Fast just håret är väl en av de viktigaste attributen för småflickor, så även om det vore en klen tröst tycker jag att det är ganska fint om de gör en skallig barbie. Sedan kan man ju fortsätta med andra förebilder för småtjejer som skulle kunna vara snaggade, inte för att de är sjuka utan för att tjejer inte ska vara tvungna att ha långt, glansigt böjlande hår jämt.

Jag tänker att det kan ha med andra saker än just skönhet att göra också. Som att det säkert känns jobbigt att typ alla fattar att man nog har cancer ifall man saknar hår. Inte alltid så kul att vara "hen med cancer" i alla situationer. Och även om att bli frisk är prio ett så vill man ju vara "vanlig" och inte jämt tänka på det, så då hamnar ju de vanliga sakerna i livets priolista och skiljer sig säkert inte så mycket från andra barns. Sen är det ju galet att vi är så sabla utseendefixerade i allmänhet, det håller jag med om.

Jag tycker inte det är någon fara. Vi människor består både av yta och djup.

Jag kan tycka att det är bra med fler alternativ på barbies men det här syftet är bara idiotiskt. Varför gör de inte en skallig Ken också? Nä just det. Jag blir arg

Hmm... Min dotter, snart fem, har cancer och älskar Disneyprinsessorna. Är flintis just nu. Men jag tror inte att jag kommer att visa henne bilden. Hon skulle nog bara titta frågande på mig; vadå, har de cancer allihop? Konstigt.

Hon påstår att hon gillar att vara flintis. Hon älskar all den där prinsesskiten och vill alltid ha prinsesskläder, men hon har inte fattat att hon borde ha hår för att vara en vacker prinsessa. Så bilden skulle nog ha motsatt verkan på henne.

Jag brukar ber personalen på sjukhuset att inte tjata så mycket om utseende, det är ju det de gör när de vill säga något snällt. Tycker att det vore vettigare att tona ner utseendekommentarerna i stället för att försöka övertyga cancerbarnen om att de är lika fina som Barbie när de är flintis och kortisonsvullna.

För dottern som är fem handlar prinsessgrejen om att få ha rosa klänning och glitter och att måla sig som en galen clown i ansiktet med smink, hon har ingen tanke på att det är hennes egen kropp och utseende det handlar om.

Jag önskar att de som jobbar på sjukan fick gå en genuskurs, de är oftast superbra i sin roll förutom att de tjatar hål i huvudet på dottern om hennes fina kläder samt att hon är "duktig" när hon måste genomgå smärtsamma behandlingar.

men nog vill man känna sig nöjd och tillfreds med sitt utseende oavsett vad man föredrar. I detta fallet försvinner håret, ALLT hår (även ögonbrynen, vilket de missat...) och även om det inte skulle vara hela världen för mig, skulle det nog kännas lite jobbigt. För ett barn är det troligtvis ännu jobbigare. Inte för att det har med utseende att göra bara, utan vad det står för.Sjukdom, trötthet och andra symptom etc...

Johanna: Vill bara påpeka att det inte alls är säkert att man förlorar ögonbryn/ögonfransar bara för att man tappar håret på huvudet.

Det kan ju även bli så att man tappar nästan allt och ser ut som en maskrosboll som min dotter under en av behandlingarna!

Jag tror att hår har mycket med identitet att göra. Kanske inte så mycket för små barn men mer för äldre. Min syster har behandlats för cancer och använder peruk eller mössa. Hemma är hon skallig. Mest för att slippa kommentarer men också för att hon inte "känner igen sig" utan hår.



Min son fick alopeci vid 23 års ålder vilket betyder att nästan allt hår på huvudet har trillat av. Svår identitetskris följde på det. Nu bär han keps över sitt fläckvis fjuniga/kala huvud.



Men....det här är vuxna personer jag talar om. Att det görs dockor med kala huvuden handlar nog mer om att normalisera skalligheten. På barnsjukhus har man ju sjuka gosedjur att plåstra om.

Mini: Kens utseende spelar nog inte lika stor roll som Barbies eftersom det inte är lika många pojkar som leker med Ken och ser dem som någon undermedveten förebild. Tror jag i alla fall.

De var väl så tanken var när Disney skapade sin första mörka prinsessa, att hon skulle vara en förebild/ någon att jämföra sig med för mörka småflickor (och pojkar). Men just hudfärg blir ju en helt annan sak tycker jag.



Sjuka barns fokus ligger nog inte på om dem kan vara lika vackra som Disneys prinsessor, isf är det vi som gör dem mer medvetna om det genom att driva såna här kampanjer än vad dem skulle vara utan. Disney måste väl göra en fet prinsessa också, så många feta barn som finns i världen! Eller en prinsessa i rullstol, Eftersom det finns många rullstolsbundna barn också.

Ja det här blev ju bara massa yrande, men ja tror ni fattar min poäng.

Helt sjukt!! Jag har gått igenom de hemska om allt vad cancer för med sig och det sista man bryr sig om är hur man ser ut!!!! Hur fan kan det ens finnas folk som bryr sig om det då???



Men när det kommer till detta med kläder, vad kan man göra för att påverka detta? Det första jag tänker på när det kommer till kläder är bekvämlighet (och pris)! Det är verkligen prio 1, sedan vill jag inte gärna att det ska vara tryck med någon snygg/söt tjej på eller liknande, jag vill också ha neutrala kläder och det är ju inte alltid det lättaste! Så vad kan man göra för att påverka??

Tänker på dessa bilder på flickor med cancer som cirkulerar på Facebook "gilla om du tycker hon är söt". Som att man liksom automatiskt blir ful som flicka om man har snaggat hår och att dessa barn då behöver bekräftelse om dom eventuellt känner sig fula för att håret ramlat av. Får ont i magen..

Nu fick dottern syn på bilden: Mamma, alla prinsessorna är flintis! Jag: Vad tycker du om det? Dottern: Fult! Fast klänningarna är vackra.

Och annat genialt från Facebook "gilla om du är emot cancer/bröstcancer/you name it"



Vem fan skulle vara för cancer då!?

Prinsessan Jasmin borde fundera på att plocka sina ögonbryn, de funkar inte när hon inte har något hår. Just sayin.

Hur ska barnen veta att det inte spelar ngn roll när hela samhället obsessar över hår. Jag som precis ska börja min cellgifts -behandling har precis fatt en dyr peruk av landstinget.. jag skulle hellre lägga tusenlapparna på annat. look Good feel good är ett annar ex pa samhällets sjuka fokus pa utseendet även under cancerbehandling.

Men måste det handla om utseendet i sig? Kan det inte vara en Barbie som har samma problem som man kan känna igen sig i och identifiera sig med? Och leka med för att bearbeta problem och känslor? "Det här är min docka Anna som har cancer" och så kan man leka olika situationer.



Barbie som är rullstolsburen finns redan.



När jag var liten så klippte jag av håret på en Barbie och klistarade på det på Ken med hjälp av en hemsydd schalett. Och sen sminkade jag honom med tuschpennor och tog på klänning (den gick inte att knäppa då hans rygg var för bred så han fick ha en rosa kavaj över). Bröst gjorde jag av toapapper som jag stoppade in i klänningen. Och vips! En transvestit-Barbie! Det blev roliga lekar.



Självklart hade jag en lesbisk Barbie med tillhörande sambo och barn. Hon gick på gayklubb (jag visste inga klubbnamn så gaklubben fick heta "Café au lait") och var otrogen mot sin sambo.



Om jag hade problem så lekte jag alltid att Barbie hade samma problem. Det var väldigt skönt.



Du förstår säkert vad jag menar. Du lekte ju en del avancerade lekar med Barbie (våldtäkt). Det kanske kan vara skönt att ha en Barbie som har cancer eller är rullstolsburen. För en del. Ibland. Det tror jag.

Emma: Du har absolut rätt, och barnen på vårt sjukhus får en docka när behandlingen börjar. Det är en tygdocka där de själva får rita dit ansiktet. Sedan kan dockan få port a cath, sond, eller vad man nu har. Min dotter har fått två sådana, den första ritade hon ett gråtande ansikte på, den andra var gladare. Den dockan har aldrig haft hår och det var inget fokus på utseende med den. Jag tycker inte att de borde ha delat ut barbiedockor utan tycker det var bra att dockan var helt neutral och att barnen får tolka in det de vill i leken. Det LD var ute efter kanske var att vi vuxna inte ska introducera frågan om utseende i detta läge. Om ett barn frågar om en barbie utan hår är det en annan sak tycker jag. Eller som i ditt exempel där du själv gjorde om barbisarna efter vad du själv ville leka. För övrigt: Det här är ju rätt abstrakta saker vi diskuterar, men som jag sagt tidiger så tycker jag att de som jobbar på sjukhus inte borde uppmärksamma barnens utseende i så hög grad som man gör på de två sjukhus vi varit på. Det har gått så långt så min dotter vill klä sig fin när hon ska till sjukhuset för att hon vill få komplimanger. En annan sak är att personal och vanligt folk har gett henne en massa kommentarer när håret börjar växa ut och de tycker det är fint. Inte så kul tycker jag när man vet att det kommer att trilla av igen och hon dessutom inte bryr sig så mycket än så länge.

Jo. Kände precis likadant.

Men även folk med cancer vill väl känna sig fina!?

Maja: Jovisst fast för min dotter blev det tvärtom. Hon känner sig fin när hon lallar runt här flintis i sin prinsessklänning. Men när hon gick förbi datorn och såg flintisprinsessorna så tyckte hon att det såg fult ut. (Se mina andra kommentarer för lite sammanhang)

Säger hon som nästan gråter för att ha färgat sitt hår alldeles för rött. Prova se ut som skallepär i Ronja Rövardotter en månad så får vi se vad du tänker på.

Nu svävar jag ifrån ämnet, men en reflektion runt det jag skrev om att dottern vill klä upp sig för att äka till sjukhuset. Det har personalen åstadkommit genom sin positiva förstärkning. Tänk om man använde den möjligheten till att förstärka andra saker hos barn, vi har den makten så jag tycker att det är klokt att son Lady Dahmer reflektera över vad vi använder den till.

Känner igen det här. Jag har haft alopecia areata sen jag var omkring tolv och mitt hår har varit praktiskt taget borta sedan dess (är nitton nu), jag har inga ögonbryn eller ögonfransar heller och även fast sjukdommen har påverkat mig mycket negativt så har jag ändå inte förändrats så mycket och jag måste säga att jag tagit mig jäävligt starkt igenom det, så får jag fortfarande den dära "Stackars dig som inte har nått hår" blicken så fort någon får se mina fläckar. Som om det inte spelar någon roll att jag tagit mig igenom att må dåligt över mitt hår och tagit mig starkare ut på andra sidan för det är ju fortfarande synd om mig som "inte har något hår" och måste leva mitt liv "utan ögonfransar och ögonbryn och se så himla ful ut, stackars dig". Så jävla stört.

Men vad lär vi barnen när alla Barbie har värsta hårsvallet? Jag tror inte att man uppmärksammar barn på utseende genom att tillverka dockor med kortare frisyrer istället för att alla har enormt hår.

Hi hi hi hi, ha ha ha ha, hå hå hå hå ...

Se denna vackra video;

http://www.youtube.com/watch?v=blLJk3PqHl4

Det finns säkert små cancersjuka tjejer utan hår som skulle bli lite gladare av en hårlös Barbie att identifiera sig med. Ett produktutbuds mångfald och diversifiering, för att passa så många som möjligt, är alltid av godo. Det är den kommersiella motkraften till likformighet och likriktning.

Jag är så trött på att utseendet är så viktigt överhuvudtaget.

Jag blir trött på mig själv för att jag emellanåt också trillar dit och är utseendefixerad även om jag för det mesta lyckas bry mig mindre.



När min far hade cancer och tappade sitt hår fläckvis, vilket såg helt galet ut, ville min farmor raka av honom resten men han vägrade. Varför bry sig om hur han såg ut liksom, han var tillräckligt trött och eländig som det var.

Asch, jag vet inte vad jag ville säga med det här.

Det är säkert många med cancer och andra allvarliga sjukdomar som har helt andra prioriteringar än friska personer, men det är väl inte upp till någon annan att lägga sig i? Om människor med cancer tycker att det är viktigt för dem att känna sig fina så tycker jag inte det är mer problematiskt än när någon utan cancer upplever samma sak. Ser verkligen inte poängen med att sitta och säga vad man borde känna och prioritera om man har cancer eller någon annan sjukdom.

Om jag hade en cancersjuk dotter utan hår som älskade Barbiedocker så skulle jag ju inte överösa henne med hårlösa Barbies bara för att dom nu finns liksom. Men att dom finns har jag svårt att kritisera i sig. Oavsett det handlar om en liten flicka eller äldre herre utgår man väl från individen och försöker vara så stödjande som möjligt. Dessutom kanske hårlösa Barbie i lika hög grad riktar sig till små Barbieälskande tjejer som inte själva är sjuka utan har nån annan koppling till sjukdomen som kanske fått dom att må dåligt eller bara börjat reflektera över saken på ett kanske osunt sätt. Hårlösa Barbie kan ha många behov att fylla för många individer i olika situationer.

Men de funderar mycket på det, i alla fall min tvillingsyster som vid 9 årsålder tappade allt sitt blonda långa hår, och blev utstirrad, folk viskade bakom ryggen, kallade henne pojke ("varför har den där pojken örhängen?")



Oavsett så är det en stor tanke när man kommer upp i åldern, oavsett om man vill det eller inte. Det går inte att säga till en ~8åring att hon är fin som hon är, och att det är insidan som räknas, för det kommer inte lösa det egentliga problemet.



Vet inte hur många gånger min syster gråtit över hur hon sett ut, inte minst under sin sjukdomstid. Jag stödjer med glädje ett projekt som berättar att de är vackra, för de är de :)

"När man har cancer borde man uppskatta att vara vid liv."



Men LD, vem är du att bestämma vad man ska uppskatta och inte uppskatta under tiden av en cancersjukdom? Eller den efterföljande tiden? Jag måste säga att jag beundrar den 5åriga flickan Anna L har, som lyckas finna lugn i sin sjukdom, men får man cancer vid en högre ålder är det svårare att förlika sig med att man tappar håret, tillsammans med att man förlorar mycket annat, med.



Ett barn brukar väl inte tänka "jag är väl i alla fall vid liv" alla gånger? Visst uppskattar det de mycket, skulle jag tro, men att det skulle vara någonting man "borde" göra? va?

Jag har jobbat på ett Hospice i flera år och många gånger tröstat män och kvinnor som varit ledsna över hur de sett ut. O det är faktiskt inte så konstigt om ni tänker lite längre.

De gråter inte över ytligheter som man förknippar med vanlig skönhetshets utan de gråter över förlorade bröst, magra kroppar, stora ärr, hud som blöder pga långvarigt kortisonanvändande. Saker som gör att de aldrig kan glömma bort hur sjuka de är. Så att tala om för dem hur de ska känna kanske man inte ska göra när man inte riktigt förstår vad de går igenom.

Sandra,

Det är precis det som stör mig. Det här visar ju bara hur pass mycket vikt samhället lägger på hur flickor ska se ut. Så även om det är mest flickor som leker med barbies så signalerar det ju att flickor måste vara fina även när de har cancer, därför hade det varit "rättvisare" med en skallig Ken.

"Svar: När man har cancer borde man uppskatta att vara vid liv. Problemet är ju att vår utseendehets är så extrem att det är så pass viktigt att vara fin, t.o.m när man riskerar att dö.

LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta"



Nu kanske jag är dumdryg. Men Borde vi inte alltid uppskatta att vara vid liv? Oavsett sjukdom eller inte. Vi alla "riskerar" att dö...eller rättare sagt vi kommer alla att dö. Varje dag vi stiger upp ur sängen riskerar vi att dö. Det är bara att när vi eller någon nära drabbas av en potentiellt dödlig sjukdom som det blir verkligt, helt plötsligt. Annars förtränger vi det.

Cancer är ett helvete!

Och såret efter att förlora någon i den skiten sitter djupt :(

Och var och en som har det, har rätt att själva avgöra vad som gör dem lyckliga.

Vare sig det är dockor utan hår... eller en egen peruk... eller inte..

Ja skit samma så länge den som får välja får vara lycklig!!

Jag hatar cancer!

Ju mer mångfald desto bättre tycker jag. Jag håller inte med om att en barbie utan hår måste leda till utseendefixering bland cancersjuka barn. Min pojkväns systerdotter har en mörkhyad kompis från hennes dagis. Det finns såklart massa olika etniciteter men riktigt mörkhyade är väldigt ovanligt där hon bor. Eftersom familjen inte har tv hade hon inte sett mörkhyade innan hon började dagis. Hon lägger ingen som helst värdering i att hennes kompis är mörk men märker såklart att hon ser annorlunda ut. När vi tog med henne

Hann inte skriva färdigt innan telefonen tyckte det var dags att skicka...

Det jag ville säga var att systerdottern valde en mörkhyad docka att få i julklapp och som hon nu alltid bär med sig. Den heter samma som hennes kompis och hon får alltid vara med. Det är liksom för henne ett sätt att visa att hennes kompis betyder mycket för henne men det kan hon ju inte göra med en ljushyad docka eftersom den ser annorlunda ut. Och kanske kan en skallig docka på samma sätt hjälpa andra barn att förstå att vi är lika värda oavsett hur vi ser ut.

För övrigt sjukt läskigt hur lika Disney-flickorna är varandra utan sina respektive frisyrer! Kan ju knappt se skillnad på dem, kläderna till trots.

Ja, man kanske BORDE ha utseendet långt ner på prio-listan när man är cancersjuk.



Men som sjuksköterska som mött många cancersjuka patientertycker jag nog ändå att detta var lite fel tänkt.

Du om någon, LD, som tycker att mycket av din personlighet sitter i ditt långa orangea hårsvall borde förstå vad det kan innebära att plötsligt förlora en så stor bit av ens identitet. Du känner dig nu inte riktigt "hemma" i det arielröda håret. "Det är liksom inte jag".



En cancersjuk människa som förlorar håret och blir skallig, eller tvingas operera bort ett bröst, förlorar också en del av sin identitet. Dessutom vet jag att en spegelbild som visar ett skalligt huvud, som när personen var frisk var täckt av hår, också är en ständig påminnelse om sjukdomen.





Sen kan jag hålla med om att skalliga Disneyprinsessor kanske inte är nån bra "lösning"... men att säga vad cancersjuka personer BORDE känna och inte känna är väl lite att ta i...

Så mycket fina kommentarer jag läser.

När man är ett barn ska man inte behöva tänka på sitt utseende. Och ändå är det DET som vuxna tror och tycker att barnen ska ojja sig över när de har cancer eller annan sjukdom.



"Stackars Lisa som har förlorat håret, hon var ju sååå söööööt i sina blonda lockar, bäst jag säger till henne att hon är söt i alla fall för det är nog DET som är jobbigast för henne just nu när hon har cancer och förlorat håret..." Eller?



Vad sägs om den smärtsamma behandlingen? eller tiden man som barn förlorar med sina kompisar. Vara ute och leka och springa och skratta och vara allmänt frisk!?



Jag förstår att folk menar väl med att göra flintskalliga prinsessor och Barbies men sluta lägga tyngden på utseendet det är ju trots allt ens välmående som är viktigast!



Att LD och vi andra "vuxna" är oroliga över våra utseenden är väl en sak men vi behöver väl inte smitta av oss det här sjuka beteendet på våra ungar?

Låt barn vara barn och inga Disney prinsessor som tror att de enda de ska göra i livet är att vara vacker och gifta sig...

Anna: Men tror du verkligen att det är särskilt många som resonerar så? Jag tror inte det är någon som vill ha skalliga Barbies för att flickor med cancers största problem är att de saknar hår, snarare för att försöka hjälpa dem att känna sig mer normala. Metoden kan man ju diskutera, men jag tycker att det blir lite fånigt att låtsas att personer som förespråkar den tycker att cancersjuka barns största problem är deras utseende. Jag tror alla är överrens om att det bästa någon kan göra för att förbättra cancersjuka barns situation är att bota deras cancer.

Har inte en aning om cancersjuka barns behandlingsprogram men jag föreställer mig att glada positiva barn med god kamplust är en stor fördel i att besegra sjukdomen. Här är naturligtvis den sociala mellanmänskliga kontakten det viktigaste och leksaker bara av sekundär betydelse så man ska ju inte heller överdramatisera hårlösa Barbies betydelse i det hela. Kanske duger bra med Sinead Oconnor och en musikkasset med låten "Nothing compares 2U".

Om syftet var att dom ska känna sig fina är det helt sjukt! Men om det handlar om att känna igen sig är det bättre. Det är bra om det finns dockor på lekterapin som ser olika ut med olika hudfärger, ansikten och vissa utan hår. Då kan man göra det lättare för barnen att acceptera förändringen som sker i kroppen. Det blir inte ilka konstigt för dom om dockorna inte heller har hår så barnen har något att relatera till.

Jag håller med om att den här kampanjen eller idén eller vad man nu vill kalla det har helt fel i att utseende ALLTID ÄR ALLT (jagmenar fuck problemen med en livsfarlig sjukdom, ni är väl FIIIIIINA?), men jag skulle bli glad bara dom kunde göra Disneyprinsessor (nu ignorerar vi min starka ovilja mot dessa) med lite nya utseenden än just dom här jävla pinnsmala, högsjungande, långhåriga fantasikvinnorna med midjor smalare än sina handflator.

Något jag saknade mycket som barn var en tjock Barbie. Hur skulle jag kunna leka "överviktig tjej"? Det var en väldigt viktig lek, då jag själv hade komplex för att jag var smal men inte alldeles trådsmal. Jag vill leka med en Barbíe som inte var trådsmal men stark och tuff osv.



Som tur var hade jag en tygdocka som var ungefär lika lång som Barbie men med en mycket "tjockare" kropp än Barbies. Det var en "barndocka" med en "barnkropp" men det fixade jag genom att göra bröst av toapapper och skapa en midja (och rumpa) genom att vira ett snöre runt kroppen och dra åt hårt. Ansiktet fixade jag genom att sminka henne med tuschpennor på tygansiktet. Och så klippte jag en tuff vuxenfrisyr av hennes garnhår. Och så fick hon hål i öronen och piercing i näsan, som jag gjorde genom att ta mina egna örhängen och trycka in i tyget. Kläder fick jag sy egna. En del av Barbies kläder kunde jag pressa på med lite god vilja. Kens bröllopskavaj passade hyfsat. Och Barbiehästens rosa täcke blev en snygg knytkjol. Och vips hade jag en "överviktig Barbie". Gud vilka roliga lekar det blev!

Varför får man inte vilja vara fin när man har cancer (nu syftar jag inte på barn utan i allmänhet)? De flesta människor vill känna sig fina och det upphör ju inte för att man råkar vara sjuk. Man är ju samma människa fortfarande och fortsätter ju med sitt liv. Min mamma gick t.ex. på min examensbal som cancersjuk och jag är övertygad om att hon ville vara finare än vanligt på den festen och det hade hon väl samma rättighet till precis som om hon varit frisk. Var ska man annars dra gränsen för vem som vill känna sig fin och inte?

Jag tycker man ska vara oerhört försiktig med att berätta för folk hur de ska känna och tänka när det gäller allt, men kanske framförallt något så svårt som cancer. Även om man själv varit drabbad på ett eller annat sätt så reagerar alla olika och man kan bara mer eller mindre förstå hur någon annan känner, men aldrig veta exakt hur någon annan mår i en sån situation.



Visade bilden för sonen 4 år. Fick ingen nämnvärd reaktion så jag frågade vad han tyckte om den. Ingen reaktion då heller. Sen frågade jag om han visste vad dom heter och så pratade vi lite om det. Och efter lite småprat så frågade han vilken jag tyckte va finast och sen sa han vilken han tyckte. Sist avslutade han med "jag tycker alla är vackra".



För vissa kanske dessa dockor spär på ytterligare ångest över utseendet medans det för andra inte är något konstigt alls. Som sagt, alla är vi olika!

Disney should make a prince with no hair, so that every little boy who's fighting cancer can feel beautiful.

Det borde inte komma högt upp men en flicka utan hår är uppseendeväckande och vissa tar till och med anstöt(!). När jag växte upp var det en tjej som bodde en bit bort från mig som inte hade något hår, nu i efterhand tror jag att hon hade alopecia (vilket kampanjen också är riktad till) och hon fick många blickar och en del glåpord efter sig när hon slutade använda peruk.



En annan tjej som jag pratat lite med och som går på högstadiet har inte sagt något till någon att hon har cancer så varje dag blir hon retad och utstött för att hon inte har något hår.



Det är sjukt att det är sådär men tyvärr är vi i en sådan kultur och därför tyckte jag det var bra med att Barbie skulle bli flintis för hon har ju typ haft alla möjliga jobb, varför kan inte Barbie också vara sjuk? Hon måste inte vara perfekt.

Givetvis kan inte jag svara för alla människor, men för många som genomgår canecerbehandling så är det oerhört jobbigt att tappa håret och det kanske inte alltid främst är kopplat till utseendefixering. Många som har cancer känner sig inte sjuka förrän de påbörjar cellgiftsbehandling som leder till håravfall. Håravfallet är ju en stor påminnelse om att man är sjuk i något som många förknippar med lidande och död. Kan tänka mig att det är samma sak för många barn, de kanske inte främst tänker att usch vad fult utan hår, utan det är varje gång man ser sin spegelbild en påminnelse om att man är sjukt i något otäckt och läskigt som man kan dö av. Precis som att många människor som ser skalliga personer ofta tänker på cancer.

Nu kan jag tänka mig att någon redan sagt ungefär det som är min åsikt, men jag säger ändå: jag tycker egentligen inte att det är något negativt med vad de har valt att göra och varför. Det optimala skulle givetvis vara att inga småtjejer och -killar hade färdiga utseendeideal att leva upp till, men jag tror också att det är en naturlig sak att barn letar efter förebilder, och att det även gäller för utseende, oavsett hur mycket man jobbar på med. Utseende är inte allt men det är faktiskt inte heller "inget" (och menar då inte att det enligt mig är viktigt om någon är snygg eller inte, utan att det helt enkelt har betydelse för vilka vi presenteras oss som för omvärlden). Och i o m att företag drar nytta av detta, så som det ser ut nu, tycker jag att det är ett bra steg att vidga vyerna för vad de förebilder som de väljer att förmedla ska vara. Jag är skeptisk till själva företeelsen, men tycker att om den i vilket fall ska finnas där så är det lika bra att den är så inkluderande som möjligt. Det är ju också ett steg till en mer nyanserad, varierad och tillåtande syn på vad som ska anses vara 'godkänt'. Och målet är ju att allt ska hamna inom den ramen.

Vad sjuka och/eller döende människor "borde" uppskatta, kan vi och bör vi låta dem själva avgöra. Jg läste häromåret en artikel från hospice. En av kvinnorna uttryckte sin uppskattning över att ha fått hjälp att måla naglarna.

Själv hoppas jag också på att i livets slutskede få hjälp att hålla mig fräsch och snygg. Förhöjer livskänslan liksom.

Jag håller med om att utseendet borde spela mindre roll (ingen roll alls kanske). Men att få utseendet ändrat mot sin vilja p.g.a en dödlig sjukdom- och sen bara skulla rycka på axlarna åt det? låter bra i teorin. kanske inte lika enkelt i verkligheten.

Jag förstår mycket väl vad du menar. Men jag tycker ändå att du har en konstig inställning. Man kan ju lika gärna säga att feta borde strunta i hur de ser ut i håret, fokus borde vara att gå ner i vikt. Utseendefixering är inte så trevlig, men varför sätta sig över sjuka människor och tycka att de borde stå över något som genomsyrar hela vårt samhälle?



Dessutom tappar man ju inte håret av cancer utan av cellgiftsbehandling. Att tappa håret är ofta många gånger inte ångestframkallande för att man blir ful utan för att det är en ständig påminnelse om att man är sjuk i något som många förknippar med lidande och död. Jag tycker att den skalliga barbiedockan är lite märklig. Men jag tror som någon skrev ovan att det säkert kan fylla en funktion för vissa barn. Har man cancer själv eller någon närståeende har det kanske den kan vara bra när man bearbetar det svåra genom sin lek.

Jag tycker du vräker ur dig så konstiga saker ibland. Om du någon gång tänkte steget längre skulle du kanske formulera dig annorlunda.



Du tycker inte att den här kampanjen är något bra för att cancersjuka minsann har andra saker att oroa sig för än utseendet. För det första undrar jag vem du är att bestämma vad en cancersjuk människa ska oroa sig för och inte. Denna kampanj riktar sig till barn, som du kanske känner till är det väldigt viktigt för många barn att känna sig normala och passa in, både utseendemässigt och på andra sätt. Detta kanske ger dem något att identifiera sig med mitt i sjukdomens spår.



Och samtidigt som du inte tycker utseendet spelar någon roll och anser att man inte får ge komplimanger inom området så vill du inte klippa håret på dina barn för att de ska se "söta och snälla ut". Samtidigt som du säger att du "nämligen inte lärt Ninja att det är viktigt att hon är fin och att hon bara kan vara fin med långt hår".



Jag gillar en del av innehållet i din blogg men de senaste veckorna har jag bara blivit så trött på din osinliga dubbelmoral.

Men är det inte lite som det där att det är viktigt att det finns kvinnor med hår på benen och under armarna som motvikt för rakat-idealet...?

Nej, går ju inte jämför cancer med rakade ben, men det är en väldig hysteri runt att visa att håriga ben är ok, kan inte en skallig docka få vara ok för att få barn att inte känna sig udda och inte passa in?

Att i en sits där barnen ändå lever ett helt annat liv än andra jämnåriga, så är de i alla fall inte ensamma om skallighet. Och att ha en docka utan hår som man har som ett "verktyg" för att visa och få barnen att förstå vad som händer med dom?

Jag håller med Julia. Det lyser igenom en del dubbelmoral. Om du nu tycker att det är så tragiskt att du och alla andra är så ytliga borde du inte försöka förändra digsjälv först istället för att hoppa på cancsjuka barn. Försök själv att sluta vara så ytlig och bli tillfreds med ditt arielröda hår istället för att ta den enkla vägen och bleka och färga tillbaka det till det du hade innan. Eller varför inte raka av dig allt ditt hår så har du iallafall en liten susning av hur cancersjuka känner, även om det inte ens är i närheten med tanke på att du slipper all ångest mm. som en dödlig sjukdom medför.

Det svåra för en feminist är väl helt enkelt att ge kred till ytlighetsfabriken när dom för en gång skull gör nåt bra. Även om syftet förmodligen bara är att stärka varumärket Barbie ytterligare och få in en fot där dockan normalt inte hör hemma. Men jag som feminist tycker helt enkelt det är fel arena att ta fajten på och att man enbart ska utgå från det cancersjuka barnets behov.

Ok? Vilket uttömmande svar. Jag menar inte att verka dryg men de gånger jag har skrivit ifrågasättande kommentarer så är det denna typen av svar jag har fått, dvs svar som saknar substans - jag har inte fattat nåt och ska läsa om.



Jag har läst vad du skrivit och det är ju det jag ifrågasätter. Jag ger exempel på när du resonerar konstigt och tar upp den dubbelmoral jag tycker du står för genom konkreta exempel. Gensvaret att jag "inte har fattat nåt" är ju lite svårt att bemöta.



Så jag frågar igen: hur är det förenligt att du tycker att dina barn ska ha långt hår för att se söta och snälla ut samtidigt som du inte tillåter kommentarer om att dina barn är söta eftersom det i förlängningen skulle leda till att de uppmärksammar sitt (och andras) utseende vilket du inte tycker är av vikt?

Man kan önska att utseendet kommer långt ner på prioriteringslistan för sjuka barn som behöver sin kraft till annat, håller med. Men samtidigt kan det ytliga vara ett sätt att hålla hoppet uppe. Har själv gått igenom en svår sjukdom med osäker utgång som vuxen. Har nog aldrig bytt frisyr så ofta som under den perioden.

När jag först hörde om den skalliga Barbien (som kommer släppas i begränsad upplaga till vissa sjukhus) så tyckte jag att det var en fin gest, inte för att utseendet spelar roll, utan för att barnet ska kunna identifiera sig med något. Och skallighet är ofta det första som märks utåt när någon har cancer (påbörjat cellgifter), därmed är en skallig docka bra! Vad man tycker om Barbie i övrigt är en annan sak, att hon är smal, sminkad osv. Jag skulle gärna köpa en docka som är skallig till mitt framtida barn om hen får cancer just pga att hen ska kunna identifiera sig, rollspel är viktigt när man är barn!

Alltså borde inte alla hålla med om att omvärlden inte borde lägga fokus vid den sjukas utseende? Det handlar väl ändå inte om att skuldbelägga några barn eller hur patienten själv kan tänkas känna angående sitt utseende utan att folk runt om inte ska fokusera på patientens utseende.



Normalisera och terapi med dockor är en sak, att promota utseende som viktigt när barnet är sjuk i en sjukdom som kan vara dödlig är ju helt jävla bisarrt.



Sen så är ju uppenbarligen detta bara riktat till FLICKOR som är sjuka i cancer, för flickor ska ju alltid tänka på sitt utseende.. även när de kanske riskerar att dö. Nä, fy fan.

Tror du inte att (i vuxnas fall - ej barn) sjukdomen tar över så mkt av ens liv att man vill kunna ha kontroll på ngt - och vad är lättast? Utseende så klart. Konstigt nog har jag ingen direkt åsikt om Barbien...

För min del får de lansera dockan på tvären och roterande på en my little pony... Bara det hjälper några cancersjuka barn så kan jag lägga mina vuxna värderingar om utseendefixering på hyllan en sväng och tycka att det är ok att en skallig 6-åring vill känna sig fin.

Tack för ditt svar. Då förstår jag delvis hur du tänker. Däremot måste jag säga att du känns väldigt låst i hur människor i allmänhet värderar utseende. Visst finns det dem som dömer folk efter utseendet men det finns också en himla massa männsikor som ser en människas utseende en parantes av det stora hela. Det känns som att du begränsar dig själv (och därmed dina barn) om du hela tiden måste anpassa utseendet efter hur folk i allmänhet uppfattar er.





Sedan måste jag säga att det blir lite komiskt när du ber mig att "inte förminska dig" när jag ifrågasätter, samtidigt som du i ditt svar konsekvent använder dig av ett överlägset och nedvärderande språk mot mig.

Nu har jag ju erfarenhet av ett barn som haft cancer och jag vet att om denna bild funnits när min dotter levt så hade hon älskat den, mest för att hon just älskade Disney prinsessor och klänningar som många andra flickor. Även om hon var en pojkflicka hade hon sin prinsessfas.

Hon hade älskat den för att då hade precis det som bilden visar, man är alltid en "prinsessa" hur man än ser ut och vad man än har på sig och det utan att behöva tänka på genus i det här fallet. Och utan att behöva bli rättad.

Och just det, angående dockan, så den hade hon knappast sett åt, hon gillade inte dockor. Mest sagor/filmer. :-) Därför hade hon nog föredragit "bilden" utprintad.

Det som blir uppenbart är väl att flickors leksaker är så utseendefixerade. Att leksakerna har som uppgift att lära barnen att de är söta. Att cancersjuka barn skall leka med andra leksaker än friska för att inte känna sig fula.

Jag håller med dig som vanligt överlag om att det är sjukt hysteriskt kring utseende, framförallt för tjejer/kvinnor, men vill ändå vända mig lite mot hur du uttrycker dig i just detta sammanhang: att de som har cancer har viktigare saker att tänka på än utseende. Det är just det här med vad som ska komma högt eller lågt på priolistan som känns fel, för där halkar vi in i en felaktig uppfattning om människor som har tex cancer. Även om cancer är jobbigt är det ju av yttersta vikt att ha annat att tänka på än bara hur hemsk cancern är. Den som sitter i rullstol ägnar inte 24 timmar om dygnet åt att önska fungerande ben - kort sagt: människor i "udda" eller svåra situationer lever som vi andra med tankar och känslor om allt möjligt, inte besatta av sin sjukdom eller vad det nu må vara som gör dem annorlunda. Vi lägger gärna huvudet på sned och ömkar över människor som kanske helst av allt vill bli behandlade som vanliga personer med vanliga tankar och liv, inte ömkade och påminda om hur det "jobbiga" gör att allt annat borde komma i andra hand.

Så det är just hur du, som inte har cancer, uttrycker vad barn med cancer borde lägga tid och energi på som stör mig, inte dina invändningar mot skönhetshetsen.

Men om nu utseendet är viktigt för en cancersjuk ska väl inte omgivningen ha en annan uppfattning och förringa den cancersjukas inställlning. Eller?

Men LD, de här "ungarna" vet redan hur viktigt det är att vara vackra, ska vi då fortsätta låta dem tro att de är fula??

Det finns inte en chans att man skulle fokusera på utseendet vid en behandling av en flicka med en ätstörning, oavsett samhällets normer, (här får du den här, så du också kan känna dig fin) så varför skulle man fokusera på det när det gäller cancer? I båda fallen så kan patienten känna sig missnöjd med sitt utseende.



Den ena diagnosen handlar iofs i sig om patientens uppfattning och fokusering på utseendet men varför skulle man vilja att cancer också skulle göra det? Varför, oavsett vad patienten känner, skulle man välja att sätta fokus på patientens finhet och varför måste det vara en barbie eller prinsessa? Kan det inte bara få vara en neutral terapidocka som de kan identifiera sig med och bearbeta det som händer?



Är det inte viktigare att komma ifrån själva utseendet och ta i tu med hur sjukdomarna påverkar flickan? Både psykiskt och fysiskt. Känner man sig ful så kommer inte det ändras bara för att någon annan säger "du är fin". Självkänslan byggs inte på komplimanger.



Att barnet inte ska behöva känna sig onormal eller ensam är en sak, att sätta fokus på finhet är en annan.

Råkade visst bli anonym.

Det är la bara att raka/klippa av håret på en Barbie?! Vips! Där fick du en flintis barbie...



Helt sjukt, att flickor kan känna sig fina BARA om det finns barbies utan hår. Vissa människor tänker nog inte vad de säger innan de talar orden!



Barnen(+ andra människor) med cancer är fina, fast det inte finns barbies utan hååår!

Visst är alla cancersjuka fina men nu är ju problemet att dom inte känner sig så jävla fina och mår dåligt av det vilket vårdpersonal till varje pris försöker undvika då dessa människor är fysiskt och psykiskt sköra. Inte för att vårdpersonalen är drabbade av någon norm utan för att det ingår i behandlingsplanen att få cancersjuka känna sig så bekväma som möjligt med sig själv och sin sjukdom så att kemoterapin eller strålbehandling eller vad fan för plågsamt dom nu håller på med ska få så stor effekt som möjligt och överlevnadschansen därmed ökar. Om man sitter i sitt torn, långt från verkligheten, och jiddrar om normer i detta sammanhang vet man nog inte vad man talar om. Dessutom är det bara nåt bra om cancersjuka småtjejer utan hår har en inre drivkraft att vara fina. Jag är mer orolig för dom som sjunkit igenom och blivit apatiska eller bara så deprimerade att dom tappat livslusten. Vårdpersonalen försöker med hjälp av hårlösa Barbies, andra hårlösa och långhåriga docker i alla sorters frisyrer undvika så sker. Ser absolut inget fel i detta.

njaa.. Jag tror inte man vill att hela ens liv ska cirkulera kring cancer om man nu har det... Man vill väl som alla andra människor, leva ett liv också? Det var väl mer DET som va grejen. Leksaker är till för alla, cancersjuka som friska, och kan även tycka att det vore nyttigt? Alla barbies borde inte vara perfekta, de borde vara mer realistiska, som människor, vissa har cancer andra har inte. Måste förövrigt säga att Jasmine ser väldigt kul ut i sina ögonbryn utan håret.

Jag brukar tycka att du skriver rätt bra inlägg, men jag håller inte med denna gång. Dessutom känns som att du ALLTID tror du har rätt, och inte tål kritik. Du håller dig vid en åsikt, och vägrar släppa in andras idéer känns det som...

"Det spelar heller ingen roll om VI säger till dem att de är vackra när övrigt samhälle och normer dikterar nåt helt annat. Barn är inte dumma. De kommer bara känna att vi vill lura dem."



Flera saker att säga här:

Dessa saker är till för att lära samhället, lika mycket som det är till för att ge barnen någon slags förliknelse med sitt utseende. Folk stirrar sååå mycket på ett cancersjukt barn, så om de får för en liten stund veta att de är vackra är ofta guld värt. Och att samtidigt lära samhället att det vackra inte alltid är på ett visst sätt, ännu bättre!



Och sedan.. du tycker inte barn med cancer är fina? Lurar vi barn med cancer när vi säger att de är vackra? Jag vet inte vilka cancersjuka barn du träffat, men min tvillingsyster var sjukt vacker även som sjuk. Och hennes kompisar och andra på avdelningen lika så.



Detta är inte någonting du kommer helt förstå LD, för det krävs att man har förstahands erfarenhet med cancersjuka barn för att förstå vikten av dessa saker. Man kan inte komma in och säga "man bör" om saker och ting man inte varit i närheten av att uppleva!

Dom som skapade barbiedockorna utan hår,glömde att ett barn som har cancer oftast inte har några ögonbryn heller.En liten kommentar i det stora hela..men ändå.