

Men nu har Ninja börjat säga att saker är fula. Jag har hört några av de äldre flickorna på förskolan säga det till varandra, så där elakt typ "Du har fula kläder!" (samma typ av flickor som också putar med magarna och frågar om de är fiiiiiina.) så det har ju bara varit en tidsfråga innan Ninjan snappar upp skiten. Så nu är allt fult. Precis allt. Kläder. Saker. Människor. 

 

Som idag när jag pussade på lillebrors fötter innan strumporna skulle på och jag kanske råkade säga "Men vad är det här för fina små fötter?!" varav Ninja vrålade "NÄHÄ JAG TYCKER INTE ATT DE ÄR FINA! JAG TYCKER ATT DE ÄR FULA!" från sitt hörn av vardagsrummet. Ba jaha? Vad svarar man på det då?

 

Ja, jag svarade iallafall "Varför säger du så?" varav hon svarade "MAN FÅR FAKTISKT TYCKA VAD MAN VILL!" och ja, det får man ju... men jag är kluven. Å ena sidan vill jag säga att har man ingenting snällt att säga så ska man inte säga nånting alls. Å andra sidan så vill jag ju inte lära henne att det faktiskt spelar roll att andra tycker man är ful eller fin eller att man ens behöver bry sig. Jag vill inte reagera negativt, utan hellre bara låta det passera, avdramatisera och inte utgå från att det är det elakaste man kan säga till någon annan. För då kanske hon också tänker så när nån kallar henne ful. Och kanske blir hon mindre intresserad av att kalla andra fula om hon inte får någon intressant reaktion på det. 

 

Hur gör ni?