Natashja, du anar inte vilken bra förebild du är för mig som har dysmorfofobi. Du visar vad som är sunda tankar, tankar som jag inte ens kommer ihåg hur dom kändes. Jag har sedan en tid tillbaka bojkottat alla ytliga bloggar som bara gör mig ännu mer fixerad vid utseende och istället börjat läsa bloggar som din och andra bättre saker som GER mig någonting. Hur som helst, vill säga tack, du är säkert inte ens medveten om hur viktigt det är för mig eller oss med den sjukdomen men du är ett ljus i mörkret. <3

Det där med kroppspråk är onekligen väldigt intressant! Tror att jag själv ofta har ett mycket "ursäktande" kroppspråk, och brukar ibland tänka på att höja blicken, gå med benen isär och så vidare.

Det är något som är intressant med teater, att där får man aktivt tänka på vad som är "hög status" vs. "låg status" i kroppspråket och även lite vad som är "manligt" och vad som är "kvinnligt".

Kroppsspråk är intressant, speciellt manligt vs kvinnligt kroppsspråk. Jag har själv provat på ett "manligt" kroppsspråk ibland, bara för att testa. Det har hänt flera gånger att människor uppfattat mig som arg och liknande då. Vore det en man skulle det väl kallas "pondus"...

Det där är faktiskt jätteintressant! Jag har hållit på med teater till och från i flera år och därför intresserat mig en hel del för kroppsspråk och som du säger så känns det verkligen olika beroende på hur man för sig. Det ena ger lite det andra och jag fuskar ofta ett lite bättre självförtroende än jag kanske har genom mitt kroppsspråk.



Lite rolig sidenote... Jag är väldigt "kvinnlig" i mitt sätt och har nog alltid varit det, men jag har ändå alltid stövlat fram på ett väldigt platstagande sätt. Mamma sa till mig när jag var i tonåren att jag "gick som en hel karl". Kanske just för att jag är så jäkla liten och kände att jag behövde den platsen om folk inte skulle trampa på mig. Jag fortsätter hur som helst. Även de gångar jag går i höga klackar.

Jag har faktiskt börjat tänka på det där sedan du nämnde hur tjejer sitter på bussen! Och jag fick chans att göra något i går. Jag satt på en sådan där rund "bänk" där det knappt fanns plats när en lite äldre man (50 år kanske) bestämmer sig för att sätta sig ned bredvid mig och typ "trycker bort mig" för att kunna prata med sin vän. Jag bestämmer mig för att inte krypa ihop som vanligt utan sitta som jag satt innan. Han fick justera hur han satt, det var ju ändå han som tyckte att han skulle sitta i den där lilla springan. Jag kände mig elak när jag gjorde så men hans vän kunde ju lika hållet försökt skuffa lite på sig istället. Bänken var ju full av folk.

Jävligt spännande faktiskt. Det där med bilder vågar jag mig inte på än, har lååååång väg att gå innan jag kommer sluta radera bilder där jag ser ut som jag gör i verkligheten haha. Men jag ska dit en dag jag med. :)





Brukar dock tänka på kroppspråket jag också! Det är jätteroligt att det faktiskt fungerar. Jag brukar tänka på hur jag skulle röra mig bland hundar, och sen gör jag likadant bland folk. Alltså, jag vill att hundarna visar mig respekt och beter sig artigt på hundars vis till vardags. Detsamma vill jag att människor ska göra. Fungerar ibland, dock så har hundar hittills visat sig mycket bättre på att tolka vad jag försöker signalera :/

..... Jag hänvisar till hundar VARENDA gång. Förlåt för det, men de är så himla bra att använda som exempel i många frågor!

Hej! ville bara tipsa om en länk till en produkt som ebay säljer. Det är en penna designad för kvinnor. Roligast är alla kommentarer på produkten.



http://www.amazon.co.uk/BIC-For-Amber-Medium-Ballpoint/dp/B004FTGJUW/ref=pd_rhf_cr_p_t_1

Åh, Natashja. Jag älskar dig så himla himla mycket. Varenda jävla inlägg du skriver är alltid så klockrent. Vet att många sagt det här förut, men du borde verkligen skriva en bok. Du MÅSTE.

Jätteintressant!

Jag har också sysslat med teater och statusövningar, för att kunna använda det på scen, men det går igen i verkliga livet såklart! Bara en sådan liten sak som att lägga huvudet lite, lite på sned är en supertydlig statussänkare. Jag tar själv en hel del plats, men just huvudvickningen är svår att komma ifrån, den kommer omedvetet när jag pratar och tar plats, men inte vill "köra över" någon eller verka för smart...

Jag tänker främst på det när jag är ute och går på stan. Det känns som en nödvändighet för mig som inte är lång för annars verkar folk strunta i att lägga märke till mig. T.ex. vägrar jag flytta på mig om ett gäng personer kommer gående i bredd. Jag bara går rakt och fixerar blicken i fjärran och vägrar vika av. Självklart håller jag mig åt sidan, det är inte som att jag mosar mig igenom klungan, men aldrig att jag kliver in i bushen eller ned från trottoaren ut i gatan.

Höhö, jag sitter i princip jämt som du gör på bilden. :) Och jo, bemötandet blir ett annorlunda när en väljer att ta plats. Jag känner mig också avsevärt mer bekväm på något lustigt sätt - kanske är det bara en ålderspryl? Post trettio blev det mesta jävligt mycket enklare...

När jag är på min dotters skola eller på min egen för den delen så spänner jag ut bröstet och försöker gå rak i ryggen självsäkert framåt och låta andra, läs: män,pappor osv flytta på sig i den trånga korridoren. Här går JAG. Jag är så less att krypa efter väggen och säga ursäkta och anstränga mig för att liksom inte vara i vägen när jag precis som vilken annan person har rätt att ta plats här i världen. Det är så många män som bredbent och storaxlat bresat sig igenom de trånga korridorerna och fått mig att rygga tillbaka mot väggen att jag trodde nästan inte det var sant när jag fick en pappa att "vänta på sin tur" när vi skulle passera. Fy fan vilken känsla.

Ja jag vettefan, just nu sitter jag bara och är jävligt förbannad på alla dessa knep och annat som chefer tar till för att få kvinnor att förstå att dom inte behöver lika hög lön som män. Det är sjukt fult...

Otroligt intressant och tankeväckande!

Försöker tänka så på bild och så sträcker jag alltid på mig och håller rak ögonkontakt med folk men har nog aldrig dragit det så långt...

Måste testa!

Kroppsspråket gör skillnad! Jag är en av få lyckligt lottade kvinnor som inte fått "ett kvinnligt kroppsspråk" med modersmjölken utan jag har alltid rört mig på ett sätt som utstrålar självsäkerhet och touch me and you're dead.



Och jag blir bemött med respekt. Oftast. Faktum är att mycket av det som tas upp som problem är främmande för mig personligen, men problemen finns ju i allra högsta grad.

Jag har själv länge vägrat ta bilder på mig själv, eller låta andra ta bilder av mig när jag tittar upp lite under lugg in i kameran. Därför att jag tycker att språket i en sån bild är "jag är värnlös, undfallande och söt". Den som tittar på bilden ser ju "ner" på mig, och är det något jag alltid har avskytt är det att folk ser ner på mig. Dessutom är jag varken värnlös, undfallande och eller söt och jag har inga som helst planer på att bli det. Var det aldrig som barn, aldrig som tonåring och är nu mer rabiat än nånsin när det gäller att framstå som det. Det är något som dör lite i mig varje gång jag ser de bilderna och jag tänker "varför vill denna människa framställa sig själv som vek och liten när den har så mycket kapacitet att vara mer? Varför vill den begränsa sig?". Tycket det är riktigt sorgligt.

Gött! Fan vad jag gillar den bilden på dig. Att du lägger upp bilder på dig, det verkliga dig, är så bra. Tröttsamt att vi sysslar med dessa förskönanden av våra utseenden konstant. Jag har själv börjat tänka mer på min utstrålning, hur jag går, sitter, står... Jag försöker ta mer plats, på ett bekvämt sätt liksom. Jag älskar att sitta bredbent eller med det ena benet upp "i knäet" medan det andra ligger någon annanstans. Något som jag märkt av är att jag inte vill möta andra människors blickar, jag går ofta med sänkt huvud och tittar ner i gatan. Så fort jag kommer på mig själv med detta beteende rätar jag upp huvudet och blickar framåt.. men det är svårt - har för inte så längesedan kommit underfund med att jag har lite svårt för folkmassor eller människor som jag inte känner, jag vill liksom helst vara i fred och kan känna mig oerhört besvärad. Anyways, försöker titta upp och framåt, försöker vara stark. Och det är ju bara att kämpa på, som alla andra!

det är besynnerligt, det där. jag sitter gärna lagom bredbent i kollektivtrafiken; jag ser till att inte knuffas, men jag knör heller inte ihop benen. tar någon för mycket plats sträcker jag således ut benen tills jag sitter bekvämt inom min "ruta". detta har aldrig varit något problem. jag misstänker att mycket har att göra med att varken män eller kvinnor blir särskilt bekväma när någon trycker ett ben mot dem.



det konstigaste jag faktiskt fått höra och som jag ständigt söker svar på, är att jag går "som en bög". något annat jag fått höra(många gånger), är att jag "trycker upp brösten", när jag i själva verket sträcker på ryggen och drar bak axlarna(och råkar ha G-kupa).



kroppsspråkets betydelse borde fan lyftas fram från förskolan. att som barn lära sig att sträcka på sig när någon är elak eller överlägsen, kan betyda så mycket.

Nu är ju du inte trans* men på hemsidan http://www.transformering.se/ under fliken förändra din kropp står det mycket informativt om hur man kan uttrycka sig med sitt kroppsspråk :)

Älskar hur du sitter på bilden. Du ser så jäkla tuff och självsäker ut!

Det jag har uppfattat när man går som du beskriver är att människor verkligen flyttar på sig när man kommer gående. När jag gick i gymnasiet så blev jag vän med en tjej som sa att hon varit rädd för mig från början eftersom jag hade sådan pondus där jag gick. Vi signalerar ju så otroligt mycket med kroppspråket och viker vi då av från hur vårt kön brukar gå så är det ganska klart att folk reagerar. Testa även att klia dig mellan brösten just för att det kliar. Brukar vara ganska skrämmande för många ;)

Vad du skriver är väldigt intressant. Jag studerar till lärare och under varje praktikperiod som jag har haft har mina handledare kommenterat i positiv mening att jag har en naturlig pondus. Jag tror att det beror mycket just på mitt kroppsspråk. Jag är uppfostrad i en relativ könsneutral familj där man uppmuntrats att ta plats och är värd att lyssnas på. Jag går och står ganska bredbent och rakryggat, sitter gärna bredbent också. Om man går in i ett rum med självförtroende, genom att visa sin fulla längd och bredd och inte kryper ihop, sänker blicken osv. så tror jag att man får ett helt annat bemötande. Folk kommer automatsikt lyssna mer och ta dig på större allvar...

Jag är övertygad om att kroppsspråket har en enorm betydelse. Rör jag mig försiktigt och osäkert? Sträcker jag på mig? Tar jag plats? Allt detta påverkar hur andra människor och jag själv uppfattar mig. Jag tycker att du är grym som har börjat tänka på och testa det här! Det är verkligen något jag själv ska ta till mig och fundera på.

Judith Butler skriver om detta i sin queerteori. Där utgår hon från tre faktorer som avgör hur vi uppfattas enligt rådande normer.

1) biologiskt kön.

2) sexualitet

3) utseende



T.ex: Är man biologiskt man, skall man enligt normen vara heterosexuell och klä sig i vissa färger och byxor/shorts. Stämmer inte dessa tre faktorer blir då mannen ifrågasatt. Om han klär sig i rosa/blommigt mönster eller kjol, är han inte homo då? Har han långt hår och smink kanske han inte är man? etc.



Just beteende mönster anser jag faller in i den kategori 3. Att du medvetet väljer ett traditionellt manligt beteendemönster kommer troligtvis medföra att folk undrar om du är homosexuell.



Vill du läsa mer om Judith Butler kan du kolla i denna hemsida:

http://www.queertheory.com/histories/b/butler_judith.htm

Det här länkar jag till! Ba så du vet :)

Intressant är även att fundera kring hur vi talar. Och då inte VAD vi säger utan HUR vi säger det, och hur män och kvinnor skiljer sig åt där (i enlighet med hur de uppfostrats in i sina respektive roller). Jag har studerat sociolingvistik och läst en hel del i ämnet "språk och kön", och det är både intressant och skrämmande läsning. Exempelvis ställer kvinnor fler frågor, nickar och gör instämmande ljud när de lyssnar på någon. De validerar mer än män.



En av mina lärare berättade att hon under en konferens hade provat att sitta helt stilla och tyst när hon lyssnade på sina manliga kolleger - inte nicka instämmande eller "humma" instämmande och uppmuntrande (göra som många män gör helt enkelt) - och efter en kort stund reagerade en av de manliga kollegorna som för tillfället pratade och blev störd av att hennes lyssningsstil: "MEN FÖRSTÅR DU INTE VAD JAG SÄGER KATRIN?!"



Det här är bara ett exempel av många på vilka aspekter våra språkstilar skiljer sig åt. Väldigt intressant, dagens tips!

Speciellt i arbetsrelaterade situationer ser jag otroliga skillnader, och också värdet av att ha ett självsäkert kroppsspråk. Jag försöker låta bli att le vänligt och uppmuntrande hela tiden när jag kommunicera med kollegor, chefer och medarbetare. Att inte be om ursäkt för sina krav eller undvika att ställa andra i obekväma situationer är en konstant kamp, men oundvikligt för att faktiskt kunna vara chef, tex.

Underbara Lady Dahmer! Jag håller med dig fullständigt. I kollektivtrafiken har jag börjat sätta mig bredbent och kryper bara ihop om en kvinna sätter sig brevid mig. En sak jag stör mig på också är att män inte viker av när man möts på vägen. Jag har lessnat på det och slutat vika av. Det har resulterat i att mannen som en martyr drar in armen, han går inte åt sidan som jag alltid gör ocj de visar ofta irritationen över detta genom blickar/suckar. Jag tycker det är underbart att du gör folk medvetna så vi kan få en förändring .

Vad glad jag är över att du har skrivit om just detta,

för detta är något jag tänker på väldigt mycket.

Jag är så besatt i mitt kroppspråk att jag blir som en stel pinne. Jag måste alltid sitta rakryggad och med benen i kors i skolan och gud förbjude om jag skulle sitta bekvämt och med kutad rygg!



detta är något som stör mig något så otroligt, och jag mår dåligt av det.

Blir avundsjuk när de andra i klassen (killar framförallt) har ett så naturligt och bekvämt kroppsspråk.

Jag har faktiskt börjat tänka mer på att "är det här BARA för att jag är kvinna?".

Vilket spännande experiment! Jag brukar försöka komma ihåg att breda ut mig, och jag upplever att det är enklare med den klädstilen jag har (baggy jeans) än om man har typ klänning. Det är ju en början att våga vara mer ta-plats-ig i såna kläder, men ännu mer i klassiskt kvinnliga kläder.



Ett tips jag har som jag inte tänkte på förrän jag provade var vad som händer om man som kvinna möter en man på gatan och man går på samma sida. Innan var det oftast jag som vek undan medans männen kunde gå rakt fram. Numera vägrar jag att vika av! Det har blivit ett par krockar - men förhoppningsvis lärde sig karlslokarna nåt då också!

Ett mål som jag har haft hela mitt liv är att få respekt. Nu är jag 184cm lång så jag gissar att jag får mycket respekt p.g.a. länden, men jag har verkligen tränat mitt kroppsspråk. Gå bredbent, hakan högt, stora kliv m.m Ibland har jag väldigt synlig psoriasis, så folk kan verkligen stirra, men de stirrar mindre om du går med högt huvud och självsäkerhet.

intressant tanke, särskilt när det i min värld (högstadiet) är socialt DÖDSSTRAFF att vara okvinnlig på nåt sätt, du vet, stå, sitta, gå, fnissa SOM EN KILLE och du går en säker död till mötes.

Det könade kroppspråket är så starkt socialiserat att det kan kännas fullständigt onaturligt att bete sig utanför sitt genus. Jag rekommenderar kvinnor som inte gjort det, att sätta sig på ett kommunalt färdmedel alt. bänk med benen bredbent särade och armen utsträckt på ryggstödet bredvid. Och om någon annan kommer, sitt kvar så. Jag tycker att det känns så himla onaturligt. "Här sitter jag och tar plats" liksom. Det är dock en vanesak, under en period bestämde jag att aldrig förminska mig själv rent kroppsligt på t.ex. tunnelbanan (så som att sätta benen i kors och flytta på sig trots att man borde ha "rätt" till sitt sätesutrymme. Efter ett tag kändes det jätteskönt att sitta utan att förminska mig. Nu mera rör jag mig inte ur fläcken om en man kommer och liksom trycker bort mitt ben för att han ska kunna sitta bredbent.



Ett annat exempel på hur genus tar sig rent kroppsliga uttryck var när jag och några tjejkompisar skulle stå och kissa (vi hade något som kallas she-pee, en papptratt så att kvinnor kan ståkissa, mycket praktiskt ibland). Men trots att vi var kissnödiga så kom det inget! Det var liksom en mental spärr, kroppen och psyket är så van vid att sitta. Efter en ganska lång tid av koncentration funkade det (utom för en tjej som aldrig kunde). Idag har jag inga problem med att kissa stående. Med denna utläggning vill jag bara illustrera hur genus så tydligt internaliseras i vad som känns fullt naturligt rent fysiskt. Det är ganska skrämmande att tänka på!

När jag går i en korridor eller på en trottoar och jag möter en man så brukar jag sträcka på ryggen, gå raskt, och se bestämd ut. Dem flyttar ALLTID på sig... X)

Du. Är. Min. Förebild.



MVH tjej som börjar se sig själv som en individ och inte bara ett kön

Mitt tips: våga vara högljudd. Bra skrivet!

Händerna bakom huvudet är min favorit. Sitter på seminarium i skolan, lutar mig tillbaka sätter händer bakom huvudet och påpekar att nu har de tre (killarna) i gruppen fått mer uppsatshjälp än vad åtta (tjejer) fått tillsammans,

Min kroppsställning har ändrats jättemycket när jag åker buss och tåg. Jag började tänka på det hösten 2011, hur jag satt. Jag satt väldigt ordentligt och spänt och vågade aldrig luta huvudet tillbaka mot sätet eller mot väggen. Benen hade jag oftast i kors. Nu brukar jag tänka på att sitta så avslappnat som möjligt, vilket i sin tur gör att jag känner mig mer avslappnad och självsäker. Ofta sitter jag ganska långt ut på stolskanten, med benen utsträckta och anklarna korsade under sätet framför (om ingen sitter där). Huvudet lutar jag ibland tillbaka mot kanten av sätet, jag blundar och låter munnen slappna av och vara lite öppen. Om jag någon gång somnar, så kommer jag se det som en seger.

En gång när jag skulle gå genom stan mitt i natten tog jag på mig en enorm luvtröja och gick sådär jag-har-bajsat-på-mig-aktigt som många män tenderar att göra...och på något sätt kände jag mig mycket tryggare då. Intressant faktiskt...men sjukt att det ska behöva vara så.

Jag kom på en konstig sak med mig, på grund av detta!



Jag beter mig manligt kodat i de flesta situationer. Tar mycket plats, hörs, argumenterar, brer ut mig, flyttar inte på mig etc. vilket alltid har fallit sig naturligt för mig. Tyvärr så minskade jag på det under gymnasietiden eftersom jag fick en hel del "välmenande" tips från människor runt om kring mig, att jag skulle "ta det lugnt", inte prata så mycket etc. Tack vare bloggar som denna har jag hittat tillbaka till den jag är, på riktigt, och alltid har varit.



Det som gör mig konfunderad är att jag får nästan alla kommentarer om min längd (dvs, vad KORT du är (159 cm)) när jag är NAKEN (och det är inte att jag har tagit av mig ett par högklackade skor, för jag har bara sneakers). Eftersom jag sällan får höra att jag är kort i andra situationer, troligtvis för att jag alltid gör mig "större" än vad jag är, så antar jag att det är kroppshållning/kroppsspråket som förändras.



Undrar om jag direkt går in i "kvinno-mode" så fort jag klär av mig, och vad detta kan bero på?

Du är så klok. Du får mig att tänka så mycket. Och längre. Jag har tänkt mycket på kroppsspråk, bland annat bresar jag hysteriskt med benen på tunnelbanan om en "grabbig grabb" sitter och tar upp halva mitt säte. Förrvirring uppstår då de plötsligt märker att det sitter en liten blond tjej och ordlöst kräver tillbaka sitt space. Och nu kommer jag tänka på det ännu mer. Tack.

(Jag är inte samma Johanna som ovan (seminariet) inte för att det spelar så stor roll, hon verkar ball, men tänkte bara förtydliga, jag är den korta, nakna Johannan)



När jag nu ändå skriver en till kommentar så har jag pratat en hel del med vänner om detta, och vi har helt slutat med "fin-bilder". Action, pondus och gapskratt all the way!!

Gudars! Va bra att du skrev detta inlägg. Jag vill alltid följa "regeln" Jag sitter hellre än står och jag ligger hellre än jag sitter. Därför tar jag plats. Jag kan inte sitta rakt upp och ner på en stol länge. Efter 10 minuter vill jag sitta "skräddare" på stolen. Lika när jag åker bil. Ne, orka sitta "fint" Även att ha armen på ryggstödet i soffan för bättre komfort är viktigt. Jag förstår inte heller varför man måste sitta så jävla "fint" jämt. Vi lever i en tid då sofforna är mer gjorda för att ligga i än sitta! Dom borde göra ligg stolar till köket också!

Du är bara så jävla bra som får mig att tänka om! Saker som är så självklara som jag inte tänkt på! Tack för din blogg! Och tack för att du har så bra saker att skriva!

Jag och en kompis som också är adopterad från Asien (jag från Korea - hon från Indien) har ofta pratat om hur man kan se på en annan asiat om de är adopterade eller "äkta" asiater och har lite ovetenskapligt konstaterat att man ofta kan se det på kroppsspråket. Vi adopterade tenderar ha en aningen mindre graciöst, tillbakahållet rörelsemönster. Generaliserar grovt, kanske, men tror att ju mer jämställt samhälle, desto mindre skillnad mellan maskulint och feminint kroppsspråk. Dock finns naturligtvis det kvar en massa härskartekniska kroppsspråksmanér, främst hos män. Jag är oerhört medveten om hur jag rör och för mig - är skittrött på att bli nertryckt av manliga lärar(!)kollegor, spec. 40-talistgubbar. Vill inte heller trippa omkring som nån geisha och när jag är ute och går kör jag ofta "Sweet Symphony"-stuket när ett gäng gubbar kommer gående i bredd.

Jag sitter fan aldrig med bena ihop. Mina lår är stora så det är mycket behagligare att sitta bredbent.

jag tycker att du ser mycket bättre ut på bilden till det här inlägget än på bilderna till förra, där du poserar. Mer naturlig.



Och det borde vara självklart att få ta plats med sitt kroppsspråk men visst är det så att folk reagerar. Och att man kan styra reaktioner genom sitt sätt att föra sig och inte minst sin röst. Att sänka röstläget, tala tydligt och inte be om ursäkt gör att man uppfattas som lite jobbigare kanske men också svårare att avfärda.

Och ögonkontakten! Den är bland det viktigaste tror jag.

Du är så bra! Du inspirerar mig och får mig att börja tänka och framförallt VÅGA! Jag har inte riktigt kommit så långt att jag vågar fota mig själv underifrån, men jag tänker på hur jag rör mig och interagerar med andra människor, jag har kommit fram till att jag inte behöver smink eller rakhyvlar och tack vare dig och dina underbara, genomtänkta och lättlästa blogginlägg om genus och barnuppfostran försöker jag bli en bättre mamma som inte tvingar in mina barn i vidriga och snäva könsroller. DU ÄR FANTASTISK!

Jag har nog ett ganska feminint rörelsemönster men något jag iaf alltid gjort är att sträcka ordentligt på mig. 161 cm kort försöker jag göra mig lite större och längre än jag egentligen är genom att sträcka på mig och vara jävligt rakryggad. Jag tror att det också får mig att se mer självsäker ut. Jag är dock väldigt undfallande när det gäller att ta plats på bussen t.ex. men det är för att jag hatar all form av kroppskontakt med främlingar. Jag vill liksom inte ens nudda i personen i sätet bredvid migs ben. Jag har ett jävligt stort private space liksom och blir ytterst obekväm om någon inkräktar på det. Då flyr jag hellre än slåss om det.

Det värsta jag varit med om var när jag läste en retorikkurs på Södertörns högskola. Vi skulle stå och hålla ett kort tal om en händelse vi upplevt som en första uppgift. Jag är väldigt bekväm i sådana situationer och ställde mig framför gruppen och höll mitt tal.



Jag höll på att tappa hakan i golvet när läraren ger mig som feedback "Du står, för dig och talar väldigt maskulint. Det kanske kan tonas ned."



När jag däremot hade presentationsteknik på Stockholms Universitet fick vi alla lära oss att stå med bra hållning, stadigt med fötterna och tala med en förankrad röst. Allt det som retorikläraren på Södertörn sa vad "maskulint" vilket var negativ feedback till mig.



Aldrig varit med om nåt så löjligt.

Otroligt intressant, både det du skriver och alla kommentarer! Det är en sådan sak som är lätt att glömma bort, man "bara gör". Det blir spännande när man tänker på det!



Jag funderar lite på damkläder och dess begränsningar, t.ex. snäva kjolar. Då kan man ju inte gå bredbent eller så, man kan överhuvudtaget inte vara avslappnad utan måste klämma ihop benen för att få plats i kjolen. Man undrar ju vad som är hönan och vad som är ägget. Har vi begränsande kläder för att vi har en kroppsföring som stöder det eller ser vårt kroppsspråk ut som det gör pga av våra kläder?

När jag var liten, kanske 10-11 år så åkte jag i mitten i baksätet på mammas volvo tillsamans med min bror på en ena sidan och hans kompis på andra sidan. De var några år äldre och satt så bredbent att jag knappt fick plats med mina ben. Jag blev så irreterad att jag bestämde mig för att sitta likadant. Det var en konstig känsla på något vis. Att försöka ta plats och kräva min plats i baksätet. Jag vet inte vart jag vill komma med detta, det är bara ett sådant minne jag har. Hur mina lårmuskler spändes och hur knäna pressades mot min brors och hans väns. Jag var så tuff när jag var liten, spelade fotboll utan att bry mig om att jag var tjej och förväntades vara bollrädd och slog en kille blodig en gång när han taffsade mig på rumpan. Vad fan hände med den sidan hos mig?! (Obs obs retorisk fråga.) Jag brukar försöka sitta så på bussen också, inte för att jag tycker att det är särskilt bekvämt alltid utan mer för att veta och känna att jag kan. Jag har fått sagt till mig att jag är manlig eftersom jag har sådana saker för mig, för att jag gillar att spela fotboll med min pojkväns kompisar istället för att sitta på en filt och titta på i sällskap med deras flickvänner. Jag har inte tänkt på det förut, hur jag liksom har tagit det som en komplimang. När egentligen det bara är skitsnack. Jag är inte manlig, inte heller är jag kvinnlig, jag är mig! Borde jag inte få göra som jag vill utan att få en stämpel eller bli bedömd som det ena eller det andra. Ju mer jag tänker på det ju mer upptäcker jag hur jag har låtit dessa "stämplar" bestämma saker för mig. Jag vägrade tex länge att ha klänning och sminka mig för att jag trodde att det inte skulle passa mig, för jag var ju så "manlig." Jag ville inte vara tärna i luciatåget när jag gick i fjärde klass för att jag kände mig inte tillräckligt fin och kvinnlig för det. Jag ville vara tomte, men det fick jag inte för det var bara killar som fick vara tomtar. Jag hamnade liksom i ett ingenmansland, jag passade inte in i någon av grupperna. Jag tänker att jag kan inte ha varit ensam om dessa känslor, andra kanske var bättre på att spela sin roll som pojke och flicka. Men jag kan inte ha varit eller vara ensam om att känna eller ha kännt såhär.



Tack för en bra blogg, den får mig att tänka till så gott som varje vecka.

Alltså jag förstår inte riktigt grejen. Tycker inte om när folk tar mer plats än de behöver, oavsett om det är i diskussioner eller rent kroppsligt. Jag menar; skit samma vad som räknas som manligt eller kvinnligt eller någonting annat för den delen - använd sunt förnuft istället och ifrågasätt huruvida du tycker att ett visst uppförande eller beteende är okej.

På något sätt känns det som om vissa rättfärdigar ett "dåligt" beteende (t.ex. att ta mycket plats i trånga utrymmen såsom tunnelbanan.) med att "jag är kvinna, därav är det okej!" Fast det fungerar ju inte riktigt så, inte helt hållbart.

Om någon beter sig som en drummel så får man väl helt enkelt säga till den? "Skulle du kunna flytta lite på dina ben, så jag får plats?" Svårare än så behöver det inte vara.



Nu kanske jag har missförstått det hela, och jag tycker ändå du har vissa poäng, men samtidigt känns det lite som fel tillvägagångssätt.

Ninjakossan; vilken jävla tur då att vi lever på 2000-talet där vi som kvinnor kan klä oss i vad vi vill. Vida byxor till exempel.

http://machoikollektivtrafiken.se/



En sida som finns för att belysa frågeställningar som dessa. Sjukt intressant!

Kommunistsvin: jag tror du missar poängen. Ingen här tror jag tycker att att svinigt beteende i kollektivtrafiken kan berättigas med att en är kvinna. Men kvinnor ska ha lika stor rätt till plats, och eftersom männen hittills har platsövertag så får kvinnorna nu arbeta på att fysiskt ta sin del av utrymmet. Vilket i förlängningen innebär att männen får maka på sig. Att artigt fråga om någon kan flytta på sig innebär en risk att få svaret "nej".

Den risken vill iaf jag inte ta!



Mvh bresar glatt

Men jag tycker du ser mottaglig ut på bilden, just för att du ser så avslappnad ut. Och du inbjuder också, men inte till flirt, utan till samtal människor emellan. Som att du har all tid i världen att sitta och prata. Härlig bild tycker jag!

Jag är så fruktansvärt medveten om mitt beteende och kroppspråk, så jag numera övar på att vara "nonchalant", dvs INTE fundera på hur jag ser ut, hur omgivningen uppfattar mig osv...



Jag började på en ny utbildning den här veckan, och det har varit en verklig utmaning för mig den här veckan att verkligen våga vara mig själv, och inte klistra på den där "always-happy-smile" som döljer alla verkliga känslor.



Idag, när vår föreståndarinna såg mig halvligga i en soffa i en halvtimmes-paus och sa "Men nu har ni ju tid att öva/repetera!" så svarade jag. "Jo, men jag har ont i magen..!".



I vanliga fall hade jag ALDRIG vågat avslöja att jag hade mens (för det har ju inte en "perfekt" kvinna, ironiskt nog) för en och hade sagt "Jo, det är sant", kanske försökt vara superdupertrevlig och sen gått iväg till ett övningsrum för att ta några toner.



Nu satt jag kvar, vågade säga meningen på ett sånt sätt att det var uppenbart vad det handlade om och efteråt var responsen positiv. Hon sa "Jaha" och blev ganska ställd. Tio minuter senare diskuterade vi att hon kunde tycka att det var märkligt att man har det där varje månad i hela sitt liv, vilket kan ju tyckas lite onödigt...



Beklagade mig även för en nybliven killklasskompis att jag även har ont under ägglossningen, vilket gör att jag har ont i magen en av tre veckor i månaden. Även den responsen var positiv. Jag tror han bara var glad att jag var ärlig och mig själv. :)



Nånting jag INTE är bra på ändå är att slappna av till 100% när det gäller killar. Särskilt inte om jag råkar bli förtjust i någon. Kan inte hjälpa det. Men jag övar på att vara mig själv ändå. Även om huvudet ligger på sne, munnen ler och biter sig i läppen och ögonen tindrar... så försöker jag jobba bort det och istället se dom rakt i ögonen, skämta grova skämt så DOM blir generade och försöka undvika det där tjejiga... Är svårt bara när jag känner deras blickar och liksom inte kan låta bli att låta handen leka med mitt hår eller dra med handen långsamt längs min kind.



Nej, nu låter jag knäpp.



Men kram, det låter jättebra att du funderar på det!

Ninjakossan: Jag har också funderat på det. Jag tror att kvinnor bar kjol av den enkla anledningen att dom ett par dagar i månaden tvingades fånga upp en massa blod med någoting - t.ex. en himlans massa tyg? Därav en kjol/haremsbyxor, för att kunna skyla det. Sen började väl kvinnor ha det hela tiden, för vem vill behöva visa för hela världen exakt vilka dagar klänningen skulle bäras? Bättre då att låta den bli ett vardagsplagg.

DU ÄR SÅ BRA.

Jag har märkt att de "manliga" sittställningarna oftast är mycket bekvämare än de "kvinnliga". Varför ska män ta så mycket plats och vi kvinnor klämma ihop oss?

Intressant skrivet!! Jättebra. Men tänkte lite på den bilden du la upp där. En tanke slog mig att mycket sitter ju i betraktarens ögon. Jag tänkte till exempel på att du såg självsäker och bekväm ut, det gör dig tillgänglig. Jag tror inte att man behöver le alla gånger för att få folk att "tycka om en" om du förstår hur jag tänker? Tillgänglighet sitter inte bara i om man smilar och inte har armarna i kors, förstår du hur jag tänker? (: Tack för att du bloggar, din blogg gör min dag.

Jag tror att vaginan ofta ser större ut om man fotar den underifrån.

Ååh, det här är så otroligt intressant och något som jag verkligen tänker på ofta! Framför allt tänker jag på hur jag kan använda mitt kroppsspråk, kombinerat med det jag säger och mitt uteseende i övrigt, för att överraska människor. Det bästa jag vet är kontraster, jag har snagg, är lång och smal, älskar mode, smink, jämställdhets- och HBTQ-frågor, är allmänt in your face med mina åsikter och samtidigt väldigt lugn och kramig, allt blir som en enda soppa som bara gör alla förvirrade och det är så underbart för det är omöjligt för människor att placera in mig i ett fack. Man kan verkligen göra mycket med sitt kroppsspråk, märker jag att någon drar förhastade slutsatser om mig som person så ser jag till att röra till det för dem genom att vara motsatsen, ofta genom mitt språk, kroppsligt eller muntligt. Ett superbra verktyg verkligen!

Bara en sak till nu, du är ASBRA, HEJA, HEJA, HEJA :D

Du är en otrolig inspirationskälla, fortsätt med att vara du!

Jag har aldrig varit en av de fina flickorna som sitter med bena ihop. Fast sen hade jag aldrig kjol eller klänning heller så då kunde man ju sitta hur man vill. Men ja det är roligt att testa att sitta på ett annorlunda sätt eller stå eller röra sig bara för att se hur folk reagerar på det hela.