Som yngre så gjorde jag allt för att få uppmärksamhet, inte bara generellt utan av män. Att män såg mig och åtrådde mig var väldigt viktigt och det började redan som åttaåring. Inget konstigt egentligen, jag har ju växt upp i en kultur där kvinnors värde helt hänger på hur knullbar hon är och tror man att detta bara sträcker sig till vuxna så bedrar man sig själv för barn iakttar och barn imiterar.

Jag var åtta, nio, tio, elva, tolv, tretton år... och jag vickade på höfterna, sänkte blicken, öppnade munnen och antog ett förföriskt flirtigt kroppsspråk. Ju äldre jag blev desto mer respons fick jag och som fjortonåring var det inga svårigheter alls att förföra vuxna män. (Även om jag inte låg med dem)

Jag älskade och hatade det. Älskade det för att det fick mig att känna mig värdefull, hatade det för att det fick mig att känna mig värdelös. Förstår ni paradoxen? Och när jag fick uppmärksamheten jag ville ha så kände jag mig tvungen att högt protestera mot detta i form av kommentarer som "äckliga gubbar som glor" för tänk om nån faktiskt fattade att jag medvetet eftersökte det?

Jag tror det var först när jag fick barn som det här behovet att vara åtråvärd faktiskt försvann, eller iallafall minskade drastiskt för jag har ju fortfarande tillfällen då jag såklart saknar och begär den typen av bekräftelse vilket inte är speciellt märkligt, inte bara för att jag fostrats så men för att jag är en heterosexuell biologisk varelse med en instinkt att reproducera. Men här kommer det intressanta; jag skäms för det. Jag känner skam för det är så jag programmerats. Jag ska vara villig att vara till lags, att jobba för att uppnå rätt nivå av knullbarhet men jag får inte vilja för mycket för det är skamligt att vilja bli sedd och bekräftad av män. Då är jag tragisk eller trasig. Men att vilja bli åtrådd betyder ju nödvändigtvis inte heller att man värderar sig själv utifrån detta.