Sofia och Jo hade lite funderingar under inlägget om Elin. Det är funderingar jag stött på förr i olika sammanhang och själv reflekterat över i liknande frågor.

Först måste jag bara påpeka att om man inte tycker att jag är fet då är man synskadad. Att jag är fet är fakta, inte en subjektiv åsikt och min vikt är inte relativ. Att låtsas som nåt annat gör mig bara frustrerad. Så.

Jag använder min kropp som verktyg ibland. För att normalisera och ibland för att provocera. Det är politik. Bara att existera som fet (eller hårig) och INTE gömma undan sig eller be om ursäkt är ett statement vare sig man vill eller ej.

Smalhetsprivilegiet innefattar alla som är smala, inte bara underviktiga supermodeller. Att dra paralleller till dem och mena att kvinnor som inte är preciiiiiis lika långa och smala inte är normativa eller godkända av samhället är bara löjligt och osant. Det betyder såklart inte att man som normativ inte kan må dåligt eller känna av samhällets hets och krav. För det är ju något som drabbar alla kvinnor oavsett hur vi ser ut eller hur mycket vi väger. Självhat och kroppsförakt tar inte hänsyn till hur bra vi passar in.

Däremot så spelar det roll hur samhället värderar oss eftersom att vår självbild till stor del skapas samt påverkas av det. Att inte hata sin kropp är jävligt mycket svårare när resten av samhället bekräftar och uppmuntrar ditt självhat.

Men man kan inte jämföra mina bilder med Elins bilder. Elin passar in i ett ideal, en norm som HYLLAS och bekräftas av samhället hela tiden oavsett vad hon personligen känner kring sin kropp. Det gör inte jag, jag passar inte in i någon norm, tvärtom jag sticker ut från den, jag provocerar och äcklar folk med min blotta storlek och det gör jag oavsett hur många som väger mer än mig. Vi feta sitter i samma båt.

Jag skulle t.ex aldrig posta en bild på mitt ansikte osminkat och ba "jag har äntligen lärt mig acceptera mig själv som jag ser ut, nu går jag ut osminkad" eftersom att jag är medveten om att mitt ansikte tillhör en relativt snäv norm. Jag har de höga kindbenen, de fylliga läpparna, glansiga tjocka håret och framförallt den där fina släta huden som klarar sig utan smink.

Det är inte svårt för kvinnor som ser ut som jag att lära sig acceptera sitt utseende (ansikte) utan smink eftersom att jag redan är normativ och faktiskt ganska snygg. Och det försöker jag ta ansvar för oavsett hur ful jag känner mig emellanåt.